EU har förmodligen underskattat kraften i brexitörernas strävan efter nationell suveränitet. För de europeiska länderna har det hela tiden varit självklart att britterna trots allt också vill ha ett avtal. Och att den som väljer att separera får vara beredd att kompromissa mest.
När den brittiska regeringen i september la fram ett lagförslag som delvis bryter mot det redan ingångna utträdesavtalet, blev många i EU-kretsen förvånade och provocerade. Vill de inte ha något avtal?
Och när nu EU-toppmötet, i något irriterad ton, krävde eftergifter från London för att ro förhandlingarna i hamn, så blev svaret tvärtom att ”det krävs stora förändringar i EUs attityd”.
”Strandat på tre linjer”
Förhandlingarna har framförallt strandat på tre ”röda linjer” som inte kan överträdas.
– EU kan inte acceptera ett brittiskt lagförslag som bryter mot det redan ingångna utträdesavtalet. Britterna måste dra tillbaka eller göra om det.
– EU kan inte acceptera att britterna får tillgång till den europeiska inre marknaden utan något slags förbindelser om att inte snedvrida konkurrensen, till exempel med massiva statliga subventioner eller lägre miljökrav.
– Storbritannien kan inte acceptera att EUs fiskeflotta även fortsättningsvis får fiska obehindrat i brittiska vatten. Att ”ta tillbaka kontrollen över gränserna” har varit ett av huvudargumenten för brexit.
Frihandelsavtal vinner båda parter på
Om Storbritannien ändrar sitt lagförslag och går med på något slags begränsningar för statsstöd till sina företag, och om EU, inte minst Frankrike, accepterar vissa begränsningar i fiskemöjligheterna, så borde det inte vara så svårt att få till ett avtal. De flesta ekonomer är överens om att båda parter vinner på att få ett frihandelsavtal på plats.
Men här finns andra värden än de rent ekonomiska på spel. Johnson har lovat att ”get Brexit done” och hans främsta mandat som premiärminister är just att se till att längtan efter suveränitet som drev fram Brexit blir verklighet. För Macron väntar ett presidentval 2022 och han har lovat de franska fiskarna att de inte ska påverkas. Dessutom börjar många, både människor i allmänhet och politiker, tröttna på processen. Låt oss bara få det överstökat, suckar alltfler.
Ett avtal verkar allt mer avlägset
Tanken var att det här var toppmötet då ett avtal skulle finnas på plats och godkännas av EU-ledarna. I stället framstår nu ett avtal som mer avlägset än innan mötet, och det är inte många veckor kvar innan det måste vara klart.
Inget avtal innebär stora förändringar från och med den första januari för alla de företag och människor som är verksamma på båda sidor om den engelska kanalen.
Rädslan på båda sidor att framstå som den som först viker undan i förhandlingarna riskerar nu att sluta i en krasch.