Dansarna på scenen smetar in sig i vit färg. De kollar ner i sina smarta telefoner. Ibland ler de mot varandra. Men mest av allt handlar Near om att utforska det ledsna. Något som det pratas för lite om i västvärlden i dag, tycker amerikanska koreografen Eleanor Bauer.

Men svenske hiphop-artisten Yung Lean, eller Jonatan Leandoer Håstad som han egentligen heter, har undersökt temat under flera år. Bland annat som en del av musikkollektivet som kallar sig för Sad Boys.

”Fortfarande ett känsligt ämne”

Under samarbetet med danskonserten har Eleanor Bauer lyssnat mycket på Yung Leans musik, och pratat med honom om just sorg och deppighet.

– Vem är den här Sad Boys-karaktären? Varför tycker så många att de här unga killarnas ledsenhet är så intressant just nu? Och hur kan vi ta det från att handla om bara ”Yung Leans ledsenhet” för att det säljer bättre än till exempel grannens ledsenhet, och göra det till något universellt som angår oss alla?, säger hon.

En av anledningarna till att Sad Boys fått en så stor publik är att det fortfarande inte är helt självklart för killar och män att få lov, eller att veta hur, de kan uttrycka ledsenhet eller sorg, tror Eleanor Bauer.

– Jonatan (Leandoer Håstad, reds anm.) var snabb med att påminna mig om att killar som känner en massa känslor inte är något nytt, tänk bara på Oscar Wilde eller Morrissey till exempel. Men det är fortfarande ett lite känsligt ämne.

”De spelar ett eget spel”

De tolv dansarna från Cullbergbaletten rör sig runt en övergiven kiosk, eller kanske ett ockuperat hus. Yung Lean syns inte till på scenen under världspremiären, men vi hör honom läsa dikter i högtalarna.

Ibland sitter dansarna och bara tittar ner i sina mobiltelefoner. En cynisk kommentar om en uppkopplad, narcissistisk generation? Nej, inte alls.

– Jag älskar ju inte att många tolkar det på det viset. Visst, ibland är vi för upptagna av telefonerna, men det gäller inte bara unga. Okej, så fort Jonatan inte är upptagen med något annat så sitter han med telefonen. Men jag tittar också för mycket i min telefon, och min mamma också!, säger Eleanor Bauer.

Istället är det ett sätt att göra dansarna mer delaktiga i koreografin, att ge dem mer makt över föreställningen och samtidigt göra den mer oförutsägbar. Mobilerna är ingen tom rekvisita utan dansarna använder dem för att skicka dansinstruktioner till varandra som de sedan utför direkt på scen – både solon och gruppkoreografier.

– De spelar ett eget spel, kan man säga. Jag satte upp reglerna, men de spelar spelet.

Fotnot: Near kommer att spelas på Dramaten i Stockholm i september