I år vimlar en ovanligt stor del av den europeiska filmadeln på Stockholms filmfestival. Eller ja, i alla fall deras senaste skapelser. Coronan satte en propp i filmkroppens blodomlopp men nu har den lossnat och då kommer alla verk på en och samma gång.
Festivalen har lagt sig mån om att premiera kvinnliga filmskapare, närapå hälften av alla regissörer är kvinnor, och ett genomgående temat verkar vara ”moderskap”.
Inte minst så i Pedro Almodóvars invigningsfilm Parallella mammor. Den regnbågsfärgade spanjoren skapade udda och komplexa roller för kvinnor redan på den tiden då ordet representation bara betydde alkoholstinna kundluncher. Parallella mammor (med den ofta återkommande medarbetaren Penelope Cruz i en av mammarollerna) lär inte vara ett undantag.
Lilla mamma
En självklar höjdpunkt är franska Céline Sciamma senaste alster. Hon slog ju igenom stort häromåret med Cannes-prisade Porträtt av en kvinna i brand och här kommer ett litet sagobetonat relationsdrama om en liten flicka som möter sin mamma som barn. En enkel men genial premiss.
Spencer
En sant multinationell skapelse där den amerikanska Kristen Stewart spelar den brittiska ikonen Lady Diana, regisserad av chilenaren Pablo Larrain.
The power of the dog
I Jane Campions halvmoderna västernfilm som vann pris i Venedig i år ser vi väldigt brittiske Benedict Cumberbatch som brutal cowboy, ranchägare och hustyrann i depressionens 1920-tal i USA. Mot honom ser vi även den ständiga och mångfacetterade favoriten Kirsten Dunst.
Förutom dessa, även verk av fint filmfolk som Jaques Audiard (Paris, 13:e arrondissementet), Paolo Sorrentino (The hand of god) och Kenneth Branagh som avslutar festivalen med den Oscartippade Belfast.
Jane by Charlotte.
Den franska filmstjärnan Charlotte Gainsbourg begår regidebut i en dokumentär om en annan stjärna, som dessutom råkar vara hennes mamma, Jane Birkin.
The story of film: A new generation
Mark Cousins, den idoga irländaren med den knasiga intonationen, är mest känd för sitt filmvetenskapliga monument The story of film, men har gjort en hel del mer begränsade exkursioner i filmens värld. Här sätter han luppen på 2010-talets filmer.
Zero fucks given
En desillusionerad fransk dramedi om en ung härdad flygvärdinna (Adèle Exarchopoulos från Blå är den varmaste färgen) som färdas kors och tvärs genom livet och över globen. Tindersex och livfull tristess utlovas i en vad det verkar spännande debut för regiduon Julie Lecoustre och Emmanuel Marre.
Wild indian
Ett drama om den amerikanska ursprungsbefolkningen situation i USA. Lyle Mitchell Corbine Jr, som själv tillhör First nation, debuterar med ett drama – om en man som hemsöks av sin våldsamma dåtid – som verkar både komplext och hårdslående.