Ann Heberlein: ”Varje dag var en kamp mot ångesten”

Ann Heberlein.

Ann Heberlein skriver själv om hur det varit att spela in serien och om publikens mottagande.

650 000. Det är en hisnande siffra. Så många såg första programmet. Väldigt många tyckte om det. Några tyckte inte om det. Jag kom hem sent i natt. Min vän Sofia och jag hade firat med champagne och löjrom och när jag kom hem var mitt hus fullt av söner och flickvänner. Vi satt uppe till tre och pratade. En av flickvännerna berättade om en fb-tråd som var kritisk till ”min” tv-serie. Kritiken gick ut på att den inte är tillräckligt skitig.

”Varje dag var en kamp mot ångesten”
Jag och Liza och Olof och Tove ter oss för välfungerande. Det skrattade vi åt. Ja, mina pojkar och deras flickvänner känner ju såklart inte Liza, Olof och Tove, men dom minns hösten. Hösten, inspelningstiden var ett helvete för mig. Det syns inte på tv: men varje dag var en kamp mot ångesten. Under hösten satt jag varannan vecka ensam i hyresrum i Stockholm och längtade hem. Då och då åkte jag till psykakuten. Några gånger funderade vi på om vi skulle lägga produktionen på is. Vi pausade några veckor.

Nu är jag glad att jag tillsammans med Ann-Linn och de andra rodde det i land. Tack för att ni är så bra! Och jag är så tacksam över att jag har ett sammanhang. Människor som pratat mig genom ångestnätter, hållit min hand genom telefonen, funnits där. Att leva med den här diagnosen innebär också att man blir bra på att förställa sig. Tro inte på allt du ser. Lyssna på vad vi säger istället. Ett kontrollerat yttre kan dölja ett inre kaos. Förringa inte allvaret i vår sjukdom för att vi är välvårdade och ”fungerande”. Och: tack Sofia, Ebba, Karin, Hanna, Pange, Emma, Albin, Rakel och ni andra som funnits och fanns. Jag älskar er. Och älskade barn. Aldrig ska jag överge er.

Ann Heberlein