När livet vänder chattade med tittarna

Silhuetten av en deprimerad kvinna som står vid ett träd och tittar ut över vattnet

Den 16 mars 2016 chattade programledaren Anja Kontor och Caroline, volontär på Mind Självmordslinjen, med tittarna efter kvällens avsnitt.

Här kan du läsa hela chatten.

Anja Kontor: Hej och välkomna till chatten och tack för fina ord om programmet på sociala medier. 

BengtOswin: Tack för ett mycket givande och känsligt program!
Anja Kontor: Tack för ord om #närlivetvänder. Uppskattar att ni tittare bär programmet vidare och hör av er hela tiden. Och har gjort så under samtliga säsonger. Var rädd om dig 

Lollo: Vad gör man när man har en kompis som är deprimerad och inte får annan hjälp än medicin och sjukskrivning? Hon vill ha terapi, men väntetiderna är evighetslånga.
Caroline, volontär: Hej Lollo! Tack för din fråga. Det är en svår fråga att svara på men det finns tex möjlighet att kontakta självmordslinjen, där jag och många andra jobbar som volontärer. Det är väldigt viktigt att kunna prata om hur man mår, särskilt när man inte mår bra. Så du skulle kunna be henne kontakta oss och det finns även andra stödlinjer. Detta är inget alternativ till terapi men ett sätt att få möjlighet att prata om hur det är och samtidigt vara anonym. 

Orolig: Vad ska man göra som förälder om man har ett barn som är väldigt deprimerat, som Sara i kvällens program?
Caroline, volontär: Hej! Först och främst är det väldigt fint av dig att våga be om hjälp. Det är ett första och väldigt viktigt steg. Som förälder kan det kännas extra svårt tänker jag då man många gånger kanske skuldbelägger sig själv och det är något som också är viktigt att be om stöd för. Har du försökt prata med din dotter om hur hon mår, och i så fall, hur reagerar hon då? 

Élla: Vilken fantastisk berättelse. Jag mår själv inte så bra alltid. Har gått igenom mycket genom livet men nu siktar jag på det Sara har. Att hitta en man och att få barn. Tack för väldigt bra och intressanta program!
Anja Kontor: Tack för att du hör av dig och förmedlar dina tankar. Det som varit så värdefullt under alla säsonger är just att ni tittare bär programmet vidare med ert Hjärta och er Själ. Och att ni delar upplevelser med varandra och mig som producent. Det har alltid varit så mycket reaktioner och enorm respons. Så även i år. Ödmjukt tacksam för det

Tofflan: Tack för ett som vanligt fint program! Det var mycket i dagens program som gjorde mig sorgsen och fundersam. Det här med att Sara liksom föll lite mellan stolarna mellan BUP och vuxenpsykiatri, till exempel. Hur är det idag och var kan man annars ta/få professionell hjälp i från???
Anja Kontor: Tofflan - tack för dina ord. Skickar frågan om att hamna mellan stolarna vidare #självmordshjälpen 

Gockieva: Stort tack för att du Anja har levandegjort det många går och tänker på!
Anja Kontor: Tack för orden. Under alla mina år som journalist så är detta ämne ännu så tabubelagt. Samhället göra något säger man. Men vi är ju samhället. Allt gott och var rädd om dig

ensam och olycklig: hej sitter och gråter när jag ser programmet om sara. jag har också dagar då jag funderar på hur jag ska komma ifrån detta jordeliv jag klarar inte av att gå i terapi då jag gjort det tidigare utan resultat. hur ska jag komma vidare utan att göra något allvarlig utan psykologhjälp
Caroline, volontär: Hej! Just när man mår väldigt dåligt så är det viktigt att få hjälp utifrån, för att bryta negativa tankebanor och förstå att det finns andra alternativ än att avsluta sitt liv. Det är inte ovanligt att man provar flera olika terapier utan resultat men det betyder inte att det inte finns en terapi som skulle kunna fungera. För det finns det. Jag har själv samma erfarenhet, av att ha letat länge bland olika terapiformer. Men hittade till slut det som fungerade för mig. Så mitt råd är att inte ge upp och ha tilltro till att det finns människor som har rätt kompetens och erfarenhet för att kunna hjälpa. Man behöver inte klara allt själv även om det kan kännas så ibland. 

Tofflan: Tack för ett som vanligt fint program! Det var mycket i dagens program som gjorde mig sorgsen och fundersam. Det här med att Sara liksom föll lite mellan stolarna mellan BUP och vuxenpsykiatri, till exempel. Hur är det idag och var kan man annars ta/få professionell hjälp i från???
Caroline, volontär: Hej Tofflan! Det är en väldigt viktig fråga du lyfter. Tyvärr kan jag många gånger själv känna mig frustrerad när jag chattar/pratar i telefon på självmordslinjen. Många uttrycker nämligen en frustration över att dom inte får den hjälp dom behöver. Att det är långa väntetider eller att man inte får det stödet man är i behov av. Det är som sagt bra att det kommer upp för diskussion för det behövs. 

Aspergare: Är mycket tacksam för detta program Med en far som troligen begick självmord och själv med diagnosen Aspergers Syndrom som hela tiden driver mig till kanten mot utmattningsdepression förstår jag problematiken bara alltför väl...
Anja Kontor: Tack för att du berättar och delar med dig av dina tankar. Vi människor behöver varandra- Vi behöver en arena där vi vågar visa våra ärr - och där vi får mötas. Det är livsviktigt att dela dessa erfarenheter och hjälpas åt. Värdefullt att få göra detta program i SVT.

Stjärnsyster: Tack för denna serie. Gör att man slipper känna sig ensam. Tack teamet, Anja och medverkande. Och tack älskade Stjärnsyster att du delar med dig.
Anja Kontor: Tack för att du tar dig tid att skriva till oss. Jag berättar för Sara om all respons via sociala medier och chatt. Jag är oerhört tacksam att hon ville berätta när jag frågade. 

BengtOswin: Runt åren 89-90 fick jag panikångest på grund av mobbing. Detta gav mig många panikattacker, psykoser, kroppen vägrade samarbeta med mig mm mm. Sedan dess har jag alltid haft en dödslängtan. Har gjort tre självmordsförsök och över levt alla dessa. Från början kunde jag avvärja mina PÅ-attacker med hjälp av självmordstankar, men när det övergick i psykoser och jag var okontaktbar under längre tider, så vet jag inte va som hände. Jag känner mig mycket sviken av samhället när mina kontaktpersoner glömde av mig, blev inte kallad till läkare eller psykologer. Trots självmordsförsök, var det inget som ville ta mig på allvar. blev inte ens inlagd efter dem. Varför var det/är det så svårt att ta sådant här på allvar?
Caroline, volontär: Hej Bengt! Tack för att du delar med dig av din berättelse. Jag förstår din frustration. Det är ju uppenbart att du har behövt hjälp och stöd. Just det här med att bli tagen på allvar är ju så oerhört viktigt. Att bli sedd och förstådd. Jag tänker att det är ofta att man inte tror att man kan få hjälp som gör att man inte orkar leva vidare. Så om någon i ens omgivning bekräftar upplevelsen av att det inte finns någon hjälp att få så är det ju verkligen inte lätt att ta sig vidare. Jag tror att anledning till att man inte tar det på allvar är rädsla eller handlar om en oförmåga att förstå. Så klart också att det inte alltid finns resurser så som man skulle önska. Men vill ta man ta sitt liv är man ju i en extremt utsatt situation och just då är det extra viktigt att saker fungerar. Att hjälpen och stödet finns. Det är också viktigt att man inte ger upp och tror att det inte finns hjälp att få. 

Anna: Hej, min morfar tog livet av sig innan jag föddes. Jag hann bli 20 innan mamma berättade hans faktiska dödsorsak. Nu är jag ständigt rädd att övriga familjemedlemmar skulle kunna göra samma sak. Har en pappa som har lätt att bli deprimerad och inåtvänd. Hur ska jag göra för att tänka logiskt och inte vara rädd och fylld av panik när dessa tankar kommer?
Caroline, volontär: Hej Anna! Har du testat att prata med din familj om dina tankar? Oftast kan tankar och känslor kännas värre om man inte får sätta ord på det man känner. Du skulle tex kunna börja prata med en vän eller någon du har fötroende för och sedan i nästa steg våga prata med din familj om hur du känner. Då kanske du blir tryggare av deras svar eller att ni kommer varandra närmre. 

vuxna barn: hej vilket bra program ni har gjort. alla borde se hur man kan dölja att man mår dåligt. vi är en syskonskara som har en mor som mår dåligt. har gjort det i omgångar men nu är helt nere. har vid ett tillfälle skickat henne till psykakuten men det bliev inget mer.vad kan vi som syskon göra när hon inte vill själv. måste säga att vi har inte så bra kontakt med vår moder då vi inte själva orkar ta hand om henne när hon är så här
Anja Kontor: Fint att ni tittare berättar. Ett ödmjukt tack för detta. Och jag håller med om att det är viktigt att våga prata om ämnet. Det går inte att tiga ihjäl att så många medmänniskor känner som Sara. 

Tofflan: Hej Caroline! Ja jag tror som du att ju mer vi diskuterar och pratar om det, desto svårare blir det för ansvariga att "slippa undan". Det är ju egentligen inte vården i sig som är dålig, snarare att den inte får de resurser som behövs från våra politiker, lokala som riks... Så jag håller med Sara: Prata, prata, prata! Det är också gott att veta att det finns ideella organisationer som ställer upp och finns där när vården inte räcker till - eller när man inte får hjälp eller inte har råd att ta hjälp...
Anja Kontor: Tofflan. prata prata prata  - är det som gäller. Samtalet mellan fyra ögon håller på att gå förlorat i dagens samhälle - men det finns en stor längtan att samtala. Det upplever jag verkligen efter fyra säsonger med När livet vänder. Tack för att du tittar och delar tankar. 

Lykke : Tack för program som berör! Tack för ämne som behöver lyftas. Det är inte okej att 1500 personer ska behöva må så dåligt att de känner att de inte vill leva. :( Men jag förstår också. Och har varit med om vänner som tagit detta beslut senaste året. Det gör ont. Hur tar man sig vidare efter detta som anhörig?
Caroline, volontär: Hej Lykke! Det kan vara bra att prata med andra som är i samma situation. Det finns tex en anhörigförening som heter SPES för närstående till någon som tagit sitt liv. Det går också bra att höra av sig till Mind och självmordslinjen för att få stödsamtal. 

vuxna barn: hej vilket bra program ni har gjort. alla borde se hur man kan dölja att man mår dåligt. vi är en syskonskara som har en mor som mår dåligt. har gjort det i omgångar men nu är helt nere. har vid ett tillfälle skickat henne till psykakuten men det bliev inget mer.vad kan vi som syskon göra när hon inte vill själv. måste säga att vi har inte så bra kontakt med vår moder då vi inte själva orkar ta hand om henne när hon är så här
Caroline, volontär: Hej! Det låter verkligen som en svår situation. Det går ju inte att övertala någon att ta hjälp om man inte själv vill. Det kan väcka motstånd i en person om man känner sig tvingad att ta hjälp, jag tror det är viktigt att man har en lyssnade roll istället för en rådgivande och pushande roll. Särskilt som anhörig. Det är inte alltid lätt att ta råd av någon, särksilt när man står varandra så nära. Det kan hjälpa att be någon utomstående om hjälp och det är också viktigt att våga lyssna och bekräfta. Många gånger vill vi ge lösningar och råd men då kan det vara bra att backa istället och bara lyssna. 

Tofflan:
Fortsätt göra bra program, Anja! Du lyckas verkligen få människor att öppna sig och prata om svåra saker.
Anja Kontor: Tackar med stor ödmjukhet. Det är verkligen en gåva att få vara den som förmedlar berättelserna vidare till er tittare i rutan. Blir chatt om några veckor igen. Då tror jag informationen kommer nå ut om att det blir en chatt. Allt gott och ta hand om dig 

Caroline, volontär: Hej! Om jag förstår dig rätt så tycker du att du blir mer påverkad än du borde? och att det inte känns befogat att prata med andra om det du gått igenom. Så klart har du rätt att känna som du känner och också få prata om detta. Det är inte fånigt på något sätt och det finns inga normer för vad som är rätt eller fel. 

Nettan: Tack för detta avsnitt! Starkt av Sara att dela med sig av sina svåra upplevelser. Vi måste våga prata! Tack för ett fint program ❤

Kontaktinformation till stödorganisationer