Stormzy slösar ingen tid. Festen är igång från sekund ett när han studsar in på scenen med höga knän och river av snabba, kaxiga Know me from. I bakgrunden blinkande strob och svartvita bilder från södra London.

Det är en bra och tydlig markering, för även om grime ofta jämförs med hiphop så är den något annat. Det är rå, brittisk, rap-baserad arbetarklassmusik med rötterna i UK garage, RnB och drum'n'bass. Aldrig inställsam, ofta politisk. Som den just nu största stjärnan inom genren är Stormzy en stor anledning till att grime tagit steget från gatan och undergroundscenen till att klättra högt på listorna och plötsligt höras överallt.

Orättvisor och rasism

För trots att Stormzy bara släppt ett enda album så har han på bara några få år vuxit till en världsstjärna. I juni fick han som första brittiska, svarta soloartist spela på Glastonbury-festivalens största scen. En konsert som han gjorde till något av ett brittiskt, manligt svar på Beyoncés Homecoming-spelning på Coachella – en musikalisk uppvisning, ett politiskt ställningstagande och en hyllning till svart kultur.

Låt oss göra det klart redan från början: Way out west är varken Glastonbury eller Coachella, hur mycket de än önskar. Men trots att Stormzy har ont om tid och i första hand vill bjuda oss på festivalens röjigaste moshpit, så missar han inte chansen att få ett och annat sagt – och det handlar om orättvisor och rasism.

Ödmjuk världsstjärna

Efter att ha fått alla att hoppa upp och ner till Cold, en av albumets absoluta höjdpunkter, släcks backdropen ner och blir svart. Vita bokstäver blinkar: det är ett utdrag ur ett tal av labourpolitikern David Lammy som kritiserar det brittiska rättssystemet för att kriminalisera unga, svarta män.

Men om man inte förstod Stormzys texter eller såg videoväggen bakom honom (Bad boys rappar han till exempel framför en virtuell fängelsemur) så vore det svårt att tro att något någonsin skulle kunna göra honom arg. Han är troligen den charmigaste, mest ödmjuka världsstjärna som någonsin satt sin fot i Göteborg.

Förskräckligt kraxig röst

Hans mellansnack är långa, avslappnade och varma, hans leende går från öra till öra och han är idel slängkyssar. När han säger att han älskar varenda en av oss och att han är outsägligt tacksam för att hans fans möjliggör hans karriär, så är det svårt att inte smälta.

Det går till och med att förlåta hans för dagen förskräckligt kraxiga röst som med nöd och näppe kan rappa, men inte ens är nära att kunna sjunga. På nya singeln Crown som handlar om kändisskapets baksidor så har han tagit sig vatten över huvudet, minst sagt.

Hans sångröst låter inte bra ens på inspelningen, men live kommer han inte i närheten av rätt ton. Fast som tur är förstärker hans oförmåga och lite skamsna blick faktiskt den sårbarhet som är låtens behållning. Dessutom får han förstås publiken att sjunga refrängen så högt åt honom att han själv snart slipper.

Får Stormzy att lysa ännu klarare

Mot slutet gör Hammarkullens stoltheter a.k.a. svensk hiphops senaste påläggskalvar, Aden och Asme, en föga oväntad entré på Azaleascenen. Tidigare i somras fick de göra en remix av Stormzys hit Vossi Bop, en chans de tyvärr inte förmådde förvalta utan slarvade bort med slappt och tråkigt skrivna verser. På scen verkar de nervösa, men det får man förlåta två relativa nykomlingar som förstås är tagna av stunden.

Om något så får det Stormzy att lysa ännu klarare som den multibegåvade artist och låtskrivare han är. Hade det inte varit för röstproblemen och om han hade fått lite längre speltid så hade hans stjärnglans, självförtroende och kompetens räckt för att han ensam skulle göra lördagsbiljetten värd pengarna.