Min hjärna kan bara tänka en sak nu. Jag ropar till barnen att vi måste bort från fönstren. Hallen är säkrast. När vi rusar kommer tryckvågen och glassplittret flyger omkring oss. Jag och vår yngste son hamnar bredvid dricksvattendispensoaren i köket som välter. Vi tar oss ut i hallen. Vi sitter ned och kramar varandra. Jag och min man bestämmer att vi lämnar lägenheten nu. Trapporna, vi tar trapporna, säger vi till barnen.  

Nere på gatan hörs skrik, gråt och ringande brandlarm. Någon undrar om barnen vill ha vatten. Våra vänner har inte hunnit lämna huset än och deras yngsta pojke, som är nio år säger att han behöver en kram.

”Är ni ok? Vi är ok”

Mina grannar har levt genom femton år av krig men ingen jag frågar har upplevt en liknande detonation. Senare ska jag få veta att detta är en av världshistoriens kraftigaste explosioner. Men just nu vill jag veta om våra vänner i den här olycksdrabbade staden är vid liv. Telefonlinjerna är döda men internet fungerar. Korta meddelanden strömmar in. ”Är ni ok? Vi är ok”. Och från någon som bor närmare hamnen ”Jag klarade mig, men knappt. Allt här är förstört”.

Jag går genom en stad som ser ut som om den drabbats av en jordbävning. En hamn är borta. Beiruts livlina. Libanon importerar huvuddelen av den mat som äts. Hundratals lagerlokaler och byggnader har jämnats med marken. Några sekunder tog det att göra en kvarts miljon människor hemlösa.

”Hur mycket orkar en befolkning”

Familjer från andra delar av staden flyttar in i vårt hus. Volontärer kommer från hela landet för att sopa glassplitter och bygga upp sjukhus som förstörts. Libanesernas styrka är stor och omvittnad, men vi gråter. Två föräldrar i våra barns skola har mist sina liv. Två av många.

Ur den första chocken och sorgen stiger snart ilskan. Hur kunde nära tre tusen ton högexplosivt material i åratal förvaras i stadens hjärta, trots upprepade varningar om hur farligt det är? Hur mycket orkar en befolkning, vars politiker hör till världens mest korrupta? Ilskan över vanstyret är knappast ny. Det här landet befann sig redan på gränsen.

En granne ringer och säger att hon vill låna sopborstar. Ljudet av glassplitter som skyfflas i högar hörs nu över en hel stad.