Det hade varit en fin symbolisk gest av Svenska Akademien att låta 2018 bli ett år utan litteraturpris, som ett tecken på krismedvetande. Men när det nu ändå blev ett, är det ett genidrag att ge det till Olga Tokarczuk, en författare som ingen, utom den polska regimen, kan ha invändningar mot. Hon är en i dessa sammanhang ung författare – 57 år – som förnyat den polska, ja, europeiska romankonsten genom sina egensinniga, mångstämmiga berättelser, språkliga konstverk om stora och viktiga frågor.
Hennes senaste till svenska översatta bok, ”Jakobsböckerna” är ett storverk som går tillbaka till en ovanligt motsägelsefull tid i historien, 1750-tal när väckelserörelser och mystiska sällskap sköt upp som svampar ur jorden samtidigt som upplysningsideal växte fram. Ur den tiden lyfter Tokarczuk fram en judisk väckelsepredikant, en karismatisk förförare vid namn Jakob Frank. Tiden liknar vår egen, fast folk rörde sig mer obehindrat över gränser än i dag och den språkliga och etniska mångfalden var större. Likheten mellan då och nu är ett av skälen till att Tokarczuk är misstänkliggjord av Polens politiska ledning, men älskad av sina läsare.
Valet av Peter Handke till 2019 års pristagare är å andra sidan en riktig skräll. Han är en viktig och stor författare i den tyska efterkrigsgeneration som tog på sig att skapa en ny litteratur efter nazismens språkförstörelse, han har varit oerhört produktiv i många genrer, har bland annat skrivit manus till flera av Wim Wenders filmer. Hans prosa är noggrann, eftertänksam och uppmärksam på livets skiftningar vare sig han skriver om en mors död eller ett barns första år. Språket skapar inte världen hos Handke, världen finns där redan för den som har tålamod att invänta dess uppenbarelse.
Handke har inte givits ut på svenska sedan 2006, han hör alltså till de Nobelpristagare som får priset sent, när förlagen och läsarna har vänt sig åt andra håll, men det är inte det som gör honom så kontroversiell i första hand. Handke har de senaste 20 åren tagit ställning för Serbien och landets ledare Slobodan Milošević i jugoslaviska krigen på 90-talet, och förnekat massakern i Srebrenica. Svenska Akademien ser bara till den litterära kvaliteten, sade Anders Olsson vid presskonferensen i Börshuset, men även det är ett politiskt ställningstagande. Visst kan man läsa författare med odemokratiska eller på annat sätt förgripliga åsikter, men man behöver inte ge dem pris!
Till sist måste också sägas att prisen denna gång, som så många gånger på senare år, går till europeiska romanförfattare. Världen utanför Europa består för nobelkommittén fortfarande av mörka kontinenter där stor litteratur är svår att urskilja. Och poesin göre sig icke besvär.