Planeten har ett pris: 36 000 miljarder kronor. Om året. Jag har inte sett den siffran någonstans. Det finns nämligen inte ett globalt pris på koldioxidutsläpp.
Men så mycket blir det om man antar att storföretag gör den bästa bedömningen av priset på koldioxid framöver, och så multiplicerar det priset med hela världens årliga utsläpp av koldioxid.
Det är hypotetiskt. Men oavsett: 36 000 miljarder kronor är inte ett pris en politiker som är någorlunda rädd om sina väljare vill tvinga någon att betala i dagens politiska klimat.
Några länder har trots allt redan koldioxidskatt, däribland Sverige. När den infördes för 30 år sedan undantogs industrier som skulle konkurrera med utländska företag. Och nu får världens politiker kritik för sin oförmåga att ta betalt för utsläppen – av företagen som släpper ut.
Bönar om högre skatt
SVT:s undersökning efter Glasgowmötet visar att flera av de företag som orsakar mest koldioxidutsläpp saknar överenskommelser om gemensam koldioxidskatt. De nämner detta spontant, på frågor om brister slutavtalet. I denna fråga händer alltså det märkliga att storföretagen bönar om att få betala mer skatt, utan att bli bönhörda av politikerna.
Företag i flera andra länder framför samma syn efter Glasgow. IMF och OECD anser också att globalt koldioxidpris skulle vara den mest effektiva klimatågärden.
Men det finns två problem. Det första är att priset måste vara globalt. Alla måste vara överens. Annars slås företag i de länder som måste betala skatten, eller utsläppsrätterna, ut i konkurrensen.
Det andra är själva prislappen. I dagsläget är fyra femtedelar av världens koldioxidutsläpp helt gratis. Flera har räknat på vilket prisnivå som krävs för att klara klimatet, med olika resultat.
Sätter sina egna priser
EU:s utsläppsrätter, där de svenska storutsläpparna ingår, var länge löjligt billiga. Men efter att systemet skärpts har de stigit kraftigt i pris. Nu ligger de på 700 kronor per ton. En del anser att det är tillräckligt för att klara klimatet, men fortfarande får företag som släpper ut mindre än konkurrenterna gratis utsläppsrätter.
Samtidigt finns nu företag som går så långt att de, i avsaknad av ett verkligt koldioxidpris, sätter ett eget, internt. Detta för att deras investeringskalkyler ska hålla även om koldioxiden börjar kosta på riktigt framöver. Volvo Cars, till exempel, räknar med att varje ton koldioxid de släpper ut kostar 1 000 kronor. Det är det priset jag har räknat med ovan i min globala prislapp på 36 000 miljarder kronor för planeten.
EU har planer på koldioxidtullar som gör det möjligt med högt koldioxidpris i unionen. Om USA ansluter sig kan det kanske bli tillräckligt stor marknad för att övriga, till och med Kina, tvingas gå med.
Kanske hybris – men förhoppningsvis inte
Men 1 000 kronor per ton är inte lite. Redan nu är det uppror i USA därför att dyrare olja fått upp bensinpriset till knappt åtta kronor litern. Regeringen har, mitt under brinnande klimatförhandlingar i Glasgow, tjatat på Saudiarabien och Ryssland om att pumpa upp mer olja.
Samtidigt vill alltså svenska storutsläppare att allt fossilt, inklusive deras egna utsläpp, ska bli dyrare. De vet förstås att den svenska fossilfria vattenkraften och kärnkraften ändå ger dem en fördel. Men inte minst anser de sig helt enkelt anser sig ligga före, och därmed lätt skulle bli vinnare i konkurrensen. Det gäller fossilfritt stål i projektet Hybrit, men också cement, lastbilar och mycket annat. Kanske är det hybris, men förhoppningsvis inte.