Jim: Det är något som händer i Sverige nu och som drabbar över hundra kommuner. Och det är väldigt allvarligt. Det ser man i hela landet nu, jag menar kommun efter kommun går ut och säger ‘hjälp vad mycket vi måste spara de närmaste tre åren’, där kommer vi behöva spara på skola” och det är en konsekvens av regeringens politik. 

Det här är Jim Frölander. Han är integrationsansvarig i Filipstad i Värmland men just nu ute på en turné. 

Jim Frölander 

verksamhetsutvecklare integration: 

Reporter (R): Vilka kommuner har du gjort den här veckan?  

JF: Det är Uddevalla, Trollhättan, Motala, Karlskrona, Kristianstad, Landskrona ... Det är någon till, jag kommer, ja typ.  

Jim Frölander reser landet runt, för att som han själv uttrycker det – uppvigla kommuner mot staten. 

Han säger att man har förlorat greppet och är på väg mot en katastrof.  

Jim Frölander  

verksamhetsutvecklare integration: 

Det är ett samhällsproblem och det blir mycket tydligare i mindre kommuner. För där kan du inte isolera det i en förort och sen business as usual utan det påverkar hela samhället, hela samhällskroppen och det är det, det kommer att göra i hela Sverige också.  

Fyra år tidigare – hösten 2015 

Flyktingkrisen i Centraleuropa nu. Idag har Kroatien börjat bussa hundratals flyktingar till gränsen mot Ungern. 

Ekot. Sändningen domineras av beskedet som kom för ett par timmar sedan att Sverige inför tillfälliga gränskontroller från och med imorgon klockan 12.  

Hösten 2015 pågick den största flyktingkatastrofen sen andra världskriget.  

På Medborgarplatsen i Stockholm höll statsministern tal. 

Arkiv:  

6 september 2015 

Stefan Löfven statsminister (S), 6 september 2015. 

”Sveriges mottagning av flyktingar är hela Sveriges ansvar och därför ska också alla kommuner ta emot flyktingar, ingen ska kunna smita undan…” 

Filipstads kommun smet inte undan och hade redan flera års erfarenhet av att ta emot flyktingar.

Rivningslägenheter hyrdes ut till Migrationsverket. Kommunen fick extrapengar i kassan. Och flyktingarna flyttade ofta vidare när dom väl fått uppehållstillstånd. 

Men snart ställdes allt på sin spets. Kommunen hade inte räknat med statens privatisering av flyktingmottagandet. Inte heller att entreprenören Bert Karlsson skulle öppna tre nya asylboenden, som gav Filipstad hundratals fler flyktingar att ta hand om.  

ur Uppdrag granskning 2 december, 2015 

Bert Karlsson 

entreprenör 

vd Jokarjo AB:  

Min idé är att göra det billigare och bättre än någon annan. 

Reporter: Hur tycker du att det går då? 

Bert Karlsson: Det går bra. Vi är nöjda. Väldigt nöjda.  

Bert Karlsson hade anledning att vara nöjd. Han bedömde att affärerna skulle generera en vinst på 100 miljoner kronor.  

Men på asylboendena var stämningen en annan. Vi träffade flyktingar som riskerat sina liv för att komma hit. Många traumatiserade och oroliga för nära och kära i hemlandet men också för vad som skulle hända i den nya landet.  

Hundratals människor i chock skulle samexistera i trånga utrymmen.  

ur Uppdrag granskning 2 december, 2015:

Kvinna: Stäng gränsen! Ni måste ta ansvar för dom som redan är inne för dom är människor inte djur. Jag är en av dom som inte vågar släppa ut min dotter utan har henne inlåst på rummet. 

Snart blev situationen ohållbar och migrationsministern blev tvungen att åka till Filipstad.  

ur Uppdrag granskning 2 december, 2015: 

Morgan Johansson, migrationsminister (S):  

Vi är i en situation där vi tar emot just nu fler flyktingar än vad vi har gjort sedan andra världskriget, mellan 1500 och 1700 per dygn. 

Efter ministerns besök betalar staten ut ett engångsbelopp på 50 miljoner kronor. 

Ett tillfälligt andrum för den hårt belastade kommunen. 

Men när vi lämnade Filipstad då för snart fyra år sen var det få om ens någon som visste vad som skulle hända när pengarna tagit slut.  

Filipstad ligger naturskönt i en dalgång mellan två sjöar. Det var här poeten Nils Ferlin tillbringade sina ungdomsår och författaren Sven Stolpe slutade sina dagar.  

En pittoresk idyll i östra Värmland, med torg omgärdade av gamla trähus.  

När vi kommer hit firar den lilla staden nationaldag i 30-gradig värme. 

Från scenen, Marina: Jag vill bara att vi allihopa ger våra nya svenska medborgare en riktigt varm applåd.

Hasse: Vi ska hjälpa dom på traven, för att komma igång i den nya stan, Filipstad, som jag hoppas alla kommer att tycka om och framförallt komma ihåg den här stora dagen, blågula nationaldagen.  

Varje år väljer kommunen en ambassadör som ska representera Filipstad. I år föll valet på författaren Alex Schulman. Han har tillbringat otaliga somrar här hos sin mormor och morfar Karin och Sven Stolpe.  

Alex Schulman 

författare: 

Min mormor och morfar bodde på Allégatan här uppe och jag var här ofta och nästan som en del av mitt dna på ett sätt.  

Jag minns när mormor följde mig ned från huset ned till busstationen här borta. Då gick vi alltid ned längs vattnet och så satte vi oss vid Ferlinstatyn och så läste hon någon dikt av Ferlin som hon kunde innan till och sen så promenerade vi ner till stationen. Det känns som att, det är en rätt speciell känsla. Det är som att jag går i barndomen igen.  

Det var här Alex Schulmans morföräldrar bodde. 

Idag är huset en moské. 

A: Så fort jag kom in i stan så åkte jag upp dit och nej men jag var, det var, det var otroligt alltså. Jag knackade på dörren och det var tomt och så gick jag in för det var öppet. Och sen så var det bara hela morfars bibliotek där han hade sina 15 000 böcker var liksom bönerum med mattor och .... Nej men jag var, men till slut så kom det en person som visade mig runt lite grann. Men det var bland det starkaste jag varit med om. Alltså att se allt det här som jag är uppvuxen i som nu var omgjort till moské. Det var alltså väldigt fint. 

R: Kommunen dras ju med problem, man har det svårt rent ekonomiskt att klara situationen? 

A: Jag pratade med en kommunpamp och jag har aldrig varit med om det förut att en kommunperson är så nedslagen, det var en uppgivenhet som jag förvånades över.  

Mycket vatten har runnit under broarna sen vi var här för snart fyra år sen.  

Bert Karlsson har lämnat Filipstad.  

Flera byggnader står kvar tomma och öde.  

Flyktingarna har flyttat in i kommunala bostäder.  

Men kommunen har under en längre tid fått kämpa i motvind. 

15 mars 2018 

Stefan Löfven, statsminister (S):  

Ja, då är ni välkomna till den här pressträffen 

I mars 2018 ser Filipstad ljuset i tunneln när Stefan Löfvens regering lanserar en miljardsatsning för svenska kommuner.  

Stefan Löfven, statsminister (S):  

Vi tar till hela den demokratiska verktygslådan nu för att se till att bygga det största, starkaste trygghetsprogrammet i modern tid och med det så lämnar jag över till Gustav Fridolin. 

Den nya myndigheten Delegationen mot segregation – Delmos – får i uppdrag att hjälpa 32 särskilt utsatta kommuner.  

Filipstad lovas uppåt 40 miljoner kronor per år fram till 2027.  

Men hoppet släcks några månader senare när riksdagen röstar för att Delmos ska läggas ned och avveckla sig själv under 2019.  

Ett gigantiskt bakslag för kommunen. 

Scen: Kommunstyrelsens sammanträde  

Per: Så. Välkomna hit, jag tror att de är här som vi kan förvänta oss kommer. Ska vi ta och börja med ett upprop så vi har koll på vilka som är tjänstgörande. 

Kvinna: Japp. Per Gruvberger.  

P: Ja.  

Kvinna: Torbjörn Parling.  

T: Ja.  

Det är högsommarvärme utomhus och kommunstyrelsen har sammanträde. Luften i rummet är tjock och kvalmig när det är dags för kommunchefen att redogöra för det ekonomiska läget.  

Claes Hultgren 

kommunchef: 

Ja, vad innebär det här i kronor och ören för varje nämnd och förvaltning? 

Det är väldigt enkelt, det är bara att jämföra 2018 års budget jämfört med 2019. Sammantaget när man lägger ihop det så är det bortåt 30 miljoner vi måste plocka bort. 

Under våren intervjuades kommunchefen Claes Hultgren om situationen. Och skapade stora rubriker när han föreslog att Filipstad borde sättas i konkurs.  

Claes Hultgren kommunchef: 

Mm, det där är ju ett uttryck för lite frustration. Det är ju så att en kommun kan inte gå i konkurs. Och det är lite kul för jag fick samtal från personer som var lite oroliga för vad händer om vi går i konkurs i Filipstad, men i och med att man har en fri beskattningsrätt så kan vi inte gå i konkurs. Du kan ha väldigt stora utmaningar i och för sig. Så det var ett uttryck för att skapa lite också förståelse för situationen. 

Claes Hultgren skriver själv, i kommunernas senaste ekonomirapport, att:  

“I Filipstad bor cirka 750 vuxna individer med ursprung i Syrien, Somalia, Eritrea, Afghanistan och Irak. Nästan samtliga har kommit till Filipstad under perioden 2012-2017. I denna grupp är arbetslösheten och bidragsberoendet mycket högt, samtidigt som utbildningsnivåerna är mycket låga. Denna grupp riskerar att hamna i ett evigt utanförskap som redan nu belastar den kommunala ekonomin tungt.” 

Claes Hultgren, kommunchef 

R: ...att det här är en grupp som riskerar att hamna i ett evigt utanförskap. 

Det är precis vad jag menar då med det här att i och med att dels att vi inte kommer klara av att ge de förutsättningar för att få ordentlig svenskundervisning, att man får utbildning och kommer ut på arbetsmarknaden, då hamnar man i utanförskap. Sen är det många av de här personerna kommer aldrig till, de har inte förutsättningar egentligen för att komma ut på arbetsmarknaden. 

R: För att? 

Nej det är för lång tid, man är för gammal kanske och är analfabet eller långt ifrån eller väldigt låg utbildningsnivå. Så det är nog inte möjligt utan det är de yngre framförallt det handlar om. Så vi måste då acceptera att det blir en del människor som kommer att ha behov av samhällets stöd för sin försörjning. 

R: Och aldrig komma ut i arbete eller? 

Jag tror man måste inse det att så är det. Men det gäller att klara av situationen här och nu och det är det som är problematiken att om det tar hårt på det ekonomiska utrymmet så är det klart att det finns andra grupper som börjar ifrågasätta det här och det finns en risk att det kan uppstå konflikt och konfrontation.  

Rigmor: 

Jag känner inte igen folk längre som jag gjorde förut. Men jag är synskadad också så jag ser inte ansikten och sådant. Stadsbilden är förändrad och det är bara tomma affärer snart, och så mycket affärer som vi hade en gång i Filipstad här.  

R: Vad tänker du om det?  

Det blir ju så alla städer tror jag, de handlar ju på nätet folk. Så jag vet inte vad det ska bli med Filipstad. 

R: Vad tänker du om framtiden då, hur tror du det kommer se ut om några år?  

Ja jag tror nog att det blir ännu sämre, det tror jag. Det blir fler och fler som lägger ner och det är många som är på tal att de ska lägga ner sina affärer.  

Leif: 

Jag har bott här i 30 år, jag tycker att det är en fin liten stad. Jag trivs bra här. 

R: Kommunen brottas ju med lite svårigheter. 

Minst sagt ja.  

R: Vad tänker du om det? 

Jag vet inte hur de ska lösa det.  

R: De som bestämmer säger att de vill att staten ska gå in och hjälpa till, vad tror du om det? 

Jag vet inte, om inte staten går in så kanske vi blir den första kommunen som går i konkurs. 

R: Tror du det? 

Det kan ju inte bara fortsätta. 

I Filipstad bor drygt 10 000 invånare. Här finns flera matbutiker. En bank som inte hanterar kontanter. Ett apotek. Ett systembolag.  

Stadens största privata arbetsgivare är knäckebrödsfabriken som är världens största.  

På Wasabröd jobbar 400 personer, som mest var dom tre gånger så många.  

Här finns också snacksfabriken OLW som håller 150 personer sysselsatta.  

Simon: 

R: Hej, vi kommer från Sveriges Television, får vi ställa lite frågor till er? 

S: Om vad? 

R: Om Filipstad. 

Simon: Jag tycker om Filipstad.  

R: Jobbar du eller pluggar?  

S: Jag pluggar nu.  

R: Till?  

S: Jag går industri.  

R: Men är planen att du ska stanna här och jobba här eller?  

S: Nej jag har inga planer på att stanna kvar här i hela mitt liv.  

R: Varför inte då, då?  

S: Nej, det finns väl inte mycket framtid här.  

R: Jaha är det så?  

S: Jaa.  

R: Men vadå ni har ju liksom Barilla, Wasabröd.  

S: Ja men där vill man väl inte slita hela livet. 

Semere: 

S: Jag trivs bra här för att när jag kom hit de började min med SFI, svenska språket, sen när jag klarade min utbildning jag fick jobb här sedan 2015.  

R: Vad jobbar du med?  

S: Jag började jobba som språkstöd inom kommunen, två år, och sen började jag jobba i hemtjänsten. Sex månader ungefär men nu jobbar jag på Wasabröd i nästan två år.  

R: Vad gör du för något?  

S: Paketeringsoperatör.  

R: Vilket land kommer du ifrån?  

S: Jag kommer från Eritrea.  

Filipstad har lyckats med det som många mindre kommuner strävar efter. 

Att vända befolkningstrenden.  

För första gången på över 50 år ökar befolkningen i Filipstad. 

Här finns bostäder. Och arbete att söka inom vård, skola och omsorg. Även industrin och turistnäringen behöver folk. 

Men trots det går kommunen 30 miljoner kronor back.  

Det är nåt som inte riktigt stämmer.  

Scen: Jim kör bil 

Jim: Nä, det här kan ju inte riktigt stämma. Stopp och belägg sa Tommy Hägg. (gps i bakgrund) 

Jim Frölander började sin uppviglarturné i våras. Målet är ett manifest som ska överlämnas till regeringen.  

Jim Frölander 

verksamhetsutvecklare integration: 

Det finns en annan verklighet ute i landet som jag försöker att ta fram lite fakta och medvetenhet om och det är därför jag är ute nu. Det är ju lite bättre och roligare att vara några fler när man försöker beskriva en verklighet än att man kommer från lilla Filipstad bara, som kan upplevas som något världsunikt då. 

Scen: Jim Frölander kommer gående i stan 

I Filipstad vet dom flesta vem Jim Frölander är.  

Han växte upp i Stockholm. Han har jobbat i Kina och i Sydafrika. Varför han överhuvudtaget hamnade här för snart sju år sen kan han inte svara på – det var väl slumpen, säger han.  

Jim Frölander, integrationssamordnare: 

Jag tog faktiskt jobbet för att i Afrika, när jag var där så hade jag i en period jobbat med somalier i östra Afrika. Där är somalierna illa sedda för de tar all business. De tar varenda business ifrån liksom kenyaner eller ugandier. Otroligt entreprenöriella. Så kom jag hit och så såg jag 273 somalier som inte gjorde ett skapandes grand i Filipstad eller i Sverige. Och då reflekterade jag över antingen så är det så här att vi har fått hit de sämsta somalierna som finns eller så gör vi något fel. Och det var den här vi gör något fel som förstås var svaret. Och det var egentligen där jag började och tittade på varför är det så? För det är inte bara i Filipstad, det är ju inte ens i hela västvärlden, utan det är ju faktiskt bara i Sverige, Finland, Norge som det här problemet är i. Och då är det någonting i vårt system, vårt sätt. Det är det här jag började egentligen rota i och så var jag fast. 

R: Sen vi var här sist för fyra år sedan så har situationen här inte blivit bättre, man kan säga att Filipstads siffror sticker verkligen ut, det är ju sämre siffror får man leta efter? 

Ja vi toppade faktiskt flest bidragsberoende i landet nu i förra veckan, så en förstaplacering. Nej, men vi har bland de högsta barnfattigdomen, vi har bland den högsta arbetslösheten, vi har bland de största sammantaget i socioekonomiska faktorer, vad du än tar för någonting, så ligger vi väldigt högt, eller i själva verket lågt då, kanske. Så nej, det har inte förbättrats på ett plan, men det har förbättrats på andra plan, vill jag nog säga. 

R: Jaha, vilka då? 

På något sätt så har den här situationen, det som är förbättrat det är på något sätt att fler och fler i kommunen, både anställda och boende, börjar förstå att det här är inte övergående, utan det är någonting som vi faktiskt får leva med.  

Vi ska titta på några av siffrorna i Filipstad som sticker ut. 

I mars 2019 låg arbetslösheten på 11,4 procent.  

Högst i hela Värmland. 

Men när siffran delas upp får vi en annan bild. 

Den övre röda kurvan visar utrikesfödda.

Den undre blå visar inrikesfödda. 

Gapet är stort. 

Bland inrikesfödda landar arbetslösheten på 4,8 procent. 

Bland utrikesfödda är den 41,1. 

Men Jim Frölander säger att verkligheten är en annan. 

I själva verket är arbetslösheten betydligt högre om man bara tittar på personer från länderna utanför Europa. 

I den gruppen räknar kommunen 80 procent som arbetslösa. 

80 procent. 

Jim Frölander 

verksamhetsutvecklare integration:  

Det är det som är kärnproblemet att det finns faktiskt inte jobb för de som bor här, eller de som har kommit hit rättare sagt på senare tid. För de jobb som finns kräver något som de inte har. 

R: Och vad är det? 

JF: Till exempel utbildning. Att jobba på fabrik i dag det är inte samma sak som att jobba på fabrik för 20 år sedan. 

R: Om man tittar på arbetslöshetssiffrorna här i Filipstad så är den ju rätt låg bland svenskfödda? 

JF: Jättelåg, vad är den på… fyra? 

R: Får de alla jobb som ni har här? 

JF: Alltså det är flera saker. Skulle alla ungdomar stanna kvar i Filipstad och inte utbilda sig så skulle arbetslösheten bland de också vara hög, men de gör inte det. Vi är lite rörligare och mer mobila i vårt sätt att tänka. Vi kan tänka oss att pendla tio mil för att jobba. Det är bara att titta på, säg Åstorp, 20 minuter från Helsingborg, de får inte sina från de här målgrupperna att åka det, 20 minuter. 

R: För att?  

JF: Det är en bra fråga, det är bland annat det vi försöker titta på, vad är det för någonting som gör att det är så. Vad är det man kan göra för att..  

R: Men försöker titta på, det kan vara ett enkelt krav, antingen gör du det eller så?  

JF: Hur menar du då?  

R: Man kan väl ställa krav?  

JF: Annars dör du? Eller vadå?  

R: Nej inte dör, men annars kanske det blir svårt med det ekonomiska biståndet eller?  

JF: Jo, det försöker man ju men då kommer alltid barnperspektivet in. Det vill säga du kan inte låta ett barn, straffa ett barn för att dens förälder inte vill göra någonting som du vill att den ska göra.  

I blomsteraffären träffar vi Caroline Eriksson som är född och uppvuxen här.  

Caroline Eriksson: 

Det har varit väldigt bra att växa upp i Filipstad. Det är en liten stad, men jag tycker det ligger bra till. Du har ganska nära till de större städerna Stockholm, Göteborg, Oslo. Det finns mycket fritidsaktiviteter, slalombacke, vi har jättefina skidspår på vintern i Kalhyttan. Ridhus, tennishall, ishall. När jag var yngre hade vi ställen man kunde gå ut på och för dagens ungdomar som är 18 och äldre så finns det inte så många ställen. Och det kanske också är någonting som gör att de större städerna lockar mer, att det finns mer att göra. Tyvärr.  

R: Jag har hört att du ska.. att du planerar att sälja den här butiken? 

CE: Ja, det stämmer. Jag har haft den ute till försäljning här under våren. Så får vi se. Förhoppningen är att det blir sålt, så jag inte behöver stänga och bomma och låsa igen. Det är synd tycker jag för Filipstad och mina kunder och så men jag känner att jag vill gå vidare och göra något annat. Kanske vara kvar i yrket, men jobba någon annanstans och framförallt då i en annan stad. 

Caroline Eriksson är inte ensam om att lämna Filipstad. För trots att befolkningen ökar i kommunen framgår ett annat mönster när vi delar upp befolkningskurvan i inrikes- och utrikesfödda. 

Dom som är födda i Sverige fortsätter att bli färre i Filipstad.

Det är bara den utrikesfödda gruppen som ökar. 

Jim Frölander  

verksamhetsutvecklare integration: 

Vi håller på och byter befolkning och då vill man också i högre grad vara delaktig i den processen och det är någonting som är väldigt positivt.  

R: Varför är det något positivt? 

JF: Nej, jag tycker inte att, positivt, jag vet inte om jag vill kalla det vare sig positivt eller negativt att vi håller på och byter befolkning. Men insikten över att vi håller på att göra det och därmed måste man börja tänka på ett annat sätt, det är det som är det positiva. Det kan man tycka vad man vill om att det beror på hur man är lagd. Men det är bara konstaterande av fakta att det faktiskt det vi håller på att göra och då måste vi förhålla oss till det. 

Hamada:

R: Vad tycker du om Filipstad?  

H: Filipstad är bra. 

R: Var kommer du ifrån?  

H: Jag är från Syrien, Aleppo. Hej.  

R: Hur går det för dig då? Har du hittat ett jobb?  

H: Nej, här finns inga jobb. 

R: Finns det inte? 

H: Nej, men kan man språket och har en utbildning så kan man jobba. Kan man inte språket är det svårt.  

R: Har du inte läst språket här?  

H: Nä...det är ...jag har ju inte ens studerat i Syrien så det finns liksom inte...  

R: Studerade du inte i Syrien?  

H: Nej, tyvärr. Jag gick två år i skolan.  

R: Vad jobbade du med i Syrien?  

H: På bulgurfabrik (?) och som fotbollstränare. 

I en gammal butikslokal i centrum har den somaliska och den arabiska kvinnoföreningen samlats. Dom ses några gånger i veckan. Lagar mat och läser körkortsteori. Kvinnorna har olika bakgrund. Vissa har varken gått i skola eller arbetat i det gamla hemlandet. Några av dom vi träffar har jobb eller studerar.  

Några är arbetslösa.  

Yasmin:

Hej och välkomna, våra arabiska vänner, idag har vi träff och fika tillsammans efter ramadan och jag hoppas att ni ska ha en fin Eid och bra fortsättning. Välkomna. 

Nyanlända i Filipstad erbjuds en kurs i samhällsorientering. En slags introduktion till det nya landet.  

Fatiha:

Ja, normer till exempel, samhällsnormer, värderingar, hur demokrati i Sverige, hur demokrati fungerar till exempel. De praktiskt liv. 

R: Finns det något särskilt som man blir förvånad med Sverige? 

Fatiha: Jämställdhet. Det är våra män, de hatar, ursäkta *skratt* 

R: De hatar jämställdhet? 

Fatiha: De hatar jämställdhet, men ja. 

R: Hur är det i den somaliska gruppen? 

J: Det finns ibland känsliga ämnen som man pratar om och .. 

R: Som vilka då? 

Y: Som kvinnan, våld mot kvinnor, till exempel när man diskuterar. 

R: Är det ett känsligt ämne? 

Y: Ja, men du vet när man har kommit från ett annat land och kommit hit och man har, man får veta mycket på en gång det blir wow är det så?   

R: Det måste ha tagit lång tid att komma hit eller hur länge har ni hållit på med det  

Y: Varje grupp har vi åtta veckor. 

R: Jaha, ni håller på med varje grupp och sen vet de allt? Och så är de redo för Sverige? (Båda: ja) 

R: Är det så att det går så bra efter åtta veckor? 

Y: Det går så bra ja. 

F: Till exempel när de kom de tänker och tror att Sverige delar pengar, till exempel försörjningsstöd, de har rätt att få det, de visste inte att det är från skatter. Och om man inte jobbar det finns ingen skatt, det finns inget försörjningsstöd, ingen hjälp för de andra som söker jobb till exempel. Nu blir det klart för de att jag arbetar. 

Y: Att det inte är en lösning att det inte är något man kan ha, man har rätt att få, men nu har de förstått att det är ingenting man kan tänka och ha längre tid, utan en tillfällig lösning och att man måste, att det är en skyldighet att jobba. 

Filipstad har högst andel bidragsförsörjda i hela landet.  

För tio år sedan betalade kommunen ut 10 miljoner kronor per år i ekonomiskt bistånd – det som ofta kallas socialbidrag. 

Men på bara några år är summan tredubblad. 

2018 tvingas kommunen betala ut nära 30 miljoner kronor. 

För 2019 är prognosen 31 miljoner. 

ur P4 Värmland 23 april 2019: 

Många värmländska kommuner kämpar med att hitta sjuksköterskor under sommaren. Så även Filipstads kommun som har gått ut med sina jobbannonser inför sommarens bemanning inom hemsjukvården... 

Det bor hundratals arbetslösa i Filipstad. Inför sommaren annonserade kommunen efter sjuksköterskor och lockade med nästan 50 000 i månadslön.  

En person svarade på annonsen. En person som inte bor i kommunen.  

På torget får vi en förklaring när vi träffar 45-årige kirurgen Abdul från Syrien.  

Han kom hit 2015 och är arbetslös.  

Abdul:

Fem år, inte bra för mig som kirurg fem år (gestikulerar), inte jobba för min hand, inte bra. Jag förstår att det finns system att alla ska gå i systemet men inte allt i systemet är inte bra, inte rätt. Till exempel för läkare man gå på vårdcentral eller sjukhuset och göra det praktik till exempel. Om du inte har legitimation och väntar på prov du ska göra. Jag behöver inte sitta hemma, jag kan gå på vårdcentralen och hjälpa andra läkare och det blir positivt för mig och andra också. Men du vet, svaren jag fick från Arbetsförmedlingen: sitt hemma, från kommunen: sitt hemma, bara ”okej”, vad ska jag göra? 

Abduls fru arbetade som sjuksköterska i Syrien, men är också arbetslös. Om dom hade kommit hit från något EU-land hade dom fått en yrkeslegitimation betydligt lättare.  

Båda vill arbeta. Göra rätt för sig, men än så länge är språket ett hinder.  

Abdul:

Jag tänker att det är bättre jag börjar på dagiset och sen första klass och sen andra. Jag tror det är ett bättre resultat för mig. Inte vänta bara. Jag vet inte hur lång tid jag ska vänta.  

Arbetsförmedlingens siffror visar att arbetslösheten bland alla utrikesfödda är 40 procent. Kommunen pratar om 80 procent bland dom som kommer från länderna utanför Europa. 

Vi stämmer träff med Annicka Carlsson, verksamhetssamordnare på Arbetsförmedlingen. 

Annicka Carlsson 

verksamhetssamordnare Arbetsförmedlingen: 

R: Vilken siffra är det vi ska använda då, är det 80 procents arbetslöshet eller är det 40 procents arbetslöshet? 

A: Ja, man kan.. alltså tittar man på utmaningen i samhället så kan man använda både och liksom. Och det är det som är grejen det finns ingen liksom, man kan inte säga liksom okej vart anställer arbetsgivarna de utrikesfödda analfabeterna? Ja, det finns ingen efterfrågan på utrikesfödda analfabeter så, utan det finns en efterfrågan, arbetsgivaren, det finns ju en efterfrågan på arbetskraft. 

R: Vad är det för jobb då? 

A: Alltså, vi har brist inom nästan alla branscher. Men vården som ni vet är super, superbrist. Industrin har behov, transport har behov, besöksnäringen har behov. Och besöksnäringen kan man säga, där kanske liksom där finns det ju kanske större möjligheter att jobba, om du är bra på engelska du vet sådär liksom om du ska jobba. 

R: Besöksnäringen vad är det? 

A: I Värmland har vi till exempel stora skidanläggningar, Branäs, Hovfjället, vi har hela Värmland, vi har turistnäringen om man säger så. 

R: Men vad är det för jobb du tänker? 

A: På skidanläggningarna? Först har de sina restauranger med allt vad det innebär, de har sina hotell, stugor. De har sina skidbackar med liftvärdar, de har, ja men du vet, det ska pistas backar. Det ska städas.. det finns massa olika så.  

Vi ber Annicka Carlsson visa oss vilka lediga jobb som finns. 

Annicka Carlsson 

verksamhetssamordnare Arbetsförmedlingen 

Och då vill ni att vi kollar just i Filipstad? 

R: Ja. 

A: Då finns det 34, där ser ni, sjuksköterska, brevbärare, säljare, hemsälj, sjuksköterska, lärare, lärare, lärare. Skolan, fritidshem, ja. 

R: Man ser att det är lärare, lärare, pizzabagare sökes, ja. 

Ja, men och såna jobb finns också och ett annat jättestort bristyrke är jag menar du ser lärare, farmaceut. Så. Så bor du i Filipstad och är lärare eller sjuksköterska eller sådär då kan du bo här och jobba här. 

R: Men om du tittar på de här 34 nu och så tänker du gruppen utrikesfödda? 

Jag menar och det blir ännu tydligare så. 

R: Vad är det som blir tydligt? 

Att man behöver en utbildning, så. De här enkla jobben där man inte kräver någon som helt utbildning liksom, ja de är inte så många.  

Det svenska välfärdssamhället vilar tungt på medborgarnas förmåga att arbeta. 

Ett slags kontrakt, där en person ska bli försörjd dom första 20 åren, sen själv vara försörjare fram till pensionen, för att sen åter bli försörjd. 

När vi bryter ner siffrorna i Filipstad ser vi hur det här kontraktet långsamt faller isär. 

Staplarna visar den inrikesfödda befolkningen i arbetsför ålder. 

Dom som drar in dom största skatteintäkterna till kommunen. 

Fem år senare har den här viktiga gruppen minskat. 

Utflyttningen har skett i alla åldrar, utom dom som är allra närmast pensionen. 

Det kan tyckas vara små siffror, men för en liten kommun som Filipstad är det stora förändringar som pågår. 

Jim Frölander 

verksamhetsutvecklare integration: 

R: Tror du på detta fortfarande?  

JF: Ja.   

R: Varför?  

JF: För jag är dum i huvudet.  

R: För att du är dum i huvudet?  

JF: Ja, nej för att jag ser att de människorna som har kommit hit ... det är bra människor, det är faktiskt det till stora delar och jag tror och vet att de allra flesta av de här människorna faktiskt vill och kan under rätt förutsättningar faktiskt bli en del av det här landet. Men det jag är rädd för, det är ju att, och jag tror heller inte att allra största flertalet, fokus kanske inte bör lika så hårt på de som är 45 år, jag tror inte det är värt riktigt pengarna. Jag tror det är barnen vi måste liksom ...  

R: Vem ska försörja de som är 45 då?  

JF: Ja, de som har tagit hit dem. Det är ju inte Filipstads kommun som, i dag får ju Filipstads kommun försörja de allra flesta eller Laxå eller var de nu bor någonstans. Det är det som är lite fel på något sätt. För vi kan ju faktiskt inte ta statens ansvar. För det är faktiskt det vi gör.  

R: Fast du säger samtidigt, det låter som att du har gett upp den målgruppen, alltså 45?  

JF: Nej, ja.  

(R: Du tror inte ni kommer lyckas?).  

JF: Man måste vara realistisk, jag menar vilken människa om du är en kvinna som är 45 år med ingen skolbakgrund och har fem barn, vilka ska du då satsa på för att du ska få mest effekt för dina pengar? Du måste ju satsa på att barnen klarar skolan, det är ju det som kommer att ge, ge bra resultat. Det är inte så mycket bättre att satsa alla resurser på att kvinnan nu ska kunna bli sjuksköterska och färdig innan hon är 67. Det är fel använda resurser.  

R: Vad ska hända med den här kvinnan då menar du?  

JF: Hon ska bli en bra samhällsmedborgare. Det finns uppgifter att göra, men de är inte ekonomiskt lönsamma och det går inte heller att få en anställning i dem. Däremot kan det ju vara en del i att faktiskt bli en samhällsmedborgare. Och det är en annan sak.  

R: Men hur ska du motivera kvinnan?  

JF: Det är svårt. Det är jättesvårt faktiskt. 

R: Men tror du på det att ni kommer lyckas med det här?  

JF: Nej, Filipstad i sig har ju inte den här arbetsmarknaden och vi har definitivt inte, för det kostar ju pengar, nej vi kommer inte själva att klara det. Det kommer nog ingen liten kommun att göra.  

När vi besökte Filipstad hösten 2015 var krisen synlig och gjorde väsen av sig. 

Nu pågår den i stillhet och ett märkligt läge har uppstått. 

Det är hög arbetslöshet, men ändå brist på arbetskraft. 

Och från kommunen går flyttlassen, när arbetsföra Filipstadsbor söker sig en framtid någon annanstans.  

Kvar sitter kommunens politiskt ansvariga som frågar sig vem som ska betala för det här? 

Och vad händer om ingen betalar? 

Hur många neddragningar och underskott klarar Filipstad innan välfärden faller samman? 

Kommunens starke man heter Per Gruvberger.  

Per Gruvberger kommunstyrelsens ordf. (S): 

R: Men du Per om jag skulle försöka sammanfatta, så är situationen allvarlig här i Filipstad, ni betalar mycket i ekonomiskt bistånd, väldigt många är arbetslösa av de som kom hit 2015. Ni ser inte att de kan komma ut i något arbete på en gång, utan det tar flera, flera, flera år. Helst ska de gå någon grundskoleutbildning. Barnen till den här gruppen mår inte heller så bra, utan enligt Rädda barnen så lever de under fattigdom. De som kan bidra och hjälpa er för att klara situationen ser vi i statistiken lämnar kommunen. Ska försöka se om jag missat något här. Ja, har jag fattat rätt då eller? 

Per Gruvberger (S) 

ordf kommunstyrelsen:  

Ja, du har fattat rätt och givetvis finns det undantag som klarar sig alldeles utmärkt och vi får kompetent förstärkning av folk som jobbar i vår verksamhet men i stort så ser det ut som du berättat om och därför behövs det resurser och en nationell utjämning för att klara det här uppdraget som uppstod på grund av hur vi organiserade vårt asylmottagande under en viss tidsperiod.

Utflyttningen från Filipstad har tagit fart igen. 

I år har befolkningen minskat med 145 personer. 

Caroline Eriksson har sålt sin blomsterbutik och ska flytta till en annan stad. 

Jim Frölander fortsätter sin kommunturné. 

I slutet av september lämnar han sitt manifest till regeringen.

Uppdrag gransknings reportage Larmet från Filipstad sänds onsdag 28 augusti 20.00 i SVT1 – du kan se det redan 12.00 på SVT Play.