En arbetares död

Publicerad

UPPDRAG GRANSKNING · Läs manuset till En arbetares död, en granskning av byggbranschen i Sverige. En byggnadsarbetare, Christian, är död. Han har mist livet då han monterat en farlig trappa på bygget av Vattenfalls huvudkontor i Solna.

De är ute redan före gryningen. Jobbar till sent på kvällen, långt hemifrån. De kommer från Dalarna, Närke, Hälsingland och dit återvänder de på helgerna. Det är de som bygger det växande Stockholm.

Även den lilla fritid man har, måndag till torsdag, är man mest innanför byggrindarna. På logementet delar man kök och toa. Kompisarna blir som en familj. 2011 jobbade de här killarna för en firma från Ljusdal. De hade fått i uppgift att montera ett 14 våningar högt prestigebygge. Det är Vattenfalls huvudkontor i Arenastaden, Solna. Peab är huvudentreprenör. Men att jobba på Peabs bygge, ska visa sig bli något helt annat än vad de unga killarna är beredda på.

Erik Bylund, arbetskamrat till Christian: Alla som var där såg väl ändå hur det var liksom. Jäkla tempo och sämsta förutsättningarna för att kunna göra ett bra jobb.

Det är ett kompisgäng från det lilla samhället Färila. I centrum står ofta Christian. Han har humor och massor av energi. De gillar hårdrock. Christian spelar trummor i bandet No Approuval. De vill slå igenom och drömmer om USA. Christian är också förälskad. Han ska snart flytta ihop med Frida, hemma i Färila. Men musiken betalar inte hyran och hemma finns inga jobb. Christian och kompisarna veckopendlar till byggena i Stockholm.

Reporter: Han försökte ju larma också om att det var farligt, innan?
Erik Bylund:  Ja men det är väl tyvärr det då att ingen lyssnar. Det vart ju liksom förgäves för hans del.

Christian Wikström slog aldrig igenom med sitt band. Han flyttade aldrig ihop med Frida. Den 19 maj, efter flera månaders hårt arbete, tog hans liv slut.

Christer Jarlås, åklagare: Varför arbetet fick fortsätta så länge att det här inträffar det har jag svårt att förstå. Det blev en dödsfälla. Så var det.

Varför satte ingen stopp trots att farorna på bygget var uppenbara? För att kunna berätta historien om Christian Wikströms våldsamma död, har jag granskat en polisutredning på nära 2000 sidor. Och jag har sökt upp dem som kan hjälpa mig att förstå hur allting hänger ihop.

Erik är ”betongare”, precis som Christian var. Arbetare som gjuter betongen. Men de får också jobba med att montera byggblock när husen sätts ihop. Erik och Christian pendlade ihop och jobbade tillsammans. Erik minns en arbetsplats där allt var bråttom och saker inte fungerade.

Erik Bylund: Man kan inte göra så mycket mer än att säga ifrån.
Reporter: Facket då?
Erik Bylund: Det är väl inget som jag har varit i kontakt med. Inte någon annan heller. Det brukar ofta vara det sista man vänder sig till. Det brukar bara bli massa ovänskap. Om man vänder sig till facket.

Peab har som de stora byggbolagen brukar göra, lagt ut stora delar av jobbet på underentreprenörer. Men det är Peabs tidsplan som skall hållas. Utanför Vattenfalls idag färdiga huvudkontor, har jag stämt träff med Johan. Han kände Christian, de hade jobbat ihop förut. För mig berättar han att Christian ringde honom bara några dagar före sin död.

Johan Hallin: Han var jättefrustrerad. Han var mer eller mindre uppgiven. Han berättade saker, jag reagerade väldigt kraftigt på det, det var jobb under hängande last, det var stress. Det var alla möjliga grejer som han tog upp. Samtalet var väldigt, väldigt frustrerat från Christians sida.

När Christian ringer det där sista samtalet till kompisen Johan har han tre dagar kvar i livet.

Johan Hallin: Ja, skyddsstopp kallas det ju då. Det var just det han frågade specifikt om den gången då. Han frågade om han skulle bli betalningssskyldig, om han på något vis skulle få stå för folks lön om de inte skulle få jobba vidare, sådana saker. Han hade läst det någonstans att det kunde finnas något krav på det.
Reporter: Han var inte så påläst då, om hur det fungerar?
Johan Hallin: Nä. Inte i det avseendet, nej. Han hade pratat med skyddsombuden om det.

Skyddsombuden hade påpekat brister, både i byggsäkerhet och i arbetsmiljö. Det kan jag se när jag granskar protokollen från skyddsronderna på bygget. Men något skyddsstopp i arbetet blev det aldrig. Ju mer jag gräver i vad som ledde fram till det där fruktansvärda som hände den dagen, desto mer obegripligt känns det att ingen satte stopp.

Kenny Näsfeldt, montageledare: Jag vet inte, men jag hade en otäck magkänsla av hela projektet.

Kenny Näsfeldt var montageledare och han skrev 140 avvikelserapporter där han dokumenterade massvis av fel.
Rapporterna skickades till underentreprenörernas chefer och fanns tillgängliga också för Peab. Kenny är en av dem som kan visa att kunskaperna om bristerna alltså fanns hos företagen inklusive hos Peab.

Kenny Näsfeldt: Många av avvikelserna gällde trapporna och ritningsunderlaget runt omkring trapporna.

Avvikelserapport: Felprojektering
Avvikelserapport: Lång trappa
Avvikelserapport: Peab
Avvikelserapport: Plunchar
Avvikelserapport: Felsvetsning

När trapporna kommer, är de inte bara sneda och vinda. De är för långa och det går inte att montera dem direkt som man har tänkt.

Kenny Näsfeldt: Det spelar ingen roll hur duktig du är om du försöker få ihop två legobitar som tillverkats i två olika länder av två olika konstruktörer och inte passar, så kommer de inte att passa, du kan vara hur duktig du vill.

Det är nu det farligaste börjar. Det beslutas att trapporna ska lyftas in i efterhand av montörerna genom luften. Kenny leder jobbet med att få upp en av trapporna, men det är så mycket problem, så Kenny slutar.

Kenny Näsfeldt: Mina avvikelser var ju inte, de gjorde liksom ingen nytta där. På något sätt.
Reporter: Hur menar du då?
Kenny Näsfeldt: Jag skrev en massa avvikelser, men fick liksom ingen bra respons på det.
Reporter: Hur märkte du det?
Kenny Näsfeldt: Ja, problemen kvarstod ju. Så är det.

En annan person som vet vad som skedde, är besiktningsmannen på bygget. Alf Pettersson inspekterade det som byggdes och rapporterade direkt till Peab. Även de andra företagens chefer fick hans rapporter.

Besöksrapport 1
Besöksrapport 2
Besöksrapport 3

Alf Pettersson, besiktningsman: Jag ser ju sådana här saker som besiktningsman, som jag tycker är otäckt, men när ingen lyssnar på vad man säger. Skiter i det rent ut. De bara kör ju.

Under långa tider ligger jobbet efter i tidsplanen. Christian och hans kompisar jobbar över på kvällarna. De jobbar helger.

Trapporna som monteras ser ut på ett ungefär om de här, filmade på ett annat bygge. Så blir det torsdag. Maj 2011. Sista dagen på arbetsveckan för Christian och hans kompisar. Christian är glad för det är faktiskt tänkt att bli sista dagen på det här bygget av Vattenfalls huvudkontor. Men en trappa är inte klar. Kamraten Erik berättar.

Erik Bylund, arbetskamrat:  Vi brukade äta vid 9, så vi hann gå in och käka. Det var väl sista rasten man hade med Christian. På slutet på fikan då vart det “Christian, kan du följa med och montera med den och den, kan du slänga upp trapporna, det måste vara klart det här, innan ni åker hem. Det är liksom order från Peab då liksom, det måste vara klart.
Reporter: Sa de så, det här måste bli klart nu?
Erik Bylund: Ja. Det här måste bli klart.
Reporter: “Det är order från Peab”, sa de så?
Erik Bylund: Ja. Så sa de.
Reporter: Du är säker på det?
Erik Bylund: Ja, det är jag.

Erik Bylund: Jag var ut till blandaren och fyllde på bruk i skottkärran, gick in, förbi trappen. Hällde ut betongen där den skulle vara då. Då hörde jag, och kände framför allt, att alla fyra huskropparna började skaka. Sen vart det bara en stor smäll, en fruktansvärd smäll.
Reporter: Gick det fort?
Erik Bylund: Ja, vad kan det vara några sekunder.

Trappan som Christian och hans kamrat hållit på att montera, har rasat.  Från nionde våningen har betong, cement och stål gått sönder och rasat ner i en stor hög.

Erik Bylund: Då låg han där mellan massa betongskärvor, betongblock, och var ju  fruktansvärt skadad. Han andades fortfarande när han låg där men det var ju väldigt oregelbunden andning. Det kom ju blod när han andades. Så stod jag där och försökte prata då. Det var folk som skrek försök få han lugn. Det kändes ju jävligt knepigt att försöka få honom lugn när man såg hur han såg ut. Man gav ju upp liksom.

Christians kollega har också följt med i raset, han skadas men överlever eftersom han ramlar ut på ett våningsplan en bit ned. Christian faller hela vägen och dör på sjukhuset. En rasad trappa. En död människa. Vems är ansvaret? Tänk om Christian hoppade själv? Det sägs i polisutredningen om olyckan, att Christian inte stod i trappan och jobbade. I förhör säger två av dem som misstänktes för vållande till annans död, att Christian stod vid sidan om. De spekulerar: Christian kan ha hoppat ut i raset. Kanske för att rädda sin fallande kamrat.

Kanske kom han ikapp kamraten i luften och knuffade honom åt sidan. En av de brottsmisstänkta cheferna använder begrepp från sagornas värld och för fram ett rykte som han säger går om Christian. ”...de tror att Wiktröm agerat Tarzan”. Och att han såg sig som “en odödlig, tatuerad rockstjärna.”

Det låter modigt, nästan vackert. Christian som hjälte, men just det här, blev ett av åklagarnas problem.

Christer Jarlås, åklagare: Du har nog inte varit med på rättegångar i arbetsmiljöbrott med vållande till annans död, men om du har varit med så skulle du höra att de försvarsadvokater som finns kommer med precis alla invändningar som tänkas kan och skuldbelägger gärna dem som har omkommit och försöker lägga allt ansvar på dem som har omkommit.
Reporter: Är det du som sitter däruppe?
Aarni Ursin: Jag kommer ner sedan, vi ska ha rast sedan.

Jag ska träffa ett vittne, och det han ska säga till mig finns inte med i polisutredningen. Acke kallas han och han var den som körde kranen vid olyckan. Han säger att Christian jobbade i trappan. Och han avfärdar spekulationerna om att Christian skulle kunnat ha hoppa.

Aarni Ursin: Skitsnack. Jag vet inte varifrån de har hittat en sådan idé. Det finns ingen väl vettig människa som kastar sig ut i ett öppet hisschakt eller trapphus om raset har gått. Och i och med att de stod ju där precis bredvid varandra på trappan.

Acke har en monitor i kranen, det är där han ser vad montörerna gör.

Aarni Ursin: Det sista jag såg det var ju när de stod på trapplöpet bredvid varandra. Det här var sekunderna innan raset.
Aarni Ursin: Det var en torsdag och alla ville ju bara åka hem. Och vi monterade ju trappor. Och det gjorde vi i stort sett hela dagen. Tills den här olyckan hände. Jag firade ner mina krokar ner till hela vägen ner till botten, så lyfte vi bort lite saker. Så att vi fick bort Christian under raset. Sedan kom jag ner. Och det var då det blev jobbigt. Först gick man ju liksom bara på ren rutin och adrenalin bara.

Ingen av de ansvariga cheferna på bygget åtalades för Christians död. Alla gick fria. Varför trappan rasade, berodde på flera olika fel. Konstruktionen fick den att tippa av sin egen tyngd.

Kanske hade den ändå inte rasat om man hade svetsat fast den ordentligt. Men montörerna satte istället så kallade häftor, eller tillfällig, montagesvets. Sådan var ordern, berättar man.

Enligt åklagaren råder det ingen tvekan om att samtliga företag som just den där dagen var inblandade i trappbygget har brutit mot de krav som arbetsmiljölagen ställer på dem. Ändå åtalade han ingen.

Christer Jarlås, åklagare: Att det har brutits mot arbetsmiljölagens regler. Att det har varit många brister, så är det ju. Det är jättemånga brister. Det här är ett av de mer obehagliga beslut jag har fattat. Och varför arbetet fick fortsätta så länge att det här inträffar det har jag svårt att förstå, men det är inte nåt lagregel(?) som jag har att följa utan jag har bara att se utifrån den här märkliga konstruktionen av arbetsmiljöbrottet går det att få en fällande dom på det här?

Aarni Ursin: Det är skamligt. Någon borde alltid vara ansvarig oavsett. Jag vet inte om det är svensk lagstiftningen eller, det är bara att skylla alla på varandra.

När vi på Uppdrag granskning vill ta att reda på hur många av dödsolyckorna på svenska byggen som lett till åtal, visar det sig att det inte finns någon statistik. Vi måste göra en egen granskning. Den visar att:  Under åren 2008 till 2014 dog 73 människor på byggena i Sverige. Under samma period väcktes 15 åtal för vållande till annans död. Och i bara 5 fall har det blivit fällande dom. Ingen ansvarig dömdes till fängelse.

Även om Christian var rädd att något skulle hända på bygget, hade han ändå ingen aning om att just den där arbetsuppgiften som han den sista dagen fick order om att utföra, var fullständigt livsfarlig. Men det fanns andra som hade kunskap.

Alf Pettersson, besiktningsman:

Reporter:  Är du säker på det, att det var så?
Alf Pettersson: Att vi tog upp det här, ja?
Reporter:Ja.
Alf Pettersson: Fullständigt klart.
Reporter: På möten där Peab var med också?’
Alf Pettersson: Peab var med, ja. Helt klart.
Reporter: Så Peab kan inte säga att, nämen hur man monterade trapporna, att man gjorde på det här sättet, det har inte vi någon aning om?
Alf Pettersson: Nej.
Reporter: Men du kunde inte göra något som besiktningsman att larma om att stoppa det här?
Alf Pettersson: Nä, den fullmakten har man inte som besiktningsman.

Egentligen skulle trappor innan de byggdes upp till fullhöjd kontrolleras och normbesiktigas. Normbesiktning ska ge grönt ljus att allt byggs på korrekt och säkert sätt. Men så blev det inte.

Reporter: De visste att du inte hade besiktat?
Alf Pettersson: Ja. Helt klart.
Reporter: Och de visste att du inte tyckte att det här var godkänt?
Alf Pettersson: Ja. Ja, så är det definitivt.
Reporter: Och har du sagt det till polisen?
Alf Pettersson: Ja.

Jag kan när jag följer dokumentationen från bygget, se att ingen av trapporna vid tillfället för olyckan hade blivit ordentligt kontrollerade eller normbesiktigade. Men det fanns ett tillfälle när man försökte.

Alf Pettersson: Den dagen så var vi och tittade på trappen, vi hade ett möte, och det visade sig att den var så ofullständigt gjord med montagesvetsarna, så jag sa stopp och belägg. Det är inte ens någon ide att vi gör ens en besiktning. Jag går härifrån. Ni får tala om för mig när det här är färdigmonterat. Så kommer jag tillbaka och besiktigar.

Reporter: Var det så dåligt?
Alf Pettersson: Ja. Det gick inte att besiktiga. Då skulle de återkomma. När det var klart och det är det som står där i min rapport där.
Reporter: Men det gjorde de aldrig?
Alf Pettersson: Det gjorde de aldrig.
Reporter: Och det slutade med en olycka istället?
Alf Pettersson: Ja. Det är bedrövligt.

I Peab-chefernas mötesprotokoll, strax innan olyckan, noteras att kontroller inte lämnats in som de ska. I polisutredningen pekar man på det här som en allvarlig brist.

Alf Pettersson: På något vis hetsade man fram montaget.

Det är när vi granskar ritningar som tidigare montageledaren Kenny Näsfeldt kan visa mig, som jag inser ytterligare enomständighet.

Reporter: Men den här rassäkringen då, så den fanns inte med innan?
Kenny Näsfeldt, fd montageledare: Jo den fanns med innan och den passade inte.

Hade rasförankringen på de här elementen fungerat som den skulle så hade bara en våning rasat. Alla trappor ska ju förses med en rasförankring och det är ju då för att förhindra fortskridande ras. Och bevisligen då, eftersom hela trapphuset rasade, så fanns ju ingen rasförankring.

Reporter: Din trappa som du monterade, hade den det?
Kenny Näsfeldt: Den stämde ju inte. Det är en av avvikelserna som jag skrev sex månader innan.

Och nej, några rasförankringar blev aldrig monterade förrän efter olyckan. Då ville Peab att Kenny skulle komma tillbaka.

Kenny Näsfeldt: Det var många fel som var rapporterade men som inte var åtgärdade.

Erik Bylund:  Nu så ska vi sluta. Nu är det helg.
Reporter: Är det helg nu?
Erik Bylund: Ja, hem till familjen, till barnen.

Den där olyckstorsdagen, det var inte bara sista arbetsdagen på veckan för Christian. Det var sista dagen på hela bygget. Bara några timmar var det kvar innan också Christian skulle få hänga av sig arbetskläderna och aldrig mer behöva komma tillbaka just dit. Men Christian återsåg aldrig sitt hem.

Vi gör hans resa mot Färila. Kyrkogården ligger precis där samhället börjar. Både individer och företag, har begått allvarliga fel och brustit i säkerheten på bygget där Christian dog. Ändå har det svenska rättssystemet inte kunnat peka ut några ansvariga och ställa någon inför rätta. Ingen av de inblandade cheferna på olycksbygget, vill ställa upp på intervju i Uppdrag granskning.

Det är speciellt en jag hade velat träffa. För i polisutredningen har jag hittat en märklig anteckning.

Telefonsamtal:
Birgitta Gaude: Birgitta Gaude.
Reporter: Ja, hej, Anna-Klara Bankel heter jag, jag är reporter på Sveriges Television, Uppdrag granskning. Jag ringer för att jag sitter och läser en handling från polisens utredning här.

Polisinspektören ska höra Peabs platschef på bygget. Han skriver efteråt:

“När förhöret hölls (…) ville Birgitta Gaude arbetsmiljöansvarig att någon person från informationsavdelningen skulle sitta med i förhöret.”

“Under förhörets gång kommer Birgitta Gaude in i förhörsrummet igen och börjar ifrågasätta vad det är för sorts förhör och störa själva förhöret. Och när hon ombeds att gå så vänder Birgitta sig mot ”den hörde “och fäster blicken i honom och säger “Du vet vart vi står i den här frågan.”

Birgitta Gaude är högsta ansvarig för arbetsmiljön på Peabs byggen i Stockholm.

Telefonsamtal:
Reporter: Det är ju ganska anmärkningsvärt tänker jag, att du som arbetsmiljöansvarig och överordnad chef går in och försöker störa ett polisförhör med ett vittne?
Birgitta Gaude, arbetsmiljöchef: Ja, jag känner inte till det som har skrivits..
Reporter: Men du vet ju att du gjorde det. Och du kanske kan kommentera det, varför du gjorde det?
Birgitta Gaude: Nej. Jag kan inte kommentera någonting nu.

Reporter: För mig låter det jättekonstigt att de företag som är brottsmisstänkta kan få påverka utredningen, i förhören?
Christer Jarlsås, åklagare: Det får de ju inte göra, men att de kan göra det och har möjlighet att göra det, så är det ju. Här är det ju väldigt tydligt att de gör det, att de tränger sig in hos polisen och gör det. Vi är haft exempel på där vi haft arbetstagare som hör och blir väldigt påverkade av arbetsgivarens agerande. Och vi blir uppringda av arbetstagare som säger att deras arbetsgivare har ringt till dem innan och sagt vad de får säga och inte får säga till polisen och så där.

Peab förklarar senare att arbetsmiljöchefen bland annat haft för avsikt att informera den anställde som förhördes om att han hade rätt till advokatbiträde om fick veta att han var misstänkt för brott.

Reporter: Vad tänkte du när du förstod vad som hänt?
Frida Levinsson: Jag dör. Jag vet inte. Jag kände väl att i ett sådant här betonghus har man väl ganska små chanser att överleva om man är med i ett ras, och vi visste väl redan tidigare.
Barn: Mamma..
Frida Levinsson: Du måste gå iväg nu gumman. Kom.
Frida Levinsson: Även om det bara är ett liv. Så var det var min kärlek... som gick bort. Det är jättemånga runt omkring som är berörda på olika sätt av det här. För dem kanske det inte betyder så mycket, ingen statistik och så. Det är bara en. Det är inte fler. Men det är ändå en. Men det är ändå en. Och att man tycker att ingen behöver stå till svars utan man kan bara skyffla undan det också är det över och förbi. Det kommer det ju aldrig att bli för oss som har förlorat honom.

Reporter: Hur mådde han på det här bygget?
Frida Levinsson: Han var stressad.

Frida läser: “Okej. Mitt batteri dör snart. Vii ska jobba över ikväll, till typ 22-23 någon gång. Ringer när jag kommer hem då.”
Reporter: 22-23 på kvällen, när hade han börjat jobbet då?
Frida Levinsson: Klockan sex på morgonen.
Reporter: Sex på morgonen.
Frida Levinsson: Ja, men här har jag ju också skrivit då för han ringde ju sedan på natten när han kom hem. De jobbade till ett på natten. Han var ju inte den som sket i något bara för att. Han var en sån som alltid ställde upp.

I Hälsingland finns en annan viktig person som jag måste söka upp. Först vill han inte träffa oss, men vi låter honom vara anonym.

Reporter: Hur har de här åren varit för dig?
Anonym: Ja man har ju tänkt på det dagligen. Jag tar på mig ett hemskt stort ansvar.

Han är arbetskamraten, en av dem som gjorde de felaktiga svetsarna. Han som själv föll med Christian när trappan rasade, som skadades, men som överlevde.

Anonym: Ja på morgonen då så sa de att vi fick inte åka hem förrän trapphuset var uppsatt. Det var det den torsdagen det.
Reporter: Frågade de er då: Hinner ni?
Anonym: Nä. Det frågade de inte utan vi måste montera upp det där trapphuset innan vi skulle få åka hem. Det var ju de som drev på oss hela tiden. Liksom stressade upp oss hela tiden. Vi jobbade ju helger och vi var ju kvar flera helger och jobbade.

Reporter: Varför svetsade du inte ordentligt?
Anonym: Jo men då hade det tagit flera dagar. Då hade vi aldrig hunnit det där. Vi skulle bara montagesvetsa fast det och så skulle en riktig smed komma senare då och helsvetsa.
Reporter: Vem hade beslutat det?
Anonym: Ja jag vet inte. Det måste ha kommit högre ifrån.
Reporter: Vem sa det till dig då?
Anonym: Ja det var ju min arbetsledare.
Reporter: Är det någon från Peab som hörde av sig till dig efter olyckan?
Anonym: Nej. Ingen.

Reporter: Det var ingen som ringde och frågade hur du mådde eller hur det var? Skickade något brev?
Anonym: Nä. Nej, det var det inte.

Peab hade på det här bygget ett ansvar att det skulle vidtas särskilda åtgärder vid riskfyllt arbete. Men några sådana åtgärder för det här trappbygget har Peab inte kunnat ange.

Vår granskning visar också att Peab och de andra företagens chefer på bygget vid upprepade tillfällen fått information om att trapporna byggdes på fel sätt. Och att det var så dåligt att besiktningsmannen vägrade besiktiga.

Urban Alm, arbetsmiljöchef Peab: Det var brister i svetsningen. Det var konstruktionsfel och det var också tillverkningsfel utav de här prefabelementen.

Vi visar Peab dokumenten som styrker att de även innan olyckan fått information om att det fanns många byggfel på trapporna. Och att trapporna inte monterades som de skulle. Men Peab menar att ansvaret ligger på underentreprenören.

Reporter: Varför stoppade ni inte det här då, kan du svara på det?
Urban Alm, arbetsmiljöchef Peab: Det är som jag säger, vi har ju inte haft, den här delen. Vi har stängslat in det här området för att den här entreprenören ska genomföra sina arbetsuppgifter.
Reporter: Men vad har det att göra med. Varför stoppar inte ni det här?
Urban Alm: Vi har ju inte rådighet över den delen.

Reporter: Ni kan ju stoppa arbetet? Ni kan ju sparka en entreprenör som inte sköter sig. Det är ju bara ni som kan göra det?
Urban Alm: Men först och främst. Varje arbetsgivare måste ta sitt arbetsgivaransvar.
Reporter: Jo men det är ert ansvar. Det är bara ni som kan gå in och stoppa det.
Urban Alm: Varje arbetsgivare måste ta sitt arbetsgivaransvar. Det kan man inte föra över på någon annan arbetsgivare.

Reporter: Så ni står maktlösa inför underentreprenörerna då, är det så man ska tolka det då?
Urban Alm: Alltså varje arbetsgivare har ju sitt arbetsgivaransvar, sedan finns ju naturligtvis det här samordningsansvaret.

Enligt Urban Alm visste Peab inte om att trappan var så farlig att den kunde rasa.

Urban Alm: Vi har handlat upp en totalentreprenör på just de här trapporna som ska genomföra det här jobbet, vi har spärrat av och vi har en besiktningsman som kontrollerar.
Reporter: Men han säger att det här inte är okej. Han vägrar att besikta. Det är så dåligt att det inte ens går att besiktiga. Ändå säger ni: kör på. Bygg klart.

Urban Alm: Det är inga uppgifter som jag fått tagit del av i vart fall. Det du nämner nu.
Reporter:  Hur kan det vara så? Du är ju högsta arbetsmiljöchef, det här står att läsa  i polisutredningen? Det är er egen dokumentation.

Urban Alm: Jag har inte fått tagit del av polisutredningen.
Reporter: Men det här är er egen dokumentation. Det är besiktningsmannens rapporter. Det är avvikelserapporterna som har funnits på bygget och som ni har haft tillgång till.

Urban Alm: Som jag säger när det gäller ansvarsfrågan så är det åklagaren som måste göra den bedömningen och åklagaren har inte funnit någon oaktsamhet eller något uppsåt i det här.
Reporter: Men tycker du att det är ett bra svar? Nu frågar jag dig. Du är högsta chef på Peab när det gäller arbetsmiljön. Hur kan ni låta det här bygget få fortgå när ni vet att det inte görs på ett säkert sätt? Det finns ett protokoll här, från en skyddsrond när man upptäcker att den här olyckstrappan gungar. Och då var Peab  med.

Urban Alm: Det är som sagt inga uppgifter som jag tagit del av. Jag har tagit del av två utredningar.

De två underentreprenörerna, berättar att de båda gick i konkurs efter olyckan. Ingen av dem vill medverka i Uppdrag granskning. Inget av företagen tar på sig ansvaret för Christians död.

Christer Jarlås, åklagare: Om jag fick önska så är det ju att man hade, att en huvudentreprenör har ansvaret fullt ut för säkerheten på arbetsplatsen och är skyldig att se till att alla underentreprenörer hela vägen uppfyller alla krav som är och brister det så är det huvudentreprenören som är ansvarig.

Reporter: Du menar att en huvudentreprenör kan frånsäga sig ansvaret för att man lägger ut hela klabbet på en totalentreprenad som sen tar in andra underentreprenörer och längst ner har vi några montörer som jobbar utan kollektivavtal till och med.

Christer Jarlås, åklagare: Så kan det ju se ut.

Tomas Kullberg, heltidsanställd på fackförbundet Byggnads berättar om att han innan olyckan blev utringd av de lokala skyddsombuden för att de ville ha hjälp. Det gällde brister i säkerheten som inte blev åtgärdade.

Thomas Kullberg, regionalt skyddsombud Byggnads: Vädret var ungefär som idag, lite snö. Men det var riktigt, riktigt kallt.
Reporter: Och då stod killarna där uppe och jobbade då alltså?
Thomas Kullberg: Ja. Det som förvånar mig är att de har inget skydd överhuvudtaget. Inget fallskydd, inga skyddsräcken, inga selar, inte ens funderat på vart man ska fästa in en sele någonstans. Och jag blir ju väldigt skrämd av situationen.

Thomas Kullberg, regionalt skyddsombud Byggnads: För på andra sidan har man kontoret på Peab, då sitter arbetsledare, platschef alla de här tjänstemännen och kan se hela byggprocessen, och de kan se att killarna går utan något skydd överhuvudtaget. Men gör ingenting. Går inte ut och säger åt dem.
Reporter: Blir du förvånad när du ser det på ett Peab-bygge? Vattenfalls huvudkontor?
Thomas Kullberg: Jag skulle vilja säga ja, men nä, tyvärr inte.

Enligt Peab har det funnits skyddsräcken på samtliga plan och vid brister har de löpande följts upp och åtgärdats.

Christians mamma Bittan: Han berättade att de inte fick hacka bort is från balkfästena, där balkarna ska kopplas samman. De hade inte tid att gjuta vissa. Ja han själv sa ju att det var den värsta arbetsplats som han hade varit på.

Christian berättade också innan sin död, också om något för sina anhöriga, som polisen inte känner till. Hela byggnaden hade vid ett tidigare tillfälle gungat till och sjunkit en bit.

Bittan Andersson, Christians mamma: Arbetarna trodde då att allt skulle rasa ihop. Så de springer ju, springer för sina liv. Och sen cheferna står då och skriker att de måste tillbaks och arbeta. Det var det hemskaste Christian hade varit med om.

När Byggnads ombudsman efter olyckan besökte bygget igen, fick han höra om samma sak.

Tomas Kullberg, regionalt skyddsombud Byggnads: Det man kände i huset då var att det gungade till i huset ett par gånger. Alla bara rusade ut då. Och sen så har man inte gjort något mer i det läget då.

Reporter: Men hur kan ett hus gunga till?
Tomas Kullberg: Därför att man inte har byggt ihop det på rätt sätt.
Reporter: Det låter ju helt vansinnigt och farligt.
Tomas Kullberg: Ja.
Reporter: Vad gjorde du då?
Tomas Kullberg: Ja då var det lite sent. Då var hela arbetsplatsen avstängd på grund av olyckan. Så vi kunde inte göra så mycket i det läget.

Reporter: Du fick reda på det efter olyckan?
Thomas Kullberg: Ja, efter olyckan uppdagades det. Det är som att bygga lego och inte trycka ned dem i klossarna ordentligt.
Reporter: Men krävde ni några undersökningar av det här då?
Tomas Kullberg: Nej.

Peab hävdar att de inte känner till att byggnaden ska ha ”gungat till och sjunkit en bit”. Hade det inträffat så skulle Peab ha känt till det och vidtagit åtgärder, svarar man.

Erik Bylund, arbetskamrat:
Reporter: Gick ni till skyddsombuden och påtalade nåt?
Erik Bylund: Nä.
Reporter: Varför gjorde ni inte det?
Erik Bylund: Jamen vad kan jag påverka. Som oss, om jag sätter mig på tvären, nä men det hade ju inte gjort nåt mer än att ”nä men den där killen kan vi ju inte ha kvar, det är ju något fel på honom, han arbetsvägrar ju. Vad håller han på med, vilken knäppskalle” liksom. Så går man ju bara runt mig, och så går man till någon annan.

Efter olyckan gick jobbet vidare direkt, fast på en annan arbetsplats som hans arbetsgivare hade på gång samtidigt.

Erik Bylund: Det var ju lika tempo, om inte nästan värre tempo. För då skulle vi ta igen typ måndagen då vi var ledig då vi hade minnesstunden och grejer och kanske till och med lite på torsdagen också. För det var ju några som hade varit där och monterat på torsdagen också från firman och de hade ju fått avbryta då när de hörde att olyckan hade varit. Och då hann väl inte de sin kvot då, den veckan.

Aarni Ursin: Och byggena blir ju bara snabbare och snabbare i dagens läge. Tid är pengar tydligen.

Alf Pettersson, besiktningsman: När entreprenörerna inte längre kunde konkurrera med pengar så blev man tvungen att konkurrera med tiden. Vi bygger det på kortare tid.
Reporter: Konkurrensen är så hård?
Alf Pettersson: Så hårt är det. Lite vanvördigt brukar vi säga att entreprenörerna börjar bli tidshoror. Det låter ju hemskt som uttryck, men det får du väl klippa bort. Men tyvärr är det så.

Erik Bylund: Det sitter så jäkla inne det i huvudet på en att har man fått en sak utdelat att det här ska ni göra, då gör man det. Det är ju det man ska göra för att få sina pengar, för att få sin timlön. Det är ju därför man är där liksom.

Regeringskansliets lokaler. Sveriges politiska maktcentrum. Här ska ministrar ha sin arbetsplats, när renoveringen är klar. Att lagar och regler följs på ett sådant bygge, borde vara rätt självklart. Peab, Sveriges största byggföretag, har fått ansvaret.

När vi i ett program i våras, granskade Peab, kunde skyddsombudet Claes hjälpa oss att avslöja livsfarliga brister i arbetsmiljön på Mall of Scandinavia. En hemlig inspelning visade att Claes plockades bort från Mall of Scandinavia för att man just ville hindra hans arbete som skyddsombud.

Ur Uppdrag granskning 20 april 2016

Telefonsamtal:
Ulf Fontér: Ja. Du får inte vara kvar här längre.
Claes Thim: Vad då då?
Ulf Fontér: Vi har fått påtryckningar från beställarledet. 
Claes Thim: Är det Goodtech eller Peab? 
Ulf Fontér: Ja, det är nog hela vägen. 
Claes Thim: Shit vilken nivå.

Ulf Fontér: Just idag så vet jag inte vad jag ska göra av dig. Du har rätt i sak i allt du har drivit, men man kan inte driva det så som du gör.
Ulf Fontér: Vi är ett affärsdrivande företag och vi ska få jobb. Ibland så händer det såhär att Peab eller Skanska, eller vilka det nu är, de säger att ni får jobbet men de här tre personerna kommer inte in på det här projektet. 
Claes Thim: Men så får man inte göra.
Ulf Fontér: Men så gör de. Här är ett tomt rum, här kan du sitta och rulla tummarna så länge medan vi funderar på vad vi ska göra. 
Claes Thim: Jaha.

När vi nu vill ta reda på hur det har gått för Claes, visar det sig att han föreläser om det som hände, här, för byggnadsarbetare på kurs.

Claes Thim: Roligt att få komma hit. Claes Thim heter jag, bytt efternamn hette Melkersson förut. Jag var med i programmet Uppdrag granskning. Har ni kollat på det? Allihopa?
Publik: Jajjemän.
Claes Thim: Bra.
Claes Thim: När vi skulle spela in det här programmet. I början ville jag inte vara med. Anna-Klara sa så här, klart du måste vara med, allt material som du har. Men jag var så där, nej! Jag kommer ju att få sparken.

Claes fick inte sparken. Helt rätt. För det var ju inte skyddsombudet Claes som gjort något fel. Det var de som hindrat honom från att bedriva sitt fackliga arbete, som då bröt mot lagen.

Så här sa VD:n för företaget i Uppdrag granskning efter avslöjandet:
Andreas Qvarfort, vd APQ:  Nej men jag vill absolut inte att han ska bli behandlad så, vi jobbar inte så. Det är bara till att be om ursäkt till Claes, för det får ju absolut inte förekomma.

Nej, arbetsgivare får inte hindra skyddsombud, men det var vad som skedde. Men hur tungt väger ursäkten från företagets VD egentligen? Claes har efter programmet varit tjänstledig från elektrikerjobbet på APQ, anlitade av Peab, och istället jobbat heltid fackligt. Men han har kvar sitt mandat som skyddsombud på företaget. Nu har de fått ett nytt uppdrag av Peab. De ska sköta en del av renoveringen här, av regeringskansliets lokaler, mitt i Stockholm city.

Claes Thim: Vet du, hur kommer man in på bygget om man inte är inskriven?
Anonym: Du måste ta det med. Du måste ha godkänt för att komma in.

Men något är fel. Claes kan inte komma in för att kontrollera arbetsmiljön. Och det finns inget annat skyddsombud från Elektrikerna bland dem som jobbar där inne på bygget.

Reporter: Det här är ju regeringskansliet.
Claes Thim: Ja så det är inte vilket bygge som helst. Det är det som gör det ännu värre.

Claes har legat på för att få sina chefer att ge honom eller något annat skyddsombud från Elektrikerförbundet tillträde, men utan resultat.

Reporter: Men är du inte jobbig? Överdriver du inte det här?
Claes Thim: Det är klart att chefer tycker att jag är jobbig, på det sättet att jag är påläst och sådära är på om att det här måste bli bättre. Som t ex på det här bygget nu är jag på min chef. Han tycker säkert jag är jättejobbig, men mina kollegor tycker inte det.

Nu ska han försöka igen. Och den han måste ringa, är densamme chef som olagligen plockade bort honom från Mall of Scandinavia och satte honom i en skrubb att rulla tummarna.

Telefonsamtal:
Ulf Fontér, regionchef APQ Stockholm: Ja, det är Ulf.
Claes Thim: Jag tänkte kolla med dig en sak. Kvarteret Björnen, skyddsombud, har ni fixat det?
Ulf Fontér: Vad då fixat?
Claes Thim: Så vi har nåt skyddsombud som kommer in på arbetsplatsen. Ni skulle ju fixa det också hade vi ju en mailkonversation det var innan sommaren och då sa du att ni var på G. Nu är det september. Jag står nämligen här utanför regeringskansliet och ville gå en skyddsrond men då kommer inte jag inte komma in alltså. 
Ulf Fontér: Nej det är klart att du inte gör. Det är ingen idé.

Claes Thim: Vi måste ju kunna komma in och gå skyddsrond det kan ju hända någonting.
Ulf Fontér: Ta det lugnt Claes, vi följer arbetsmiljölagen.
Claes Thim: Ja, den säger ju...  
Ulf Fontér: Det är så.

I en ny undersökning från LO uppger en tredjedel av landets skyddsombud att de hindras i sina uppdrag.

Telefonsamtal:
Ulf Fontér: Ett villkor för att du ska få jobba med facket i 6 månader är att du inte ska jobba med APQ:frågor under den här tiden.
Claes Thim: Men jag är fortfarande skyddsombud på APQ, men du behöver ju inte skriva in mig som skyddsombud, du kan ju skriva in något av de andra skyddsombuden.
Ulf Fontér: Nej men, jag har krävt att du inte ska jobba med APQ frågor medan du jobbar på facket.

Claes Thim: Varför det?
Ulf Fontér: Har det inte gått fram?
Claes Thim: Nej, för jag är ju ortfarande skyddsombud.
Ulf Fontér: Får jag fråga dig nu. Spelar du inte det här förresten?

Elektrikerförbundets ordförande ger oss ännu en bekräftelse på att företaget där Claes är anställd fortfarande ger honom och hans kollegor problem.

Jonas Wallin, ordf Elektrikerförbundet: Man motarbetar fackliga förtroendevalda helt enkelt, och det tycker vi inte är ok.

Reporter:  Är det ett antifackligt beteende då, menar du? 
Jonas Wallin: Ja jag anser det. Det är ett antifackligt beteende.

I en kommentar till Uppdrag granskning tillbakavisar APQ:s vd att företaget skulle motarbeta förtroendevalda. Men de begick ju faktiskt brott när Claes plockades bort från Mall of Scandinavia på grund av sitt arbete som skyddsombud, ändå går de helt straffria? Claes fackförening, Elektrikerförbundet, tog aldrig strid för att stoppa att Claes plockades bort. Och fallet har inte tagits till Arbetsdomstolen.

Det finns intern kritik som går ut på att Elektrikerförbundet svek sitt uppdrag.

Göran Söderlund, fd ombudsman: Det är ju öppet mål, det är bara att sparka in bollen och de gör ingenting. Och han, Claes, det är han som får stå med mössan i hand, det är ju inte de här som jobbar som ombudsmän och företräder honom. De klarar sig ju undan hela bunten här, de borde ju ha gjort någonting. Finns det ingen ryggrad kvar på förbundet?

Göran Söderlund, fd ombudsman: Han är utsett av det lokala facket. Och han ska företräda medlemmarna på arbetsplatsen för en säker arbetsmiljö och då plötsligt när han gör det, då är det ingen som går in och stöttar upp honom utan då godkänner man att han plockas bort från en arbetsplats där det är uppenbart att det finns stora faror på den här arbetsplatsen som gör att man till och med kan avlida.

Jonas Wallin, ordf Elektrikerförbundet: Det är fullt möjligt att det är ett öppet mål, men då hade vi kanske bommat den här andra chansen att hitta ett långsiktigt bra förhållningssätt. Här har vi gjort bedömningen att det är mer konstruktivt att det är bättre att gå vidare och föra en konstruktiv dialog. 
Reporter: Men vad säger du om resultatet av den taktiken då? För att företaget fortsätter ju, du sa det själv, att agera rent antifackligt, menar ni? 
Jonas Wallin: Ja jag menar att de håller på med det arbetet just nu. Om det inte skulle vara framgångsrikt ja då får man byta taktik naturligtvis, så är det.

Reporter:  Men då är det försent att väcka förhandling för Claes, för att han ska få någon upprättelse? 
Jonas Wallin: Men det är väldigt svårt att se vilken upprättelse som det skulle lämna och vilket värde det skulle ha.
Jonas Wallin: Det är lite som en hockeymatch. Om man tänkte sig att domaren blåste exakt efter regelboken, då skulle man få en viss typ av match, men om han inte blåste överhuvudtaget, då skulle det ju gå överstyr, då blir det farligt på en gång.

Göran Söderlund: fd ombudsman:  Man kan inte mötas mitt på plan i fackligt arbete när det handlar om liv. Utan då är det stopp på jobbet och medlemmen skyddsombudet ska vara kvar på arbetsplatsen. Det är inte mitt på plan. 
Reporter: Men den svenska modellen, den bygger väl på att man tar och ger? 
Göran Söderlund: Men samhället har ju gett skyddsombuden en otrolig makt genom att kunna stoppa farliga arbeten. Det betyder ju att samhället ser det inte på det sättet att man möts på halva plan.

Göran Söderlund: Den signal man sänder ut nu till alla andra skyddsombud när de ska agera, så vet dom det att “jag vet inte ens om jag kommer att ha stöttning i den här frågan om jag driver den här frågan”.

Peab har alltså fortsatt anlita samma företag som flyttade på Claes, bort från Mall of Scandinavia. Och Claes är inte välkommen nu heller. Efter att jag från Uppdrag granskning, börjat ställa frågor till Peab, fick ett annat skyddsombud från Elektrikerna till slut tillträde till bygget på regeringskansliet.

Peab har förnekat att man var delaktig i att Claes togs bort från Mall of Scandinavia, men man vill idag fortfarande inte svara på några frågor om det.

Intervju med Peab:
Reporter: Tycker ni inte att Claes är ett bra skyddsombud?
Urban Alm, arbetsmiljöchef Peab: Som jag säger, jag kommer inte att uttala mig om det projektet som du hänvisar till.
Reporter: Skyddsombuden där la flera skyddsstopp.och Claes, skyddsombudet, han flyttades därifrån?
Urban Alm: Jag kommer inte att kommentera det projektet som du hänvisar till.
Reporter: Men det kan väl inte vara någon sekretess…

Urban Alm: Vi är bundna av ett sekretessavtal.
Reporter: ...vad gäller ett skyddsombud som har flyttats från arbetsplatsen?
Urban Alm: Jag kommer inte att kommentera det projektet. Vi är bundna av ett sekretessavtal.
Reporter: Men det kan inte vara någon sekretess angående skyddsombudet Claes och varför han flyttades från Mall of Scandinavia.

Reporter: Det kan inte vara någon sekretess i frågan om det?
Reporter: Det kan du väl säga vad du tycker om?
Urban Alm: Jag kan inte uttala mig.

Från skrubben på företagets kontor där Claes sattes att rulla tummarna, är det ganska långt till riksdagen. Men det är där han ska vara nu, som inbjuden till arbetsmarknadsutskottet. Men vid kungliga slottet tog det stopp.

Claes Thim: Man ser ju att de har skyddsselen på sig, men de har liksom inte pluggat i den. Om de där skulle ramla nu, då skulle de ramla ner och antagligen förlora livet. Man är väl lite arbetsskadad som ser sådant… Men tja, så är det när man brinner för arbetsmiljön…

Någon rättslig upprättelse fick alltså aldrig Claes Thim. Men det blev en blombukett. Och två utmärkelser: Årets skyddsombud och Årets fackliga hjälte.


Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

UG - En arbetares död

Mer i ämnet