För tre år sedan var Dagens nyheter-krönikören Johan Croneman nära att dö efter många års alkoholmissbruk och spelberoende. Under en resa i Tyskland tillsammans med sonen blev han akut inlagt på sjukhus eftersom pulsådern i hjärtat var nära att brista. Då var han nykter sedan några år, men kroppen hade tagit stryk. På akutmottagning bad han sin då 14-årige son att rädda honom.

-Jag sa till honom att du måste hjälpa mig nu. Du måste vara stark. Sedan släppte han inte båren. Jag tror att han räddade mitt liv, säger Johan Croneman.

”Hur blev det så här” frågar han sig, och ger ett antal ledtrådar, ibland berättade nästan som filmscener, ur sitt liv. Återkommande scener i boken skildrar pappan, arkitekt men också ”amatörmytoman, hotfull och kolerisk”, som skrämmer och nedvärderar sonen i skiftande sammanhang.

En gång eldar pappan upp en ljusstake som Johan snidat på lekis i julklapp till sin mamma. Kastar den på brasan. Den var ful, ansåg fadern, som trots sitt stora fotbollsintresse endast dök upp en enda gång på sonens knatteträning. Och gick efter en liten stund, utan att säga ett enda uppmuntrande ord till sonen.

-En enda gång kom han till träningen, och kunde inte ens stanna tills matchen var slut!” säger den lågmälde Johan med plötslig energisk attack.

Ville bryta med arvet

När Johan själv blev pappa vid 48 års ålder hade han anledning att fundera över papparollen, något han också skrivit krönikor om, bland annat i tidskriften Fokus. Han har varit med på i princip varenda fotbollsträning och match som sonen Folke spelat, och försöker bryta det onda arv, som kanske någon av det 20-tal terapeuter Johan uppsökt genom åren skulle kalla för ”upprepningstvånget”. Förenklat betyder det att barn är beroende av sina vårdare och därför inte alltigenom kan förkasta dem. Föräldrarnas bemötande kan bygga in ett destruktivt psykologiskt arv som är mycket svårt att ändra. Därav missbruk och andra självskadebeteenden, som syftar till att utplåna det onda inombords. 

Trots strävan att bli annorlunda än sin egen pappa kan Johan idag efter några år som nykter se hur han också varit lynnig och kolerisk i familjelivet. Han har god kontakt med sonen och bonussonen, men lever idag ensam med boxerhunden Buffa.

”Jag vet en sak, det är något i mitt liv som till varje pris måste raseras. Slås sönder”, skriver han i boken Jag är olyckligt här.