FN och övergreppen: Del 1 & 2

Publicerad

UPPDRAG GRANSKNING · Läs manuset till FN och övergreppen, ett reportage i två delar om en av FN:s största skandaler. Vad händer då de som är skickade för att skydda, själva blir förövare? Och hur gick det för barnen?

Under det senaste året har vi följt i spåren av en skandal – på högsta diplomatiska nivå. Vi har träffat barn med skrämmande berättelser. En resa genom två världar – bland de mest utsatta – och dem som har makten att skydda dem. Och där protokoll och paragrafer spelar en huvudroll.

Live Jan Eliasson:
– The annex, do you have the annexes?
– Den finns i rapporten, och du måste ha missat den.
– They don’t seem to have it here?
– Det ska finnas en bilaga till.
– Can you ask her to come down, now!
– Kan vi göra det här utan kameran?

Det här är FN:s högkvarter i New York. Hjärtat av organisationen som i mer än 70 år kämpat för mänskliga rättigheter och värnat världens utsatta. Men vad händer när de – som är satta att skydda fattiga och svaga, kvinnor och barn – själva blir förövare?

Kvällens reportage handlar om det här. En hemlig rapport – som kommit att bli startpunkten till en av FN:s största skandaler – det handlar om svensken Anders Kompass – och vad som egentligen hände – i ett afrikanskt flyktingläger och här i FN-skrapan. Vi vill varna för att några av de vittnesmål ni kommer att höra är omänskligt grymma och stötande.

Det är december 2013. I Centralafrikanska republiken råder kaos. Regeringsmakten har tappat kontrollen och tusentals befaras ha dött i de strider som blossat upp mellan kristna Anti-Balaka och muslimska Seleka.

Léger Serge Kokpakpa, fotograf nyhetsbyrån Reuters:
– Här var det alltså konfrontationer varje dag.

I ingenmansland mellan de stridande parterna – mitt i huvudstaden Bangui – jobbade fotografen Leger Serge Kokpakpa med att skildra våldsamheterna.

– Muslimerna kontrollerar PK-5, längs med kanalen, och på andra sidan finns fler baser, där Anti-Balaka kontrollerar området.
– Det här var ingen plats man ville vara på. När det regnade flöt kroppar upp till ytan i kanalen.

Människor dödas med allt från machetes till automatvapen, barn förlorar sina föräldrar, hela familjer mördas, och kvarter efter kvarter töms när invånarna flyr.

– Skottsalvor hördes, man sköt från alla håll, du visste inte ens varifrån skotten kom, och kunde träffas av förlupna kulor.

Runt flygplatsen – strax utanför stadskärnan – samlas över hundratusen flyktingar. Läget är akut när Frankrike beslutar att skicka trupper, till den före detta kolonin. Med stöd av FN:s säkerhetsråd lyckas de franska soldaterna slå en ring runt det utsatta lägret och på så sätt förhindra ett folkmord. För många av de fattiga och utsatta flyktingarna är den franska styrkan som döps till ”Sangaris” – efter den vackra lokala fjärilen – hjältar.

I Geneve – på FN:s högkvarter för mänskliga rättigheter – sitter samtidigt Anders Kompass, chef för FN:s operativa verksamhet här, och följer utvecklingen i Centralafrikanska republiken. Han har själv varit på plats, och sett våldet – och nöden.

Ur BBC, 2013
– Anders Kompass – head of field operation in Geneva – just give us an idea of what you have witnessed yourself!
– The situation is really alarming in Central African Republic for the population there, they are hungry, they are afraid, they are scared, they are being forced to leave their homes and they are also taking refugees in some of the neighboring countries.

Hans FN-kontor trycker på högkvarteret i New York för att stärka FN:s närvaro på plats. Det går trögt – men så fattas ett beslut. De franska trupperna på plats ska jobba under ett särskilt mandat från FN:s säkerhetsråd – med huvuduppdrag att skydda civilbefolkningen och flyktinglägret vid flygplatsen. Förstärkningen av soldater gör den kritiska situationen mer hoppfull.

Anders Kompass, fd avdelningschef FN:s kontor för mänskliga rättigheter:
– Det kändes som en oerhört stor lättnad. Och gav oss hopp om att det fanns en möjlighet att stoppa den här eskaleringen av våldet, /.../och skapa nån form av stabilitet och lugn och att hålla de här stridande grupperna isär och ge ett handlingsutrymme åt människorna var oerhört viktigt.

Att lösa konflikter är inget nytt för Anders Kompass. Under sina dryga 20 år i FN:s tjänst har han deltagit i fredsprocesser och utvecklingsarbete i en rad länder -  El Salvador, Colombia, Guatemala och Mexico – tills han hamnade i Genéve som ansvarig för FN:s arbete för mänskliga rättigheter i ett 60-tal länder -  bland annat genom FN:s fredsmissioner i främst Afrika.

– Hade du kunnat föreställa dig då att det här skulle bli en helt annan historia, kanske en av de största kriserna inom FN på senare år – och att du skulle spela huvudrollen?

Anders Kompass:
– Nej, absolut inte.

Det är vår 2014. Förstärkningen har landat och runt flyktinglägret M´Poko patrullerar de franska soldaterna – för att säkra och skydda människorna som flytt hit.

Men det är här en annan historia börjar skrivas: någon hör pojkar prata sinsemellan om vad soldaterna gör – smärtsamma vittnesmål som kommer fångas upp, skrivas ner – och bli en hemlig rapport.

Det har spridits ett rykte bland gatubarnen – att man kan få en extra matranson av soldaterna.

I rapporten kan man läsa hur 8-åriga “Jean” en sen kväll lämnar lägret. Han är hungrig och söker sig till soldaternas postering.

Citat ur rapporten:
En vit soldat bad mig komma in bakom det skottsäkra skyddet och jag fick suga på hans penis för att få mat. Eftersom jag har vänner som har gjort det så visste jag vad jag skulle göra. Det hände flera gånger.

En annan pojke, 9-åriga “Maurice” och hans jämnåriga kompis är ute i mörkret och letar efter mat – när två franska soldater ropar på dem:
De frågade vad vi ville. Vi svarade att vi var hungriga. Den korta vita mannen sa att vi först måste suga på hans penis. Jag var rädd – men vi gjorde det. Efter ett tag “kissade” han i min mun och den andra på golvet. Efteråt fick vi tre av militärens matpaket och pengar.

Ytterligare en pojke vittnar om sin 10-åriga kompis, och två fredsbevarande soldater från Tchad:
De två våldtog honom och jag hörde honom säga ”snälla sluta det gör ont” och soldaten svarade: ”Jag bryr mig inte, om du inte fortsätter får du inga pengar” Dagen efter såg jag att han haltade och hade ont.

Det här är några av de vittnesmål som samlas in och skrivs ner på plats – sommaren 2014. Barn efter barn berättar om sexuellt våld, tvång och hot från de fredsbevarande soldaterna.

Detaljerade beskrivningar av övergrepp – men också detaljer som kan avslöja soldaterna.

Ur rapporten:
Soldaten var vit, hade blå ögon. Han hade en tatuering som täckte hela högra armen och en piercing på tungan.  Han jobbar på UCATEX-basen. Offer och vittnen – berättar. Totalt handlar det om 11 pojkar. Barn mellan 8 och 15 år. Personal från FN antecknar och berättelserna blir till en rapport – som kommer att kallas “Sangari-rapporten” efter namnet på den franska styrkan.

Rapporten – som kommer skaka om FN. Några veckor senare hamnar den på Anders Kompass bord i Geneve.

Anders Kompass läser:
“Hidden in this shelter the man put on a condom and asked the child to suck his penis, once the child finished the fellatio the military gave him a food ratio and some money.”

Rapporten är bara sex sidor. Innehållet klassat som konfidentiellt.
– Jag har ju läst många rapporter som är fruktansvärda men den här rapporten drabbade mig speciellt hårt. De senaste rapporterna var bara några veckor gamla.
– Min slutsats var att detta förmodligen var något som pågår nu.

Övergreppen pågår – men ingen tycks ha förmått stoppa det. Rapporten har gått från skrivbord till skrivbord i FN-maskineriet.– Jag måste göra någonting att…och…men samtidigt vet jag ju då... Jag ser ju framför mig hur kaotiskt det är i landet och jag kan också se hur svårt det är för FN på plats i den här kaotiska situationen kanske att göra någonting. Men jag vet ju också hur dålig FN har varit på de här punkterna, jag har ju sett det tidigare också.

Så – Anders Kompass måste fatta ett beslut – ska han också skicka vidare rapporten med vetskapen om att en utredning inom FN kan ta månader – ibland år. Eller ska han agera själv?

Anders Kompass:
– Jag är i ett dilemma för jag vet inte riktigt vad jag kan göra.

Men några dagar senare öppnas en möjlighet – på ett FN-möte i Geneve.

Anders Kompass:
– Där sitter den franska delegationen och jag ser den franska ambassadören, och jag tänkte Anders varför har du inte tänkt på det här, det är ju självklart, det är ju de, det är ju de som har ansvaret och det är de som ska kunna göra någonting åt det här. Så att i pausen går jag fram till den franska delegationen och säger att jag har allvarlig information.

– Den här rapporten innehåller namn på barnen, jag vet inte om det är de äkta namnen och de innehåller namn på mina kollegor som har talat barnen och ni får den här informationen därför att jag vill att ni ska kunna hitta barnen så fort som möjligt för att skydda dem, men också för att kunna hitta de ansvariga soldaterna så att ni ska kunna göra någonting åt dem.

Beslutet att överlämna rapporten till Frankrike tycks ge resultat direkt (engelsk översättning). Informationen går till Paris – till högsta militärledningen och presidentpalatset. Kort därefter är franska utredare på plats i Bangui. Allt tycks ordna sig. Ingenting anar han om vad det beslutet – att lämna över rapporten – kommer kosta honom.

Ur ABC News, 11 februari 2005: 
“...this is a story about abuse, about men working for United Nations as so called peace keepers preying on the very people they are supposed to be helping

Ur SVT Nyheter 2002:
“Varannan sexköpare är utländsk medborgare. Många av de arbetar för FN och utländska hjälporganisationer.”

FN har genom åren skakats av anklagelser och rapporter om våldtäkter, sexköp och övergrepp på minderåriga.  Det blev till slut för mycket för organisationen.

(UN peacekeepers have been implicated in sex scandals since the early 1990s with cases reported in Bosnia and Herzegovina, Kosovo, Cambodia, East Timor, West Africa, the Democratic Republic of the Congo, Haiti, Liberia, South Sudan,34 and the recent cases in CAR.)

Kofi Annan i FN:
– We need to create an environment in which people feel able to report abuses without fear of retaliation. People must be able to have faith in the organization’s ability to respond swiftly and effectively when such acts occur.  And they need to be secure in the knowledge that victims, as well as the children born of such acts, will receive the assistance they require.

2003 introducerade generalsekreteraren begreppet nolltolerans.

Ur informationsfilm från FN:
“if you commit rape, you risk imprisonment, fines and even dismissal and repatriation. Sexual exploitation and abuse. Zero tolerance in the UN.”

Regelverket skulle inte kunna missförstås: Våldtäkt, sex mot betalning och sex med minderåriga under 18 år är förbjudet.

Det är morgon den 11 mars 2015 i Geneve. Det har gått åtta månader sedan Anders Kompass lämnade över FN-rapporten till Frankrike – när det plötsligt händer något oväntat. Kompass kallas till ett möte med sin chef – hon har något viktigt att berätta.

– Avgå, att jag bör, bör lämna min tjänst på grund av att jag har överlämnat den här rapporten till Frankrike.

Det Anders Kompass trodde var självklart – och rätt – uppfattades av hans chefer som en allvarlig överträdelse.

Anders Kompass:
– Det var en chock, det var förnedrande och utan att ha en möjlighet att försvara sig, förklara sig. Det kom som en blixt från klar himmel.

När han vägrar lämna sin tjänst – så kommer nästa drag. Han blir omedelbart avstängd från jobbet. Mobil, dator och nycklar tas ifrån honom – och han blir eskorterad till sin bil.

– Ja, ingen hade varit med om nåt liknande tidigare att någon blir avstängd, och att det knappt inte förekommer inom FN, det är klart att människor började ju tänka, han måste ju ha förskingrat pengar, han kanske till och med sexuellt trakasserat några av de kvinnliga medarbetarna. Och det var det hemskaste för mig.

Och vad var anklagelsen? Den konkreta anklagelsen mot dig just där?
– Ja, protokollbrott!

När Anders Kompass skickas hem, får han munkavle, en intern utredning startar för att klarlägga om han brutit mot FN:s interna regler när han överlämnade rapporten med barnens namn. Han vet inte då att det bakom kulisserna pågår ett spel -  flera topp-chefer anser att Kompass inte går att lita på – han läcker hemlig information från FN – och han har en personlig agenda. Därför ska han bort.

Vid den här tidpunkten – har det gått nästan ett år sen barnen vittnade om övergreppen. I FN-skrapan verkar allt handla om Anders Kompass – och regelverket. Ingen tycks bry sig om offren. Men – vad hände egentligen med barnen?

Vi åker till Centralafrikanska Republiken och huvudstaden Bangui. Där hela den här historien började. Det första man ser vid flygplatsen är flyktinglägret – dit folk flydde i panik under massakern. Över hundra tusen människor byggde skydd – av gamla bråten, flyttade in i gamla flygplan.

Live
– Ska vi gå igenom och kolla vart man kan åka tänker jag?

Det är fortfarande oroligt här – förutom teamet från Uppdrag granskning, tar vi hjälp av en lokal guide, och en journalist som rapporterat härifrån om övergreppen – och säkerhetspersonal.

Live
– Where are we now?
– Here.
– So when we are moving around in this area, we need to have you with us, for the safety.
– Jo, för att där…...det fungerar så här på de här platserna.
– Där vi rör oss så finns anitbalaka. Och ni har inte koll på dem. De är som den vanliga befolkningen, men de ser oss.
– Så om ni inte är med en vakt som känner till området så kommer de omedelbart att attackera er, ta era väskor och annat.
– Are the watching us now, are they here now?
– Yes.
– Yes?

När som helst kan en gnista tändas, en ny våldsspiral få fart -  och vi journalister – drar till oss milisen uppmärksamhet.

Mobilfilm:
– Åke!
– Ja?
– Nu är det dags.
– Okej.
– Vi har en kille som har gått och ringt och så har vi en snubbe till så nu är det dags att röra sig.

FN är i högsta grad närvarande här. Bilarna patrullerar gatorna dygnet runt. Men någonstans här finns fortfarande barnen – som hela den här historien handlar om. Vi börjar vårt letande hos UNICEF – som var med när barnen berättade om övergreppen – det som blev den så kallade “Sangari-rapporten”.

Live:
– Hello nice to meet you!
– Hi, how are you?
– Good to meet you!

We are here in Bangui to find out what happened to the children, where are they today?
– They are in and around Bangui. They no longer, you know the camp is being dismantled by the way. But they have not been in the camp since 2015. They are back in communities with their families, they are back in school. They are in vocational training programs, they have been going through the rehabilitation and reintegration program.

So if I want to talk to them, where do I go?
– You can't.

Why?
– It´s for the privacy of the children in in the first place.
– We do know where they are, we follow them on a regular basis, on a weekly basis along with the partners that provide the services and support those children and their families.

But they are in school, they are taking care of and that is all of the children that were in this first report?
– Absolutely. Absolutely.

Barnen är omhändertagna, skyddade  – och Unicef ser till dem varje vecka. Mer får vi inte veta.

Live bilen:
– Here!
– Where the children went in with the soldier?

Med det finns uppgifter som väcker vår nyfikenhet – en av pojkarna ska ha setts i flyktinglägret. Och det ska finnas fler offer…

Live:
Karin går in i flyktinglägret. Lägret M’Poko där barnen bodde ska tömmas – men fortfarande bor drygt trettio tusen människor här. Elisabeth var en av de första som kom hit. Hon ska snart försöka återvända till sin by men när vi ställer frågor om FN blir stämningen upprörd.

– De har inte gjort ett bra jobb. Så är det bara.
– Det är ju det jag säger. De sa att de skulle ta hand om oss. Men det har de inte gjort så vi har blivit uppgivna.

Och vad som hände med små barn här är väl känt.

Elisabeth:
– Små barn står här på landningsbanan och tittar på flygplanen. De tar med barnen in i gräset och våldtar dem. De tar små flickor, som är ute och säljer munkar…

Det som hände här är fortfarande ett sår och det väcker starka känslor. Snabbt sprids uppgiften att vi – journalister – är på plats och ställer frågor om övergreppen. Fler och fler vill berätta – det är inte bara franska soldater som pekas ut som förövare.  Det kommer uppgifter om FN-soldater från flera länder – och om fler offer – pojkar,  och flickor. Det är nästan svårt att ta in. Men så får vi tag på en lista...

Live: Det är FN:s egen förteckning över anmälda fall.
– Man får nästan fokusera på dom... barnfallen.
– Där är minor, minor, minor, minor, minor…
– Åh jävlar…
– Det är ju ganska många, kolla hela den här, en två tre fyra.. tio elva tolv tretton fjorton femton sexton sjutton... trettiofem, trettiosex trettiosju trettioåtta trettionio fyrtio…
– Totalt 40 utredningar – barn.

Om det här hade varit Sverige – och man hade fått in anklagelser om övergrepp i ett och samma område – begångna av människor vars främsta uppgift är att skydda utsatta – vad hade hänt då? På listan hittar vi också uppgifter som får oss att rygga till.

Live:
– En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio...Nio fall där barn har fött barn där man misstänker FN-soldater.
– Ja till följd av sexuella övergrepp.
– Ja, sexuella övergrepp, precis.

FN har till och med ett namn på de här barnen. Peacekeeper-babies – eller blue-helmet-babies – där fadern jobbar för FN. Barn – som föder barn – efter sexuellt utnyttjande och övergrepp. Och redan nästa dag får vi kontakt med en av de unga mammorna. Martha. Det är söndagsmorgon när vi träffar henne med sonen på drygt ett år. Hon var fjorton år när hon blev gravid – med en FN-soldat.

Tidigare en skolflicka – men nu mamma. Med ansvar för att handla, tvätta, amma och laga mat.

Martha:
– Jag brukade sitta med mamma när hon lagade mat. Hon visade mig hur man gjorde. Mamma skaffade en liten gryta åt mig som var bara min.

Marthas pappa mördades under oroligheterna – och när hennes mamma blev psykiskt sjuk sökte sig Martha till flyktinglägret. Hon var ensam och behövde hjälp. Där träffar hon soldaten.

Martha:
– Han sa att han ville gifta sig med mig, det var det som…

Martha:
– Sedan sa han att han skulle hjälpa till, försörja, stödja min mamma på sjukhuset.

Han runt 35 år – Martha bara ett barn. Han ger henne inte bara löften om mat och pengar till mammans sjukvård. Han gör henne gravid – och dessutom – under graviditeten får hon ett tungt besked – hon har fått HIV. Lyckligtvis bär inte sonen på smittan – och läkarna tror att hon kan leva länge med sjukdomen.

Do you miss school?
– Ja, jag saknar den mycket, jag hade så gärna velat fortsätta i år.

När FN fick veta att soldaten sexuellt utnyttjat ett barn agerade de snabbt – han greps,  fängslades och skickades hem. Men Martha – som hoppades på ett tryggare liv – är sjuk och ensam med barnet – utan stöd från dem som borde hjälpa henne.

Miriélle, syster:
– Jo, i början sa UNICEF att de skulle se till att få soldaten fängslad och ta hand om mamman och barnet för att hjälpa oss.
– Men sen... Inget.  Ingen hälsade på, så var det, det blev upp till oss att ta hand om barnet. De gav oss bara en present.
– (På sango): “Martha”, Vad var det de där människorna kom med för grejer då, när jag inte var här?
– Tio tusen franc. Och senare gav de mig en säck ris. De gav mig också mjölk och socker.

Av FN fick hon alltså motsvarande 145 svenska kronor och lite mat. Sen tog besöken slut. Det är förstås märkligt att hennes historia är känd, hos Unicef och FN – utan att det på något sätt märks i hennes liv. Listan vi har – med närmare 80 rapporterade fall – visar att övergrepp och sexuellt utnyttjande av barn har pågått i flera år.

Sedan ett år tillbaka har FN-missionen här en ny chef – den gamla fick sparken på grund av problemen med sexövergreppen. Nu har han har fått en utmaning på sitt bord: att städa i organisationen och återupprätta FN:s rykte.

Parfait Onanga-Anyanga, chef Minusca:
– We have a list…
– Exactly…
– Have you seen the list?
– Absolutely.
– And… These are the allegations, and it is a lot from 2016, 15, 14. This continues and continues and you get new allegations even from recently So...I mean it is hard to take in that this is ongoing and I am just feeling: why can't you stop it?
– You ask  avery important question…but we are putting in place systems to control, to aggressively investigate, we have immediate response team put in place. We are not going to rest until the last person committing crimes of this kind in this mission is out.
– The UN that I have been so proud of and entrusted to lead, its not the UN that condone this kind of behaviour.

(scen i bilen)
– Ja, det är Karin.
– Är det sant? Men…
– Caldetex… Ja vänta lite… Excuse me do you know the place Caldetex?
– Yes!
– Do you know where it is?
– Yes!
– Absolut. Vi ses där
– Hej.
– Det verkar som att vi har fått tag på en eller två av pojkarna som var med sommaren 2014, de första offren helt enkelt.

Live:
– Åke, in this area, do it without… in this area
– Keep the camera low or…?
– Yes.
– Okej.

Vi åker in i ett av Banguis riskområden. Där väntar några av de barn vi kommit hit – till Centralafrikanska republiken – för att träffa.

Live:
– Hmm… Ake, you stop to... to...
– Film?
– Yes!

Vi ska tillbaka till våren 2015 – och historien om Anders Kompass. Som bakom kulisserna blivit avstängd efter att ha lämnat över den hemliga FN-rapporten till Frankrike. Så här långt har FN lyckats hålla det inom organisationen – men det ska snart ändras – när den känsliga affären blir en världsnyhet.

Ur Aktuellt 29 april 2015:
“Vi ska börja med att en högt uppsatt svensk FN-anställd stängts av och riskerar att få sparken.”

Ur France 3:
”Anders Kompass, en svensk anställd inom FN avslöjade affären.
Anklagelser som idag upprepades i den brittiska tidningen the Guardian.”

Ur NRK
Den svenske FN-medarbetare säger att han läckte rapporten för att FN inte gjorde tillräckligt för att stoppa övergreppen.

I media pekas han ut som läcka. Och höga chefer inom FN eldar på med kritik – de menar att han utsatte barnen för en risk när han överlämnade rapporten med namnen – samtidigt är Kompass belagd med munkavle så länge internutredningen pågår.

FN presskonferens, 8 maj 2015
“These rules exist not to protect bureaucrats but to protect vulnerable victims.”

Anders Kompass:
– Nej, det var en oerhörd press. Kunde inte koppla av, kunde sova. Då kände man ju…var på väg in i en depression. Den här osäkerheten av att inte veta vad är det som ska komma ut idag, och vad kommer talespersonerna att säga idag?

FN presskonferens, 30 April 2015
But he didn’ t remove the names?

FN:s talesperson:
“There is a requirement to redact the information that could place victims, witnesses and investigators at risk”  

Men så kommer en vändning – flera av FN:s medlemsländer ifrågasätter ledningens hantering av den så kallade “Kompassaffären”. Och de kräver en oberoende utredning – utanför FN.

– “It’s a pleasure to meet you. Please come in.”

En av dem var El Salvadors FN-ambassadör.

Ruben Zamora, FN-ambassadör:
– I remember clearly the first meeting with the General Secretary and then we presented the case and we said look this is something that can’t be tolerated. We considers it is absolutely necessary –  a clean up, completely clean up. For the UN:s credibility all around the world.

Samtidigt börjar dokument och interna mejl läcka inifrån FN – om hur de höga FN-cheferna i hemlighet diskuterade hur de skulle få bort Kompass.

– The only discussion was about the breaking of the contract of Anders Kompass and nothing about the children, you know. When you see that on paper, then you start to realize “my goodness” this is very serious matter. Because the frame, mental framework of the high level officers at UN is geared not to the fundamental thing that the violence of human right but to the protection of the institution or what they call the protection. That in the is the worst thing to do.

Arkiv:
– Good afternoon!
– We have about 30 minutes for this briefing… Thank you! Madame Deschamps you have the floor.
– Thank you!

Skylt: “december 2015”

Påtryckningarna gav resultat. Sex månader senare presenterar en oberoende kommission sin omfattande rapport. Och kritiken är svidande – men inte mot Anders Kompass.

FN presskonferens, 17 december 2015
We found that he had the authority to transmit the interview-notes and he had not abused his position in doing so.

Anders Kompass frias helt – han gjorde rätt som överlämnade rapporten – med barnens namn. Men kommissionens dom över flera högt uppsatta chefer är hård: de har missbrukat sin makt och hela FN-systemet har fallerat.

FN presskonferens, 17 december 2015
– This was a serious failure.
– Not only did it show abuse of authority by senior officials on an individual basis but it also highlight deficiency at an institutional level.
– Instead of reporting the allegations on an urgent manner / xxx/ they were kept quiet.
– Documents pass from inbox to inbox where anyone can think that someone else can take responsibility.

– I couldn't decide which was most horrifying – the act itselfs from the soldiers or whether it was actually the UN non response. And I think that was more bone-chilling to me.

Det här är Paula Donovan. Hon har en lång historia inom FN – tidigare som rådgivare för barnrättsorganisationen Unicef.

Soundbite:
“Are there written copies of that report?”

Nu jobbar hon för att – från utsidan – försöka förändra FN:s system. Det var hon som läckte Sangari-rapporten till media och som avslöjade fallet Anders Kompass.

Paula Donovan:
– I  was very proud to work at Unicef for the years that I did. But they have a blind spot were sexual abuses concern – like the entire United Nations, that is just mind boggling.

Kommissionen slår fast att: ansvariga på plats i Centralafrikanska republiken medvetet valt att inte agera. De toppchefer som hävdat att Kompass utsatt barnen för en risk får själva kritik. De gjorde ingenting för att försäkra sig om att barnen fått hjälp. Och Unicef som påstod att de tagit hand om barnen hade varken gett dem skydd eller medicinsk vård.

Paula Donovan:
– So for the first time an independent panel, reviewing the way the UN dealt with particular instance of peace keeper sexual abuse, came back with a scating report that said that every single level the UN had failed.
– På ena sida känns det lite vemodigt, naturligtvis, det är som ett kapitel som är slut

Anders Kompass är friad – av två utredningar. En intern och en oberoende extern. Allt borde vara löst. Men – huset i Divonne les Bains på den franska sidan av Genevesjön – ska tömmas. För det blir ändå inte som han tänkt sig.

Anders Kompass:
– När jag då blir frikänd och den interna utredningen frikände mig i början av januari så trodde jag väl kanske lite naivt att jag skulle få någon form av upprättelse av FN.
– Jag har ju så pass hög position på kontoret att jag måste ha en bra arbetsrelation med högsta chefen. Och när jag inte känner att jag har förtroendet kände jag att jag kan inte bara stanna kvar.

Han säger upp sig, flyttar till Stockholm och får jobb på utrikesdepartementet. Men kampanjen mot honom är inte slut. Här i New York ska vi träffa FN:s högsta ledning. För trots att Kompass friats av den oberoende panelen så fortsätter samma toppchefer – som en gång försökt få Kompass sparkad – och som fått allvarlig kritik för sitt agerande – sin inslagna linje: Kompass utsatte barnen för en risk när han överlämnade rapporten omaskad till Frankrike.

Susanna Malcorra, 7 juni 2016
– Kompass took the decision to hand it over to a member state, in providing information unredacted not only he exposed the victims and their families, and you know what that means in society we are talking about – but he also exposed the investigators who were involved in seeking the truth.

Till och med den vice generalsekreteraren, svensken Jan Eliasson, hänger på. Och går ett steg längre. I flera intervjuer slår han fast att Kompass inte friades i den oberoende utredningen – på just den känsliga punkten om barnens namn...

Ur SVT:s Aktuellt:
”Och den utredningen, friade honom på många delar, de flesta delar utom just denna punkt att han inte hade skyddat identiteten.”

ur Söndagsintervjun, Sveriges Radio:
– Anders Kompass i sin helhet friades – även om det finns en formell anmärkning mot att man ska alltid respektera anonymitetsskyddet för barn och vittnen.

ur SVT:s Aktuellt:
– Han gjorde ett formellt fel enligt experter.

Den svenske toppdiplomaten – som under de senaste fem åren varit Ban Ki-Moons högra hand är tydlig med vad Kompass prickas för i den oberoende utredningen. Det finns bara ett problem. Det står inte så i rapporten.

Jan Eliasson:
– Du har vid flera tillfällen sagt att han frias i stort, men får en formell anmärkning. Då undrar jag var i rapporten hittar du den anmärkningen mot honom?
– Det finns en anmärkning om att man måste iaktta de regler som gäller när det gäller anonymitetsskyddet och att skydda vittnen. Den anmärkningen finns….
– Men det rör ju inte Anders Kompass…
– Och det är ytterligare sex personer som får anmärkningar.
– Men det rör inte Anders Kompass, tvärtom säger man – att han lämnade över omaskat namnen till fransmännen hade positiv effekt...

– Det finns i en rapport, det finns i rapporten. Du kan väl läsa den efteråt.
– Jag har läst den flera gånger...
– Jaha. Där står det då att man ska påminnas om anonymitetsskyddet. Men jag vill inte göra så stor sak av detta, han gjorde rätt i att blåsa i visselpipan även om det var hans normala jobb, han skulle göra detta, det var bara frågan hur han gjorde det.

Men det står ingenstans att han får en anmärkning för att han lämnade över den omaskade, det står ingenstans i rapporten.
– Vi kan titta på det senare.
– Det kan vi göra, absolut.

Live:
– Den finns i rapporten. Och du måste ha missat den.
– (läser mumlar), the panel finds that hm that this hm has been overstated (läser) nä det är inte här…
– Hey hey Här är det, här är det faktiskt! Här ser jag det.
– ”... as such when the director transmitted... the he could have done so with more regards to ensuring that mechanism were in place to minimize the risk any risk for the victims…
– Although… the French mission provide a verbal… den fortsätter ju här.
– “They should have been confirmed in more formal terms”
– Men Jan det är en helt annan fråga?
– Och här kommer det, ”however the fact that the director provided the detail and credible information to the French”
– Ja, men det är ju det friande helt – ”appears to have had a significant and positive effect”?
– Jo, men du ser de här två styckena….här påpekar de vad som borde ha gjorts.

– Jo, men det är ju en sak, men det är ju en annan sak att säga att en människa i en sån här viktig utredning frias på alla punkter utom en. Förstår du?
– Jaha det är det, men mina formuleringar nu var annorlunda än den jag gjorde då möjligen som jag gjorde i tv…
– Ja, det är vid flera tillfällen du har sagt detta att det är en anmärkning.
– Kan du istället, nu börjar... jag gör en intervju med dig. Du hör hur jag beskriver det nu. Då är det en mer exakt formulering än den du har tydligen hört.
– Ja och den du har sagt nu också.
– Jag har försökt få fram den här.

Det kan uppfattas som en detalj i det stora sammanhanget – eller en eftersläng från ett skadeskjutet FN. Men just detta – hur de högsta cheferna inom världssamfundet agerar mot dem som vågar stå upp påverkar hela organisationen, menar Paula Donovan – som sett fler exempel. Och varnar för vad det får för effekt.

Paula Donovan:
– It's a pressure on the moral, people just think you know what, I am just gonna show up, I m gonna do my job, I'm gonna keep my mouth shut, I'm not gonna look to the left or right I just do the minimum and go home. And it makes an incredible ineffective almost paralysed UN.

Samtidigt som rapporten om FN:s misslyckande i den här historien har fått stort utrymme i media, så har den franska utredningen om övergreppen pågått. I två och ett halvt år. Men – de det egentligen handlar om finns ju här – i Centralafrikanska republiken.

Live:
– So you can explain that we will not film their faces and everything, they know that?
– They know, they know.

Två pojkar möter oss -  på ett ställe skyddat från insyn. Det är känsligt att prata med vita personer, säger de. Men de vill berätta – om vad som hände i lägret, och vad som hände efter att soldaterna skickats hem.

“David”:
– När Sangaris först kom samlades många barn kring deras postering. Många pojkar men även flickor. De tog och höll fast en del av barnen. De lurades och lockade med mat. Och lekte fula lekar med dem. De våldtog också flickor. De gjorde samma sak med oss som de gjorde med de andra barnen.

Den här pojken var då femton år, han bor fortfarande i lägret och är en av dem som fick vittna om händelserna inför utredarna. Och hans vän, berättar att han bara var 13 år när han blev utsatt för en våldtäkt.

– Den ene var ovanpå mig och den andre kollade så att ingen skulle komma. Jag gjorde motstånd. Och försökte ta mig loss. Jag sprang och försökte hoppa över en taggtråd men rev mig på låret. På väg därifrån började jag skaka och tårarna började rinna. När jag tänker på det som hänt, om jag tänker på det och så ser jag franska militärer, då blir jag arg. Det är en massa olika känslor, det är bara kaos. Ibland börjar jag plötsligt gråta.

Ingen av pojkarna känner till “Sangarirapporten” som vi har med oss. De vet bara att de förhördes, blev lovade hjälp men sedan hände – ingenting.

– Jag har inte fått någon hjälp.
– Det finns ingen (som kan hjälpa oss) vi försöker få ihop det på egen hand, vi diskar åt folk vi hämtar vatten åt folk, vi tvättar bilar, det är det vi levt av ända till nu.

Pojkarnas grymma berättelser stämmer väl med rapporten. Och – det finns en person som kan bekräfta deras historia. Marie. Hon var en av de första som kom till lägret M´Poko. Vår kollega Inna har träffat henne tidigare, när hon rapporterade om händelserna här.

– Det var i januari /.../ om jag minns rätt, så var det den 28:e januari... Vi gick förbi på vägen och hörde hur barnen grät, förstår du. / Vi var tvungna att gå dit. /.../, han hade dragit ner sina byxor. Men vad är detta?/ Med barnet, så här…

I : Jag blev arg, jag skrek på de där människorna, /jag plockade upp småstenar och kastade på dem. / I alla fall, de sa till mig: Är detta din angelägenhet? Stick! / .../ Ni är här för att rädda oss, och så gör ni så med våra barn? 

Maries vittnesmål har publicerats i internationell media, hon har pratat med Unicef om barnen, hon har pekat ut platsen för övergreppen hon själv bevittnade och -  hon har väntat.

– Were you ever heard by some authorities about this?
– Inte alls. Inte över huvud taget.

– As you are a witness to this abuse, could you pinpoint the soldiers and could you testify if you were asked about it?
– Jag har väntat väldigt länge efter att den här affären ägde rum. / Det är det jag har väntat på. Jag visste mycket väl att oavsett omständigheterna skulle man kalla på mig och jag skulle svara, förstår du? Om det behövdes skulle jag till och med åka utomlands för att försvara barnens sak…

Vi är på väg till Unicef med våra nya uppgifter om barnen när vi får tips om ytterligare en pojke från Sangarirapporten. Det visar sig att den här pojken bor på ett barnhem – han är en av de yngsta som nämns i rapporten. Då – bara 8 år.  Ange Gabriel Ngassenemo, Föreståndare Fondation Voix du Coeur

– Han är verkligen traumatiserad. Vi har skrivit in honom i skolan men han gör inga framsteg.

Pojken mår så dåligt att vi väljer att avstå från att intervjua honom. Istället frågar vi föreståndaren om UNICEFS försäkran – att de besöker barnen varje vecka.

– Nej, de kommer inte hit just på grund av barnen som fallit offer för ”du vet vad”, för att se efter hur det går för dem, vad de gör och sådär, nej det har inte hänt.

Så vad är förklaringen till att Unicef säger att alla barn från rapporten är skyddade och får tillsyn varje vecka – när vi får höra något helt annat:
– But I have met kids children that are in these report and they are still on the street.
– That's not the information I have. The information that I have is that there is a weekly review with the partners, and my staff go out in the field as well to make sure that those that are in the program, are in the program and are being supported. Now there may well be..

– But how can it be, that I have met children that say that they are waiting for help from the Unicef. And their names are in the report?
– If that's the case I would very much like to know that and be able to correct it if it's indeed the case. It is good, I think, that through independent means we may receive information that there may be a gap here and a gap there. So that...
– We are talking about children, that's what we are talking about!
– And again I invite you on anyone on those cases, you have different information, I would be very happy to take your information and to act on it.

Vår tid med Unicef är slut. Chefen – som använder uttryck som “en miss här och en miss där” om de barn vi träffat – ska vidare på sammanträde. Kanske beror hans ordval på att Unicef just nu har fler än 200 barn i sitt skyddsprogram. Offer för FN:s egen personal.

(Citat mail från Unicef/CAR: ”Unicef has over 200 children in the assistance program for children allegedly victims of sexual abuse by international forces.”)

Och det är en märklig tanke – att Unicef – vars uppgift är att skydda barn i konflikter mot våld och övergrepp – samtidigt får lägga sina resurser på att ge vård och omsorg till barn som drabbats av FN själv.

Live:
– Det var ju inte så svårt att hitta dom här barnen.
– Nej, det tog ett par dar.

På vår korta resa träffar vi fem barn – offer – som ger sin bild av övergreppen och vad som sen hände.

Live
– Han är ju inte ens hörd av den franska utredningen, trots att han står omnämnd i den första rapporten som Kompass skickade vidare till fransmännen. Han är på barnen men vittnar om de andra personerna, Och “Tu” är tillbaka på gatan...och går absolut inte i skolan.

Här finns människor som fortfarande har mycket att berätta. Som säger att de sett övergrepp med egna ögon, som kan ange tidpunkt, plats, peka ut förövare, namnge offer – och det finns barn som vittnar om att de aldrig fått berätta sin historia. Som inte ens vet att deras namn finns i en rapport som fått politiker, världssamfundet och FN:s medlemsländer att skakas om i grunden.

Och ingenting vet de om vad som händer samtidigt som vi träffar dem -  fast 500 mil bort – i Paris. Nästan på dagen – två och ett halvt år efter att Frankrike började sin utredning så läggs den ner.

Telefonsamtal:
Agnes Thibault-Lecuivre, åklagarmyndigheten Paris
– Because the judge went twice in Bangui, they talked to many people, to hear what the young people had to say. They did all what they could do in this file.
– But we met children and witnesses in Bangui that was never heard. Why?
– I don’t know, I don’t know. They did all the things that they thought was necessary and that’s it.

Intervju med Anders Kompass:
– Vad tänker du när hela den här historien är över, utredningen är nedlagd, vi vet att en del av de barnen inte fått den hjälpen, du har gått vidare och jobbar inte längre inom FN – var det värt allt detta?
– Jag hade ju inget annat val. Jag hade ju aldrig i åtanke allt det andra som skulle hända efter. Det fanns inte med i min, inte ens i min vildaste fantasi.

– Det viktigaste för mig och det viktigaste för mig fortfarande var att jag ingrep för att stoppa övergrepp mot oskyldiga barn.
– Det som sen vi har sett alla nu om hur FN agerade eller inte agerade /.../ det hoppas jag att det ändå har blivit en lärdom. Och att FN ska visa att det viktiga är att människor inom organisationen och utanför organisationen känner att dom har rätt och skyldighet att kunna slå larm.

– Vi kan ju tala om de här stora sakerna: varför kan inte FN skapa fred. Då kan man alltid hitta svar. För att FN har inte den möjligheten och kontrollen över världen. Att kunna hjälpa utsatta barn som man dessutom vet har varit med om detta man har fortfarande möjlighet att ta kontakt med dem. Att inte då kunna bistå dem. Det är ofattbart.

FN och övergreppen: del 2

Ann-Marie Orler:
– Det här var ju jättebra, det lyftes upp som fantastiskt, tänk vad bra vi kan göra, men sen så hände någonting och då tvärtom tystades det ner, och det blev ju inte alls så positivt sen då.
– Ibland funderar jag på vill man verkligen hitta lösningar på det här.

Ann-Marie Orler är van att leda poliser. Idag chef för polisens internationella enhet.

(Ann-Marie Orler: 2005 Länspolismästare Västmanland, Juristexamen, Uppsala universitet. Generalsekreterare på svenska sektionen av Amnesty 1998. Länspolismästare i Västmanland 2005–2010 (tjänstledig 2008–2010. Biträdande polisrådgivare på FN, 2008–2010. Mars 2010 utsågs till chef FN-poliser – 2013.)

Ann-Marie Orler:
– God morgon
– God morgon
– Hur är läget, har det varit?
– Jodå

Hon är tillbaka i Stockholm efter en internationell karriär som tog fart när hon 2010 fick ett toppjobb i New York.

– Det var egentligen en gammal dröm jag hade haft. Jag vet att jag var utanför FN-skrapan och tänkte att en dag så ska jag jobba här.  Det tog några år men till sist så blev det så.

Hon utsågs till chef för FN:s samlade polisstyrkor. Sexton tusen poliser. Som en del av dom fredsbevarande styrkorna ska dom upprätthålla lag och ordning och skydda den drabbade civilbefolkningen runt om i världen. Men, ett av hennes sista uppdrag skulle rubba hennes förtroende för det FN hon trodde så starkt på.

Ann-Marie Orler:
– Människor har förtroende för FN. Och så, man raserar ju allt när man då begår övergrepp i FN:s namn.

Historien har sin början i ett fattigt och våldshärjat land – Haiti. Det var här den svenska polischefen ville göra skillnad, för en utsatt och utnyttjad pojke. Fotografen Thomas Freteur har bott på Haiti i flera år – han känner väl till historien eftersom den väckte stor uppmärksamhet här. Vi ber honom åka till staden Gonaives för att prata med dom som känner pojken.

Moise Hypolite, vän till familjen:
– Det är exakt i detta område, här speciellt det har hänt. Det är i detta område. Det är här pakistanierna brukar vara. Det är här den unga pojken brukar vara, varje morgon. På eftermiddagen brukar de köra honom hem. Om du tittar där borta, där den lilla Toyotan står, mitt i det, det är där exakt det har hänt.

Haiti har i decennier skakats av naturkatastrofer, våld och nöd. Och såväl FN-soldater som FN-polis har skickats hit i tiotusental för att skydda och hjälpa befolkningen. Men så började rapporter komma – om att FN:s egen personal begick övergrepp. Fasansfulla detaljer finns att läsa i en hemligstämplad utredning som vi tagit del av och som kommer ge oss en inblick i en grym brottslighet. Med fler offer är vi kunde ana. Men problemet var inget nytt för Ann-Marie Orler när hon fick ett fall på sitt bord.

Ann-Marie Orler:
– Det här var en ung pojke ett barn, en 14-åring som påstås hade blivit utsatt för övergrepp av poliser och han var också utvecklingsstörd så det lät ännu lite värre än det gör i de flesta fallen. Så det här var ett ärende som man kände att det här, det kändes inte bra i magen.

Pojken – som heter Woody – hade sedan han var liten sökt sig till de pakistanska FN-poliserna, som i flera år varit posterade här i staden Gonaives.

Moise Hypolite:
– Han är alltid med dom, de gav honom pengar, körde honom hem på eftermiddagarna. Vi visste inte vad som pågick. Men en dag kom polisen från staden Gonaives och frågade efter hans föräldrar. Vi frågade vad som hade hänt men de ville inte berätta. Vi undersökte det hela och tog reda på att han hade blivit våldtagen om en av pakistanierna.

Woody – fattig och utvecklingsstörd – levde till stor del på gatan. I flera år – sedan sju års ålder hade han utnyttjats sexuellt av FN-poliser. Övergrepp som kunde ske i bilar, ibland mer öppet eller i mörkret på natten vid det centrala torget i staden. För oralsex fick han 25 haitiska gourdes – ca 50 öre och för analsex lite mer – cirka 2 kronor. Till slut anmälde Woodys syskon några FN-poliser för våldtäkt på deras lillebror.

– Jag är Junie, Woodys storasyster.

Junie, Woodys syster:
– De tog till sig Woody och låtsades hjälpa honom men istället har de utnyttjat honom.
– Jag tycker att de är elaka.

De är också föräldrar, de borde tycka om Woody. Eftersom Woody har mentala problem har de utnyttjat situationen.
– Hela stan var i chock. Alla pratade om detta.

Arsène Dieujuste, Woodys advokat.
– Det togs fram ett läkarintyg som bekräftade att minderåringen Woody hade blivit våldtagen. Hans anus var ett stort hål.

Junie:
– De kan inte komma hit för att hjälpa oss men utnyttjar oss i stället. Hur kan man hjälpa någon genom att utnyttja personen?

När Ann-Marie Orler fick det här fallet visste hon hur det brukar gå till när FN:s egen personal är inblandad. Det går trögt. Det kan ta månader – ibland år – i FN:s byråkrati innan misstänkta ens hörs – och då kan det va för sent för en juridisk process.

Ann-Marie Orler:
– FN är ganska tandlös när det kommer till att straffa gärningar som man begår i FN:s uppdrag då. Men i det här fallet så skickade jag mitt lilla team som jobbade nära den lokala haitiska polisen och fick fram väldigt bra underlag.

För att snabba på processen ville hon därför testa en ny metod: ett samarbete med utredningsenheten där hon kunde bidra med vana brottsutredare från polisen. Den här gången skulle det bli annorlunda.

– Jag kunde snabbt få fram personer hos mig, kompetenta personer, poliser och en jurist som kunde åka till Haiti för att samla fakta och se vad har hänt, och försöka förstå och se vad som fanns, vad ligger i det här, ligger det någon sanning i det? Och de kunde åka, på bara några dagars varsel, kunde dom åka ner till Haiti.

Men när utredningsteamet kom fram till Haiti upptäckte de att nån annan hunnit före. Pojken Woody var bortförd för att han inte skulle kunna vittna. Ann-Marie Orler är inte ensam om att ha upprörts över FN:s tröghet i frågan om övergrepp från den egna personalen i fält. Paula Donovan arbetade länge inom FN, som särskild rådgivare i Aidsfrågor. Hon såg omfattningen av sexuella övergrepp och hur svårt FN har att göra något åt det.

Nu jobbar hon med en organisation som driver kampanjen Code blue – för att få stopp på övergreppen.

Paula Donovan:
– When UN experts and investigators inquires go to the field what they hear from staff is that there is a horrible sense of impunity for sexual violence, that it ”happens all the time” and that people, the peer pressure is so great that people simply turn a blind eye to it.

Förra veckan berättade vi i Uppdrag granskning om vad som hände efter att den svenska FN-chefen Anders Kompass slog larm om sexövergrepp av franska soldater i Centralafrikanska republiken. Efter att det fallet blev en världsnyhet har rapporter om övergrepp strömmat in till FN.

Reporter:
– You see more and more reports of sexual abuse? Why is this happening?
– So there are two fundamental reasons, one is impunity, the culture of impunity is increadibly important as something that aids and abets sexual exploitation and abuse. The other thing is the conflict of interest that the United nations has in that it is policing itself. Justice will never be served when the UN that is supposed to be protecting the population is also in a sense assessing whether or not the population, members of the population telling the truth when they accuse the UN personnel of these grotesque crimes.

FN-personal har immunitet och kan inte ställas inför rätta i det land där dom verkar. Och FN har inte själva juridisk möjlighet att döma någon för ett brott. FN är ingen domstol. Så det som händer är att den som anklagas skickas hem – om det är en soldat eller polis. Och då är det hemlandets rättssystem som tar hand om fallet. Om det är en civilanställd utreder FN själva och det kan bara resultera i en administrativ åtgärd – i värsta fall att man får sparken.

Utredningen i Haiti om pojken Woody och FN-poliserna skulle gå fort och Ann-Mari Orler hoppades att de ansvariga den här gången skulle ställas till svars i offrets hemland Haiti istället för att skickas hem. Men när hennes team kommer fram till Haiti, var plötsligt den våldtagna pojken Woody försvunnen. Bortförd, för att inte kunna vittna.

Och i utredningen ser vi att det är polisbefäl, i den pakistanska FN-styrkan, som gett två lokala män uppdraget att gömma undan Woody…

Ann-Marie Orler
– Om de hade fått betalt eller något det gick inte riktigt att leda i bevis, men det fanns ju tecken på att några av polisbefälen faktiskt var med på det här.
Reporter:
– Och det var FN:s polisbefäl?
– Ja.

FN-utredarna krävde av de pakistanska FN-befälen att återlämna Woody – och nu tog utredningen snabbt fart. Ögonvittnen söks upp, medicinsk dokumentation tas fram, Woody själv berättar. En FN-polis erkänner och flera andra pekas ut. En lyckad utredning och till en början uppskattades hennes nya metod av FN-ledningen.

– Inledningsvis så var det ju positivt och det lyftes fram som ett bra exempel. Och det här var ju en modell som skulle kunna varit riktigt bra men sen så pratades det inte om det utan man gick bara vidare till nästa. Och nej, det tystades ner, det vart inte nåt mer diskussioner om det.

Trots att det gick på bara några veckor, och att bevisen i ärendet var starka slutade det ändå inte som hon hade hoppats.

– Vi försökte då få att immuniteten skulle lyftas så att de faktiskt kunde ställas till svars på Haiti. Men istället så hade man, man – eller man – alltså den som var min chef och chefer i organisationen kom överens med det landet som det gällde, med den medlemsstaten att de själva fick skicka en tillfällig domstol.

Och det skedde på väldigt, väldigt kort och ingen hann riktigt reagera förrän än det var avklarat. På en privat middag med Pakistans ambassadör har högste chefen för FN:s fredsbevarande styrkor gjort upp i hemlighet om att Pakistan själva får ta hand om fallet med de misstänkta våldtäktsmännen. I en militärtribunal döms två av FN-poliserna till ett års fängelse, men övriga utpekade, och deras ansvariga chefer, går fria.

Junie, Syster:
– FN säger att de kommer till vårt land för att hjälpa oss men misshandlar oss, efter de har utnyttjat oss struntar de i det. De kommer hit och våldtar våra barn, våra döttrar våra pojkar sen åker de tillbaka hem. De säger att de är makthavare de kan göra vad de vill, förstår du? De gör vad de vill sen går de. Vi litar inte på dem.

Arsène Dieujuste, Woodys advokat
– Kan FN acceptera att man bryter mot mänskliga rättigheterna på grund av denna immunitet? Jag tycker man ska ta bort denna immunitet så staten får möjlighet att skydda sin befolkning.

Ann-Marie Orler
– Vi får fram erkännanden och vi får bra resultat. Men ändå så väljer man att inte gå, driva ärendet till sitt slut på det sättet som det hade kunnat göra. Besviken, uppgiven. Och man kände förstås att, om inte ens det här kunde gå, vad ska till för att man ska få någon rätsida på den här typen av utredningar.

Woody bor idag på ett statligt barnhem och har svårt att prata om det som har hänt. Och han är ett av många offer för FN styrkorna här i Haiti. Några år tidigare fångades ett övergrepp på film – av förövarna själva – en skandal som blev internationellt känd: 

Arkiv: Al Jazeera 6 september 2011
”They went to Haiti to help the western hemispheres poorest nation, now their image is being tarnished by this video….”

En mobilfilm visar hur en 18-åring kränks av fredsbevarande marinsoldater från Uruguay, på en FN-bas i Haiti. Soldaterna hörs skratta. Två av dem håller ner tonåringen, en tredje, som vi ser med bar överkropp, förbereder sig för övergreppet. Resten av videon kan vi inte visa i TV.

Arkiv: AP 10 May 2012
Vittnesmål och läkarintyg slog fast att tonåringen våldtagits. Men inte heller i det här fallet åtalades soldaterna i Haiti – utan skickades till hemlandet Uruguay – där de slapp åtal för våldtäkt, och istället dömdes till mildare straff för att ha ”utövat tvång” mot den haitiske pojken.

Och nu kan Uppdrag granskning avslöja detaljer, i en hemlig rapport om hur FN-soldater från Sri Lanka, under flera år, systematiskt förgripit sig på fattiga barn i Haiti.

”De sexuella handlingar som de nio offren beskriver är alltför många för att kunna presenteras utförligt i den här rapporten…”

Övergreppen på barn pågick nästan överallt: i FN-fordon, containrar, i buskage och inne på förläggningarna.

En tonårspojke: ”…hade både anal- och oralsex med över 100 lankesiska soldater, i genomsnitt fyra personer per natt. De betalade vanligen 2 dollar.”

Barnen fick mellan en och fem dollar, ibland lite kex, juice eller yoghurt av soldaterna i betalning. Flera flickor blev gravida. Och när nya soldater kom till Haiti kunde övergreppen fortsätta.

”Lankesiska soldater lämnade ut hennes kontaktuppgifter till nyanlända soldater, som ringde henne för sexmöten.”

114 militärer – bland annat höga befäl – identifierades och skickades hem till Sri Lanka. Tjugo av dem degraderades eller fick andra disciplinära straff. Enligt uppgift åtalades ingen. Världen över har flera hundra barn vittnat om övergrepp från personer utsända i fredsbevarande insatser de senaste åren. Och det känner FN till.

Det här är antalet anmälningar av sexuellt utnyttjande och övergrepp de senaste åren – enligt FN:s egen statistik. Men antalet offer är större än antalet anmälningar. Vissa fall omfattar flera förövare och flera offer. Till exempel i ett fall förra året i Centralafrikanska republiken, identifierats 42 barn. Och i ett annat fall 36 barn.

Bara i dessa två fall – 78 barn som ska ha utsatts för sexuella övergrepp av FN-soldater. Men FN-utredningarna landar ofta i… ingenting. Bara var tredje utredning leder till några åtgärder eller straff.

Paula Donovan:
– The same system that works for all the rest of us, has to work for people who works with the United nations. That when we commit crimes the government with jurisdiction over those crimes investigates, might charge us, and bring us to court and then we stand trial and there is a defence and a prosecution and an unbiased judge makes a determination and you are either found guilty or you´re not. And if you´re found guilty you spend time in jail. That can only happen if the United nations steps back and says we are the ones that are being accused of these crimes, we can not possibly also be the once who are investigating and prosecuting and you know essentially making judgements about these crimes that we ourselves are being accused of.

Det låter ju självklart men det här är en het fråga för FN. Det är FN:s 193 medlemsländer som bidrar med pengar och personal. Över 100 000 personer i fredsbevarande insatser varje år. Hela systemet är beroende av det. Så att anklaga ett lands utsända för övergrepp är därför politiskt känsligt.

Ann-Marie Orler:
– Man går inte åt medlemsstaterna så hårt utan man hittar politiska lösningar eller man försöker lösa saker på ett annat sätt. Och det är, just när man kommer till den här typen av övergrepp så blir inte det bra.

De politiska målen och relationerna med länderna är viktigare än att en 14-årig pojke får någon upprättelse på något sätt.
USA är det land som bidrar mest ekonomiskt och just FN:s oförmåga att hantera problemet har gjort att FN-kritiker använder de sexuella övergreppen för att göra politiska poänger och skada organisationens trovärdighet. Här en debatt i senatens utrikesutskott.

Arkiv: C-span 13 april, 2016
Bob Corker:
– If I knew that UN were sending peacekeepers into my neighbourhood I would leave here immediately, I would drop what I was doing I would catch the next flight home and I would go home and try to protect my family from the abuse that they put forth on the very people that they try to protect.

Och i FN:s högkvarter i New York är övergreppen en högst aktuell fråga. Efter Anders Kompass-historien utsågs en särskild samordnare för FN: s åtgärder mot sexuellt utnyttjande och sexuella övergrepp.

Jane Holl Lute:
– The extensivness of the UN:s authority does not extend to the prosecution of crimes. So this illustrates though the dilemma we exist in. But Im not going to allowe that dilemma,  to mean that we can´t make progress on preventing this wherever possible and responding rapidly whitin the embed of our authority when it does occur.

Reports: Friends of UN claim that in order to fight the problems UN, and membersstates has to step out of the juristicion process and let an UN independent organization investigate and bring perpetrators to justice. What do you think about that, like a special court?

– Right, I, I don’t know what I think about that. It is an idea that I heard, So the question we have to ask is an independent court the only answer? Is that the only way.

Reporter:
– Maybe It is one answer?
– I don’t know.  The fine men and women who make up the UN serves and the men and women who make up our military and the police deserve practical sulutions and messures. Im not willing to say there is some silversoulution out there for better training. No, everybody needs to personally associate to this agenda. You need to know what the rules are. We printed out these small cards “No excuses-card” to distribute to everyone. There is no excuse for not knowing what our rules are. There is no excuse for not abiding by our rules.

Reporter:
– Is that part of the problem that people that has been working in this missions they didnt know whats right or wrong?
– No, so I am not going to answer for them. What person can explain the abuse of a child in rational terms, I cant, and so I am not going to try.

Under det senaste decenniet har FN kommit med en rad förslag om hur man ska komma till rätta med problemet. Idag är frågan mer akut än någonsin.

Arkiv: FN presskonferens 9 mars 2017
We often focused on the perpetrator, but the victim has never really been at the center for us, and I think that is really in a sense a new approach.

Den 9 mars i år kom FN med ytterligare en åtgärdsplan – den nya generalsekreteraren har satt kampen mot övergreppen som en av de viktigaste frågorna för FN. Men runt om i världen finns svikna offer och anhöriga.

Woodys syster Junie:
– Vi litade på dem när de kom för att hjälpa oss.
– Vi öppnade våra dörrar för att ta emot dem.
– Nu är alla efter dem och talar för dem att de måste åka hem, deras mandat har gått ut, för att vi litar inte på dem.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

FN och övergreppen

Mer i ämnet