Det är en evig längtan hos kultursektorn att komma närmare centrum i den politiska debatten – och en som oftast får förbli ouppfylld när valsöndagen kommer och går.
Alla gillar kultur (så det i sig är inget att debattera); bara få gillar kulturpolitik (så den debatten prioriteras inte i en valrörelse). Men valåret 2018 är det mer energi i kulturen som politisk fråga än på flera årtionden. Av några olika orsaker.
Den ena orsaken är Alice Bah Kuhnke. Jokerministern som blev miljöpartist först efter att hon fått statsrådsposten 2014 har visat sig vara en skarp politiker. Gör mycket och är noga med att ta åt sig äran för det. Trivs i offentligheten, men är också en handfast departementschef.
På sitt typiska dryga sätt gjorde hon nyligen en offentlig sondering om att bli partiledare och det togs emot väl, inte minst av tunga namn inom Miljöpartiet.
På Folk och Kultur syns hon hela tiden. Den inledande panelen på temat ”Är det fria ordet hotat?” får förflyta ganska spretigt, med helt allmänna konstateranden om facebook och papperstidningen och demokratin.
Plötsligt säger Alice Bah Kuhnke, som på ett bananskal, att hon är stolt över att nu ha fått igenom en museilag som klipper banden mellan institutionerna och politiken och det är viktigt för ”man vet aldrig vilka krafter som kan ta över”, se på vissa europeiska länder, se på USA. SD-spöket drar genom församlingen där man nog vågar utgå ifrån att just det partiet inte har särskilt många sympatisörer.
I några meningar ritar hon upp politiska linjer som rör framtid och påstår att något är viktigt.
När moderatledaren Ulf Kristersson i samma panel gör en liten utsvävning pratar han om sin uppväxt och hur det då i Eskilstuna fanns två filterbubblor: sossetidningen och den borgerliga.
I nästa framträdande får han frågan om han känner till samverkansmodellen (den största kulturpolitiska reformen hans partikamrat Lena Adelsohn Liljerot genomförde under sin tid som kulturminister).
Nej, svarar Ulf Kristersson och menar det verkligen.
Vilken roll Alice Bah Kuhnke får i valrörelsen vet kanske inte ens regeringens och miljöpartiets strateger ännu. Kanske är det smart av en framåt oppositionsledare att svänga hit o markera närvaro på hennes hemmaplan (på fredag kommer Annie Lööf).
Men moderatledarens, vad ska man säga, kåseriska stil visar också att kulturpolitik är svårt. Det är svårt att hitta någonting att säga som inte är självklart och därför politiskt ointressant. Det är svårt att göra kulturpolitiken skarp och spännande.
Den andra orsaken till kulturens nya politiska tyngd är Sverigedemokraterna – det parti som sedan de tog plats i riksdagen tveklöst gjort mer än något annat för att göra kulturpolitiken skarp och spännande. Sverigedemokraterna har vuxit dramatiskt för varje val, har hittills inte sett en motgång i valresultat.Sverigedemokraterna har också en helt egen, från alla andra partier drastiskt avvikande, kulturpolitisk uppfattning.
SD vill generellt se kultur som bygger en positiv nationell identitet – av deras ”rena”, ”ursprungliga” typ – och de vill använda alla typer av kulturanslag på ett aktivt sätt för att styra kulturlivet i en sådan riktning.
Kulturpolitiska frågor som i decennier varit lamslagna av samsyn slår plötsligt ut i lågor. Till och med kulturarvet och museerna får det att hetta i våra kinder. Och vem vet hur stora Sverigedemokraterna tänker bli?
Så kanske kommer kulturen faktiskt att hamna närmare centrum av valrörelsen 2018.