Sara Parkman och Samantha Ohlanders. Foto: Riksteatern/Urban Jörén

Nationalparken – ”Samhällskritik klädd i midsommarfärger”

Uppdaterad
Publicerad

Galonstriptease och lockrop, snuskvals och Stefan Löfvén: När gänget bakom kritikerrosade Fäbodland är tillbaka möter de klimathotet med humor, allvar, bitsk ironi och musikalitet. ”En nummerkabaré med lockrop, kulning och förföriskt vackra folkvisestämmor”, skriver Kulturnyheternas teaterkritiker Anna Hedelius.

Den här våren har klimatfrågan hittat till teaterscenen. Vi ser det i Västerås i Jules Vernes världsomsegling under (det sjuka) havet, i Borås där träden faller i Birgitta Egerbladhs koreografi och på Folkoperan i Linda Malliks moderna fabel om människans missbruk av jorden.

Riksteaterns klimatföreställning börjar som en begravning. Old Tjikko, född 7531 före Kristus är död. Old Tjikko var världens äldsta gran. Hen föddes när världen var en annan, i en tid då naturkrafterna bestämde över människan i stället för tvärtom.

Bakom föreställningen står Sara Parkman och Samantha Ohlanders, folkmusikerna som gjorde succé med Fäbodland, showen i vilken fäbodens starka, coola och fräcka kvinnor fick lika kraftfull som fängslande röst med lockrop och kulningssång. Nu tar den musikaliska duon, tillsammans med ekopoeten Jonas Gren, musikern Hampus Norén och regissören Lisa Färnström, grepp om människan och hennes förhållande till storskogen. Anslaget har samma jävlar anamma, krut och glimt i ögat som tidigare.

Spelplatsen är en Nationalpark där lupiner och prästkragar blomstrar. Det är de ljusa björkarnas tid och livet känns hoppfullt. Eller? Nja, vi hinner inte många takter in i polskan förrän skav uppstår. Människorna som står och sörjer Old Tjikko är i själva verket upphov till hennes (för tidiga) död? I tidsåldern antropocen har den mänskliga arten tagit över planeten och skor sig girigt på alla andra arters bekostnad. Vi är alla skyldiga, vi vet vad vi ska göra, men fortsätter med skogsbruk, plast och flygresor som om ingenting hade hänt.

Nationalparken är samhällskritik klädd i bedårande midsommarfärger, miljöaktivism i form av pedagogisk historieföreläsning. Det är en nummerkabaré med lockrop, kulning och förföriskt vackra folkvisestämmor varvade med Jonas Grens uppgivet kärnfulla ekopoesi. Han tillägnar den sin tvååring Edith, som kommer att vara 34 år vid seklets mitt, en tid då det mesta tros ha barkat rakt åt … ja, just skogen!

Vi bjuds galonstriptease, snuskvals och Stefan Löfvens smått poetiska regeringsförklaring (lärkans drill och surret av honungsbin). Den musikaliska tonträffen är räddningen i en show som både känns spretig och en smula flamsig.

Därför tycker jag bättre om den förtätade andra akten. Den börjar i svartvitt efter en paus då Gren läser en lista över utrotningshotade arter i alfabetisk ordning, men efter tjugo minuter blott har nått bokstaven M.

Nu spetsas budskapet till och det går inte låta bli att undra vad vi egentligen ska göra när åskan mullrar i fonden och överröstar folkvisetraditionens vemodiga men ack så trygga harmonier.

Gänget på scenen tar hjälp av Erik Gustaf Geijer, han som diktade om odlaren som strör sin sådd i mörka mullen och lämnar hoppet därhän. Skurar och snö må täcka vårt utsäde, men vad Geijer kanske föreslår är att kampen är meningsfull, för den som agerar i samklang med naturens krafter.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.