Sahand, 10 år: Alltså det händer ju mycket, det är mycket skottlossningar och våld och ja.
Reporter: Tycker du att det är jobbigt eller?
Sahand: Lite.
Reporter: När det händer en skottlossning, vad tänker du då?
Sahand: Tänk om det händer mig. Alltså att jag får ett skott.
SVT Play: Se hela granskningen
På bara fem år har 30 människor mördats i gängkrigets Göteborg. I en våldsspiral som inte verkar gå att bryta och som bara eskalerar. 30 liv – söner, bröder, klasskamrater och två små barn.
Polisen vet vilka som dödar. Grannar, skolkamrater, vänner och folk i närområdet vet också vilka dom är. Och alla är överens. Det handlar om ett fåtal personer som åsamkar en enorm skada, smärta och sorg.
Ur 365TVDagar om Året: “Hallå! Stefan… Stefan! Vad heter personerna som är döda, vet du det? Vad heter dom?”
Stefan Löfven, statsminister (S): ”Två människor har dött, flera har blivit skadade, många har blivit skadade. Det är klart att det är upprörda känslor. Det här är ju… det är ju ens egen säkerhet det handlar om så det är ju inget konstigt att det uppstår upprörda känslor.”
Vi ska försöka ta reda på hur våldet har fått segra. Varför några få unga män tillåts fortsätta plåga en skötsam och skräckslagen majoritet. Och varför samhället står handfallet trots att varningslamporna blinkat ilsket i flera decennier.
Vi vill komma i kontakt med anhöriga till offer och förövare. Med gängmedlemmarna. Och deras mödrar.
Gul skylt: Göteborg 2001:
Reporter: “... huvudvittnet befinner sig i… badar nere i havet, så hör han skott, knallskott. / … / så märker han efter ett tag att det skjuts alldeles i närheten, bara några meter ifrån där han badar.”
När gängkrigen blossade upp i Göteborg i början av 2000-talet var alla inblandade tydliga med sin tillhörighet. Med regler, koder och attribut. Polisen lyckas stoppa våldsspiralen.
Men den kriminalitet vi ser idag är av en helt annan karaktär. Inga regler. Inga koder. Inga attribut. Det här ställer till problem – framförallt för polisen. Vad krigar dom om? Vad vill dom? Ingen verkar riktigt veta. Inte ens dom själva.
Reporter: Hur skulle du beskriva Biskopsgården då, vad är det för typ av ställe?
Kerim, 10 år: Det finns mycket… många barn. Det finns bra människor och dåliga människor och det är det.
Vår berättelse utspelar sig i Biskopsgården. En stadsdel på Hisingen i Göteborg som gick från folkhem till miljonprogramsområde på mycket kort tid. Idag bor 29 000 invånare här.
På Önskevädersgatan går en osynlig gräns som utgör en skiljelinje mellan norra och södra Biskopsgården. Och mellan dom konkurrerande kriminella nätverk som plågar stadsdelen. Här börjar också våldsspiralen som leder in i våra dagar.
Arkiv: “En 23-årig man sköts till döds i natt på Önskevädersgatan på Hisingen i Göteborg”.
Ur rättegång Göteborgs tingsrätt:
Pål Sjölander, kommissarie polisen Göteborg: Starten på konflikten var framförallt under 2012 när det var en ung man som mördades där...
Arkiv: ”Ett flertal skott ska ha avlossats, men det är oklart vad som...”
Pål Sjölander, kommissarie polisen Göteborg: Sedan så accelererade det här. Det blev grövre och grövre.
Arkiv: “En skottlossning inträffade i Biskopsgården i Göteborg.”
Arkiv: “Ännu en explosion i Biskopsgården i natt”.
Arkiv: “Ska den ihjälskjutne mannen ha träffats…”
Arkiv: ”Men vi börjar i Göteborg, där minst 14 fall av skottlossning…”
Arkiv: “Polisen har inlett en förundersökning om mord, alternativt dråp”
Vi kontaktar flera personer som figurerar i konflikten. Flickvänner, mammor, pappor, bröder, systrar och vänner. Folk i Biskopsgården. Och så pratar vi med myndigheter och ansvariga i stadsdelen.
En högt uppsatt kommuntjänsteman som vill vara anonym säger att allt blir bra om dom kriminella bara skjuter ihjäl varandra.
Polisen är skeptisk till våra motiv. Oviljan är stor. Och man verkar inte ha något förtroende för medier.
Daniel Neck, kommunpolis Biskopsgården: Det här känns som att det återigen kommer sätta lampan på Biskopsgården som den segregerade det...det dåliga exemplet tror jag?
Reporter: Och du menar att det inte är segregerat?
Daniel Neck: Absolut, men det finns så mycket annat. Kommer det vara något nytt så att säga?
Problemen i Biskopsgården har inte slagit ner som en blixt från klar himmel.
Redan 2005 kartlägger polisens underrättelsetjänst rekryteringen till kriminella gäng i Göteborg. Man pekar specifikt ut Biskopsgården. Och varnar för en ny generation grovt kriminella om inget görs. Det har gått 12 år sen rapporten skrevs. Vad har hänt sen dess?
Telefon: Efva Lindmark, analytiker Polismyndigheten:
Efva Lindmark: Efva Lindmark…
Reporter: Ja hej, jag heter Lina Makboul jag ringer från Sveriges Television Uppdrag Granskning. Visst var det du som kartlade den gängrekrytering i Göteborg och så där?
Efva Lindmark: Ja, men det är ju 10 år sen nu vet du. Jag skulle föreslå att du tar kontakt med underrättelsesektionen.
Telefon: Marianne Saether, sektionschef Polismyndigheten: Vi har ju icke denne rapporten kvar den är från 2005. Men vi har ju icke följt upp den på något sätt varken uppdatering på rapporten eller på individerna.
Marianne Saether blir under samtalets gång osäker på vad rapporten ledde fram till. Några dagar senare ringer Storgöteborgs polischef.
Telefon: Erik Nord, chef polisen Storgöteborg: Hej Lina, detta var Erik Nord från polisen.
Reporter: Nämen hej.
Erik Nord: Jag har fått ta över ärendet efter Marianne Saether som du talat med om en rapport som skrevs 2005. Vi har inte följt upp dom på individnivå på det viset som jag tror du är ute efter, det hade varit intressant att göra men, jag tror inte att vi har ork och förmåga att göra det nu.
Vi beslutar oss för att göra det polisen inte gjort. Vad har hänt på 12 år? Har fler rekryterats? Och finns det en ny generation kriminella som rapportförfattaren varnade för 2005?
Nästan hälften av alla mord i gängkrigets Göteborg har koppling till Biskopsgården. Därför väljer vi att kartlägga unga män som kommer därifrån. Och som började begå brott vid tiden för polisens rapport. Vi begär ut handlingar från flera myndigheter. Granskar dom unga männens uppväxt. År för år. Barndom. Familj. Skola. Och brottskarriär. Vi hittar kopplingar till fler unga män och börjar kartlägga dom. Och så håller vi på.
Ur rättegång Göteborgs tingsrätt:
Pål Sjölander, kommissarie polisen Göteborg: Hösten 2013 och 2014 såg vi en kraftig utveckling av det här våldet. Det är nya unga män som dyker upp som vi inte hade noterat tidigare. Jag vet att jag själv noterade detta och tyckte att vi skulle börja kartlägga lite bättre de här nya grupperingarna som kom in.
För vi hade väldigt dålig kunskap, vi såg inte vad som skulle komma helt enkelt.
Grafik: “...vi såg inte vad som skulle komma helt enkelt…”
Héctor Valeria är fotbollstränare för Solväders FC och känner dom flesta i stadsdelen. Flera av dom inblandade i gängkonflikten har spelat i hans lag.
Héctor säger att människorna i Biskopsgården har glömts bort i ett hörn som ett paket som inte öppnats på ett tag. Paketet har börjat ruttna och det som kommer ut är något som ingen vill kännas vid.
Héctor Valeria, fotbollstränare Solväders FC: Och det är det som jag tror politiker inte förstår. Dom tror att det här fungerar precis som där dom bor. Men det är inte så för dom bor inte här i Biskopsgården dom här dom kommer hit och har sina möten på dagtid och sen försvinner dom härifrån. Dom lever inte här i den här verkligheten som vi lever.
Här måste du kanske som 13,14,15 åring börja komma med pengar och vem säger till varifrån fick du dom pengarna? Varifrån fick du det? Hur kunde du skaffa dig en mobiltelefon? Jag träffade en kille nu som sa till mig Hector jag kommer hem med en dricka så säger min mamma varifrån fick du pengar till en dricka. Men hur många gör det? Det är det som är det viktigaste.
För Héctor Valeria handlar det om hur resurserna fördelas. Han ser fattigdomen varje dag. Och hur den påverkar förutsättningarna för ungdomarna i laget.
Fotograf: Har du dojor där uppe också?
Héctor Valeria: Jag vi har massa olika grejer så. Vi är tvungen att köpa för att ungarna har inga pengar här. Så att det.
Det är så stora skillnader, för en förening i Torslanda, eller ta Azalea, dom kanske tar betalt 1000 kronor per medlem. I Torslanda jag tror det kostar 1500 och här kan du inte ta betalt. För om du tar betalt så kan dom ungarna inte köpa skor, och vill du spela fotboll du måste ha skor. Ska jag inte låta dom vara med, bara för att dom inte har skor? Det går inte.
30 gängrelaterade mord på 5 år i en svensk stad. Statistiken hade förmodligen avfärdats som en domedagsprofetia för 25 år sen. Ingen tycks ha sett vart utvecklingen var på väg. Utom möjligtvis en person.
Det här är Per-Olof Wikström, professor i kriminologi vid universitetet i Cambridge i England. I mitten av 90-talet förutspådde han det som idag beskrivs som “särskilt utsatta områden”. I ett underlag till Justitiedepartementet föreslog han och en kollega en rad konkreta åtgärder för att samhället inte skulle förlora kontrollen.
En omfattande plan, där resurser inom socialtjänst, skola och polis skulle omfördelas till särskilt problemfyllda områden som Biskopsgården. Men varningarna togs inte på allvar.
Per-Olof Wikström, professor kriminologi Cambridge: Om jag minns rätt så pratade man om att man skulle avsätta 100 miljoner till program, om jag kommer ihåg rätt blev det tio miljoner. Ingen utbildningssatsning osv. så att. Och det som är synd kan man säga långt senare är att om man hade försökt att verka långsiktigt vid den här tiden så kanske vi hade haft mindre problem nu. Man hade tagit de här problemen på lite större allvar när det gäller långsiktigheten.
Reporter: Varför tror du att det blev så att man inte tog till sig det här?
Per-Olof Wikström Man vill ha snabba beslut, snabba handlingar och sånt. Medan det här långsiktiga just som har att göra med hur människors brottsbenägenhet utvecklas över tid ägnar man mindre intresse till.
Här på Cambridge forskar Per-Olof Wikström i orsakerna till att unga människor begår kriminella handlingar. I över 12 år har han följt 700 ungdomar i staden Peterborough i England.1 Hans prisade forskning går emot många av dom föreställningar vi har om vad som skapar utanförskap och i förlängningen kriminalitet.
Det handlar inte primärt om bristen på fritidsgårdar, frånvarande pappor eller trångboddhet.
Enligt Per-Olof Wikström handlar det först och främst om hur vissa miljöer skapar värderingar som främjar kriminalitet.
Per-Olof Wikström, professor kriminologi Cambridge: De flesta människor som går förbi en parkerad bil som står med öppen dörr och nyckeln sitter i, ser inte det här som ett tillfälle att stjäla bilen, några gör det. Frågan är då varför dom och inte de andra? Vi vet att de som sysslar med allvarlig kriminalitet ofta börjar i unga år.
Det innebär t.ex. att det beror inte på att de är arbetslösa, det är långt innan de är aktuella för arbetsmarknaden. Och då måste man fokusera på vad som händer tidigt i livet och hur de här miljöerna formas. Titta på sådana här ställen som Biskopsgården, vad finns det för jordmåner, vad finns det för skola, kamratgrupper som stödjer eller uppmuntrar utvecklingen av den här typen av, att man tycker att den här typen av beteenden är acceptabla?
Dario, 11 år: Jag tycker det kan vara bättre och inte skotta så mycket för det är många människor som dör och så.
Reporter: Vad tänker du när du hör att det har varit skottlossning?
Dario: Man blir ledsen.
Ali, 11 år: Jag tänker att, alltså, jag känner mig dålig för de som var med där och de som blev skjuten och alltså man vill inte att det ska hända mer men det händer. Hoppas det slutar, hoppas de slutar göra det.
Vår kartläggning av gängkriminella i Biskopsgården har gett oss 20 namn. 20 unga män som alla varit inblandade i den kriminalitet som plågat stadsdelen. En ny generation kriminella som polisen varnade för i sin rapport – för 12 år sen. Den äldste är idag 29 år och den yngste bara 18. Tillsammans har dom lagförts för över 350 brott. Det är allt från olovlig körning och hot mot tjänsteman, till mord och grova vapen- och narkotikabrott.
I utredningarna ser vi hur dom under flera år har hanterat vapen och stora summor kontanter. Och det mesta kretsar kring narkotika. När polisen börjar spana mot narkotikaförsäljningen i Södra Biskopsgården har det gått så långt att den sker helt öppet på torget, kväll efter kväll.
Vi frågar Héctor Valeria om han känner igen några av de 20 namn vi hittat.
Héctor Valeria, fotbollstränare Solväders FC: Alla.
Reporter: Du känner igen alla?
Héctor Valeria: Ja.
Reporter: Varför gör du det?
Héctor Valeria: För att jag har haft dom och dom har varit och frågat mig om hjälp. Så är det. Många av dom namnen som figurerar där har jag lämnat till stadsdelen när dom var 13 år. 14 år. 15 år.
Reporter: Du såg redan då?
Héctor Valeria: Nej, jag behövde inte se dom själva ungarna kände att det här orkar jag inte med så det var inte det att jag gick hem till dom och frågade hur har du det utan dom själva kom och kände den pressen som var där ute från andra. Från äldre killar som bara ville ha dom i rörelse. Och det var därför dom kom till mig och dom ville ha hjälp. Dom ville göra nåt annat. Dom visste att dom hade kapacitet till att göra någonting kanske annorlunda än vad det blev.
20 namn. Bara unga män. En helt ny generation kriminella. Alla är uppväxta i Biskopsgården. Dom flesta är födda på 90-talet. Alla utom en har en eller två föräldrar födda i ett annat land. Hälften av dom omhändertogs enligt lagen om vård av unga – LVU.
Det handlar om barn som växt upp utan pappor. Om psykisk sjukdom i familjen. Om misshandel i hemmet. Om föräldrar som inte orkar eller vill ta ansvar för sina barn.
I LVU-domarna läser vi om missbruksproblematik, om snatteri, om misshandel av klasskamrater, om skolk och hur dom hotar lärare.
Det är kuslig läsning och dom är väldigt unga när problemen börjar. En av dom inleder den kriminella banan vid 9 års ålder. Idag avtjänar flera av dom långa straff för bland annat mord och mordförsök.
Vi skickar brev till dom. Har dom själva en förklaring till varför det blev så här? För det blev inte som polisen sa. Det blev mycket värre.
Ur Sveriges radio, 27 oktober 2015: “Polisen tror att någon hade placerat en sprängladdning i den bil som exploderade i Göteborg i somras. Tre män och en fyraårig flicka dödades och ärendet utreds nu….”
Ur Sveriges radio, 22 augusti 2016: “I Göteborg dödades en 8-årig pojke i en explosion i natt när en handgranat kastades in i en lägenhet i Biskopsgården. Enligt polisen är det här ännu en upptrappning av den konflikt mellan kriminella gäng som…”
Reporter: Hur skulle du vilja du beskriva, vad är Biskopsgården för ett ställe?
Rasan, 10 år: Ett lite skrämmande ställe bland och lite bra ibland, men det är bättre att man håller sig till lite folk så det inte händer att någon annan hoppar på dig och nåt, sånt som kan hända.
Det är bra att man är med väldigt många människor här och om man är själv så ska man vara lite beredd på att det kan finnas folk som bara kommer och hoppar på eller gör något hemskt. Som kan ha på sig kanske en kniv eller något.
Reporter: Känner du någon som har råkat ut för?
Rasan: Ja, Yuusuf. Åttaåringen som blev fick granaten.
Reporter: Vad tänkte du när du hörde att han var död?
Rasan: Jag tyckte att det var synd om honom, han hade inte ens nått tio år. Han hade inte känt hur det var att vara vuxen och kunna göra saker, ha roligt och sådant.
Vi vill prata med dom poliser som varit verksamma i Biskopsgården under de senaste åren. Som känner människorna och har sett utvecklingen på nära håll.
Vi vet att de känner de unga män vi har på vår lista över gängkriminella. Vi vill höra deras version. Men de vill inte träffa oss. Istället blir vi hänvisade högre upp i den polisiära hierarkin.
Even Magnusson är poliskommissarie och samordnare i brottsförebyggande frågor.
Even Magnusson, kommissarie polisen Göteborg: De här delarna av staden. De är oerhört segregerade och ja...då funderar jag ofta så här...vad beror det på att just dom här människorna bor i dom här stadsdelarna? Och då kommer jag fram till att dom bor därför är fattiga, dom har inga direkta val. Dom bor där också för att dom själva vill bo där. Många likasinnade. Man behöver kanske inte lära sig det svenska språket och har inte gjort det men sist men inte minst dom bor också för att vi vill att dom ska bo där. Vi vill inte ha dom på våran gata.
Reporter: Varför lyckas inte polisen stoppa det som händer?
Even Magnusson: Ja, polisens roll i samhället den är ju faktiskt att .. ordning och reda. Sen så tycker jag kanske att det är andra samhällsaktörer som har misslyckats innan vi får dom. Det kan jag kanske tycka. Men nu gör vi ju…
Reporter: Vilka tänker du på då?
Even Magnusson: Samhället i stort. Politiken, skolan, socialtjänsten.
Reporter: Är det misslyckande tycker du att ni inte lyckades eftersom nu har det tillkommit 20 nya killar?
Even Magnusson: Ja, det är klart det kan man absolut kalla ett misslyckande det jag absolut men det är klart är dom identifierade som kriminella så har vi ändå i någon mån som du säger lyckats sätta fast dom som kriminella. Det är ju brott vi ska lösa. Skapa ordning och reda.
Det finns många skäl och det finns många kanske att prata med inte bara polisen om det misslyckandet. Men visst är det ett samhällsmisslyckande, tveklöst.
Det är naturligtvis så. Ansvarsfrågan vilar inte på en myndighet. Utvecklingen i Biskopsgården och flera liknande stadsdelar runt om i Sverige har pågått länge.
Men en hisnande känsla av att samhället verkligen har förlorat kontrollen infinner sig när rikspolischef Dan Eliasson i början av sommaren håller presskonferens i Göteborg.
Dan Eliasson, rikspolischef: Hjälp oss, hjälp oss...vi måste ha kommunerna…
Han är här för att presentera ytterligare åtta platser som har lagts till i listan över “särskilt utsatta områden” i Sverige. Och hans desperation är inte obefogad. Bara i Göteborg är 25 av 30 gängmord fortfarande ouppklarade. Öppna sår för släkt och anhöriga.
Som överallt i Sverige drömmer man i Biskopsgården om ett bättre liv. Den stora majoriteten av invånarna här sköter sig och längtar bort från våldet och kriminaliteten. Bort från alarmerande ohälsotal, kortare medellivslängd och hög arbetslöshet.
För statistiken talar sitt tydliga språk. En man i Biskopsgården lever i genomsnitt sju år kortare än en man i den välbärgade Göteborgsstadsdelen Askim. Sju år. Men viljan från samhället är ändå stor att vända trenden. Och resurserna verkar finnas.
Här på Friskväderstorget i Norra Biskopsgården arbetar två personer med att informera invånarna om att det finns förskolor i stadsdelen.
Här finns flera sporthallar, gym, affärer, bibliotek och flera aktiviteter för stora som små. Och det finns två fritidsgårdar. Vårvinden har öppet tre kvällar i veckan och har till och med en kväll avsatt enbart för tjejer och transpersoner.
Och stadsdelen har i flera år arbetat i olika samverkansprojekt mellan polis, skola och socialtjänst för att få ett stopp på gängkriminaliteten.
Lena Bjugård Bränfeldt, socialchef Västra Hisingen: Jag visste att Biskopsgården är ett utsatt område med hög arbetslöshet, många på försörjningsstöd, mycket skolproblem och mycket kriminalitet.
Socialchef Lena Bjugård Bränfeldt började arbeta i Biskopsgården för ett år sen.
Och hon tror på det hon gör.
Lena Bjugård Bränfeldt, socialchef Västra Hisingen: Jag tror att det går att påverka ett samhälle tillsammans med andra få jobba tillsammans med polis och skola medborgare är en utmaning. Jag vet att det går så därför vill jag det.
Reporter: Vad är din plan idag för att stoppa rekryteringen till gäng och kriminella nätverk?
Lena Bjugård Bränfeldt: Då vill jag samarbeta...fortsätta samarbeta med polisen som vi har ett jättegott samarbete med idag och det har ju byggt på den kunskapen som man har långt tillbaks i tiden. Vi i stadsdelen pratar väldigt mycket om hur vi ska utveckla det goda samarbete vi har med skolan, jobba med föräldrautbildningar, att aktivera flera föräldrar att ta ansvar för barnens skolgång. Dom som har det svårare får man gå in och jobba med behandlingsarbete om det är möjligt och då har vi bra metoder som är utvecklade under dom sista 10 åren...
Men professor Per-Olof Wikström är skeptisk. Han tror inte att samverkan i sig är lösningen.
Per-Olof Wikström, professor kriminologi Cambridge: Ja, det är så rent generellt, utan att veta vad man gör specifikt i Göteborg, att de flesta så att säga för samman representanter för skola, socialtjänst, polis osv. och fokuserar på samverkan och organisera men väldigt lite på innehållet och vad man ska göra. Och det finns ingenting som säger t.ex. att för att man är lärare, socialtjänsteman, polis har någon speciell kunskap om brottslighetsorsaken eller hur man ska förebygga det...
Så är det ju ofta så att man tror att samverkan i sig ska lösa problemen och det är gör det ju inte, det är ju innehållet som är det centrala. Och det här kan leda till olika saker som att man frågar boende i brottsaktiva områden om vad man ska göra och det är inte säkert att de vet särskilt mycket om vad som är bäst. Eller att man rekryterar f.d. kriminella som rådgivare och det är ju kanske än mer anmärkningsvärt på så sätt, det är ju så att man kanske skulle säga att om man skulle ha en bilskola och rekryterar människor som krockar mycket för att lära andra kunna köra bil osv, det är. Så det finns kan man säga ofta någon slags amatörmässighet när det gäller det hela.
Even Magnusson, kommissarie polisen Göteborg: Vi polisen och Göteborgs stad och kommun och alla andra kommuner också – vi har ju ett väldigt bra samarbete – samverkan i dom här frågorna. Och jag vill påstå att under dom 10 sista åren så har det arbetet utvecklats jättemycket.
Reporter: 30 gängmord…
Even Magnusson: Ja, det är förfärligt är det..
Reporter: Och det är unga killar som skjuter ihjäl varandra.
Even Magnusson: Det är unga killar men det är...absolut är det så..det är förfärligt.
Reporter: Men du är ändå förhoppningsfull?
Even Magnusson: Till vissa delar är jag förhoppningsfull.
Reporter: Till vilka delar?
Even Magnusson: Jag tror jag kanske inte att polisen ensam kommer att kunna lösa det. Jag tror att det kommer att behövas en del mod och en del kanske också kraftfulla politiska beslut.
Vi får till sist kontakt med flera av personerna på vår lista.
Nr 3 skriver till oss: ”Vid frigivning släpps man med en påse i hand, institutionsskadad och ensam, troligtvis skuldsatt hos Kronofogden. Vart tar folk vägen då? Troligtvis till samma plats som de var på när de först greps.”
I en polisavlyssning säger han “Jag har skjutit på folk sedan jag var 13-14 år...” Idag sitter han i fängelse för att tillsammans med ytterligare en man på listan ha planerat att mörda Nr 9. Han är inte intresserad av en intervju.
Nr 1 blir själv allvarligt skottskadad av polisen, bara 16 år gammal. Han överlever och påbörjar en lång kriminell karriär. Även han avböjer medverkan i Uppdrag granskning.
Nr 8 grips redan som 15-åring med en skarpladdad pistol i byxlinningen. Tillsammans med tre andra på vår lista är han dömd för medhjälp till mord på Nr 2. Han säger att han kan tänka sig att träffa oss. Men han sitter isolerad och det kommer att ta tid.
Männens levnadsöden korsas flera gånger. De har flera saker gemensamt. Alla har dömts för brott. Alla är väl kända av polisen. Alla är från Biskopsgården. Och flera av dom har på olika sätt försökt ta sig ur kriminaliteten.
Avhopparverksamheten i Göteborgs stad heter Kunskapscentrum mot organiserad brottslighet. Och har blivit något av kommunens stolthet.
Sören Rafstedt, planeringsledare Kunskapscentrum mot organiserad brottslighet: Jag tycker det går väldigt bra. När jag träffar andra aktörer inom avhopperiet eller socialtjänster eller poliser runt om i Sverige så får jag höra att dom berömmer Göteborg.
För Göteborg har faktiskt en struktur för det arbetet och vi har en riktlinje för det och det är långt ifrån alla städer och kommuner i Sverige som har det.
Reporter: Hur många har ni lyckats rädda?
Sören Rafstedt: Sen Kunskapscentrum började med det här arbetet 2010 så är det ungefär ett drygt ett hundratal som varit i kontakt med oss sen den tiden.
Reporter: Du säger att det är 100 ni har haft kontakt med?
Sören Rafstedt: Mmm.
Reporter: Kan man säga då att ni räddat 100 från gängverksamhet?
Sören Rafstedt: Nej, det kan jag inte säga för att...som jag sa vi har haft kontakt med 100 personer och det innebär inom vårt uppdrag så är det att slussa dem vidare till nästa.
Reporter: Det måste ju ändå gå att få fram hur många som har lyckats då – hur många är inte kriminella idag och har ett bra liv?
Sören Rafstedt: Det är sant. Men vi tänker såhär att det måste gå ett antal år först innan vi kan göra den tillbakablicken och polisen brukar ofta ha ett tidsspann om 5 år innan dom kan säga att det här är en person som lever ett icke-kriminellt liv och vi har samma resonemang att det bör gå cirka fem år innan man kan börja att verkligen säkerställa att det har hållt och det har fungerat. Och det är först där vi är just nu egentligen...vi började med dom första avhoppsärendena 2011 och idag är det 2017 så det är sex år – vi är nånstans i det spannet att kunna börja och utvärdera hur ser det faktiskt ut från första…
Reporter: Så egentligen vet du ju inte hur det har gått eller?
Sören Rafstedt: Nej, det är ingen som vet eftersom det är så...eftersom det är så...så kort tid som har gått så att säga va.
Sören Rafstedt slussar vidare dom som vill lämna gängkriminaliteten till respektive stadsdel. Där tar Socialtjänsten över.
Reporter: Hur många killar har kommit till er och sagt, jag söker, jag behöver hjälp, jag vill hoppa av?
Lena Bjugård Bränfeldt, socialchef Västra Hisingen: Jag måste nog kolla det, Lina, för jag har inte det i huvudet.
Reporter: Ja, det får du jättegärna göra, för min följdfråga blir då, hur har det gått?
Lena Bjugård Bränfeldt: Jag får följa upp det innan jag svarar.
Lena Bjugård Bränfeldt återkommer senare på mejl. Hon kan inte bekräfta att dom hjälpt någon att lämna gängkriminaliteten. Men Socialtjänsten i Västra Hisingen bedriver ett omfattande arbete för att hjälpa personer att lämna den kriminella banan, skriver hon.
Reporter: Vad tänker du om att det har varit skottlossningar och så här…
Yaman, 11 år: Jag tyckte det var synd, men jag förstår inte varför de gör så och jag tänker alltså på det varje gång någon i min klass pratar om det så tänker jag på det hela tiden. Men jag vet inte varför de gör så.
Reporter: Om jag aldrig har varit i Biskopsgården och så skulle du beskriva det för mig, vad skulle du säga då?
Yaman: Att det är ett ställe med, det är ett ställe där det är bra och lite, pyttepyttelite dåligt. För att i vissa, i vissa platser händer det otrevliga saker. Och det finns människor som aldrig har varit här som kommer från ett annat ställe och gör otrevliga saker och sedan går bort.
Här på Fridhems kyrkogård började vår granskning en kall vårdag. På kort tid hittade vi tolv gravar. På Kvibergs kyrkogård hittade vi ytterligare elva. Varje gravsten representerar ett offer i Göteborgs gängkrig. Den äldste blev 43 år. Den yngste bara 4.
Flera av dom vi pratat med under arbetet med det här reportaget – anhöriga till mordoffer, vänner, boende i Biskopsgården, säger samma sak. I dom finare stadsdelarna hade det aldrig fått gå så här långt.
Så frågan återstår. Har samhället svikit Biskopsgården? Eller har dom sig själva att skylla?
Héctor Valeria, fotbollstränare Solväders FC: Jag har gråtit. För det är det enda jag kunde göra, för jag kunde inte göra något annat. För att de här killarna hade precis som alla andra ungar drömmar om att bli proffs. Det är inte någon av de här ungarna som inte hade de drömmarna. Alla ville bli proffs. Alla ville bli något. Men vi hjälpte inte dem.