Lila och Elena i My brilliant friend. Foto: HBO

Tv-recension: My brilliant friend

Publicerad

Pseudonymen Elena Ferrantes vänskapsskildring blev en global bestseller. Nu kommer tv-serien. Kulturnyheternas kritiker Rebecca Lundberg har sett de första avsnitten av en välspelad gigantproduktion som saknar driv.

8000 kampanianska barn provfilmades. Det fick inte bli fel: läsare över hela världen har en relation till Elena och Lila, flickorna som växer upp i ett fattigt Neapelkvarter och som den mystiska pseudonymen Elena Ferrante skildrat i fyra romaner. Deras vänskap är krånglig men beständig, spänner över sex decennier, och trots förälskelser och passioner är det kamratskapet som är episkt, inte den romantiska kärleken.

Provfilmningarna gav resultat. I serien gestaltas Elena och Lila av fyra flickor: Elisa Del Genio, Ludovica Nasti, Margherita Mazzucco och Gaia Girace. Alla är amatörer och pratar så bred napolitanska att serien kommer att textas även i Italien. Gaia Girace, som spelar tonårs-Lila, har en närmast hypnotisk närvaro, och dynamiken mellan skådespelarna är påtaglig.

Ferrante undersöker kvinnlig vänskap utan att bli vare sig feministiskt flåshurtig eller misogyn. Den senaste månadens svenska kulturdebatt om nykonservatism har visat hur svårt det är att föra ett prövande resonemang om systerskap utan att någon blir förbannad; dogmerna står i vägen för utforskandet. Ferrante, däremot, intresserar sig för motsägelser, och för den smärtsamma symbios som kan uppstå mellan två väninnor som är både allierade och konkurrenter. Avundsjukan som lätt uppkommer, och som är svår och pinsam att prata om.

Neapel spelar en lågmäld men viktig roll i den här berättelsen. I takt med att flickorna blir äldre blir också staden större. De tre första avsnitten av tv-serien är tämligen stillastående: världen är bara så stor som kvarteret. Scenerna har spelats in i ett nedlagt fabriksområde i Caserta och i intervjuer har regissören Saverio Costanzo sagt att han inte ville exotifiera fattigdomen genom att reproducera en föreställning av ett slags munter slum. Det finns onekligen gott om sådana skildringar, som senast de italienska arbetskraftsinvandrares kulinariska partaj i SVT-produktionen Vår tid är nu.

Men resultatet av den sparsmakade estetiken i My brilliant friend blir tyvärr aningen kulissartat. Samma ambulerande fruktvagn används gång på gång för att sätta stämningen, och trots att man i pressmeddelandet proklamerar att 5000 statister har deltagit i produktionen känns gatorna tomma.

Styrkan i romanerna har aldrig varit dialogen, det är Elena Grecos inre monolog som driver handlingen och tankarna framåt. Ett svåröversatt grepp för en regissör, alltså. I filmatiseringen hörs sporadiskt en berättarröst, men det räcker inte. Trots att skådespeleriet är bra är det omöjligt att bära denna ibland ganska långsamma berättelse enbart med hjälp av ett själfullt minspel eller ett svulstigt soundtrack av Max Richter. Det saknas driv.

Saverio Costanzo har i åtskilliga intervjuer vittnat om författarpseudonymen Elena Ferrantes engagemang i produktionen. Hon har varit en av manusförfattarna och har via mailkorrespondens godkänt avsnittsindelning och rollbesättning, protesterat när scener tagits bort samt bearbetat replikerna.

Det är naturligtvis mycket svårt att ta sig an ett så älskat verk, och det krävs mod för att våga anpassa berättelsen efter formatet. Jag tror att tv-serien hade blivit bättre utan att den dimhöljda demonpseudonymen fått diktera alla villkor.

My brilliant friend har premiär på HBO Nordic 19/11

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

serierecension

Mer i ämnet