När Skolinspektionen satte ljuset på Lundsberg i höstas började breven med vittnesmål strömma in till myndigheten och vittnesmålen som landade hos Skolinspektionen sträcker sig över flera generationer. Jan-Åke var en av många som skrev.
Han var elev Lundsberg mellan 1966 och 1972 och minns tydligt hur det var att vara yngst på skolan – en så kallad ”tarm”.
-Tarmarna var lovligt byte för alla, berättar han.
Väcker ångestfyllda minnen än i dag
Som tarm var han tvungen att göra ärenden åt de äldre, gå till butiken, borsta skorna och bädda sängar. Men det som väcker Jan-Åkes ångestfyllda minnen idag, 40 år senare, är det systematiska våld han utsattes för.
-De enda skador jag fått i livet, de har jag fått på skolan. De skadorna lever jag med hela tiden.
Det han berättar i Uppdrag granskning har han aldrig tidigare berätta för en enda människa. Inte ens den egna familjen har vetat.
Jan-Åke är både fysiskt och psykiskt märkt av det som hände. Han har bland annat tinnitus efter att en elev avfyrade sitt gevär vid hans öron.
Den allvarligaste skadan – som blev ett men för livet – den fick han när han utsattes för en invigningsritual.
Sparkades illa av en annan elev
Gymnasisterna och de som gick i tvåan och trean hade samlats inne i skolans aula och ställt sig på linje ända fram till podiet. Och sen leddes de som skulle invigas – med bindel för ögonen – in i aulan och sparkades fram av de andra.
-Då var det en kille som laddade nåt så fruktansvärt, och jag vet inte, han hade kanske spetsiga skor, jag vet inte. Men den hamnande ju i rumpan på mig så att den sprack sönder. Sen hade jag väldiga problem med det där, för varje gång man gick på toaletten så var det en plåga. Det gick upp varje gång om man säger så.
Hur länge hade du problem med det?
-I femton år ungefär. Sen blev jag inkontinent efter det. Det gjorde ju det att jag kunde ju inte ha nåt...det var liksom kört att träffa någon tjej. Man kunde ju inte ha nåt intimare umgänge, det gick ju inte att ha.