Webbläsaren stöds inte

SVT stödjer inte uppspelning i din webbläsare. Vi rekommenderar därför att du byter till en annan webbläsare.
Skådespelarna Eva Fritjofson, Nadja Mirmiran, Thérèse Svensson, Nathalie Sundelin, Alma Pöysti i Uppsala stadsteaters uppsättning av Flickvännen. Foto: Pressbild: Uppsala Stadsteater/Staffan Claesson

Teaterrecension: Flickvännen

Uppdaterad
Publicerad

När Karolina Ramqvists roman Flickvännen tar plats på scenen skruvas tonläget upp till gäll diskant utan kontakt med bottentonerna. Kulturnyheternas teaterkritiker Anna Hedelius besöker ett förtvivlat kalas där alla försöker övertyga varandra om att verkligheten är en mardröm.

Att vända på perspektivet, att rikta blicken åt andra hållet, att se och utforska det som inte brukar synas. Det är en ofta intressant utgångspunkt för en berättelse, då det skapar möjlighet att upptäcka något bortom de gängse föreställningarna.

En länge bortglömd, men helt essentiell perspektivförskjutning är att lyfta kvinnornas berättelser ur de verk vi betraktar som klassiker, något som med framgång har gjorts de senaste decennierna. Gun-Britt Sundström omarbetade redan 1973 Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken till kärleksromanen För Lydia. Hamlet har tolkats ur Ofelias perspektiv och Fröken Julie ur Kristins synvinkel, ja hela Mobergsviten berättades ju ur Kristinas perspektiv i Andersson och Ulvaeus succéartade musikal.

Ett liknande tillvägagångssätt, med filmen Martin Scorseses Maffiabröder som inspirationskälla, valde Karolina Ramqvist i sin roman Flickvännen från 2009. I en lika närgående som kärnfull skildring gick hon till botten med den osynliga berättelse som kan finnas bortom alla de maffiahistorier vi gång på gång matas med i populärkulturen.

I Flickvännen får vi ur subjektiv synvinkel möta Karin, flickvän till John, som tjänar sitt levebröd på kriminell väg. Exakt hur det går till vill Karin inte veta, så länge han förser henne med ett lyxigt hem, materiellt överflöd och möjligheten att slippa studera, arbeta eller göra just något annat än att förstrött städa, måla naglarna och då och då, fast inte för ofta, umgås med de andra gangsterflickvännerna.

Det är denna berättelse som nu, efter ett havererat försök på Stockholms stadsteater för några år sedan, får liv på Uppsala stadsteater med Natalie Sundelin i rollen som Karin. Och det ska sägas direkt, att blåsa liv i en historia som i stora delar går ut på klaustrofobisk väntan – ja, här går att hitta kopplingar till såväl Beckett (I väntan på Godot), Sartre (Inför lyckta dörrar) och Tjechov (Tre systrar) – är en utmaning som Sundelin hanterar med finess och viss distans.

Med en spefull blinkning till publiken utför hon sin dagliga yogarutin, halsar hon sitt rosévin, fnyser hon åt mammans feministiska boktips, stirrar hon på de båda telefonerna i väntan på ett livstecken från sin partner. Som åskådare letar jag febrilt efter ett djup i denna veckotidningsytliga tillvaro, efter en ansats till ambition och självständighet, men Sundelin för föreställningen igenom en stark kamp för att bevara Karins heltäckande mask av förnekelse.

I andra akten stormar väninnorna till, och kokainet förvandlar tristessen till desperat kalas. Tonläget blir högre och högre, i en slags gäll diskant som redan från början har tappat kontakten med alla slags bottentoner.

Poängen, förmodar jag, är att övertyga oss om att dessa grälla varelser inte har tillgång till någon annan känsla än denna provocerande verklighetsflykt, men partyt blir väl endimensionellt för min smak, och vartefter timmarna går – totalt 2,5 med paus – får jag allt svårare att tro på väninnornas förtvivlade irrdans.

Men vad vet å andra sidan jag – som aldrig har levt med en gangster?

Flickvännen

Visa

Visas på: Uppsala stadsteater

Regi: Marianne Lindberg De Geer

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer