Kung Lear, ibland kallat Shakespeares grymmaste tragedi, handlar om en kung som förlorar sin krona, en far som förlorar sina barn och ett hov, ett samhälle och en publik som förlorar sina illusioner. Den har översatts och satts upp på scenen i otaliga varianter, och länge med ett lyckligare slut än det svarta originalslutet. För kungen som förlorar kronan vinner till slut sin mänsklighet, och patriarkatet som förlorar sin patriark råkar i kaos som skulle kunna öppna en historisk glänta av ljus. Men Shakespeare släcker hoppet.
Edward St Aubyns variant av dramat, ”Dunbar”, kort och gott döpt efter sin huvudperson, mediemogulen Henry Dunbar, är inte mindre mörk och obönhörlig. Inledningens brutala vålds- och sexscener förde min tanke till Bret Easton Ellis skandalsuccé, moraliteten American Psycho från 1991, där fåfänga Patrick Bateman dyrkade märkeskläder och elitklubbar och torterade ihjäl kvinnor efter maten.
För att klara detta krävdes specialdoserade droger till alla inblandade – kanske enda tecknet på mänsklig svaghet i denna hypermaterialistiska satir över det iskalla nyliberala 1980-talet. St Aubyn lägger till vår tids bensinslukande fordon i vad som liknar ett rafflande kidnappningsdrama, istället för 1600-talets hästar och härar. Men på marken, i kroppen, där författaren mestadels håller romanen, är berättelsen sig ganska lik.
Edward St Aubyn – både produkt och bieffekt av den engelska aristokratins inneboende sadism och perverterade känsloliv – är som etiketten i societeten när han efter romansviten om den plågade överklassonen Patrick Melrose tar sig an Kung Dunbar. Också han skriver en moralitet, tung av droger utskrivna av köpta privatläkare, där han följer Henry Dunbar – mediekolportör av hat och lögner – på hans ålders höst, utmanövrerad av sina giriga äldsta döttrar som vill ta över makten och förmögenheten och göra sig av med yngsta systern, mindre korrumperad och mer mänsklig.
En obehaglig påminnelse, och en rival om faderns kärlek, om de visste vad sådan var. Som i förbigående lösgör sig också ett litet monster i tragedin om det döende imperiet – det är ju St Aubyn som skrivit! – den ”skammens tyranni” som är motor för så mycket våld, både i politiken och familjen.
Dunbar låses in på ett luxuöst åldringsboende (baksidestexten formulerar det försonande ”privat sanatorium” vilket diskret understryker att kampen om privilegier och självkänsla börjar i språket ) varifrån han flyr med en vän. Ursprungsdramats stormiga hed och hotfulla natt dyker upp också här – men hur ska en giktbruten maktspelare klara sig, berövad privathelikoptrar och svassande anställda? Dunbars kusliga vandring – till slut på alla fyra – i natten understryker ödsligheten i ett liv tömt på gemenskap och oegennytta.
Men vandringens inre monolog är i sig en skildring av åldrande och dödsskräck, tragikomisk som i Martina Montelius ”Avlivningskliniken Tusenskönan” eller P C Jersilds framtidsdystopi ”Tivoli” om pensionärslivet på Bliss Gardens, avhumaniserat och skoj i ett.
De är berättelser om klasskillnader, som ofta blir större efter pensionen, och känslan av att inte betyda något längre, inte kunna lita ens på sin egen hjärna. Kung Lear som en berättelse om en traumatiserande pensionering och åldrandets mysterium? Ja, och om kampen att leva ett värdigt liv, ett autentiskt liv som vi säger idag, medan Shakespeare talade om mognad och St Aubyns Dunbar om att föredra sanningen.
St Aubyn firar triumfer med rim och lekfulla språkspel (och hans översättare Erik Andersson likaså, eftersom texten framstår som nästan genomskinligt dubbelspråkig ibland) som syftar till att undvika all plåga, allt ansvar, all äkta närvaro. Dunbars vän komikern Peter – narren – famlar efter sitt jag. Vem skall jag låtsas vara? Dig själv bara. ”Honom har jag inte övat in än.”
Detta är närmast en Brexit Psycho om och för vår tid av kris som satt sanning och anständighet, ja mognad, ur spel. En Gökboet om en pågående politisk tragedi. Och eftersom det är en tragedi är hela olyckan Dunbars eget fel. Fast sådan självinsikt har ingen plats i en tid som vet priset på allt men värdet av ingenting.
Ridan går ner.
Applåder!