Foto: Pontus Lundahl/TT

Vad blir bibliotekens uppgift i en samtid av falska nyheter och konspirationstänkande?

Uppdaterad
Publicerad
Analys ·

Det ungefär hundraåriga svenska folkbiblioteket som skapades av arbetarrörelsen, nykterhetsrörelsen och studieförbunden som en väg till frihet har sällan varit så omdebatterat som nu, när det både famlar efter en identitet och ges allt tyngre uppdrag, skriver Kulturnyheternas litteraturkritiker Ulrika Milles.

Ulrika Milles

Litteraturkritiker

Sveriges mest laddade rum kallas det allt oftare i diskussioner om bibliotekets roll i vår samtid. Det handlar om synen på bibliotekets villkor: om där ska vara tyst eller livligt, inkluderande eller reserverat, multimedialt eller bokens exklusiva plats. En affär eller ett torg.

Under torsdagen presenterades Sveriges första nationella biblioteksstrategi, ”Demokratins skattkammare” – en optimistisk studie av vad biblioteket måste få möjlighet att bli i en samtid av falska nyheter, konspirationstänkande och hotad demokrati. Nämligen varje medborgares bästa och snabbaste väg till all kunskap.

Det kräver digitalisering av hela kulturarvet (skönlitteratur, dagspress, tv, handskrifter) utan inlåsning men med respekt för upphovsrätten. Det skulle innebära att alla skulle hitta kunskapen de behöver, inte bara de som studerar, är akademiker eller anställda med inlogg till arkiv och prenumerationer. Projektet Litteraraturbanken kan man tänka som modell och exempel.

Det kräver open access till offentligt finansierad forskning och det  kräver att skollagens ord om obligatoriskt skolbibliotek i alla skolor

”måste få större genomslag i praktiken” som det diplomatiskt formuleras i strategin.

Men skolbibliotek är inget som den moderna skolan bryr sig om, inte ens hälften har dem. Har man tur finns en samling böcker i en lokal – men den levande bibliotekarien saknas och hänvisas allt oftare till nostalgisk barndomsrekvisita i berättelser från förr. Och så länge privata och kommunala huvudmän struntar i lagen så kan ingen nationell strategi rå på detta. Samma sak när staten satsar budgetpengar på bibliotekens arbete att nå unga i socialt utsatta områden medan en fjärdedel av landets kommunbibliotek har fått minskade anslag (Biblioteksbladet 5/3).

Biblioteket som ett effektivt verktyg mot de klassklyftor som nu djupnar i en svajig tid för demokratin – när behoven är ungefär som när folkbiblioteken föddes – möts istället allt oftare med biblioteksdöd och nedskärningar vilket visar att många kommunalpolitiker inte förstår bibliotekets betydelse – eller inte bryr sig om det.

Sverige, stoltaste IT-land i världen, är dessutom långt efter i digitalisering än till exempel USA, Norge, Danmark – och Finland, som har fler bibliotek, som får kosta mera än de svenska, och vars besökare dessutom lånar dubbelt så mycket.

Biblioteken som en femte statsmakt, som balanserar de andra statsmakterna är en allt vanligare tanke i biblioteksdebatten, och bärande i det här förslaget på nationell strategi. De stora förhoppningarna och de usla resurserna förenar femte statsmakten med den tredje på allt flera orter i Sverige där lokaltidningen försvinner och biblioteksfilialer läggs ner. Torget blir tomt och obevakat.

Strategin har redan fått kritik både för att öppna för att åsidosätta kommunalt självstyre och för att inte ha tillräckligt skarpa förslag så debatten blir intressant: hur rår vi på en orättvis tillgång till bibliotek beroende på var man bor?

Återstår att se om pengarna kommer från regeringen som nu ska sparka igång en beredning. Men det är bråttom.

Vi bara står här framför samhället som enkla låntagare. Och ber om att bli upplysta.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.