Varje gång hon bältats har Sigrid gjort en liten anteckning för att kunna minnas i efterhand. Enligt de anteckningarna hände det över 600 gånger. Foto: Linda Haglund

När bältningarna slutade förändrades allt för Sigrid – efter ett halvår kunde hon lämna vården

UPPDRAG GRANSKNING · Hon är 22, men har redan tillbringat flera år i den psykiatriska slutenvården. Under den tiden har Sigrid, enligt sina egna anteckningar, bältats flera hundra gånger. För Uppdrag granskning berättar hon om vägen ut ur tvångsvården – men hur fastspänningarna, även utanför avdelningen, är med henne varje dag.

Sigrid berättar att hon insjuknar i anorexia när hon är 14 år. Hon hamnar snabbt inom psykiatrin, och åker in och ut på olika avdelningar. Hon har ångest och skadar sig själv.

Som 18-åring läggs Sigrid in på en sluten psykiatrisk avdelning. Det ska dröja tre år, säger hon, innan hon kan skrivas ut.

– Jag var helt knäckt när jag kom dit, jag hade tappat tilliten till alla vuxna utom min mamma och pappa som krigade för att jag skulle få hjälp. På ett sätt har jag alltid varit väldigt ensam, jag har inte känt att jag haft någon jag kunde vända mig till.

”Lät bältessängen stå utanför mitt rum”

En stor del av hennes historia handlar om en särskild säng som används i tvångsvården. På sängen sitter bälten med stora metallpiggar, och den får enligt lagen användas för att spänna fast en person som är en omedelbar fara för att skada sig själv eller andra.

I Sigrids fall används den ofta. Till en början för att personalen ska kunna få i henne näring genom sondmatning som håller henne vid liv – men med tiden även då hon skadar sig själv och har ångestattacker, berättar hon.

– På den första avdelningen lät de bältessängen stå utanför mitt rum ibland för att kunna ta till den så lätt som möjligt.

Antecknar när hon bältats

Sigrid berättar hur hon håller räkningen på hur många gånger hon spänns fast i bältessäng. Hon gör en liten anteckning, skriver ”Bältad”, och ibland några rader om hur det går till. Hon tar för vana, säger hon, att fråga läkarna hur länge hon legat fastspänd.

Enligt Sigrids anteckningar spänns hon fast över 600 gånger. Något hundratal är inom barn- och ungdomspsykiatrin, men de flesta under de tre åren i slutenvården.

– Ena stunden finner man sig i det och nästa stund känner man att ”det här kan jag inte gå med på”. Situationen liksom svämmar över och jag visste varken in eller ut – vad som var mitt fel eller vad som är tillåtet, säger hon och blir tyst innan hon fortsätter:

– Och det blir ju kränkningar och våld, även om det är inom sjukhusets väggar. Jag har alltid reagerat kraftigt när någon blir arg på mig, så när vårdpersonal blivit arga på mig i en turbulent situation har det blivit väldigt skrämmande.

– Det blev en jättedum karusell, säger Sigrid om att hon bältades så ofta under åren i slutenvården. Foto: Linda Haglund

Hon visar en bild på sina armar. De har stora mörka blåmärken rakt över. De är efter personalens händer, säger hon.

– Jag kan tänka mig att många tror att det inte är så farligt att bli bältad, eftersom lagen säger att man får göra det. Men lagen har inte alltid följts i mitt fall.

Kritik mot avdelningen

Uppdrag granskning har tagit del av en rapport från Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som upprättas efter att Sigrids mamma anmält avdelningen där många av bältesläggningarna görs.

IVO skriver att de ”mycket frekventa fastspänningarna med bälte” skett till stor del utan stöd i lag och att tvångsåtgärder använts i större utsträckning än vad som medges i lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT.

Bältningen har enligt IVO förts in i Sigrids vårdplan, något som strider mot lagen. Dessutom har sjuksköterskor utfört bältesläggning och först efteråt informerat läkare om det, trots att det bara är läkare med särskild behörighet som får besluta om tvångsåtgärder enligt LPT.

”En jättedum karusell”

Sigrid minns hur hon under en period på flera månader hålls avskild i ett litet sjukhusrum efter att ha varit självdestruktiv. De gånger hon lämnar rummet blir hon bältad direkt, berättar hon.

– Det blev en jättedum karusell. Ångest, bältad, sen skapar den bältningen en ny ångestattack och istället för att hjälpa mig så bältade de igen. Jag tror att de hade behövt mer handledning där kring hur de skulle hantera situationen.

Fanns det gånger då du kan förstå att det här var det enda de kunde göra för dig?

Det beror på hur man ser det. När jag behövde sondmatas så har jag ingen annan lösning, men jag tänker att det inte bara handlar om att försöka undvika en bältning i stunden utan om att förebygga. Hade jag fått annan hjälp innan så kanske det hade funkat.

Sigrid har sparat anteckningarna där hon skrivit om hur ofta hon blev bältad. Den 10 september skriver hon ner fyra fastspänningar. Foto: Privat

Avdelningen svarar på kritiken

Avdelningens chef har tagit del av både IVO-kritiken och Sigrids berättelse. Han skriver i ett mejl till Uppdrag granskning att man ”djupt beklagar” det obehag hon upplevt under sin tid där. 

”I detta fall så har såväl IVO som vi själva konstaterat att det förekommit brister i vården. Och det gäller insatser så väl före som under patientens vistelse hos oss. Och det finns även brister kopplat till den juridiska tillämpningen av LPT. De brister som framkommit är nu på ett strukturellt sätt omhändertaget. Vi har upprättat rutiner, vi har tillsatt funktioner och vi har utbildat personal.”

Avdelningschefen skriver också att man i början av nästa år ska öppna en specialiserad avdelning för patienter med mycket svåra självskadebeteenden. Erfarenheterna därifrån hoppas man ska sprida sig till resten av psykiatrin så att patienter inte behöver hamna i samma situation som Sigrid gjorde.

Tillit börjar byggas

Sigrid säger själv att hon inte är arg på personalen som spänt fast henne. Hon önskar däremot att bältningen varit en sista utväg eftersom hon tappade förtroendet till de som skulle vårda henne, även personer hon från början tycker om.

Men till slut får hon en kontaktperson, och de börjar bygga upp en tillit.

– När jag var ledsen eller orolig satte hon sig bakom mig i sängen och kramade om mig. Hon fattade att jag behövde trygghet, och det har räddat mig från jättemånga bältesläggningar.

Sigrid går under tiden i slutenvården upp tillräckligt mycket i vikt för att kunna skrivas ut från avdelningen där de behandlat hennes anorexia. Men hon är vid det laget i för dåligt skick psykiskt för att lämna vården och flyttas därför till en ny avdelning.

Sigrid säger själv att bältningarna ibland behövdes när hon var så sjuk i anorexia att hennes liv hängde på att personalen fick i henne mat. Foto: Linda Haglund

Ganska snabbt börjar bältesläggningarna där också. Tills en dag, då enhetschefen frågar Sigrid om hon själv tycker att hon behöver bli fastspänd.

– Jag sa att jag inte tyckte det. Då fattade han beslutet att man inte fick bälta mig längre. Och han uppmanade personalen att trösta mig istället.

Samtidigt sätter enhetschefen in samtalsterapi, Sigrid får träffa honom fem gånger i veckan.

Hur kände du då, när du fick veta att han bestämt det?

Jag trodde inte riktigt att det var sant. Men han lyssnade väldigt mycket på mig. Trots att han hade sina kontorsuppgifter kom han in när jag mådde dåligt, och vi började reda i varför jag mådde som jag gjorde, säger hon och fortsätter:

– När jag inte hade blivit bältad på ett tag märkte jag att jag hade mindre ångest, och då hade jag ju ingen anledning att göra mig illa.

Vägen ut ur slutenvården

Sommaren 2017 kan Sigrid skrivas ut – ett halvår efter att hon bältas för sista gången. Den sista våren i slutenvården är tuff, berättar hon, även om bältningarna upphör.

Enhetschefen erbjuder henne att få fortsätta terapin med honom även utanför avdelningen.

– Det var väldigt avgörande. Jag har alltid känt att det inte varit någon idé att öppna mig för någon i slutenvården eftersom de försvinner när jag skrivs ut, då rasar allting. Så att få veta att jag fick ha kvar honom, en person jag faktiskt får hjälp av, gjorde att jag fortsatte kämpa.

I dag bor Sigrid i en egen lägenhet, föreläser för vårdpersonal om sina upplevelser och gör praktik. Hon tar sånglektioner och har uppfyllt drömmen om att skaffa en katt.

Tillsammans med sin katt bor Sigrid idag i en egen lägenhet och går fortfarande i terapi hos enhetschefen hon mötte på den sista avdelningen. Foto: Privat

Men minnena av bältesläggningarna finns med henne. Hon lever med posttraumatiskt stressyndrom och drömmer ofta mardrömmar om tiden på den slutna avdelningen.

Det är fortfarande svårt för henne att höra ordet bälte – som när busschauffören ropar ut och ber alla att spänna fast säkerhetsbältet.

– Ibland blir det så starka minnen av bältningarna att jag inte kan förstå i stunden att det var något som hände då, inte nu, berättar hon.

”Jag fick hela mitt liv tillbaka”

Hon vill helst av allt kunna jobba som konståkningstränare. Ännu går det inte, ansvaret att dyka upp i ishallen är för stort eftersom Sigrid inte vet när hon har en dag då kraften helt enkelt inte finns.

– Konståkningen var hela mitt liv. Trots att jag mådde dåligt så har jag alltid varit glad i ishallen, det var som min fristad. Men när jag fick min anorexia så fick jag sluta. Jag trodde aldrig någonsin jag skulle kunna ta upp det igen.

I somras tog hon ett steg närmare målet, när hon besökte ishallen och tog på sig de vita skridskorna för första gången på sju år.

– Jag kände ingen, visste inte om jag ens kunde åka skridskor eller om jag skulle hamna i en grupp där alla var mycket duktigare. Men när jag ställde mig på isen var det som att jag fick hela mitt liv tillbaka.

Föreläsningarna och konståkningen, säger Sigrid, är två viktiga delar i hennes liv utanför slutenvården. Foto: Privat

Uppdrag gransknings reportage Fastspänd sändes onsdagen den 4 april, du kan se det på SVT Play .

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

Bältad

Mer i ämnet