UG-referens: Sveket mot Elin/Jakten på Generalen – domen

Uppdaterad
Publicerad

Ta del av manus och källor till reportagen Sveket mot Elin och Jakten på Generalen: Del 2. Du hittar källhänvisningar både i texten och längst ner på sidan.

SVEKET MOT ELIN

Elin: Det är från en Kent-låt.

Reporter: En..?

Elin: En Kentlåt.

Reporter: Just. En Kent-låt. Tycker du om Kent?

Elin: Jag älskar Kent. Gör du?

Ni kanske känner igen henne – 24-åriga Elin medverkade i Uppdrag granskning i våras och vittnade om att hon behöver ett vårdboende, men att hon istället blivit kvar på akutavdelning år ut och år in.

Av läkare har Elin fått höra att hon är en av deras mest svårbehandlade patienter.

Men stämmer det där med att Elin är så extremt svårbehandlad? Jag undrar, för det finns nämligen orsaker till Elins psykiska ohälsa som vården tystat ned och struntat i.

Som barn var Elin en hästtjej som tyckte om att skriva och plugga.

Men hon fick anorexi när hon var 13 år. Och strax efter var det en äldre man som våldtog henne. Hon utvecklade posttraumatisk stressyndrom med så svår ångest att ätstörningsvården skickade henne till BUP, på Sachska barnsjukhuset i Stockholm.

På BUP medicineras Elin med neuroleptika och läggs i bältessäng när hon får ångestattacker och försöker skada sig själv. Men enligt Elin händer fler saker där, saker som hon sedan burit med sig som djupa trauman.

Elin: Det fanns en personal som jag stod i beroendeställning till eftersom han valde att sitta, alltså jag var ju isolerad på rummet. Han satt nära mig, han satt och kramades och skulle ta på mig. Ja alltså det var... Han stängde dörren om oss och jag kunde inte få en chans att komma ut.

Elin: Alltså jag var ju konstant i obehag, konstant i ångest. Om jag agerade utåt mot mig själv eller mot andra så blev jag fastspänd.

Reporter: I bälte?

Elin: Ja och då så vet jag att han någon gång sa såhär, ja men det är bra om jag sitter här med Elin, för hon blir ju inte bältad när jag jobbar. Men det var ju bara för att jag var så otroligt rädd för honom hela tiden. Det handlade ju inte om att jag inte hade ångest när han var där, jag hade mer ångest när han var där. Och jag.. Alltså man blir ju väldigt utelämnad eftersom man står i beroendeställning till någon som kan utöva vilken makt som helst över en – med läkarnas hjälp.

När vi filmade en första intervju med Elin på besökstid, i vintras, inne på hennes rum på avdelningen, reagerade psykiatri södras verksamhetschef Svante Nyberg med att gå ut och kritisera Uppdrag granskning för det, i radioprogrammet Medierna i P1.

Svante Nyberg: Jag tycker att det för mig är en självklarhet att man som patient ska kunna lita på att när man är intagen på en vårdavdelning då ska man få vara ifred och man ska inte få sina förhållanden exponerade.

Men det finns ju en viktig anledning till att Elin, trots att det är svårt för henne, vill framträda och ge sin berättelse, och vill att Uppdrag granskning ska undersöka hennes vad som hänt henne i vården.

När jag fick läsa Elins journaler kunde jag på flera ställen se hur vårdpersonal på vuxenpsykiatrin antecknat uppgifter om att Elin utsatts för sexuella övergrepp av personal inom vården.

Det är sådan information som vården har en skyldighet att utreda och anmäla till Inspektionen för vård och omsorg enligt lex Maria. Men det hade man inte gjort.

Elin: Jag berättade vad jag hade varit med om, och hur illa det hade blivit efter tiden på BUP och... de gjorde inget annat än att beklaga sig över situationen ungefär. Och jag fick ingen hjälp med mina trauman alls, fastän det var det jag önskade eftersom jag berättade om det.

En enhetschef som Elin berättade för på vuxenpsykiatrin ringde till BUP:s enhetschef och berättade vad Elin sagt, om sexövergrepp från mentalsskötaren. Men ingen agerar. Det blir ingen anmälan och ingen utredning. Och ännu värre för Elin: hon får ingen behandling för sitt trauma.

Elin: Och det är väl den största sorgen, att känna att ingen orkar. Ingen orkar ta tag i det. Ingen orkar ta ansvar över det som händer.

I vintras fick jag fullmakt av Elin att ställa frågor till psykiatrins chefer om deras ansvar för vad hon gått igenom under sin vårdtid. Vuxenpsykiatrins chefsöverläkare har då börjat granska alla tvångsåtgärder som Elin utsatts för. Och nu börjar han att fråga Elin om de sexuella övergreppen och hon berättar igen, för honom.

Den här gången, när ännu ett nytt larm går till BUP, så agerar man äntligen. BUP träffar Elin och polisanmäler sedan mentalsskötaren för misstänkta sexuella övergrepp mot henne.

Eftersom polisens förundersökning pågår, under tiden som vi arbetar med det här reportaget, så undviker vi detaljer kring vittnesmål både från det personal och Elin själv berättat om. Men om mentalskötaren frias eller fälls, eller om polisutredningen läggs ned, det spelar faktiskt ingen roll för vad vården har för lagligt ansvar gentemot patienter som berättar om övergrepp.

Annika Åkerberg är jurist på människorättsorganisationen Civil rights defenders.

Annika Åkerberg: De har ju åsidosatt både sina skyldigheter enligt patientlagen, och hälso – och sjukvårdslagen, framförallt så har de också, de respekterar ju inte patientens behov av trygghet och säkerhet. Och det man ska komma ihåg när man har att göra med tvångsvården. De kan inte lämna avdelningen och riskerar då att vara inlåsta med förövaren. Och oavsett om något bevisligen har skett eller inte så är det alltid patientens berättelse som måste vara utgångspunkten för det som vårdgivaren sedan gör. Det är en förutsättning för att patienten ska känna sig trygg och säker.

Jag har sökt de ansvariga som hade information om misstänkta övergrepp mot Elin och som bidrog till att tysta ned misstankarna mot mentalskötaren.

Ylva Åkerman Wallmark: Ylva Åkerman.

Reporter: Hej Ylva, Anna-Klara Bankel här, reporter på Uppdrag granskning på SVT.

Ylva Åkerman Wallmark: Hej! Jag sitter precis i ett möte så jag har tyvärr inte möjlighet att prata.

Reporter: Okej, men vill inte du själv förklara..?

Ylva Åkerman Wallmark: Nej, jag tacka nej till det och jag har inget ytterligare att säga i frågan. Och så är det att jag måste fortsätta det möte som jag håller på med nu.

Reporter: Det är flera månader nu som jag undrat, varför barnpsykiatrin inte agerade, varför man sopade det här under mattan och jag hoppas att jag ska få svar på det nu.

Och nu, håller jag också i min hand, en anmälan om övergrepp som vårdskada, som BUP lämnat till Inspektionen för vård och omsorg. Men i det som BUP skickat till IVO, saknas viktig information.

För det finns också en annan utredning som jag har läst, en utredning, som BUP INTE skickat in till myndigheten IVO.

Där har några viktiga meningar belagts med sekretess. Men jag vet på andra sätt, hur informationen lyder som står där.

Reporter: Tänker du sitta där och filma?

Presschef: Absolut.

Reporter: Ja, då får du sätta dig där, för du kan inte filma mina frågor.

Reporter: Men hur tror du att det påverkar allmänhetens förtroende för barnpsykiatrin när inte de ansvariga cheferna vill svara på frågor, om hur man har agerat, eller att man inte har agerat?

Göran Rydén: Men nu är ju jag här som verksamhetschef och svarar på frågor.

Reporter: Hur kan det komma sig att barnpsykiatrin låter det gå sex år innan ni anmäler misstankar om ett sådant här allvarligt brott?

Göran Rydén: Kännedom om vad som hade hänt, att det var misstanke om sexuellt övergrepp, den kom ju till vår kännedom i våras.

Reporter: Men i er egen internutredning så beskriver ni ju information som kom både 2013, och sedan 2017, vid inget av de här tillfällena så agerade ni, ni utredde inte, ni anmälde inte.

Göran Rydén: Nu kan inte jag gå in på precis det enskilda ärendet.

Reporter: Men du kan ju inte säga heller, någonting som inte stämmer.

Göran Rydén: Jag tror att man får nog tänka att vi har saker att lära, att vi behöver bli mycket bättre på att fånga upp signaler, oavsett hur de kommer, därför att den signalen som kom 2017, kom inte på det sätt som vi vanligtvis brukar ta det via, avvikelser...

Reporter: Spelar det någon roll?

Göran Rydén: Nej jag håller med om det. Det ska inte behöva...

Reporter: Ni fick ju informationen om att en patient, som varit patient hos er, ett barn, har berättat om sexuella övergrepp från personal... det är ju oerhört allvarligt.

Göran Rydén: Sett så här i efterhand så kan jag hålla med dom att vi skulle naturligtvis ha agerat även då, tidigt.

Utredningen beskriver information och observationer om mentalsskötaren som BUP fått.

Här står att olika anställda 2013, rapporterade till BUP:s enhetschef om närmanden från skötaren gentemot Elin. Enhetschefen kallade mentalskötaren till ett klargörande samtal, men mannen valde att sjukskriva sig och avsluta sin tjänst.

Göran Rydén: Det var också någonting som åtgärdades då. Det var någonting som togs upp i det läget, där och då.

Reporter: Åtgärdades? På vilket sätt då?

Göran Rydén: Genom klargörande samtal. En diskussion med vederbörande.

Men varken enhetschefen eller dåvarande verksamhetschef som också fick informationen, frågade Elin om vad som hänt.

Och Elin, hon var då för rädd, för att själv ta initiativ till att berätta, hon vågade inte ens säga något till sina föräldrar.

Elin: Ja, eftersom han sa att han hade pengar och kände farligt folk.

Elin: Men det som jag trodde skulle vara slutet på det blev ju bara början på någonting ännu värre. Sedan visste han att jag hade en beroendetendens till alkohol, och visste mina svaga punkter eftersom han hade vårdat mig och därmed utövade han den makten han hade på mig och det ledde sedan till flera övergrepp.

Enligt Elin, så fortsatte mentalskötaren att ringa Elin efter att han slutat och när hon skrevs ut från BUP fick han henne att komma hem till honom. Där, berättar Elin, våldtog han henne.

Reporter: Om ni hade agerat när ni först fick uppgifter om den här skötaren, då kanske inte något mer skulle kunna haft möjlighet att hända?

Göran Rydén: Ja det är ju jättesvårt att säga men det är ju möjligt.

Reporter: Det är ju ett ganska rakt orsakssamband, ändå?

Göran Rydén: Mmm. Det bygger ju på hur mycket man hade kännedom om 2013. Vad de som arbetade där...

Reporter: Ja det finns ju uppgifter om att den här manliga skötaren i er egen utredning, har suttit med henne i knät i sängen på rummet och sagt till annan personal att gå ut därifrån. Det är inte normalt? Och det rapporterades också in till enhetschefen? Och till verksamhetschefen, som var då, och det här struntade man i?

Göran Rydén: Mm.

Göran Rydén: Mmm. Och hade vi kunnat vara snabbare in så hade vi också kunnat förhindra att saker hade hänt.

Elin: Jag känner väl att de inte inser hur mycket det påverkar ens liv. Hur mycket som krävs för att jag ska kunna upprätthålla ett liv nu utan att gå under av allt som har hänt.

De dåvarande cheferna på BUP säger i samma utredning att de fick kännedom om skötarens beteenden mot Elin efter att Elin fyllt 18 år. Det är verkar konstigt, för då hade skötaren redan slutat jobba.

Reporter: Det kan ju inte stämma, att de här händelserna har hänt i den här ordningen, som ni beskriver, är det ingenting som du har tänkt på, för det är ju väldigt lätt att kontrollera mot födelsedag och journaler?

Göran Rydén: Ja det skulle jag behöva titta noggrannare på i så fall.

Reporter: Så det är ingenting du tänkt på själv?

Göran Rydén: Nej.

Reporter: Men hur kan ni tillåta att manlig personal lämnas ensamma med barn som tidigare varit utsatta för övergrepp?

Göran Rydén: En av konsekvenserna som har blivit av den här utredningen är att vi har sett över hur vi ska agera i situationer som rör sig om extravak alltså det som kallas för extravak, särskild tillsyn när någon skall vara där, att man inte är samma person hela tiden, att det finns... att det är en öppen dörr, att det finns annan personal i korridoren..

I sin lex Maria anmälan döljer BUP fått det faktum att deras eget bristande agerande kan ha lett till att Elin var skyddslös mot en man som hon säger sedan våldtog henne. Man påstår att man fick information om misstänkta övergrepp mot Elin först i år.

Göran Rydén: Ja vi kanske behöver självrannsaka oss ifall vi har varit alltför bristfälliga i hur vi har beskrivit det.

Reporter: Ett par år efter att Elin var hos er så våldtogs en 15-årig flicka i TV-rummet på samma avdelning, av en annan patient. Det anmälde ni inte heller?

Göra Rydén: Det gjordes en anmälan av den.

Reporter: Det var mamman som polisanmälde.

Göran Rydén: Jag kan ju inte gå in...

Reporter: Ni gjorde heller ingen lex Mariaanmälan till IVO förrän domen hade fallit. Hur ska man förstå det här?

Göran Rydén: Ja den fördröjningen kan jag bara beklaga. Det ska inte behöva ta så lång tid.

Reporter: En tid senare berättar den här flickan att hon också blivit sexuellt ofredad av en manlig skötare när hon låg i bälte i ett avskilt rum? Det skrevs ingen avvikelse, och det gjordes ingen intern utredning om den händelsen? Det upprepar sig då igen att ni på BUP inte agerar?

Göran Rydén: Mmmm.

Reporter: Man avfärdar hennes berättelse?

Göran Rydén: Jag kan inte gå in i den enskilda avvikelsehändelsen där. I det. Men visst finns det anledning att titta på det.

Annika Åkerberg, jurist på Civil rights defenders, har företrätt den 15-åriga flickan som i det här reportaget är anonym, och som 2015 våldtogs av en annan patient på BUP, och dessutom har vittnat om att personal ofredat henne sexuellt när hon låg fast i bältessäng.

Annika Åkerberg, jurist, Civil rights defenders: Vi vet att vårdgivaren också fick den här informationen men trots det så fick den här manliga skötaren jobba kvar, och till och med blev satt på pass, nattpass tillsammans med den här flickan. Det tog tio dagar, och det var när en av föräldrarna påtalade att så här får det inte gå till, min dotter måste vara trygg och säker när vi är här, innan personalen togs ur tjänst.

Mentalskötaren, som är en annan person än den som misstänks för övergrepp mot Elin, polisanmäldes av flickans familj, men utredningen lades ned i brist på bevis. Genom Civil rights defenders har hon processat om skadestånd för vårdskada hos landstinget, men fått avslag.

Reporter: Den här mannen fick komma tillbaka till jobbet – jobbar han kvar?

Göran Rydén: Vet inte.

Reporter: Hur stor chans finns det för någon slags upprättelse för Elin och andra patienter idag?

Annika Åkerberg: Vad gäller den ekonomiska kompensationen så finns det ju stöd i lag för att man ska få det, men det brister ofta i praktiken och det har mycket att göra med att patienten ofta slår i underläge. Det är svårt att bevisa vad som har hänt och inte. Så att i praktiken är det svårt.

Elin: Jag undrar hur mycket man måste gå igenom för det ska bli liksom tillräckligt för vården ska förstå att man inte kan göra hur som helst. För det var ju dem som utsatte mig för det här.

I sin lex Maria-anmälan konstaterar BUP att man inte tog hänsyn till Elins vädjan om kvinnlig personal.

Reporter: Hade ni lyssnat på att hon ville ha kvinnlig personal då hade det kanske, då hade du och jag kanske inte suttit här just nu?

Göran Rydén: Jag kan förstå det.

I en journalanteckning från vuxenpsykiatrin förra året, läser jag, att Elin genom sin läkare ansökte om att få traumabehandling, med hänvisning till övergrepp på BUP. Ansökan avslogs.

Hon fick senare en samtalskontakt men inte traumabehandling. Medicinering och bältesläggning är fortfarande de verktyg som vården använder mot hennes sjukdom.

Elin: Och jag lämnas fortfarande, när jag ligger bältad, med män på rummet. Och all tillit till äldre män som jobbar inom vården är ju försvunnen efter det som hände på BUP.

Och i somras trappade psykiatrin upp ytterligare. För då beslutade avdelningschefen där Elin är inlagd, att man ska börja polisanmäla henne om hon råkar skada personal under tvångsåtgärder.

Elin: Det var en sjuksköterska som kom in med ett kuvert med ett papper i där avdelningschefen hade skrivit ner att jag kommer att polisanmälas på det som händer när det skrivs avvikelser på att jag skadar personal.

Reporter: Hur reagerade du då?

Elin: Jag blev väldigt rädd och väldigt ledsen.

Jag har ju bett om intervju på vuxenpsykiatrin här och fått nej, nej, nej... Och nu till slut har de ändrat sig och jag ska få ställa några frågor. Undrar om de har några svar att ge.

Christoffer Rahm är chefsöverläkare på psykiatri södra Stockholm. Det är han som utrett hur vuxenpsykiatrin hanterat Elin.

Christoffer Rahm: Det som vi lyfter fram i utredningen och som är en av utredningens tyngsta, viktigaste fynd, det är ju det att här kommer en patient med trauma i bakgrunden som när vi träffar henne och har hand om hennes vård dag till dag, att den människan då inte får den bäst tillgängliga, den bästa möjliga vården för det. Där ligger vårt stora ansvar. Att hjälpa henne med nuvarande lidandet.

Reporter: Det är också övermedicinering, hon har varit oerhört tungt medicinerad, jag har också sett att hon blivit förgiftad av neuroleptika, hon har fått ett beroende av narkotikaklassad medicin från sin tid i vården för att hon blivit så medicinerad och tvångsmedicinerad?

Christoffer Rahm: Ja vi har ju skickat en lex Maria, eller också gjort en stor utredning och skickat till vår tillsynsmyndighet, för att vi inte är nöjda med den vården som har getts, att det har gett negativa konsekvenser för henne, det är ju det som vi beskriver.

Reporter: Kan du inte svara på varför Elin fick avslag på traumabehandling?

Christoffer Rahm: Det som du pekar på?

Reporter: Ja..?

Christoffer Rahm: Jag har inte remissen... jag ser bara samma text som du. I remissvaret finns säkert en...

Reporter: Du kommer inte ihåg det?

Christoffer Rahm: Nej jag gör inte det.

Vi ska återkomma till det där remissvaret, för här anar jag en förklaring som både Elin och jag sökt efter. Men nu kommer högste ansvarige för Elins vård, det är verksamhetschef Svante Nyberg.

Svante Nyberg: Jag tror man förstår att det är svårt.

Reporter: Vad är det som är svårt?

Svante Nyberg: Vi arbetar med svårt sjuka personer, det är svårt att hitta en väg framåt för... Alltså det är alltid individuellt vad man behöver göra för att hjälpa en patient. Jag tror att om man söker ett grundproblem när man... så försöker man förenkla på ett sätt som inte är möjligt.

Reporter: Men det är inte så komplicerat att ni fick en berättelse av den här patienten redan 2017 om att hon skulle varit utsatt för sexuella övergrepp på barnpsykiatrin och ni agerade inte på det?

Svante Nyberg: Det stämmer inte.

Reporter: Ni ringde till BUP, enhetschefen ringde till BUP, ett samtal, och sedan så hände ingenting?

Svante Nyberg: Det som är viktigt att påminna om här, det är att 2017, så hade vi inte en nedskriven rutin för hur man gör när man tar emot sådan här information.

Reporter: Men borde man inte veta om man är läkare eller enhetschef, sektionschef, hur man skall göra om man inte har en skriftlig rutin, när man ändå har en patient som berättar ”jag har blivit våldtagen av en mentalsskötare”?

Svante Nyberg: Ja, alla patienter kan lita på att om vi får kännedom om brott som de har utsatts för, så kommer vi att ta hand om det och vi kommer hjälpa dem.

Reporter: Vad finns det för svar då på, varför ni inte gjorde det? När det här hände, 2017?

Svante Nyberg: Ja, jag måste hänvisa till den utredning som är gjord.

Reporter: Men det står ingenting om det där?

Svante Nyberg: Nej.

Reporter: Det är locket på här? Vad säger enhetschefen och sektionschefen om varför de inte agerade på det här, mer än att ringa ett samtal till BUP som inte ledde någonvart?

Svante Nyberg: Nä, Jag måste hänvisa till utredningen.

Reporter: Ja men det står ingenting om det där, så nu frågar jag dig.

Svante Nyberg: Jag vet inte vad enhetschefen säger därför att jag har inte ställt frågan. Man ställer inga frågor, alltså där inga misstag har gjorts, så finns det ju inga frågor att ställa kring det.

Har vuxenpsykiatrin alltså redan innan man började utreda, bestämt sig för att deras chefer inte gjort några misstag? Eller vad menar Svante Nyberg?

Svante Nyberg: Det här har varit det föråldrade synsättet på patientsäkerhet att man letar svaret på frågan vem gjorde fel. Det sätt och det perspektiv som vi har nu, det är att vi måste alltid se sammanhanget och systemet.

Reporter: Ju mer ni har vårdat henne, desto sämre har hon blivit?

Svante Nyberg: Jag kan inte prata på en enskilds patients vård.

Men jag tar chefen på orden om att söka i sammanhanget och systemet. Och jag spårar beslutet bakom varför Elin inte fick någon traumabehandling.

Reporter: Men det här Svante, det här, remisssvar.. det har jag frågat om… Det här måste ju vara en handling som jag kan få ut..?

Svante Nyberg: Jag kan inte svara på det just nu…

I remissvaret står att behandling avslås med hänvisning till en så kallad ”rutin”. Det är en riktlinje som säger att psykoterapi ges till friskare patienter i öppenvården, inte till sådana som Elin, som ligger på avdelning. Beslutande chef för den rutinen är verksamhetschef Svante Nyberg.

Elin ville berätta. Och hon ville bearbeta trauman i behandling. Men vårdens regler tillät inte det.

Svante Nyberg säger senare till Uppdrag granskning att medicinsk bedömning av den enskilda patienten alltid är det som ska ligga till grund för beslut om behandling.

Men nu har något hänt. För efter alla år som inlagd, då Elin förgäves vädjat och ansökt om rätt vård, så är hon nu till slut på väg någonstans. Ett HVB-boende har erbjudits. De tror att de kan hjälpa Elin. För första gången på år, känner Elin hopp. Hopp om ett liv bortom avdelningarna.

Den misstänkte mentalskötaren tillbakavisar att han ska ha utsatt Elin för sexuella övergrepp.

Psykiatri södra har bett Elin om ursäkt för att hon inte fått rätt vård.

Verksamhetschef Svante Nyberg tillägger att medicinsk bedömning av den enskilda patienten alltid ska ligga till grund för beslut om behandling.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

JAKTEN PÅ GENERALEN: DEL 2

Högsäkerhetsdomstolen ”Aula Bunker” i Palermo i Italien. Här har en rad stora rättegångar mot den sicilianska maffian Cosa Nostra hållits. Den 12 juli i år avgjordes också fallet kring den ökände människosmugglaren ”Generalen” här. 

Ett prestigefall för Europa i kampen mot den organiserade människosmugglingen.

Problemet var bara att det var fel person som stod åtalad och anklagad. Men den 32-årige eritreanen Medhanie Tesfamariam Behre riskerade ändå 14 års fängelse den här dagen. 

Domare: Förhandlingarna fortsätter. Vi ska nu läsa upp domsluten som kommer att tas till protokollet i Corte d'Assise.

Den åtalade mannens syster Hiwet har kommit hit från Oslo. På plats är också den svensk-eritreanske journalisten Meron Estefanos från Stockholm – och den italienske journalisten Lorenzo Tondo, som arbetar för den brittiska tidningen the Guardian. 

Lorenzo Tondo: För Medhanie gällde det liv och död. Men på nåt sätt kände vi allihop i vår lilla värld att vi väntade på vår dom, liksom sanningen väntade på sin dom. För vi visste att Medhanie var oskyldig.

Skylt: ur Uppdrag Granskning 11/4, 2018

Den här historien börjar natten den 3 oktober 2013. 368 människor drunknar i Medelhavet utanför den italienska ön Lampedusa. Dom flesta är eritreaner – många av offren är barn. 

Reaktionerna på katastrofen blir enorma. Italien utlyser landssorg, Påven kallar det en skam. Och EU lovar krafttag. 

Cecilia Malmström: Vi har bestämt oss för att sätta upp en task force så snart som möjligt för att titta på detta förslaget och alla andra förslag. 

Ett internationellt polisiärt samarbete kallat Operation Glauco inleds med länder som England, Tyskland, Holland – och Sverige. Ansvaret för samarbetet hamnar hos den italienska åklagaren Calogero Ferrara.

Calogero Ferrara: Om människosmuggling utförs organiserat, via organiserad brottslighet betraktas det som maffiabrott i Italien. Och i enlighet med vår lagstiftning kan vi åberopa andra regler vid utredning av så kallade maffiabrott.

Efter två års utredningar presenteras resultatet. Och det blir en världsnyhet. 

BBC News: Den misstänkte ledaren för ett människosmugglarnätverk har utlämnats till Italien. Enligt italienska åklagare är gripandet ett viktigt genombrott.

Presskonferens Calogero Ferrara: Abbiamo di sudjetti di…

Euronews: Det handlar inte om en liten organisation utan om ett helt nätverk.

Man har gjort ett tillslag i Khartoum i Sudan och arresterat en av ledarna bakom nätverket av människosmugglare. Det är den då 35-årige eritreanen Medhanie Yehdego Mered – även kallad ”Generalen”. 

Han anklagas för att ha smugglat tusentals människor till Europa och tjänat miljontals euro på sin verksamhet. Och det ska ha varit ”Generalens” nätverk som var ansvarig för Lampedusa-katastrofen.

Här hörs han i en polisens telefonavlyssningar mot honom:

”Generalen”: Tänk att jag framgångsrikt har lyckats skicka över ett så stort antal människor! Det är minst 7 000–8 000 personer, utan att ljuga.

Men ganska snart började rykten florera om att det är fel person som gripits. 

Lorenzo Tondo: Det var den viktigaste operationen i Europa. Fem länder arbetade med utredningen, den omfattade två kontinenter. Interpol, Europol... Svenskar, nederländare, tyskar, italienare, brittiska NCA... Hur skulle de...? Det låter otänkbart att de skulle ha gripit en flykting och förväxlat honom med en smugglare. Det låter som en fejknyhet.

Advokaten Michele Calantropo fick uppdraget att försvara den misstänkte mannen. 

Michele Calantropo: Jag sa: ”Om du erkänner får du ett kortare fängelsestraff. Om du inte erkänner blir det en väldigt krävande rättegång där vi måste ha bevis för allt vi säger.” Han sa: ”Käre advokat. Jag är helt oskyldig. Jag är ingen människohandlare.” Och han grät.

2016 startade rättegången och i domstolen presenterades en rad bevis för att det faktiskt begåtts ett misstag. Bland annat gjordes röstanalyser där man jämförde den arresterade mannens röst med dom telefonavlyssningar man gjort på ”Generalen”. 

Försvarets tillkallade röstanalytiker menade att det inte gick att matcha de båda männens röster. 

Marko Grimaldi: Det är stor skillnad mellan talarna. Gränsvärdet för matchning är 0,01 och vi fick resultatet 0,000001, alltså ingen matchning överhuvudtaget.

Domare: Ni utesluter alltså helt och hållet att det kan röra sig om samma talare?

Marko Grimaldi: Jag är helt säker.

Domare: Då går vi vidare.

I polisutredningen framgår att den riktiga “Generalens” familj – fru och då 3-årige son – sedan några år tillbaka bor i en stad i Mellansverige. Svensk polis får i uppgift från Italien att spana på henne – som vi väljer att kalla ”Samhar”. 

Reporter: Har svenska myndigheter avlyssnat samtal åt er i Sverige?

Calogero Ferrara: Det tror jag, men det är bäst att du frågar dem.

Och svensk polis får fram ny helt avgörande information. Under spaningen i Sverige hittar polisen ett nytt sudanesiskt telefonnummer. Numret tolkas som att det går till ”Generalen” och lämnas över till dom italienska myndigheterna på ett möte på Eurojust – det europeiska organet för samarbete mellan åklagare. 

Och den som lämnade över numret var Charlotta Stege Unger vid internationella åklagarkammaren i Stockholm:

Telefonare: 

Reporter: Jag skulle vilja prata med dig om er del i den här utredningen mot människosmugglaren Medhanie Yedhego Mered. 

Charlotta Stege Unger: Mmm. 

Reporter: Vi vet ju att ni spanade på hans fru här i Sverige och att ni på ett möte på Eurojust lämnade…

Charlotta Stege Unger: Jag kan inte kommentera någonting om vad vi gör eller vad vi inte gör här. 

Och det är just telefonnumret från svensk polis som används när Ferrara, i samarbete med brittiska National Crime Agency och sudanesisk polis till slut geo-lokaliserar telefonen till den eritreanska stadsdelen El Diem i Khartoum i Sudan. 

Och man arresterar mannen i andra änden av telefonen. 

Reporter: Men om ni har deltagit i en utredning där fel person arresterats. Då har väl ni också ett ansvar? 

Charlotta Stege Unger: Det här är inte… jag kan inte säga någonting mer om det här. Tyvärr. 

Men försvarsadvokaten är fast besluten om att försöka hitta ett bevis som slutligen ska övertyga åklagarna om att det är fel person som gripits. Och han tror sig ha hittat en lösning.

Michele Calantropo: Problemet med identifieringen kan ju lösas med hjälp av dna-test.

Han har flugit in Medhanie Tesfamariam Behres mamma från Eritrea. Och nu väntar dom på resultatet av DNA-testet. 

Michele Calantropo: I det här fallet är det med 99,99 % säkerhet bekräftat att Maeza är mor till min klient.

Michele Calantropo: Och nu vi vill nu överlämna resultatet av DNA-testet till domstolen. 

Domare: Vad säger åklagaren?

Åklagare: Vi motsätter oss det. Identifieringen av den tilltalade bygger inte på genetiska metoder utan uppgifter av annan art, främst telefonavlyssningar.

Domare: Eftersom utgångspunkten är en annan måste vi kalla en sakkunnig. Förhandlingen avslutas för i dag.

Kort därefter accepteras DNA-testet i domstolen. 

“Samhar”, Generalens fru, borde ju om någon veta om det är hennes man eller inte som gripits. Försvarsadvokaten och hans tolk ringer upp henne i Sverige. 

Tolk: Den här Medhanie som sitter fängslad, du vet väl att det inte är Mered?

”Samhar”: Att det inte är min man, menar du? Ja, det vet jag.

Tolk: Ja.

”Samhar”: Medhanie Tesfamariam är inte min man.

Tolk: Men Medhanie Mered Yehdego?

”Samhar”: Ja, det är min man.

Till och med ”Generalens” egen fru – som bor i Sverige – säger alltså att det är fel person som gripits. Men trots dokument, vittnen, röstanalyser och ett DNA-test som visar att Medhanie Tesfamariam Behre rimligen inte kan vara ”Generalen” går rättegången vidare.

Trots att åklagaren tidigare sagt att han inte vill prata om fallet bestämmer vi oss för att ändå ställa en fråga – om det inte kan vara så att han faktiskt begått ett misstag.

Reporter: Det här är...

Calogero Ferrara: Jag sa ju att jag inte kan svara.

Reporter: Det finns så många uppgifter om dna, röstanalyser, dina kolleger i Rom och vittnen

som säger att ni kan ha gripit fel man.

Calogero Ferrara: Jag har ju sagt att rättegången pågår.

Reporter: Så du tänker inte kommentera?

Calogero Ferrara: Nej. 

Reporter: Är du helt övertygad om att...

Calogero Ferrara: Klockan är ett, och då skulle vi sluta.

Reporter: Så du vill inte prata om det här fallet?

Men Ferrara har tidigare kommenterat just det här fallet i andra medier. Och under vår intervju kommenterar han även andra pågående fall.

Calogero Ferrara: Jag förklarade att jag inte kan uttala mig. Det var jag väldigt tydlig med. Att tala oss emellan är en annan sak. Jag bad dig, och ändå gör du så här.

Reporter: Då tar vi det oss emellan.

Calogero Ferrara: Jag är riktigt förbannad nu. Jag tycker att jag var väldigt vänlig. Du ringde tjugo gånger, men jag var vänlig. Och så gör du så här!

Reporter: Okej, då går vi. Tack för att du tog dig tid.

Vi får tag i ett nyare fotografi av ”Generalen” och uppgifter om att han ska befinna sig i Uganda. Så vi anlitar journalisten och aktivisten Meron Estefanos för att ta oss in i den eritreanska gruppen i huvudstaden Kampala. 

En av platserna han ofta ska besöka är ”Bar Molober”. Men det är känsligt och inte alls ofarligt. Vi vet inte hur han skulle reagera om vi hittade honom – så vi filmar inte öppet utan använder dold kamera. 

Meron: Jag söker Medhanie, för jag har hört att han skulle vara här. Medhanie Yehdego. Ska jag visa bilden? Jag har fått information om att han har varit här.

XX: Ja, han brukar vara här.

Meron: Hur ofta? När var han här sist?

XX: Han reser ju mycket.

Meron: Ja, jag hörde det från nån annan också.

XX: Jag kan ringa dig när han dyker upp.

Meron: Har han varit här de senaste dagarna?

XX: Han var här för två dagar sen.

Meron: Ska jag ge dig mitt telefonnummer?

Vi får bekräftat att ”Generalen” befinner sig i Kampala och att han senast sågs på den här baren bara två dagar tidigare. Vi hittar fler spår av ”Generalen” i Uganda och senare avslöjas i ugandisk press ytterligare uppgifter om att det är där han befinner sig. 

För några månader sedan kom så slutligen domen och jag är på väg tillbaka till Palermo – för att träffa mannen som i mer än 3 års tid anklagats för att vara en av världens mest ökända människosmugglare. Och för att återigen försöka prata med åklagaren Ferrara om fallet. 

Utanför högsäkerhetsdomstolen ”Aula Bunker” träffar jag Lorenzo Tondo. Han var på plats den 12 juli i somras när domen föll. Den anklagade mannen Medhanie Tesfamariam Behre riskerade 14 års fängelse för människosmuggling – om rätten skulle komma fram till att han faktiskt var ”Generalen”. 

Lorenzo Tondo: Stämningen i rättssalen var extremt spänd. Jag minns att Medhanies syster Hiwet hade kommit dit från Norge– –och hon var väldigt nervös. Hon grät. Alla var nervösa, jag också. Vi journalister hade gjort vårt yttersta för att bevisa att Medhanie Tesfamariam Behre var fel person. Att Medhanie Tesfamariam Behre hade misstagits för någon annan. För Medhanie handlade den här dagen om liv och död.

Och till slut lästes domslutet upp. Med dom avgörande orden på italienska: ”errore di persona” – ”Fel person”. 

Domaren: ...tagit fel på person. Enligt artikel 300 upphävs de åtgärder som vidtagits– –då Medhanie Tesfamariam Behre felaktigt tagits för Medhanie Yedhego Mered.

Efter tre års rättegång stod det klart: Medhanie Tesfamariam Behre är inte ”Generalen”.

Hiwet Tesfamariam Behre: Jag är överlycklig. Min bror är fri efter en väldigt lång tid.

Lorenzo Tondo: Jag minns att han beordrade omedelbart frisläppande p.g.a. misstagen identitet. På italienska sa han ”errore di persona”. Det var de bästa orden som jag hade hört på tre år.

Fotograf: Har ni ringt din mamma?

Hiwet Tesfamariam Behre: Ja. Hon trodde knappt det var sant. Det var han som pratade med henne.

Utanför rättssalen väntade systern Hiwet, Lorenzo och Meron på att få träffa Medhanie Tesfamariam Behre. Men timmarna gick och dom fick inget veta. Till slut fick advokaten Michele Calantropo information om varför det dröjt. 

Eftersom han flugits till Europa av polisen efter arresteringen i Khartoum så saknar han dokument för att få vistas i Italien och måste alltså nu söka asyl. Polisen för honom direkt från rättssalen till ett flyktingförvar.

Men det är inte Medhanie enda problem. Trots att han friades från att vara ”Generalen” så dömdes han för medhjälp till olaglig invandring, för att ha skickat pengar mellan släktingar och en människosmugglare. 

Michele Calantropo: Det som hände var att en släkting i Norge skickade pengar till Medhanie och Medhanie betalade smugglare så att släktingens bröder kunde ta sig över Medelhavet med båt.

Reporter: Så han döms för medhjälp till smuggling? Ska han överklaga?

Michele Calantropo: Ja.

Domstolen slår också fast att han inte agerat för egen vinning – och nu ska domen alltså överklagas till nästa instans. Eftersom han redan suttit fängslad i tre år så anses han ha avtjänat sitt straff. 

Medhanie har gått med på att träffa oss. Men han är medtagen efter tiden i fängelset – och vill inte att vi filmar honom utomhus. Han säger att han är rädd för dom italienska myndigheterna. 

Reporter: Hej! Hej, Medhanie! Jag heter Ali.

Hur mår du? Är det bra?

Medhanie: Bra.  

Reporter: Hej.

Sekreterare: Sabrina.

Reporter: Allt bra? Är du redo för intervjun?

Medhanie: Ja. 

Trots att han inte är bekväm med situationen vill han gärna berätta för oss hur det varit att bli förväxlad med en ökänd människosmugglare.

Reporter: Vad tänkte du när domaren meddelade att man hade tagit fel på person efter mer än tre år?

Medhanie Tesfamariam Behre (Tigrinja): Under de här tre åren har domaren kallat mig vid ett annat namn. Men till slut sa han mitt namn, och det var tack vare Gud. När jag blev frikänd brast jag ut i gråt. Enligt dem är jag inte Medhanie Tesfamariam Behre, utan Medhanie Mered. Att jag blev gripen av dem och hämtad som Medhanie Mered... För mig, Medhanie Tesfamariam Behre, kändes det som ett skämt. Men sen medförde det en massa saker. Jag kunde knappt tro på det de sa. Medhanie Tesfamariam Behre och Medhanie Mered är varandras motsatser. Nej, jag kan inte tappa hoppet. Men man tänker ju mycket när man är i fängelset. Men jag visste att med Guds hjälp skulle jag bli fri. Jag har sanningen på min sida.

Även om det var svårt för honom att förstå allt som hände i rättssalen gav han aldrig upp. 

Medhanie Tesfamariam Behre (Tigrinja): Nej, jag kan inte tappa hoppet. Men man tänker ju mycket när man är i fängelset. Men jag visste att med Guds hjälp skulle jag bli fri. Jag har sanningen på min sida.

Reporter: Vad vill du säga till åklagare Ferrara, som åtalade dig i mer än tre års tid och påstod att du var någon annan?

Medhanie Tesfamariam Behre (Tigrinja): Det är bara Gud som är rättfärdig. Även

om det kommer 20 miljoner Ferrara så segrar sanningen.

Han tycks vara ödmjuk inför åklagarens misstag men är bitter på Italien. Trots att han fått asyl i landet vill han inte stanna här. 

Medhanie Tesfamariam Behre (Tigrinja): Även om jag har fått asyl som eritrean vill jag fortsätta till ett land där jag trivs. Jag har ansökt och fått asyl, men jag vill välja vilket land jag vill bosätta mig i. Jag stannar inte i Italien för alltid. Och inte Europa. Vart jag ska, det bestämmer jag.

När den skrivna domen släpptes för några veckor sedan innehöll den skarp kritik mot åklagarna. Man slår fast att anklagelserna varit citat: ”inkonsekventa” och ”inadekvata”. I vissa fall kallas anklagelserna för ”ologiska”  och att man från åklagarsidan citat: ”grovt försummat” vissa viktiga fakta.  

Jag ringer åklagaren Ferrara för att ställa frågor om hur han ser på kritiken och fallet idag.

Telefonare:

Calogero Ferrara: Hallå?

Reporter: Mr Ferrara, det är Ali Fegan från SVT.

Calogero Ferrara: Vem?

Reporter: Det här är Ali Fegan från SVT. Vi träffades angående fallet

med Medhanie Yedhego Mered

Calogero Ferrara: Jag tänker inte prata med er. Hej då.

Lägger på luren.

Men om nu Medhanie Tesfamariam Behre inte är ”Generalen” så betyder det att den riktiga människosmugglaren varit på fri fot under hela denna långa process. Och fortfarande är det idag. 

Och kanske är det han – ”Generalen” – som går segrande ur hela denna tragiska historia. 

Lorenzo Tondo: Den här striden har alla förlorat. Åklagarna lyckades inte bevisa att den fängslade var Medhanie Yedhego Mered. Medhanie har förlorat tre år av sitt liv. Om man tänker efter finns det bara förlorare i det här fiaskot– –förutom Medhanie Yedhego Mered. Han är den riktiga vinnaren i det här fallet.

Medhanie Tesfamariam Behres tre år långa mardröm är över. Men om han någonsin helt kan lägga den bakom sig – det återstår att se.

Medhanie Tesfamariam Behre: Jag är fri, men jag känner mig fortfarande inte som en fri man. Jag är fri, men ändå inte. Att sitta fängslad i tre år för nånting man inte har gjort, det är väldigt svårt.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.