Mijailo Mijailović isolerades från andra intagna på Kumlaanstalten sedan han högg en intern med en skruvmejsel 2011. Då det ansågs att det “föreligger fara för annans säkerhet till liv eller hälsa”. Efter tre månader remitterades han till Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö. Och det var där han fick bo på samma avdelning som en 24-årig kvinna som inte begått något brott.
– Det är så att LPT-patienten kan vara den patienten som utsätter patient som är överlämnad till rättspsykiatrisk vård för större fara än tvärtom, säger David Wirdelöv, biträdande verksamhetschef och vårdutveckklare på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö.
LPT står för Lagen om psykiatrisk tvångsvård. Inom kriminalvården blandas inte kvinnor och män. Men inom rättspsykiatrin ses alla som patienter, och då spelar könet och eventuellt brott mindre roll. Det är det som gör att den 24-åriga kvinnan kunde vårdas med Mijailo Mijailović, fick dela vardagsrum med en annan man som tidigare strypt en medpatient med ett skärp. Hon fick även dela matbord och tv-soffa med ytterligare en man som våldtagit en 14-årig flicka.
Även den man som slog ihjäl en häktesvakt i Huddinge 2011 har bott på en avdelning där även icke dömda patienter vårdats.
Det är få som tycker att det är en bra lösning att vårda svårt sjuka unga kvinnor i en miljö anpassad för mördare och våldtäktsmän. Ändå valde åtta landsting att placera sammanlagt 15 kvinnor, som vårdas enligt LPT, på kliniken i Växjö under 2013. Johanna Rasmussen är en av kvinnorna som har fått sitta med tunga brottslingar.
– Jag är inte en person och döma vem som är ond eller farlig och inte. Men att sen sova på den här avdelningen, jag var tvungen att ha dörren halvöppen för jag hade så kallad tillsyn, personalen ska kunna titta till dig. Man kan inte freda om sig, man kan inte stänga om sig. Man kan inte lita på att personalen har koll på alla de här killarna samtidigt, säger hon.
Hon togs in på Rättspsykiatriska regionkliniken i Växjö för att vårdas för sitt självskadebeteende. På samma avdelning satt personer dömda för våldsbrott.
– En person var psykotisk och ville gärna spå i min hand hela tiden. En annan man berättade för mig att han hade transporterat en styckad kropp i bagaget på sin bil, berättar Johanna Rasmussen.
Johanna Rasmussen och andra kvinnor som har gått igenom liknande upplevelser i vården beskriver den som skrämmande och straffande. Men David Wirdelöv, tycker inte att deras bild stämmer med verkligheten.
Skulle du lita på en verksamhet som satte din dotter i samma soffa som Anna Lindhs mördare?
– Jag har förtroende för svensk hälso- och sjukvård. Ärligt alltså, säger David Wirdelöv.