Svensk film har ju kört i diket, det pratas kris vart man än vänder sig. Och rent publikmässigt är det onekligen så. Och ska man tro hennes uttalande på Guldbaggegalan ser inte ens vår kulturminister på svensk film… Men gemene man är ändå på plats för att se film. Svensk och utländsk, kort och lång, smal och bred. Ja, det är fler filmer än någon orkar räkna (okej: knappt 400) och det är extra fokus på Brasilien och feminism, men mycket mer än så.

Tre måsten:

The painted bird. Omtalat tjeckiskt drama, prisat på festivalen i Venedig. Alla vi som har läst Jerzy Kosinskis brutala panorama om en pojkes vidriga vedermödor i andra världskrigets Europa ser med skräckblandad förhoppning fram emot den här adaptionen, där festivalens hedersprismottagare, Stellan Skarsgård, spelar tysk soldat.

The Spy. Vart tog det svenska filmhoppet Jens Jonsson vägen efter alla hyllningar under 10-talet? Han hamnade som bruksregissör i tv-deckarfacket, men här kommer Jonsson tillbaka i en norsksvensk produktion som berättar den sanna historien om den norska filmstjärnan Sonja Wigert som extraknäckte som spion för svensk underrättelsetjänst under andra världskriget.

Little Joe. En av mina favoritregissörer, österrikiska Jessica Hausner har gjort udda och nerviga saker som Hotel och Miraklet i Lourdes. Hon är en fena på att skapa knepiga och intellektuellt eggande dramer. Här kommer hon med sin första engelskspråkiga film, som inte fick så jättebra mottagande på festivalen i Cannes, men jag är peppad ändå. Det vore inte första gången kollegorna har fel…

Och så har ju konstnären och filmaren Anna Odell satt mäktiga män i gynekologstolen.

Och jo, okej, festivalen är stor på jorden. I minst en aspekt. Man har nämligen ett av den globala festivalvärldens fetaste priser: en miljon kronor går till vinnaren av den nordiska tävlingen – som är extra spännande för oss som är så knasigt funtade att vi går igång på nordisk film.

Som ofta annars handlar det här om relationer, familjeband och komplex samtid.

Som i Amanda Kernells Charter, så klart, hennes andra film efter succédebuten med Sameblod. Men jag ser också fram emot norska Barn som lär vara ett kännbart ensembledrama som kokar av nutid, och Games people play, något så ovanligt (här hemma) som en finsk hipsterkomedi.