Om cookies på våra tjänster

Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. Om du inte godkänner eller vill ha mer information kan du läsa mer här: Om cookies och personuppgifter

Pojkarna från Fittja: del 1 & 2

Visa alla (2)

UPPDRAG GRANSKNING · Läs manuset till Pojkarna från Fittja, ett reportage i två delar om fem killar som råkade fastna på bild tillsammans med Janne Josefsson för 17 år sedan.

ur ”Fittja Paradiso” 1999
Röst: Fittja nya Chicago.

Kvinna i kiosk: Om Fittja är så bra varför bor det inga svenskar här. Jag slår vad om att 95 procent av Fittjas boende är invandrare. Om jag pratar skit om invandrare. Jag är själv invandrare, men fast för att få en bra miljö till invandrare så måste vi blandas. Tro mig jag har gått i skolan. Det enda vi pratar i skolan är arabiska, turkiska på rasterna.

Grabb med pistol: Maffia, idiot jag skjuter.

Oguzhan(ung): Kolla på honom. Se där, dumma. Men om vi kan se Fittja jämfört med till exempel Småland där jag bodde förut. Där de är snälla, ingen bråkar, ingen gör någonting. Och ingen tjafsar emot.

Äldre kvinna i kiosk: Om jag säljer kiosken. Aldrig att jag bor här i Fittja.

Oguzhan: Jag skulle vilja bo i Turkiet. Eller här i Sverige, då skulle jag vilja bo i mitt gamla hem i Småland. Här är det rena helvetet.
Janne: Det menar du inte va?
Oguzhan: Jo, jag bor här men ändå, vad kan man göra.

Janne: Känner du igen de här killarna. Han är från Turkiet, han heter Hozan eller något sådant där?
Äldre man i Fittja centrum: Jag vet inte. Jag bor här i Fittja i många år. Jag vet inte så bra.
Janne: Hur är det i Fittja nu då vad säger du?
Äldre man i Fittja centrum: Det finns mycket skit. Jag kan inte säga.  Ungdomar mycket. Här alla ungdomar förstör. Och polisen känna till och göra ingenting.

Janne: Känner du igen någon av dem?
Man i Fittja centrum:
Absolut. Jag känner dem.
Janne: Vet du var de finns? Bor de kvar här eller?
Man i Fittja centrum: Man ser inte dem för att de tar andra vägar…Jobb och sådant där.

Janne: Hej, får jag fråga dig en sak. Känner du igen de här killarna? För 15 år sen så gjorde jag ett program här Fittja.
Kille i bostadsområde: Ja... vad är det med dem?
Janne: Jag tänkte bara ta reda på…
Kille i bostadsområde: Om de är kvar eller?
Janne: Ja, om de är kvar. Om de bor här.
Kille i bostadsområde: Jag tror inte nån av dem är kvar faktiskt.

Janne: Känner du igen nån utav dem?
Kille i bostadsområde: Jag känner igen dem aa. De bor inte här i Stockholm längre. De två känner jag igen…Exakt..
Janne: Dem känner... det är han där va. Vart har de flyttat till?...
Kille i bostadsområde: Jag minns inte exakt, men det är långt i alla fall.

Janne: Det huset var det högst upp där. Där sände vi ifrån, Fittja Paradiso högst upp, stor 5-rums lägenhet. Minns de här loftgångarna också.

Kille 1: Vad är det för bilder du har där?
Janne: Det är killar som jag träffade för 15 år sedan, som jag tänkte höra vad de tog vägen.
Kille1: Är de skyldiga dig pengar eller?
Janne: Nej,nej.

Kille 2: Varför letar du efter dem?
Janne: För jag vill ta reda på vad som har hänt dem.
Kille 2: Vad har hänt med dig?
Janne: Vadå då?
Kille 2: Jag har hört att du pundar mycket.
Janne: Att jag pundar mycket. Hahaha.
Kille 2: Ja, du har blivit knarkare.
Janne: Ja, all right. Det går bra.

Janne: För 15 år sedan var jag här och gjorde ett program.
Kille i bil: Ja, jag vet.
Janne: Då träffade jag på de här småkillarna som då 11,12,13 år någonting.  Känner du igen någon av dem om de bor kvar?Kille i bil: Han är kvar.
Janne: Han är kvar?
Kille i bil: Han är kvar. Han syns ibland jag tror att han har flyttat. Den där han bor på Gotland.
Janne: På Gotland?

Kille i bil: Ja, vem är det här, jag känner igen ansiktet.
Janne: Är det han som bor kvar menar du?        
Kille i bil: Ja, han bor kvar.
Kille i bil 2, (medpassagerare): Hur länge sedan var det här?
Janne: 99, 15 år sedan.
Kille i bil: Det där Paradiso?
Janne: Ja, Fittja Paradiso, just det.
Kille i bil: Exakt.

Janne: Vet du var man kan träffa på honom då? Det hade varit kul att höra vad som hänt med dem?
Kille i bil: Centrum på dagarna. Han har två stora hundar.
Janne: Nej! Vad heter han?
Kille i bil: Oguzhan.
Janne: Oguzhan, två stora hundar. Vet du var han bor ungefär?
Kille i bil: Han bodde inne i stan men han flyttade hit för en månad sedan tillbaka.
Janne: Nej!
Kille i bil: Ja, han är tillbaka. Han brukar vara här vid ATG Centrum.

Kille ATG: Oguzhan?
Janne: Oguzhan, ja just det.
Kille ATG: Han har precis kommit tillbaka till Fittja.
Janne: Ja, det har jag hört.  Vet du var han bor?
Kille ATG: Längst bort vid villorna.
Janne: Vid villorna. Är det Krögarvägen då eller?
Kille ATG: Ja, efter Krögarvägen tror jag.
Janne: Bor han i villa?
Kille ATG: Radhus tror jag.

Janne: Han bor i radhus. Han har två hundar har jag hört.
Kille ATG: Ja, en hund i alla fall.
Janne: En hund. Är du i deras ålder eller? De kan vara 27, 28 idag.
Kille ATG: Ja, jag är 30.
Janne: Ja. Bodde du här när jag gjorde Fittja Paradiso?
Kille ATG: Jag minns….ja, jag bodde här. Det var längesedan men jag kände igen. Jag minns programmet också.
Janne: Tack ska du ha. Vi försöker hitta dem. Ha det gott hej,

ur ”Fittja Paradiso”1999

Janne: Bilden som media ger är ensidig mörk och svartmålar området, och människorna.  Det dåliga ryktet kan vara svårt att leva med, men Fittja är långt ifrån en idyll. När skolbaren får uppgiften i den så kallade framtidsverkstaden att bygga upp Fittja som paradis. Tolkar de det så att de ska göra det så attraktivt att politiker och andra makthavare och deras barn skulle vilja flytta hit, och då gör de om hela Fittja och bebyggelsen i fantasin.

Ulf Hansson: Jag tror inte att du och din familj skulle vilja bo i det här området. Jag tror inte det faktiskt som det är alltså. Jag tror inte dina barn skulle må bra av att bo här. Bland det som finns här om man säger.

Janne: Du tror inte det?
Man: Jag tror inte det. Ärligt talat så tror inte jag det. För jag har märkt det. Det är många svenskar som flyttar här ifrån.

Janne: Ja, det är Janne.
Oguzhan: Hejsan är det Janne Josefsson här.
Janne: Ja, det är det.
Oguzhan: Hejsan. Jag fick samtal från Ungdomens hus i Fittja.
Janne: Vad glad jag blir att du ringer mig. För att jag vet inte om du kommer ihåg att jag filmade dig för 15-16 år sedan?Oguzhan: Jag kommer aldrig glömma det. Det är klart jag kommer ihåg det.

Janne: Gör du det?
Oguzhan: Ja, det gör jag klart och tydligt faktiskt.
Janne: Det hade bara varit och träffats och höra hur du har det och hur du fick det i livet och så där. Det är inte mer än så.
Oguzhan: Jag kan säga så här direkt, det har gått åt helvete för mig.

Janne: Menar du det?
Oguzhan: Oh ja. Jag har suttit inne två gånger. Separerad. Jag håller på att kämpa mig upp nu igen. Det har gått åt helvete. Faktiskt.
Janne: Herregud. Men kan du inte göra så att om du är här om ett par timmar slå mig en signal du har ju mitt nummer så hörs vi. Det är bra Oguzhan. Ha det gott, hej.
Oguzhan: Hej.

Janne: Ojojoj. Det har gått åt helvete sade han. Det var hans bild av sitt liv hittills. Han är väl kanske uppemot 30 år i dag. Fittja Paradiso som vi kallade det.

Janne: Han var ju så go kille då. Jag funderar på hur han är nu. Hur han har formats och hur han formulerar sig. Han var ju inte så glad i Fittja då som 11-12 åring. Då beskrev han först att livet har blivit ett helvete. Hur ser han ut idag… Fittja Boy.
Oguzhan: Ja, hallå.
Janne: Ja, det är Janne Josefsson här. Var kan vi träffas då? Nu är jag i Fittja.
Oguzhan: Jag är i Ungdomens hus.

Janne: Alltså du är det men då kommer vi dit då.
Oguzhan: Ja, det är bara att komma.
Janne: Hej, hej

Janne: Är det lugnt nu i Fittja eller?
Kille: Nej, inte ett dugg.
Janne: Det är det inte. Hur är det då?
Kille: Det är öppen narkotikahandel.
Janne: Totalt öppen? Vad gör polisen då?

Kille: De är handfallna. Du vet hur det är, det är parallella samhällen och det börjar likna mer och mer inne i Tensta och Rinkeby. Mycket yngre, 20,  20+ ibland så belägrar de bankomaten... *ohörbart*. (Buss brummar förbi). Det är på gränsen till anarki.

Janne: Är det Oguzhan?
Oguzhan: Va?
Janne: Nej, jag ska träffa Oguzhan.
Kille: Oguzhan?
Janne: Nu får jag gissa vem det är. Det är du. Hallå.
Oguzhan: Hej.
Janne: Du är dig lik, nu ser jag att det är du. Kommer du ihåg hur du såg ut?

Oguzhan: Får jag se. Fuck, vad roligt. Är det sant? Var det här jag eller? Menar du allvar?
Janne: Jo, där är du.
Oguzhan: Fy fan... Yasin vill du se hår bara? Jag ber dig kolla på det här, kolla hur jag ser ut bror. Det här är helt sjukt.
Janne: Här är kompisar, där är det också kompisar. Där är väl...

Oguzhan: Det här är bara... kan man retuschera det här, göra de snygga, jao. Ser du Janis, vilken tjockis! Det var när han rullade fram till skolan istället för att gå. Vi kan gå i biorummet.
Janne: Ja, det gör vi.

De var fem pojkar i Fittja Centrum 1999 som fastnade på korten. De heter Musa, Ramzy, Oguzhan, Janis och Johnny som är storebror till Musa. Och kommer alla från olika länder. Från Irak, Grekland, Turkiet och Syrien. Oguzhan flyttade från Fittja när han var i 20-årsåldern in till Stockholm. Men sen ett par månader har han flyttat tillbaka efter en separation. Hem till sin mamma.

Oguzhan: Jag är ingen dålig människa men jag tog mig ut ur Fittja på ett fel sätt tycker jag. Jag gjorde det inte på rätt sätt, att ta sig ur sin förort från sitt hem ska du vara beredd på att göra det. För att jag lämnade min familj här, mina kompisar är min familj, min ort är min familj, det är mitt hem. Jag var inte mogen nog. Jag var en ung kille som var busig. Jag var störd och stökig. Mina större förebilder fanns fortfarande kvar här och så träffade jag en tjej och försvann härifrån. Flyttade in till stan. Lekte ”Stan-boy” men det passade inte mig.

Janne: Men vilka var dina förebilder?
Oguzhan: Lite äldre från Fittja.

Janne: Kriminella killar?
Oguzhan: Kan man säga. Två av dem…några av dem lever inte nu de har blivit skjutna. Men de brukade alltid säga till mig” håll dig borta från droger för du kan inte tänka klart.” Och jag använde aldrig droger när jag var i Fittja, kanske lite röka och så. Men när jag flyttade från Fittja så hastigt. Så var det så att jag var så desorienterad att jag visste inte hur jag skulle bete mig riktigt. Jag kom in i en helt annan miljö, jag mådde dåligt och då började jag använda lite tyngre droger.
Jag valde det själv så klart men då hamnade jag i stan, mitt i söder.  Jag festade non-stop. Torsdag, fredag, lördag, söndag, onsdagar.

Oguzhan: Och för eller senare introduceras kokain och sånt för dig. Och när du väl har börjat känner du ”ja, det är kul”, sen blir man beroende väldigt snabbt och så går det inte att säga stopp. När du mår dåligt över det och så mår du dåligt över att du lämnat din familj, jag tappade kontakt med min familj också. Nu som sagt är jag tillbaka i Fittja och jag mår bättre än vanligt, jag mår som jag ska.

ur ”Fittja Paradiso” 1999

Ung kille: Ja, nu börjar det dra ihop sig. Nu börjar det bli klart.
Reporter: Vad vill du göra när du blir vuxen?
Ung kille: Bli en av dem som är i Fittja centrum. Bli en av dem. Till exempel att råna och tjuva och sådana grejer.
Reporter: Beroende av?
Ung kille: Råna, råna.

Janne: Hallå Musse. Tio minuter och vet du vart jag menar det här hörnet. Jag ska fråga här vänta ett ögonblick. Ursäkta, om man skulle förklara var man befinner sig nu vad säger ni?

Man på gatan: Mitt i sumpan, affärsgatan-
Janne: I sumpan, affärsgatan. Nej, vad roligt.
Janne: Sätt dig så ska jag visa några kort för dig.
Musse: Jag har inte ens själv sett de där. Men Gud vad annorlunda säkert.
Janne: Ska vi se om jag är rätt ute här.

Musa som kallas Musse, är 28 år och är ett år yngre än brodern Johnny som också finns med korten. De lämnade Fittja bara några år efter att vi träffades 1999. Båda har i många år bott på olika foster- och behandlingshem på Gotland och på olika ställen runt om i landet.

Musse: Vad annorlunda jag såg ut.
Janne: Du har aldrig sett de här naturligtvis.
Musse: Det där är Johnny. Vad liten jag var.
Janne: Ja, du var kort.
Musse: Ja, jag har vuxit till lite.
Janne: Du och din brorsa har inte haft…
Musse: Efter det här så lämnade vi Fittja.  Farsan dog så vi blev flyttade till familjehem. Så jag bodde på hem tills att jag var 18 år.

Janne: Din mamma kunde inte ta hand om er?
Musse: Nja.. jag kände inte min mamma då, det var en komplicerad sits. Jag bodde med min pappa och han sa att min mamma var död.

I dag hyr Musse olika andrahandslägenheter i förorter. Jobbar som bartender, vakt och tränar oerhört mycket. Han kallades Fittjas minste kille.

Janne: Hur länge har du bott här då?
Musse: En månad efter att jag lämnade sambon så var jag tvungen och flytta och hitta eget.
Janne: All right. Hur länge får du ha den då?
Musse: Så länge jag känner för.
Janne: Är det så?
Musse: Ja.
Janne: Det är väl bra.

Janne: När du ser på de här bilderna och tiden då. Hur tänker du då?
Musse: Hur jag tänker…först så tänkte jag vad gjorde jag där just då. Hängde jag bara och va i centrum. Vad gjorde jag, hur kom ni på oss typ sådär. Sen dessutom mitt på dan borde inte jag va i skolan då typ. Jag vet inte. Jag vet att jag var borta mycket och sprang mycket i centrum och... gjorde konstiga saker. Vet inte riktigt. Vi var fem grabbar som hängde i centrum umgicks, det var där man var liksom.

Janne: Hur var ditt liv då berätta?

Musse: Det var annorlunda utan tvekan. Det fanns ingen stabilitet. Det fanns ingen säkerhet inget tryggt hem och så. Det var annorlunda. Du gick till skolan själv, du skulle kliva upp till skolan själv, du skulle göra dina hemläxor själv. Du skulle städa och laga mat och diska, allting samtidigt och du var 7,8,9,10 år.

Janne: Det var du och din bror och de var ... hade du en eller två föräldrar hemma?
Musse: En. Farsan sa ju att morsan var död.
Janne: Han sade att hon var död?
Musse: Ja, så det var ju typ, jag fick aldrig fråga. Liksom farsan, sen jag var barn, asså här till och med när jag tänker på den här bilden. Oguzhan och Ramzy och Janis, de var ju mina vänner, de trodde också att min mamma var död.

Janne: Hur gammal var du när du visste att du hade en mamma som var vid livet?
Musse: Tolv, det var bara något år efter det här.
Janne: Varför sade han så då?
Musse: Han hatade henne. Helt utan anledning bara för att hon lämnade honom.  Det var bara därför.
Janne: Men hon lämnade er också?

Musse: Hon ville inte det. Farsan var smart men på fel sätt. Han fick ju full vårdnad. Han var ondskefullt geni. Han hade inte stabilt arbete. Han jobbade på lager ett tag.
Janne. Han dog då sen när du var i tolvårsåldern?

Musse: Minnet jag har är typ att han vaknade upp en dag och han bara ”jag känner mig yr” och då trodde vi som vanligt att han var förmodligen bakfull eller hade tagit för mycket droger. Så det var inget mer än så.

Janne: Vad gick han på?
Musse: Allt. Om du frågar Oguzhan…. Han kunde komma knacka hemma oss mitt på dagen klockan ett, två. Jag kommer ihåg det. Jag fick typ öppna brevlådan och prata med honom genom brevlådan för om jag öppnade dörren fick jag stryk liksom.

Janne: Men hur hade ni det blev kläder och mat?

Musse: Jag vet inte vart kläderna kom från om jag ska vara ärlig. Jag har inte ett enda minne av att farsan har följt med mig och köpt kläder. Inte ett enda det finns. Så jag snodde kläder.

Janne: Var du ofta i skolan då?
Musse: Jag var där dagligen för att jag ville ha mat.
Janne: För att du ville ha mat?
Musse: Jag åt jättemycket i skolan. Folk fattade inte, de trodde jag hade mask. Men det var bara för att jag inte åt någonting hemma.

Janne: Ingenting?
Musse: Typ ingenting. Typ ingenting…Jag kommer ihåg att jag gick till kylen och det fanns ingen mat. Jag var ändå så hungrig att jag fortsatte öppna kylen och önskade att det skulle hända någonting så där. Så man fortsatte titta bara. Kan det komma någonting så här.

Janne: Kunde han slå dig?
Musse: Han ja. Han spräckte min panna. Jag har spräckte mitt kranie ändå upp hit. Så jag har dåligt närminne. Fick ett järnrör i huvudet.

Janne: Men var det ingen som såg något?
Musse: Tror inte att var någon som brydde sig.
Janne: Skolan?
Musse: Nej.
Janne: Såg de det?
Musse: Ja, de har sett mig. Alltså jag kunde komma blå till skolan ingen som sade något. Farsan kunde slå som att vi hade gjort illa honom förstår du. Typ som att han inte känner oss. Det var det som var skillnaden.

Janne: Han slog rejält.
Musse: Han kunde sparka mig i huvudet när jag låg ner. Han slutade inte slå. Jag kommer ihåg det. Alltså 100 procent alltså. Bland folk sparkade han man i huvudet så där. Jag kommer ihåg att vi bad ihop att han skulle dö och vi gjorde det flera gånger. Och sen när han dog så tog vi illa upp för att vi trodde att det var vårt fel. VI var bara barn. De bara ”din pappa är död”, och vi tittade på varandra och vi visste att vi hade suttit och bett tillsammans till Gud om att han ska dö. Och vi tittade på varandra och kände skuldkänslor båda två, att det är vårt fel.

Janne: Hur ser du på din pappa?
Musse: Inte mycket.
Janne: När du ser honom framför dig?
Musse: Jag minns knappt hur han ser ut. Jag kommer knappt ihåg hur han såg ut.
Janne: Det är klart du gör.
Musse: Nej, jag lovar. Jag kommer knappt ihåg hur han såg ut. Jag vill inte veta. Jag eldade upp alla bilder på honom när jag var 13,14, 15 senast då eldade jag upp alla bilder på honom.

ur ”Fittja Paradiso” 1999

Kvinna på Östermalm: Det är en mycket trevlig hund.  Blandning mellan en lasaps och dvärgschnauzer. Han är mycket egensinnig, envis och speciell.

Reporter: Snäll?
Kvinna på Östermalm: Han är mycket snäll.

Klippbilder på crazy dogs i Fittja.

Oguzhan är alltså tillbaka i Fittja hos sin mamma och systrar i radhuset och börjat köra taxi i sin styvpappas företag. Han är nedstämd på grund av bråk med sitt ex och har dålig ekonomi.

Redan vid 15-16 årsåldern dömdes han för misshandel och olaga hot. Sen stöld, rån, hot mot tjänsteman och ringa narkotikabrott. Korta fängelsestraff och skyddstillsyn. Mamman som bott i Sverige i 40 år är den viktigaste av alla för Oguzhan. Sen är det nog hunden.

Oguzhan: Nu ska jag gå och sälja min hund, nu är det dags att sälja honom. Så startar man ett nytt liv utan han eller hur.
Janne: Hur känns det då?
Oguzhan: Skit! Men vad ska jag göra? Jag måste, det går inte med hunden. Funkar ju fan inte. Om jag ska gå vidare så måste jag koncentrera mig på mig själv och det är det som är första prioritering. Jag kan inte koncentrera mig på två grejer samtidigt.
Janne: Hur kommer du må när du kör hem?
Oguzhan: Jävligt piss förmodligen, kommer vara jävligt aggressiv i trafiken förmodligen, kommer vara ett vägmonster. Sen lugnar det ner sig efter ett tag tror jag.

Oguzhans mamma: Hunden som barn, han honom mycket älska den.
Janne: Du betyder mycket för Oguzhan också det vet du.
Oguzhans mamma: Oguzhan väldigt snäll. Han (har) lite tufft….hoppas honom….Jag tror att jag ska hjälpa till honom mycket. Jag är ledsen till hunden.

Musse:Hallå! Hej mamma.

Pappan sade att mamman var död. Vid något tillfälle, när Musse var tio år, blev han bortförd av två män som körde honom till en lägenhet i Södertälje. De sade: ”detta är din mamma”, men Musse skrek att jag har ingen mamma och sprang därifrån. Numera har de kontakt.

Musse: När jag var liten kom ett tv-team till Fittja. De filmade oss ungdomar hur vi hade det. Jag sitter med dem nu. De håller på att fråga mig lite om hur det var i Fittja. Och vad som har hänt nu. Hur vårt liv ser ut i dag och så. Min mamma hälsar att sämsta stället i världen är Fittja. Hon har aldrig tyckt om Fittja. För mig är det min barndom mamma förstår du, jag tyckte om Fittja när jag var liten. Jag har några bra minnen mamma. Inte så många men några. Jättebra mamma. Jag älskar dig Yalla. Puss på dig. Bye Bye. Hon är gullig mamma.

Janne: Men du har kontakt med henne nu i alla fall, kan man säga att du har bra kontakt?
Musse: Jättebra kontakt. Jättebra. Jag är skitglad över det. Jag är bara lite ledsen för att mitt liv hade varit helt annorlunda om hon fanns i mitt liv från början.

Efter att pappan dog placerades de två bröderna i olika fosterhem. Först tillsammans, men sedan särade man på dem. De bytte till mammas efternamn och Johnny – Musses storebror – ändrade  också sitt förnamn till Gabriel, Gabbe.

Janne: Vad har du för kontakt med din bror Gabriel?

Oguzhan: Det är komplicerat som det är just nu. Han mår verkligen skitdåligt. Han mår dåligt nu. Han är min bror och jag älskar honom och jag kommer alltid att älska honom.
Oguzhan: Det är jävligt jobbigt att jobba med taxibranschen egentligen, men om inte jag jobbar med taxi, vafan ska jag göra annars? Såna som mig, som har haft det tufft tidigare behöver ett jobb där du håller dig borta ifrån alkohol…droger…inte för att jag asså hålla mig borta så men, mindre. Efter all skit som jag har gjort i mitt liv, och gjort morsan och dem besviken så det här är enda gången som hon är stolt över ett jobb jag har. Annars brukar det vara bar, dörrvakt. Mitt jobb som dörrvakt var bara att puckla på folk alltså. Sen nu när jag jobbar med taxi det känns konstigt för mig. Folk som sätter sig i min bil kan vara orespektlösa, och de tror bara för att jag jobbar med taxi så är jag en sådan ”babbe” som inte har utbildning, som inte har…Men om de ändå hade förstått du vet att vissa människor kan skapa sin levebröd från sten. Jag vet inte hur man säger på svenska men på turkiska låter det ännu bättre.

Oguzhan: Jag är fett lack som person.

Oguzhan: Ja jag är jävligt aggressiv. Jag är den som inte kan skilja på drömmar och verklighet. Det är jättekonstigt. Jag är väldigt.. * driver du med mig jag blinkers ditt dumma fanskap!* 
Poliser, poliser. Här har vi mer blåljus. Förut när jag såg blåljus så blev jag exalterad. Jag tyckte det var häftigt. Man drog till sig problemen när man var yngre. Det spelade ingen roll. Blåljus var blåljus. De största kriminella gangstrarna som jag känner kan faktiskt prata väldigt vårdat och fint med poliser. Det är de här småbarnen. Dem som ser polis och beter sig som apor, skriker ”Fuck the police” och grisar och sånt, det är dem som jagar status på fel sätt. Bränna bilar i Husby. Vad fan håller ni på med, det är din grannes bil du bränner din jävla bonde.

Musse är på väg till hovrätten i Stockholm där hans storebror Gabbe står inför rätta. Han överklagat en dom på sex och ett halvt år, för bland annat väpnat rån. Nu vill han få rättspsykiatrisk vård istället för fängelse.

Barn: Starka muskler, man ser att du är stark.
Musse: Tack så mycket. Tack.

Musse själv har suttit i fängelse flera gånger. Och det handlar om grova brott, våldsamma brott. Det senaste straffet avtjänade han för drygt ett år sen. Idag vill han leva ett normalt liv. Men Gabbe har på senare år gått med i ett tungt kriminellt gäng.

Musse: Vi får hoppas på att de sänker straffet nummer ett. Att de kanske insåg att det var ganska hårt straff. Nummer två, hoppas att han komma till en öppen anstalt eller får behandling på något sätt istället… annars är det inte så mycket mer jag kan göra. Det är bara att hålla tummarna. Jag känner mig hjälplös för jag kan inte göra någonting hur mycket jag än vill hjälpa honom liksom. Bara besviken han borde ha tänkt mer. Han borde använt huvudet mer. Någon gång får det räcka tänker man. Det är typ så jag tänker, när ska det ta slut liksom när kan vi ta kontroll över livet och bestämma själv.

Nu har det gått över två år sedan Musse träffade sin storebror.

Musse: Lite halvjobbigt att behöva åka dit och se honom igen faktiskt. Sex och ett halvt år, det är mycket. Det är sjukt mycket.

Oguzhan: Hallå.
Oguzhans mamma: (på turkiska)
Oguzhan: Hallå.
Ozughans mamma: Det finns te.
Ozughan: Ska jag stänga av spisen?
Ozughans mamma: Hej då.
Ozughan: Mmm, tja. Hej då
Ozughan: Turkiska morgonprogram är det värsta som finns alltså, alltid drama. Hela deras liv handlar om drama. Det finns ingen bra nyhet. Alltid drama.

Ozughan: Idag är situationen så här att jag ska åka hem till mitt ex föräldrar och göra upp ekonomiskt. Jag trodde det var över. What the fuck…ser jag ut som en miljonär? Ska jag behöva gå och göra rån eller?

Ozughan: Jag ser ingen framtid om jag ska vara ärlig. Just nu vill jag inte ens tänka på framtid för det känns inte som jag kommer komma längre än 30. Jag alltid sagt att jag tror att jag är död vid 30-årsåldern. Det kan lika gärna bli så.

Ozughan: Förstår du, nu har jag hamnat hos mina föräldrar igen, det är helt sjuk. Efter nio år bor jag här igen eller tio efter tio år bor jag hos mina föräldrar igen.

Musse: Det är överläggning, eller det är paus förmodligen. Jag vet inte vad det betyder ens. Vad är det de överlägger?
Man i hovrättens reception: Överläggning och sen slut.
Janne: Så målet är slutfört.  Jahaa…Vi kom för sent.
Musse: Vafan..

Förhandlingarna i hovrätten om Gabbe ska få fängelse eller rättspsykiatrisk vård återupptas om en vecka. Musse fick inte återse sin storebror.

Oguzhan: Grejen är att jag bara vill bli av med det här. Jag vill bara bli av med det här problemet. Jag har verkligen ingen ork. Nu har jag det jävla huvudvärket med att ska skaffa pengar. Var fan ska jag få tag på 170 000 spänn. Driver de med mig eller fuck!

Musse: Vänster om 100 meter.

Från det att Musse och Gabriel var 12 respektive 13 år placerades de hos ett drygt tiotal familjehem runt om i landet. Minnen från flera av dem är hemska. Men det första de kom till var ett jourhem utanför Stockholm där de bara skulle vara några veckor, men det blev ett år.

Musse: Det var jättebra familj, jag saknar dem verkligen. Jag har inte träffat dem sen dess. Det var första gången jag fick med mig matsäck jag visste inte vad det var så här. Det var skitkul. Här har jag gjort lite mackor till dig här har du lite te och varm O’boy.  Jag bara ”WTF”  en sådan liten skitgrej gjorde mycket för mig och jag har alltid haft in inuti mig att jag vill åka dit och knacka på deras villa. ”Hej, kommer ni ihåg mig. ”

Janne: Det är nog 15 år sedan va?
Musse: Ja. 15, ändå mycket.
Janne: Ja, vet du vad de heter?
Musse: Gunilla är det jag kommer ihåg.
Janne: Hur såg villan ut?
Musse: Jag kommer inte ihåg. Men jag kommer känna igen den.
Musse: Vad annorlunda det ser ut här.

Janne: Var det här du gick?
Musse: Ja, jag fortsatte….jag gick längs vägen här. Längre fram här nånstans tog jag vänster ner mot skolan.
Janne: Ursäkta mig, finns det någon högstadieskola här. Det gör det inte…
Musse: Alltså det ska finnas ett högstadium.  Rakt ner här va.
Kvinna vet vägen: Jo, det finns om du fortsätter.

Musse: Då måste det vara här nere. Kör rakt fram. Jag kände igen den här vägen. Någon av de här till höger.
Janne: Menar du det?
Musse: Ja, det kanske kan vara det här huset. Kanske.
Musse: Men Gud, vi får se om det är rätt. Kan det vara här jag var?
Janne: Här är ingången tror jag.
Musse: Det kan vara här också. Alltså jag minns inte. Vad dåligt minne jag har. Det är ingen här inne ens. Det kan mycket väl vara det här huset. Jag kommer ihåg att köket var där inne.

Musse: Hallå?
Grannen: Oj. Du hörde inte du gick så tyst.

Musse: Förlåt, det var inte meningen att skrämmas. Jag ber om ursäkt. Förlåt.
Grannen: Det är ingen fara. Hej.
Musse: Hej, Musse heter jag. Jag bodde på den här gatan för 15 år sedan hos en fosterfamilj, och det fanns en dam där som hette Gunilla. Är det de här huset, bor hon kvar?
Grannen: Ja, de är bortresta uppe i Norrland för tillfället.

Musse: Nej.
Grannen: Det är ju synd.
Musse: Jag har inte sett dem på 15 år. De tog hand om mig när jag var ett litet barn så jag ville bara hälsa.

Ramzy: Ramzy..
Oguzhan: Ramzy boy vad gör du?
Ramzy: Vad händer bror?
Oguzhan: Jag sitter här i bilen och jobbar. Janne kan ju förklara det lite bättre för dig. Vi var ju med när vi var små där.
Ramzy: Ja, precis.
Oguzhan: Och då vill de göra en uppföljning på hur det har gått för oss och hur det ser ut. Jag tänkte att vi kunde träffas vid tre. Vi kan kolla om det är någonting. Men jag ger ditt nummer till Janne. Men vi syns någon gång bror snart bror.  Hej då.

Ramzy: Tja. Hej då.
Oguzhan: Jag har alltid var upp och ner men Ramzy han har alltid åtminstone varit busig men stabil. Han har alltid haft kontroll på läget för sig själv. Och nu är han gift med en tjej som han älskar. Han ska bilda familj och alltihopa.  Jag är fortfarande 29 bast och inte har ett skit. Jag har inte ens koll på vad jag ska göra och vad som händer liksom. Det är bara High Chaparall för mig. Jag vill ju vara miljonär och ha en strandvilla i Miami. Men nehe du, det har jag inte.

Oguzhan: Det här är musik. Har du hört den. (spelar upp musik)

ur ”Fittja Paradiso” 2000

Polis: Om man jämför med 5 – 10 år tillbaka i tiden så är skjutvapen mer normalt på något sätt. De här individerna ser skjutvapen som en normal grej man kan ha med sig i fickan när man är ute, som en form av försäkring för liv och hälsa.

Janne: Men du har bott här i 40 år.
Äldre kvinna: I 40 år. Det blir 41 år till jul.
Janne: Men tycker att det blivit värre här alltså?
Äldre kvinna: Ja, man känner ju inte igen sig i människor nu tycker jag.
Janne: Det är klart att det är en stor omsättning på det.
Äldre kvinna: Du vet att det är så mycket som har kommit in. Men jag gillar de här irakierna.
Janne: Det gör du?
Äldre kvinna: Ja, jag pratar med dem så fort jag ser dem.

Äldre man: Du har ju det här ungdomshuset som ligger på andra sidan. Vet du vad den kallas i folkmun?
Janne: Nej.
Äldre man: Förbrytarskolan.
Janne: Förbrytarskolan, varför?
Äldre man: För där springer gangstrarna och plockar fram ungarna. Knark och skit.
Äldre kvinna: Det är där de lär sig att göra brott.
Janne: Är det så?

ur ”Fittja Paradiso” 2000

Polis: De här individerna ser skjutvapen som en normal grej man kan ha med sig i fickan när man är ute, som en form av försäkring för liv och hälsa.
Reporter: Bar du skyddsväst för 5-10 år sedan?
Polis: Nej, jag slarvade väldigt mycket med det i början av min karriär. När jag jobbar här nere skulle jag aldrig tänka mig att jobba ett pass utan en.

Äldre man: Du vet det här. Det är ju för fan rena jävla …. (viskar)ghettot.
Janne: Vad sade du?
Äldre man: Det är rena ghettot det här.
Janne: Du kallar det för ghetto?
Äldre man: Ja, hela området alltså. Det är inte bara den här vet du. De har hela jourvägen vet du.

ur ”Fittja Paradiso” 2000

Poliser: Du får öppna nu. Kom ut. Lägg dig ner.
Björn(entreprenör): Tanken är att man ska öka belysningsnivån och i och med det öka säkerheten och trivseln. Jag ser ju att det är mörka fläckar absolut och sådant skapar otrygghet. Jag har var nere och tittat i garaget här nu för någon har tänt eld i garagen.

Janne: Är det helt nedbrunnet där menar du?
Björn: De satte eld på två bilar. Men i ett garage så blir det liksom en jättebrand. Jag tog bild i ett av garagen. Skotthål i dörren. 9 millimetersskotthål i dörren.

Janne: Är det dörren till garaget?
Björn: Uppgången upp till trappen då.
Man i Fittja: De som tar hand om….. politikerna har glömt bort hela Fittja. Kriminalitet och droger är överallt. Gå in i varje port i Forvägen där jag bor så får du se alla port.

Janne: Alla?
Man i Fittja: Alla trapphus.
Janne: Vad får jag se för nåt?

Man i Fittja: Folk som sitter och röker på trapphusen, du hittar öl, du kan höra folk stöna mitt på kvällen i ett trapphus. Det är kalabalik. Jag har bott här i 25 år och jag har själv varit missbrukare och nu mår jag bättre än förut. Men ungdomarna  röker som fan, det är drogerna.
Janne: Hur gamla är de då?

Man i Fittja: Kanske 11,12,13. Du kan hitta folk som kommer och tigger cigg från dig som är elva år. Nej, jag har bott här hela mitt liv. Jag har själv blivit personrånad när jag var 11 år med vapen.  Jag vet hur det är, jag vet hur det ligger till. Du är kanske den första svensken på fem år jag sett här i Fittja alltså.
Janne: Men svenska är väl alla som bor här egentligen?
Man i Fittja: Ja, vi är svenskar...hur ska jag förklara... vi är inte svenskar och vi kommer aldrig bli svenskar. Jag tror aldrig det, nej omöjligt. Vi kommer vara invandrare hela livet. Vi är stämplade. Det är som att stämpla ett djur. Vi är samma sak.

Janne: Hej hej!
Ozughans syster: Varför har ni inte skrivit Kvinnokraft?
Ozughans mamma: De är nya, nysydda.
Oguzhan: Vad är det där? Jaha, mammas lilla väktargrupp.

Oguzhans mamma har börjat nattvandra med andra mammor i Fittja. De ser många unga barn fara illa i Fittja i dag, och många av dem saknar respekt för polisen. Knarkhandeln på torget i Fittja centrum kan ske helt öppet, natt som dag. Oguzhan har två systrar. Den yngsta läser till kriminolog.

Janne: Har de respekt för er då ungarna?
Oguzhans mamma: Mycket. Annars de lyssnar på mig. Mycket älska till mig.
Janne: Vad säger du när de kastar sten på polisen då?
Oguzhans mamma: Polisen.. barn lyssna på mig. alla kvinnor mormor o det…. barn gick ut... inte hålla. Tio bilar kommer polisbilar.
Janne: Tio polisbilar?
Oguzhans mamma: Alla barn gick slut plötsligt. De kastar de kommer slut inget mer.
Nilgun, Oguzhans syster: Mellanöstern så lyssnar man på dem äldre. Man är inte kaxiga mot dem äldre speciellt om det är folk man känner. Alla som går runt i Fittja är föräldrar till dessa ungdomar. Då är det liksom, ser jag henne och ba men gud det här är min kompis mormor sluta. Släng ciggen gör inte så typ, skrik inte. Det blir en sån stämning. Inte för att dem är rädda utan för att dem är mer...respekt liksom.

Oguzhan: Ramzy är i princip den enda som har lyckats, inte lyckats men som har det bra. Han har ett hus, en fin fru, en bra familj, ingenting hos kronofogden, ingenting hos polisen, Men han har varit mycket stökig tidigare och gjort bussaker fast han har alltid varit såhär stabil…Men du ser ju mig.

Janne: Varför har det gått så jävla bra för Ramzy då?
Oguzhan: Han har gjort rätt prioriteringar i livet. Varje gång han fått välja mellan två saker så har han valt det rätta. Han har alltid varit snäll, han har aldrig gillar och festa hårt. Han har aldrig varit ute efter någon status.

Oguzhan: Jag går inte fram till någon som tittar snett på mig och bråkar och nåt sådant där. Det typ inte min grej. Jag går inte och rånar och gör sådana där saker. Men jag är inte rädd för konsekvenser. Jag har slagits med en polis, jag har knockat honom framför hans kollegor och sen knockat andra kollegorna. Sen har jag åkt in för grov misshandel och tjänsteman jag vet inte vad. Slår en polisman mig jag bryr mig inte, Jag slår tillbaka.

Janne: Samtidigt är det status i Fittja att vara lite granna som du är att vara lite kriminell och vara tuff och hård. Är det status?
Oguzhan: Det är klart att det är status.  Det är det överallt.
Janne:  Inte överallt.
Oguzhan: I Fittja…och Lidingö kanske det inte är det. Rosengård och Fittja är de det. Är det i Rinkeby? Ja, det är klart.  Det handlar om respekt och respekt är status. Status är fri lejd om man säger så här du kan gå fritt du kan vara dig själv. Jag kan gå i mjukisbyxor bara sådär och jag kan se skit ut. Men de vet att den här killen ändå har gjort sitt eller jag han kan bete sig ungefär som han vill.
Oguzhan:  Hahaha, hans fru, kolla Ramzys fru.
Oguzhan:  Vi har aldrig hälsat du och jag.

Simona( Ramzys fru): Har vi inte, hej Simona.
Oguzhan: Hej, Oguzhan.
Janne: Hejsan, Janne heter jag.
Simona: Hej Simona. Trevligt.

Janne: Hej Ramzy vad roligt och se dig.
Ramzy: Tjena.
Janne: Känner du igen dig?
Ramzy: Där är jag. Mighty Ducks-keps den glömmer man aldrig. Vilka minnen det här väcker.
Janne: Det gör det.
Ramzy: Ja, så klart det gör det.

Oguzhans mamma: Han mycket sakna Ramzy.
Ramzy: Jag har saknat han också. Hahahaha.
Oguzhans mamma: Haha.

Oguzhan: När Ramzy kom till Sverige första gången…kommer du ihåg första dagarna.
Ramzy: Ja.
Oguzhan: Det var det bästa i mitt liv man(engelska). Han var helt lost och helt förvirrad.

Ramzy: Nej, men jag kunde inte språket. Det första ordet jag fick lära mig var ”lejon” . Så jag minns när jag gick in i klassen. De kom fram till mig och bara ”vem är du” typ så här och började prata med mig. Så jag fattade ingenting liksom. De bara ”vad heter du”. ”Lejon”. Typ så där. Så dem bara ”säg vad du heter” för dem trodde jag drev. Dem fattade inte att det enda ordet jag kunde var lejon.

Oguzhan: Han är den enda som har det bra och som förtjänar det också om man ska vara ärlig. Faktiskt jag lovar dig.
Ramzy: Nu får det låta som jag lever värsta drömlivet. Det är inte så.
Oguzhan: Nej, men kolla, du har en fin fru, en bra fru. Du har en bra familj. Du har ett jobb. Du har allting som man ska ha, enligt den här American dream. This is the Swedish dream. Mitt liv kommer gå neråt igen.

Ramzy: Allting ligger här uppe det vet du också.
Oguzhan: Jag vet.
Ramzy: Vi vet vad vi har gått igenom, vi vet vad vi sett och inte sett förstår du vad jag menar. Vi vet vilken väg som är bra och vilken väg som är dålig. Men ser det som ett gupp. Det är guppar i vägen mannen.
Oguzhan: Det här inget gupp, det är en vägg.
Ramzy:  Det är en vägg. Kör igenom den.
Oguzhan: Det går inte.

Musse: Jag som litet barn kunde hänga ute i Fittja mitt i natten liksom. Det var ingen som skulle göra någonting. Det är inte farligt förstår du. Barnen kunde vara ute på nätterna och på kvällarna för det fanns ändå den här respekten alla kände varandra.
Janne: Men nu då?
Musse: I dag? Folk bara…. Du går inte. Det går inte. Du ser fan folk har ju hoppat in i en fritidsgård och skjutit varandra. Det fanns inte. Det finns inte. Jag känner flera kompisar som har dött i Fittja.
Janne: För vad?
Musse: Blivit mördade.

Janne: Skulle du vilja bo i Fittja i dag?
Musse: Nej. De är mer hänsynslösa i dag.
Musse: Ja, jag har också varit stökig.

Janne: Droger, misshandel.
Musse: Hmm. Alltså jag är en lättpåverkad, förstår du. Har jag lugn och ro i mitt liv så har jag stabilitet i mitt liv. Har jag mycket problem i mitt liv så påverkar det mig, förstår du. Har jag rörigt runt omkring mig så blir jag en rörig person.

I dag kommer hovrättens dom. Musse storebror Gabbe döms till sex års fängelse. Han får inte rättspsykiatrisk vård som han hoppats. Tidigare är han dömd för bland annat vapenbrott, narkotikabrott, olaga hot och utpressning. Vad hände den lille killen från Fittja? Han har två små barn som inte kommer få träffa sin pappa på länge. Gabbe är nu 29 år gammal.

Janne: Hej Gabriel. Hur är det?
Gabbe: Tjena, det är lugnt. Själv då?
Janne: Jo, det är bra.
Gabbe: Skönt.
Janne: Du har inte fått reda på domen från förra veckan?
Gabbe: Nej, den kommer nu i dag.
Janne: Musse kanske kommer senare också.

Janne: Jag har fått ett meddelande här. ”Hej Janne hoppas allt är bra och att jag inte gör för mycket problem nu. Men efter en massa snack med tjej och familj och vänner så har jag bestämt att jag inte vill vara med mer. Förlåt i alla fall men vill inte vara med på tv om mina dåliga sidor. Musse hoppa av…

Pojkarna från Fittja: del 2

Röstbrevlåda: ”Välkommen till Telenor-röstbrevlåda som tillhör 0xxxxxxxxx

Janne: Musse?
Tjej i telefon: Ja, nej.
Janne: Du vet inte vem jag pratar om alltså?
Tjej i telefon: Jo, jag vet vem du pratar om, men jag är inte med honom.
Janne: Vet du hur jag skulle kunna få kontakt med honom?
Tjej i telefon: Nej, jag har inte hans nummer eller någonting sådant.

(Janne ringer nytt samtal)

Janne: Vi vet ju inte ens om han bor kvar här.  Men det är väl troligt i alla fall.
Janne: Var ska jag ringa på?

(Oguzhan klipper sig)

Oguzhan: Ska vi se om hon klipper bra nu.
Oguzhan: Hallå, tror du att man får tillbaka håret eller?
Frisör: Nej.
Oguzhan: Nej, då kommer jag få leva så här som en halv George Clooney.
Oguzhan: Vad aggressiv frisörska du är alltså, bara slå sina kunder. Gör du så med alla eller?
Frisör: Nej, bara med dig.
Oguzhan: Varje gång jag åker hem här ifrån har jag nackspärr och grejer.
Frisör: Jag orkar inte.
Oguzhan: Säg som det är. Jag är den bästa kunden du har. Jag är den lättaste i alla fall. Visst?

(mobilen ringer)

Janne: Hej, det är Janne.
Musse: Hej, det är Musa.
Janne: Vad glad jag blir!
Musse: Du har inte ringt en vän till mig idag eller nåt sånt? De blir ju jätteoroliga. De blev jätteoroliga.
Janne: Jaha.
Janne: Men om vi åker till Huddinge. Kan vi bara göra det och stämma av för vi kan ju träffas något ett senare tillfälle?Musse: Ja, alltså jag tänkte om du väntar lite kan jag träffa dig.

Musse har flyttat till en annan andrahandslägenhet, jobbar som vakt och bartender, personlig tränare men mesta tiden går åt att träna för att nån gång vinna en stor kroppsbyggartävling. Vi träffas på vårt hotell. Varför vill han inte vara med längre? Hur kan jag övertyga honom?

Musse: Jag inte vill lyfta fram negativa saker som har hänt tidigare i mitt liv så mycket...De...var roligare och bara titta, det kan funka fast du haft det skit, förstår du?

Musse: Det går bra för mig idag, men jag är nojig att det blir för insatt på...shit här har vi en unge från Fittja som inte hade några möjligheter alls i livet. Alla trodde att det skulle bli skit och han höll på med det, och han var gatubarn, han hade ingen mat och ingen familj...mycket fokus på det... Jag vill inte att folk synd...eller tänka och veta just allt. För det finns vissa saker som är personligt liksom. Ganska mycket personligt, och folk som inte känner mig som bara ser mig och sen ska de höra en historia om mig utan att veta vem jag är som person kan bli fel.

Janne: Grejen är ju om man ska göra en sann bild....någorlunda sann bild från min utgångspunkt är att försöka få med alla delar. Inte överdriva någonting. Inte det negativa, inte det positiva, utan se vad du är för människa, det är min ambition och jag vill ju inte heller att det här ska skada dig. Och det är väl det du är rädd för?

Musse: Det är klart att det kan bli negativ publicitet.
Musse: Folk dömer att jag suttit inne. Jag satt inne för ett år sedan liksom, det var inte längesedan. Inte ens ett år sedan. Ingen förstår varför... han har suttit inne, han är en dålig kille, det är så det är, det är den stämpeln du får. Men ingen vet vad som hände. Att jag fick sitta ett år för att jag hamnade i bråk med mitt ex nya kille.

Musse: Jag är inte stolt över det som hänt. Jag är inte stolt för att jag har klarat mig igenom allt som har hänt. Jag är inte stolt för att jag står på mina ben. Själv idag fast än ingen hjälpte mig. Jag är stolt över att jag fortsatte kriga och att jag satsar på min bodybuilding.

Vi blir till slut överens. Han är med igen, men får löfte om att se reportaget och säga ja eller nej innan det sänds. Ett tufft dilemma för oss båda.
Han frågar mig vad har han för gott av att medverka. Ingen lätt fråga att svara på.

De var 11,12 år när jag träffade dem första gången. Gemensamt är uppväxten i Fittja. De är vältaliga, charmiga, skärpta. Samtidigt vet jag att några av dem i olika situationer kan se svart, har betett sig svinaktigt och inte sett vad de gör med andra människor, kanske uppretade, provocerade och känt sig kränkta.

Hur har Fittja förändrats sen slutet av 90-talet? Det har byggts en moské, det är påtagligt, Sveriges första som fått ha böneutrop. Och det har mötts av protester. Fittja kallas inte längre ett mångkulturellt samhälle utan kommunen benämner förorten som ett interkulturellt samhälle.

Och i positiva ordalag sägs att det går framåt och blir bättre. I vissa avseenden stämmer det. Samtidigt håller polisen Fittja för ett av de mest utsatta bostadsområdena i Sverige.

Knarkförsäljning, ungdomsgäng, vapen. För några år sen sköt två maskerade män flera personer inne i Ungdomens hus. 1999 sa polisen att man skulle återta territoriet. Nu säger de att man ska ta tillbaka området. Vad är egentligen skillnaden?

Janne: Fittja där du växte upp och Fittja i dag?

Musse: Jag tyckte Fittja var bättre förut. Inte för att var bra för mig. Men Fittja var ett trevligare samhälle då. I dag du går inte, det går inte. Du ser fan folk har ju hoppat in fritidsgård och skjutit varandra. Det fanns inte. Det finns inte. Jag känner flera kompisar som har dött i Fittja. Ungdomarna alltså, folk i 15,16,17-årsåldern som går runt med pistol i dag. Det fanns inte då.

Janne: Vet du att det är så?
Musse: Det är inte bara Fittja. Det är inte bara Fittja nej. Det är så.
Ramzy: Det är straff. Höger, höger.
Oguzhan: Ja, han är gammal Real-spelare.
Ramzy: Calma brorsan, calma.

Oguzhan är på en sportbar ihop med Ramzy. Han är en av de fem på det gamla fotot.

Oguzhan ser upp till Ramzy eftersom det gått så bra för honom, med jobb, äktenskap, hus och hållit sig borta från kriminalitet. Själv är Oguzhan är nyseparerad, bor hemma hos mamma i Fittja och försörjer sig på tillfälliga jobb.

Ramzy: Det betyder inte att det gått bra för mig hela livet. Förstår du vad jag menar. Jag har haft tuffa tider också du vet vad jag gått igenom. Du vet vad jag gått igenom. Du kanske inte vet hundra procent men jag har också gått igenom jobbiga tider.

Oguzhan: Jag kommer ihåg när du rymde hemifrån en gång. Ha ha ha. Kommer du ihåg?
Ramzy: Ja, hur ska jag glömma.
Oguzhan: Kommer du ihåg att din mamma slog mig framför polisen en gång. Ha ha ha!
Oguzhan: Skål.
Ramzy: Skål
Oguzhan: Det var längesedan nu.
Ramzy: Ja, det var det.
Oguzhan: Var det längesedan du drack bira också? Var ärlig?
Ramzy: Faktiskt inte.
Oguzhan: Vad säger din guz, vad säger din fru?
Ramzy: Ingenting. Det är jättebra mellan oss. Allting bra.

Oguzhan: Bror du ska vara glad. Du har en bra fru det är det viktiga. Det viktigaste vet du vad det är? Det är att vara lojal.Oguzhan: Så här var vårt förhållande. Gå hem på en middag vid Östermalm. Det ska vara så här…Taket är högt också. Vi i Fittja är vana vid det här taket. Vi går så här…man tittar på taket så.
Ramzy: Exakt.
Oguzhan: Jag var på middag en gång. Jag hade så här sex gafflar och sju knivar och allting radades ditåt och ditåt liksom.Ramzy: Ja, man vet inte vilken man ska välja av dem.
Oguzhan: Jag tog bara en gaffel. ”eh asså det där är ... salladsgaffel”. Va? salladsgaffel? Vem fan bryr sig om salladsgaffel? Det här är en gaffel, ät. Jag kan äta popcorn med den här, walla de går. De är ostron champagne, jag är kebab och bira förstår du. Det är sån jävla skillnad, sitta där och välja gaffel…

Ramzy: Pappas special från Bredäng man(engelska)
Oguzhan: Jag förstår sked. Den är liten.
Ramzy: Goalazooo. (mål i fotbollsmatchen)

Oguzhan: Jag lärde mig att hålla i champagne så här. En finger uppe. Balansera champagneglaset. Vad snackar de om? Håll i den så den ramlar inte ändå. Vad är grejen?
Ramzy:Vet du vad som är grejen? Det är sådana som ser ner på folk.

Oguzhan: Fittja är alltid mitt hem brorsan. Jag mådde så dåligt när jag bodde i stan.
Ramzy: Fittja är inget ställe vi har växt upp i. Fittja är vi förstår du vad jag menar?
Oguzhan: Fittja är identitet brorsan. Det är så…Fittja är.
Ramzy: Folk tror när man flyttar iväg eller bor i stan ... de kommer alltid va i ryggmärgen förstår du hur jag menar.
Oguzhan: De spelar ingen roll när nån säger till dig vart är du ifrån, du kan bo i Rosengård, bo i Haparanda, bo i New york. Var är du ifrån? Jag är från Fittja.

Ramzy: Vissa som tror man måste hänga i centrum för och vara Fittja-bo. Spelar ingen roll mannen. Vi har bott där. Växt upp där asså.
Oguzhan: Ja, men vet du att många tror att Fittja är kriminalitet. De tror att Fittja är tjafs och bråk. Nej, nej, nej. De är bara fem procent av det man ser från Fittja. Tjafs och bråk existerar inte ens ofta. Fem procent, vem bråkar, man löser sina problem internt.

Oguzhan: Ska kolla vad vi ska ha. Vad rekommenderar du? Jag vill ha kött.
Servitör: Jag rekommenderar…kött-kött eller hamburgare?
Oguzhan: Nej, ingen hamburgare. Jag äter inte sånt.
Servitör: Du äter inte sånt?
Oguzhan: Nej.
Servitör: Nej, men entrecote eller oxfilé.
Oguzhan: Alltså det får inte vara för dyra grejer heller för vi har inte gjort något rån på länge alltså. Ha ha ha!

(Janne pratar med Gabbe i telefon)

Personal från Salberga i telefonen: Det är så här att jag har ett beslut här, där du ska fått tillstånd om att få prata med en klient här i något ärende. Det stämmer?
Janne: Ja, det stämmer.
Personal från Salberga i telefonen: Då kopplar jag in honom här med en gång här, så får du prata med honom.

Gabbe, storebror till Musse, har efter en kort vistelse på Kumla placerats på Salbergaanstalten, ett hårdbevakat fängelse. Hans dom för grova rån och misshandel blev sex år.

Gabbe: Hallå.
Janne: Ja, hej. Är det Gabriel?
Gabbe: Ja, det är Gabriel.
Janne: Hej, det är Janne Josefsson här.
Gabbe: Tjena.
Janne: Hejhej. Hur är det? När kom du till Salberga?
Gabbe: Sen en och en halv månad sen ungefär.

Janne: Hur har du det då?
Gabbe: Det är upp och ner. Det är... vad ska man säga, det är jobbigt. Nu när man har barn är det jobbigt när man inte får träffa dem.
Janne: Vi skulle ju vilja komma och hälsa på dig och kanske göra.... för Musse har berättat för mig rätt så ingående om hur tufft ni hade det när ni växte upp alltså. Det är som man blir mörkrädd när man hör det.
Gabbe: Ja, det är bara sanningen som han berättat.
Janne: Är det det, det är verkligen så?
Gabbe: Ja.

Janne: Men vad säger du Gabriel? Skulle det kunna vara möjligt? Skulle du vilja det? Vad säger du?
Gabbe: Jo, absolut. Självklart.

Två gånger har Oguzhan suttit inne, men det är flera år sen nu. Det var så kallade ungdomsanstalter. Ingen erfarenhet han längtar tillbaka till.

Oguzhan: Ungdomsanstalter är värre än riktiga fängelser. För de äldre har ingenting kvar att bevisa. Där är du liksom, är du 35 bast och (inte)är värsta gangstern då spelare det ingen roll. Du är den du är efter en viss ålder. Om du är ung och sitter inne på LSU då kan inte du gå runt och leka Allan-Ballan för alla som sitter där är tuffa. Då har man mur och galler och jag vet inte vad. Komma in den dörren, den dörren, den dörren verkligen låstaste avdelningen, det var där trippelmördare och mördare sitter och då ska jag ha 12 timmar tills att jag ska ha permission uppe i Stockholm. Då går jag med två vakter och mina vänner, alla har samlats. De bara ”skit Oguzhan vad krallig du har blivit”. Det är det enda positiva när man sitter inne. Det är man blir stor alltså. Sen var det ingenting som var positivt. Man hörde folk gråta varje jävla natt från vänster till höger. En kille dog där inne och det stod inte ens i tidningen. Så jävla dåligt. Där inne var det mycket bråk, jag klarade mig väldigt bra kan man säga.

Oguzhan: Vissa saker som man gjort mot folk och fått folk att lida på grund av dig eller något som du har gjort. Nu börjar skuldkänslorna att komma så jag har haft jävligt svårt att sova den senaste tiden alltså.

Musse: Det som hände när jag var liten. Den har påverkat mig. Det har gjort mig till den människan jag är också. Det har ju med min personlighet att göra, hur jag har blivit. Jag tror att mitt liv hade varit annorlunda om jag verkligen fick hjälp då. Jag hade kanske inte suttit inne. Kanske inte hade haft så mycket problem.

Janne: Vilket är ditt eget ansvar, funderar du på det ibland?
Musse: Det är klart att det är mitt eget ansvar. Men jag har gjort så gott jag kan av det. Det är ett under att jag inte blivit ärrad liksom. Hur säger man... du kan alltid jobba på det men du är den du är innerst inne finns det djuriga kvar. Du tar en vild hund, han kan bete sig bland folk men det finns det vilda kvar. Hänger du med?

Janne: Är det du?
Musse: Absolut.
Janne: Har du skuldkänslor ibland för vad du har gjort?
Musse: Självklart.
Janne: För de som lidit offer för dig? Och lidit men för hela livet, för vad du har gjort?
Musse: En del absolut, absolut, onödigt. Onödigt.

(på väg till första familjehemmet)

Musse: Du ska fortsätta rakt fram.
Janne: Rakt fram. Okej. Hoppas de är hemma nu också.
Musse: Det hoppas jag också.

Vi är återigen på väg till Tullinge söder om Stockholm. Hit kom Musse och Gabbe till sin första fosterfamilj och stannade ett år. Här fick Musse sin första födelsedagspresent. Då är var han runt 12 år. Måtte dom vara hemma denna gång. Kommer de att komma ihåg honom?

Musse: Jag har inte satt min fot här sedan dess.
Janne: Nej, du minns ju den här familjen.
Musse: Jag kommer ihåg att jag alltid gick och promenerade här.
Musse: Jag ville stanna kvar men jag kunde inte. Jag tyckte om dem. Det var mycket här det var första gången för mig. Det var första familjen jag kom till, första gången vi hade familjemiddag, första gången vi hade födelsedagsfest, första gången vi firade svensk tradition och sådant. Det var mycket nytt för mig.

Musse: Här bor de. Det är det huset här. Det är någon där inne, frågan är om vi stör. Jag skäms nästan.
Janne: Gör du det?
Musse: Lite. Det verkar vara folk där inne som hälsar på.
Janne: Vi chansar.
Musse: Vad fan ska jag säga? Är det inte Gunilla det där. Jo, det är hon. Jag tror jag såg henne nu.
Gunilla: Hej.
Musse: Hej, jag vet inte om du minns mig. Jag bodde hos dig för många, många år sedan.
Gunilla: Oj då. Då kan du inte varit så här stor?

Musse: Kommer du ihåg mig? Musse och Johnny som bodde här.
Gunilla: Det är klart. Det klart att jag gör det.

Musse: Kul att se dig. Jag har inte glömt dig.
Gunilla: Det har inte vi heller. Vi pratar om dig ibland.

Musse: Vad kul att se dig. Du ser ut att må jättebra.
Gunilla: Gud vad du har blivit stark?

Musse: Jag var inte så stor då.
Gunilla: Nej. Du var så här (Gunilla visar med handen).

Musse: Hej, kommer du ihåg mig?
Eber: Hej.

Musse: Jag hoppas att jag inte stör.
Eber: Var det inte du som kommenterade min bilkörning hela tiden?
Musse: Var det så, jag kommer inte ihåg?
Eber: Du blinka inte, du ska blinka.
Musse: Gjorde jag. Fan vad jobbig jag var. Förlåt.

Gunilla: Du var inte jobbig, men du var rolig. Du pratade så mycket. Du satt ju så här när vi åt. Och så minns jag att Eber sade ”men Musa du måste vara tyst så att vi kan äta.” Du pratade och pratade, men det var ingen fara.
Musse: Jag ber om ursäkt.
Musse: Vi var Piff och Puff. Vi var skitjobbiga.

Eber: Ni var i luven på varandra ganska ofta.
Musse: Ja.
Gunilla: Ni hade det ju väldigt jobbigt.

Musse: Jag kommer ihåg den gången jag skulle gå ner och fiska här och så fick jag matsäck av dig och det var första gången jag fick matsäck. Det har jag berättat om. Jag kommer ihåg att du gjorde varm choklad och bullar och jag kommer ihåg att jag gick ner och pimplade där nere. Så jag kommer ihåg allt sånt där.
Gunilla: Vad kul.

Musse: Och sedan min första födelsedagspresent har jag kvar också. Den radiostyrda bilen. Jag fick en jeep av er. Jag kommer aldrig glömma det.

Gunilla: Är det sant? Ja, det kommer jag ihåg.
Musse: Jag körde den överallt.
Gunilla: Men du vet vi kommer ihåg dig mycket ni bodde ju nästan här ett år tror jag.
Musse: Det var ett år va. Jag ville inte flytta. Jag kommer ihåg det.
Gunilla: Det kommer jag ihåg också.

Musse: Jag kom inte till så bra ställen efter. De särade på mig och brorsan för det var ingen som klarade av mig och brorsan förutom ni.
Gunilla: Minns du att vi var tvungen att dela. Ni bodde först i samma rum.
Musse: Var det så?
Gunilla: Ja, men sen så slogs ni så ni fick bo i egna rum.
Eber: Johnny då, han hette ju Johnny på den tiden…han var stor och stark då och du var liten och uppkäftig.
Musse: Jag hoppas att jag inte stör. För jag har alltid suttit och tänkt vad som har hänt med er.

(scen från rättegång)

Oguzhan: Jag lovar er, jag har typ glömt vad det är jag har rättegång för men det borde vara narkotikainnehav. Jag körde bil, åkte till Nynäshamn. Jag var trött den dagen och tappade fokus och hamnade i diket. Så kom polisen och letade igenom bilen och de hittade narkotika i bilen och så en kniv.

Oguzhan: Sen visade han upp sin påse som han hade, och det var inte så jävla mycket. Han bara ” vad är det här då?” Jag svarade tillbaka ”har du inte gått narkotikakursen, är du praktikant eller?” Det var nog där han började jävlas med dig. Nej, nu jävlar tar jag fast den här killen, tänkte han. Jag låter aldrig en polis köra ner mig så enkelt är det. Vem fucking bryr sig om vad dem tycker…eller vi är vuxna människor. Vi gör vad vi vill.

Ozughan hade tagit kokain några dagar tidigare och polisen hittade cannabis i taxibilen. Nu ska Oguzhan inför rätta i Södertörns tingsrätt. Han verkar inte särskilt orolig, även om han i och med detta riskerar att längre få köra taxi.

Oguzhan: Avgift…dessutom ska jag behöva betala parkeringspengar här. Ska jag betala böter snart mannen.
Oguzhan: Jag måste hitta på värsta storyn till dem nu så att de inte tar mitt körkort. Vilken sal var det i skojar du?
Oguzhan: Den dagen hade jag inte ens gjort någonting. Jag gick på Atarax förstår du, Atarax gör dig trött oavsett du vill eller inte. För att hinna med till läkarbesök kraschade jag bilen och så hittade de så här lite ”knasch”. Jag röker inte ens brunt, det fanns inte ens opium i blodet. Om det är ”Sutt” är det opium det ska stå, men det är gräs som jag rökt för 4-5 dagar sedan. Och nu sitter jag här helt onödigt.  

(ljud från rättegången)

Åklagare: Oguzhan har olovligen använt cannabis, kokain, amfetamin och MDMA som är narkotika.
Oguzhan: Jag nekar till innehav. Det är inte mitt. Det var i en bil. De hittade det i en bil.
Rättens ordförande: Okej. Och att du skulle använd cannabis, kokain och MDMA som är narkotika?
Oguzhan: Inte den dagen eller fyra dagar innan. Fyra dagar innan så tog jag kokain –  ja. Om ni kollar på mina rapporter så ser ni att jag har mått väldigt dåligt. Jag har inte jobbat, jag har hamnat hos Kronofogden nu. Nu försöker jag kämpa upp mig själv.

Rättens ordförande: Har du något att tillföra?
Oguzhan: Nej, ge mig vilket straff ni vill bara jag inte blir av med körkortet. Så det är det enda jag kom hit för.

(utanför rättsalen)

Oguzhan: Är det inte jobbigt att få i kostym hela tiden? Jag hade jävlats med dig om jag hade varit du.
Åklagare: Varför?

Oguzhan: Kom igen nu. Ge honom livstid sätta ribban högt liksom. Det du var faktiskt snäll, det var schysst av dig. Gick du på min story eller tror att du hittade på?

Åklagare: Nej, men jag utgick från det du sade.
Oguzhan: Det var snällt. Vet du vad italienare i Italien tror om advokater, jag vet inte om det gäller åklagare? Men när de dör hamnar de inte i helvetet utan deras kostym kommer klia som in i helvete non-stop.

Åklagare: Efter att man gått bort?
Oguzhan: Japp, efter att man har dött.

Gunilla och Eber och deras son Hjalmar visar runt i villan och rummet där Musse fick bo.

Musse: Var det inte typ här vi bodde någonstans?
Gunilla: Ja, först bodde du och Johnny här inne.

Musse: Det är så va. Lite gymrum, vad mysigt. Jag kommer inte ens ihåg hur vi kom hit.

Gunilla: Det var med socialen.
Eber: Vi hämtade grejer i lägenheten.

Musse: Var ni med där också? Det var pundarlägenhet vi var i, det var inte mer än så.
Gunilla: Jag det var det och det låg sprutor överallt och matrester överallt och det var ruttet och de sade att de aldrig hade sett något så hemskt.

Janne: Men ställde ni er aldrig frågan att det kunde gå så långt ändå. Att man i så många år levde under sådana förhållanden?

Gunilla: Det är så länge sedan så jag minns inte. Men man undrar ju.
Janne: Jag har ju inte hela bilden, men man undrar ju. När du kommer till skolan slagen och ingen mat och knappt kläder och…

Musse: Jag tror inte jag hade så mycket när jag kom hit va. Ingen packning, inga kläder. Jag ägde inte någonting tror jag.
Gunilla: Nej.
Musse: Jag tror att mitt liv hade sett annorlunda ut om jag var kvar här. Ni var verkligen…
Janne: Om du hade bott kvar?
Musse: Ja.
Gunilla: Jag blir jätteglad när du säger det.

Musse: Ni är den enda familjen jag hälsat på. Jag hann aldrig tacka ordentligt. Jag tror aldrig att jag förstod vad tack var.Eber: Då var du väldigt mager.
Musse: Visst var jag smal?
Eber: Ja, väldigt smal.
Gunilla: Jätteliten.

Musse: Men jag fick ju ingen mat hemma.
Musse: Här har du Gabriel du kommer inte att känna igen honom. (Musse visar bild på Gabbe) Han ser förjävlig ut. Han fick ganska långt straff.
Gunilla: Ajdå, sen länge tillbaka eller?

Musse: Han har suttit ett år. Han fick sex år. Så han tabbade sig lite.
Gunilla: Ajdå.
Musse: Du vet att han har två barn.
Gunilla: Nej, har han det. Där ser man.
Eber: Det visste jag inte.
Musse: Två barn. Hans ungar ser ut som svenska ungar. Jättesvenska.

(väntar på dom i tingsrätten)

Oguzhan: Om man blir dömd för bruk…innehav är en annan sak men bruk då kan man bli av med körkortet. Då kan man bli spärrad totalt från taxiförbundet. Då ryker en massa bilar.

Röst i högtalare: ”Dom avkunnas i sal 9”
Rättens ordförande: Straffet, påföljden, det blir 30 dagsböter för det här bruket. Det blir totalt 2100 kr. I och med detta så är vi klara för i dag.
Oguzhan: Tack. Ha en trevlig dag.
Rättens ordförande: Detsamma.

Oguzhan: Ha det så bra ta hand om dig.
Man i reception: Ta hand om dig gubben.

Oguzhan: Detsamma. 
Åklagare: Ha det så bra.
Oguzhan: Detsamma, hej då.

Oguzhan: Den här domen kan vara lite…Det kan vara käppen i hjulet om man säger så. Det kan vara jobbigt. Fucking bromsa inte så ditt CP-barn. Människor som kör fett bil som inte kan köra bil, varför köper ni sådan bil för?

(Janne anländer till Salberga)
GPS: ”Om 200 meter, sväng höger.”

Porttelefon: God morgon.
Janne: God morgon, Janne Josefsson heter jag. Det gäller ett besök.
Janne: Han är med nästa på alla bilder och håller sig framme där mer än de andra. Nu sitter han här på en klass 1-anstalt. Det vill säga en väldigt hårt bevakad inrättning. Och nu kommer han alldeles strax.

Janne: Hej!
Gabbe: Hej, är det bra?
Janne: Ja, det är bra. Och kaffe får vi också. Gabbe har varit här nu ett par månader. Musse får vare sig ringa eller besöka sin bror. Den mesta tiden efter pappans död fick de bo på skilda fosterhem.

Gabbe: Vi var bara ihop i Tullinge och Norrtälje.  Och i Norrtälje så splittrade de mig och min lillebror ifrån varandra.
Janne: Hur kändes det?
Gabbe: Åt helvete. För det var den enda jag hade nära mig. Jag hade ingen mamma eller pappa. Pappa var ju död.
Janne: Mamma hade du ju?
Gabriel: Som jag inte visste.

Janne: Nehe…Hur gammal var du då?
Gabriel: 12.
Janne: De här korten. Titta här ska du få se. Detta är då hösten 1999.
Janne: Känner du igen de andra?
Gabbe: 99, ha ha. Där är Oguzhan, där Musse, där är jag.  
Janne: Nej.
Gabbe: Är det inte? Det är Jannis.
Janne: Ramzy. Där är Jannis.
Gabbe: Ramzy. Där är jag.

Janne: Nu känner du igen dig.
Gabbe: Ha ha ha.
Janne: Vilken stor tröja?
Gabbe: Ha ha ha.
Janne: Det var ingen barntröja?
Gabbe: Nej, det var ingen barntröja. Vi hade det inte bra hemma ekonomiskt och sådär. Så vi fick ta det som fanns.
Gabbe: Vad söt man var en gång i tiden.
Janne: Jaja, visst.

Janne: Hur var livet då?
Gabbe: Livet hur det var. Det var inget bra var det inte. Det var inte bra alls. Vi hade det jobbigt hemma. Vi var väldigt självständiga, vi städade hemma och lagade mat hemma och gjorde alla sysselsättningar hemma. Pappa var aldrig hemma och skötte vi inte det fick vi stryk. Stryk fick vi dagligen så det är inget snack om saken.

Janne: Dagligen?
Gabbe: Ja, dagligen.

Gabbe: Jag tog pappas bankomatkort en gång. Och tog med min lillebrorsa till Gröna Lund för jag tyckte alltid synd honom, för när pappa gav oss stryk så gick jag oftast emellan och tog stryken istället för att han skulle få stryk. Så vi gick till Gröna Lund och hade roligt. Vi köpte guldbiljetter till var och en. Hade en heldags full rulle på Gröna Lund.

Janne: Bara ni två?
Gabbe: Ja. Vi bara hade det så kul som att det var paradis. Sen så kom vi hem och sen lade tillbaka bankomatkortet och tänkte att han (pappan) inte skulle märka någonting och sen gick det en dag och sen var han.... Det gick lite överstyr den dagen kommer jag ihåg för han slog mig.

Janne: Berättade du det för någon då?
Gabbe: Nej, jag fick inte. När vi hade blåmärken och så fick vi inte berätta för någon alls att vi hade fått stryk. Jag kommer ihåg en gång när jag gick i Tallidskolan. Då hade jag blåmärket i ansiktet och märken på armarna och då tog de mig till rektorn. Rektorn sade att vi måste göra en polisanmälan på det här. Jag sade ”vad ni än gör, gör inte det för det kommer inte sluta bra” Han(rektorn) bara ”men vi måste polisanmäla det här”. Jag bara ”gör ni det så kommer ni få väldigt mycket problem för då kommer farsan komma hit”.

Gabbe: De kontaktade farsan. Det var det dummaste de kunde göra.
Janne: Men samtidigt ville de dig väl. De var ju rädd. De ville väl att…. Så här får det inte gå till liksom.
Gabbe: Exakt, men i min...vår…vad ska man säga…inte kultur, men vi som kommer från Mellanöstern, vi får ju stryk av föräldrarna. Det är ju så vi är uppfostrade. Man lär sig när man får stryk.

Janne: Men du tog farsan i försvar alltså?
Gabbe: Jag tog farsan i försvar. Det gjorde jag hela tiden. Det gjorde jag.

(Musse hemma hos Gunilla)

Musse: Jag har gjort en låt.
Gunilla: Får man lyssna?
Musse: Det är en kort snutt. För er kan jag visa er för jag höll ju inte på med musik då. Har ni hört talas om ”Hotel California?”
Hjalmar: Ja.
Musse: Jag gjorde en egen version av det.

(Musse spelar upp ljudklipp när han sjunger)
Gunilla: Jaha.
Hjalmar: Har du spelat in själv också?
Musse: Ja. Ja, på datorn.
Hjalmar: Nice.

Gunilla: Du är ju bra.
Musse: Det är okej. Det är en kul grej.
Hjamlar: Vad roligt.
Gunilla: Jätteroligt. Kul att höra.

Musse: Jag gjorde en egen r’n’b –version av den.
Gunilla: Spelar du själv?
Musse: Allting spelar jag själv.
Hjalmar: Har du producerat själv också?
Musse: Vad sade du?
Gabbe: Har du mixat, producerat?
Musse: Mixat, producerat, alla instrument, allting.
Hjalmar: Vad bra.

Musse: Jag hamnade på estetisk linje, det var inte planerat. Jag var annorlunda från klassen. Jag var sportfånen som kom in bland esteterna. Massa rockare, jag vet inte vad som hände. Jag hade en period. Det var kul. Jag ångrar inte en sekund.

(Gabbe på Salberga)

Gabbe: Vi fick sno ihop vår mat, jag och min lillebrorsa. Vi gick och snattade gjorde vi. Samma sak som godis fick vi snatta, mat fick vi snatta. Det var liksom inte mat på bordet. Vi fick styra upp det och fanns det inte mat på bordet när pappa kom hem så fick vi stryk. Så vi fick ju fixa allting.

Janne: Varför var han sådan tror du?

Gabbe: Han höll på med narkotika. Men jag vet inte varför. Jag vet inte. Jag har ingen aning. Än i dag vet jag inte varför. Men jag älskar ju honom fortfarande jättemycket, det är ju min pappa, fast att vi stryk. Att få stryk var inga problem, det rör mig inte i ryggen. Det är bara det att man inte förstod varför.

Janne: När händer det något första gången. När socialen ingriper?
Gabbe: Det är när pappa åker in. Jag var i köket kommer jag ihåg. Nåt speciellt ljud var det… så jag gick och kikade och såg att pappa inte mådde bra. Jag kollade på pappa och frågade ”vad är det”? Han bara” Det är ingenting” du vet. Sen ramlade han ihop. Då såg jag pappa. Då blev jag rädd och började gråta för vad är det som har hänt. Jag sprang till grannarna och sade att de fick ringa ambulansen för att pappa har kollapsat. Efteråt hämtade de honom och då var socialen inblandad och allting och det var först då vi åkte iväg.

Janne: Och placerades i Tullinge först?
Gabbe: Ja, i Tullinge. Det var ett akutfall för vi hade ingen hemma.
Janne: Men ni var där nästan ett år.
Gabbe: Mm.
Gabbe: När han låg på dödsbädden fick jag höra att jag hade en mamma. Sen tänkte jag om jag nu har en mamma varför kom hon aldrig och hälsade på oss. Det var ett mysterium i många år tills mamma och jag satte oss ner. Och då berättade hon liksom precis allt om varför hon inte kunde. Och då förstod jag henne.

Janne: Så du har ändå kontakt med henne och så?
Gabbe: Idag?
Janne: Ja?
Gabbe: Världens bästa kontakt. Vi är så…
Janne: Nej?
Gabbe: Jo, jag lovar.

(Musse hos Gunilla)

Gunilla: Det ni berättade var att ni var lämnade vind för våg.
Musse: Ja, det var verkligen så.
Gunilla: Det minns jag ni sade.
Musse: Det några dagar innan soc kom också. Vi var själva ett tag.
Gunilla: Ni hade ju ingen som brytt sig om er eller som ens satt några rutiner. Därför var vi inte så förvånade att ni var lite…att ni inte visste att man skulle passa tider. Det var ju inte så konstigt för det hade ni aldrig fått lära er.

Musse: Jag tänkte ifall om jag kunde. Så när jag hälsar på honom så tänkte jag   ”kommer du ihåg de här eller?” Jättefint.Eber: Tror du att han kommer ihåg?
Musse: Jag vet att han kommer ihåg er för att han och jag har pratat om er. Toppen, tusen tack.
Musse: Jag kommer aldrig glömma er, ni är det bästa som har hänt i mitt liv jag lovar er. Tack så jättemycket. Ta hand om er må bäst.

Gunilla: Hör av dig.
Musse: Jag lovar. Jag kommer och knackar på någon dag igen.
Eber: Det blir bra det.
Musse: Har det så bra, hej.

(Gabbe på Salberga)

Gabbe: Just nu är det mycket vapen. Och det är vår vardag.
Janne: Vad säger du om Fittja?
Gabbe: Jag gillar det. Jag gillar det, det är ett bra ställe. För två år sedan var jag där och hälsade på, och det är uppgraderingar som det bara visslar om det. Folk åker med AMG 63, Ferraris, R6:or. Det är den miljön jag lever i.

Gabbe: Vi har det bra ställt. Vi har det gott ställt.
Janne: Men det är inte på hederligt sätt?
Gabbe: Nej, nej absolut inte. Ha ha ha.
Janne: Folk i allmänhet är livrädda för er och de avskyr ju er?
Gabbe: Och vi vet inte varför. Vi tycker det är normalt det vi håller på med. Fiender har man ju. Det är klart man går beväpnad. Det är en princip bara.

Janne: Skulle du kunna skjuta ihjäl någon?
Gabbe: Ja, det är inga problem.
Janne: Inga problem?
Gabbe: Nej.
Janne: Hur tänker du?

Gabbe: Skjuter jag någon så förtjänar han ju det. Man skjuter ju inte någon som inte förtjänar det.
Gabbe: Pappa ville bygga upp oss som krigare. Så som krigare blir upplärda. Stryk varje dag, så att man blev stryktålig och stabilare mentalt. Och inte vara rädd för någonting. Det var så han ville få oss.

Janne: Men förstår du folk som skulle vilja bura in dig för livet?
Gabbe: Ja, absolut. Det jag har gjort är oacceptabelt i mina dagar.
Janne: Varför har du tatuerat in Game Over?
Gabbe: Den dagen jag blir skjuten eller mördad eller vad det nu blir. Den dagen kommer komma och då är det Game Over.

(Oguzhan åker bil)

Oguzhan: Man brinner inombords man förstår hur mycket bra saker man hade. Så många och så många…fan vad det gör ont att berätta om det här liksom helt sjukt.

Oguzhan har ingen egen lägenhet, riskerar att bli av med körkortet efter domen och i så fall också av med jobbet som taxichaufför. Hunden som betydde så mycket var han tvungen att sälja.

Oguzhan: Tänk den här hunden som du har den påminde dig om ett annat liv du hade förstår du. Jag får ont i hjärtat när jag tänker på hur fucking mycket jag förlorat. Och det är mycket på grund av mitt fucking ego. Det är inget annat att skylla på. Det är mitt jävla ego that’s it alltså. Du har ingen hund, du har inget hem, ingen flickvän, ingen fru, du har ingenting och dessutom börjar du om från betala skulder och sen spara och sen köpa. Fuckin frustrerande mannen.

Efter att Musse och jag lämnar den gamla fosterfamiljen tänker jag mer och mer på varför ingrep inte myndigheterna, det vill säga socialen, polisen, skolan? Såg de inte vilket liv pojkarna levde?

Musse: Ja, snälla de vet. De vet 100 procent att jag fick stryk. 100 procent.
Janne: Varför det?
Musse: För att jag hade märken i ansiktet och kroppen och de har ju frågat mig och alla visste ju.  Det var typ som att ingen sade något bara.

Vi ringer upp en av de före detta rektorerna på Tallidsskolan i Fittja. Även om det gått många år så minns han bröderna.

Carlos: Ja, det är Calle.
Janne: Jag söker Carlos?
Carlos: Ja, det är jag det.
Janne: Jag tänkte får höra med dig lite grann om du kommer ihåg dem och sånt där. Lite grann hur de hade det och så för de hade det inte lätt hemma.
Carlos: Jag vet ungefär, ja.
Carlos: Jag har en princip att jag diskuterar inte enskilda barn så där utan att de är med. För det känns inte rätt.
Janne: Om han är med?
Carlos: Ja, det vore jättetrevligt. Vilket är det av dem Johnny eller Musa?

Janne: Det är Musa.
Janne: Jag har med mig Musa här.
Musse: Hallå. Det är jag som är Musa. Jag vill jättegärna träffa dig någon dag.....
Carlos: Tja. Hej. Hur är det?
Musse: Det är bara bra.

Musse: Det är i alla fall jag. Jag var där med min bror och vi hade det ganska tufft.
Carlos: Det vet jag. Jag var hemma hos er ett antal gånger.
Musse: Har du det? Jag kommer inte ens ihåg det. De flesta visste hur det gick till liksom. Hur jag hade det.
Carlos: Jag tror så här Musse. Jag tror att det var många försökte ingripa.
Carlos: Jo, jag satt med soc och din pappa jättemånga gånger.
Musse: Okej, men de var aldrig hos oss och såg vad som hände. Ingen sade någonting.
Carlos: Utan pappa var ju väldigt bestämd där.
Musse: Det kan man lätt säga.

Carlos: För soc var inkopplad så långt de kunde.
Musse: Jag kan säga så här att det var kanske folk som försökte men jag lovar dig…Vi fick ingen hjälp. Jag kommer till och med tider när jag snodde mat från din skola liksom för att vi inte hade någon mat hemma liksom. Pappa var heroinist liksom, han var en knarkare liksom, en pundare liksom.

Carlos: Vi var nog väldigt bestämda mot din pappa.
Musse: Men det hjälpte inte jag lovar.
Carlos: Nej, så är det ibland.
Musse: Han slog mig i skolan ibland. Bara så du vet. Han slog mig i skolan. Mitt i skolan. Alltså jag vet, jag kommer aldrig glömma det. Jag är 100 procent…
Carlos: Du har din upplevelse och den är säkert sann förstår du vad jag menar? Och det är därför det här blir så svårt. Det är någonting som man i sådana fall måste diskutera med socialtjänsten för jag håller med dig. Varför var det ingen som gjorde något?

Carlos: Janne, du måste veta att det finns sådana här barn överallt i Sverige.
Janne: Ja, absolut.

Musse: Ja, det finns det.
Carlos: Det är bara en tro att Sverige skulle vara så perfekt. Det finns...jag kan tänka mig hundratals sådana här fall.
Musse: Absolut.

Musse har begärt att få ut alla handlingar från socialförvaltningen i Botkyrka för att se vad de gjort genom åren.

Musse: Shit, vad mycket det är. ”Begäran om utlämnande av handlingar.”

Han får ut ett hundratal, men en hel del är sekretessbelagda, med motivering att någon närstående kan lida men. När vi sätter oss för att läsa blir det ändå tydligt att ända sedan lågstadiet har det kommit oroslarm från skolan.

Pappan klarar inte av sina barn, de lämnas ofta ensamma hemma och är stökiga i skolan. Utredningar startas på socialförvaltningen och läggs ner utan åtgärd. Gång efter gång. Fadern är misstänksam mot socialtjänsten och vill inte ha kontakt läser jag från en anteckning 2 juli 1998. Därför avslutades den utan någon insats.

Janne: ”Enligt paragraf 50 socialtjänstlagen. Avslutas utan åtgärd.”
Musse: De har ju tagit bort allt här. Här också. ”Telefonsamtal”. ”Samtal med pappa, Musa och Gabriel vid besöket”. Jag får inte se någonting som jag har sagt. Får de göra så mot mig?

Musse blir och mer frustrerad och missnöjd över att de strukit så mycket. Till exempel flera hembesök där det är borttaget om vad som händer och sägs.

Musse: Varför har de tagit bort allt det här?
Janne: Jag vet inte.

Musse: Det är ju det JAG säger.
Janne: Det är det de varit med om vid hembesöket.
Musse: Samtal med pappa, Gabriel och Musa har de tagit bort allt. Jag är förbannad just nu. Jag är fett förbannad. Jag kan inte ens själv få veta hur det såg ut, eller vad jag har sagt och det är inte okej. Det är mitt liv. Det är mitt liv…

2001. Musse är 12 år och Gabbe är 13 år, ungefär två månader innan pappan dör och är inlagd på sjukhus inleds en ny utredning. Det är Huddinge sjukhus som inkommit med en anmälan om oro för barnen. De hade ringt och bett om någon tant skulle kunna komma hem till dem och laga mat. Barnen var ensamma hemma står det. Socialjouren fick åka hem till dem under kvällen och ge dem mat läser jag i socialens handlingar.

Musse: ”Barnen ringer S och vill att hon fixar mat åt dem”. Alltså Gud…

(Musse knäcker penna i ilska)

Musse: Jag är arg. Sorry, jag är lack.

(Gabbe på Salberga)

ur Sveriges Radio: Jag hörde som sagt ett skott.

Gabbe: Morbror blev mördad nere i gallerians parkering, Södertäljegallerian där blev han mördad.

ur Sveriges Radio: Det kanske tog minuter, sen kom unge springande från garaget.

Gabbe: Framför sitt barn.
Janne: Hur gammalt var barnet?
Gabbe: 10.
Musse: Han är min morbror men han fanns alltid för mig. Han ringde mig och bjöd med mig på saker. Han ställde upp för mig. Hade jag problem, han hjälpte mig. Hade jag problem med plugget så fanns han där. Jobb, han fanns där. Det var verkligen en fadersroll. Tyvärr finns han inte i dag men. Han hamnade också i fel kretsar.

Gabbe: Efter den händelsen sade jag till mig själv att det är meningen att jag ska välja det här livet för min morbror var god.  Visst han var…det var mycket rykten om honom, det gick på ”Efterlyst” gjorde det. De sade att han är inblandad i nätverket. Men han var världens godaste människa.

Janne: Är det då du bestämmer dig för att?

Gabbe: Helt bestämmer mig för liksom...varför ska jag leva ett Svensson-liv för? Jag lever ett Svensson-liv okej, men jag får inte ut något utav det, får jag inte. Vad är det jag får ut av det?

Gabbe: Samhället ska tacka oss att vi finns på ett sätt?
Janne: På vad sätt då? Det fattar inte jag.

Gabbe: Vi gör ju liksom... vi gör det bättre liksom. Människor som inte förtjänar att leva, vi tar ju hand om sånt.
Janne: Men ska folk tacka er och tycka det är bra att det finns gäng som tar hand om…och sanerar och så?

Gabbe: Ja, vi tar ju bort skiten gör vi. Vi gör ju grovjobbet.
Janne: Du har ingen empati alltså?
Gabbe: De säger att det fattas empati och sympati. Men jag bryr mig om mina nära och kära. Att avrätta någon är väl inte så att man tycker synd om honom.

Janne: Nu vill jag snacka med Oguzhan om att han är på väg att sjunka fullständigt ner i dyn. Som han säger att han mår jävligt dåligt. Han verkar vara i obalans just nu. Jag vet inte riktigt vad som har hänt. Jag vill veta vad händer med honom. Vad händer med hans liv. Vad händer med hans framtid. Vad gör han? Men det är ju en fighter Oguzhan. Så det kanske inte är så farligt, jag vet inte. Vi får se.

Oguzhan: Man kan inte säga så här att alla förtjänar att dö. Men varför är inte jag död än för?

Janne: Ja, varför är du inte död?
Oguzhan: Jag är inte död. För det är inte många som kan döda mig. För jag ger dem inte den anledningen. OM du verkligen ger någon anledning för att vilja döda, att vilja knäppa dig. Det är fucked up. Då har du väl gjort något som gör att du förtjänar att dö.
Janne: Har du varit nära?
Oguzhan: Ja, det har jag. Det var supernära en gång.
Janne: Vad var det då?
Oguzhan: De anlitade folk för att döda mig. Men jag hade väl vänner då som hade min rygg.


Oguzhan har nu också blivit tagen av narkotikapolisen för innehav av kokain. Och han har förlorat körkortet och därmed jobbet som taxichaufför. Men han har ändå nya planer med sitt liv.

Oguzhan: Kanske jag åker och jobbar i Dubai. En tjejkompis till mig kanske kan fixa ett jobb där borta till mig.
Janne: Vad ska du jobba med där då?

Oguzhan: Försäljare.
Janne: Sälja?
Oguzhan: Jag vet inte. Sälja vad som helst i princip. Bilar, lägenheter. Försvinna från Sverige ett tag och få andas ut lite. Det är ingen dålig idé. Det är som en kort semester. Då kan jag göra business någon annanstans.  Jag har fått lite erbjudanden här och där. Vi får se.

Janne: Men som det är nu. Du kan inte köra taxi, du kan inte sköta vaktbolag, du kan inte ha åkeri. Vem ska du jobba för nu?
Oguzhan: Just nu har jag inte tänkt på det. Just nu har jag bara tänkt på att få igång träningen igen. För är jag mindre...nu är jag fett smal alltså jämfört med vad jag ska vara. Jag är inte så muskulös och då blir jag väldigt aggressiv av mig. Då blir jag jävligt destruktiv. Så om någon jävel säger något till mig så klipper jag honom direkt alltså.

Janne: Men varför har du hamnat i det här nu då?
Oguzhan: Otur. Otur.
Janne: Men du har väl ett eget ansvar Oguzhan?
Oguzhan: Det är mitt ansvar. Jag gör vad jag vill. Det är det. Jag behöver inte följa strömmen som alla andra.
Musse: Jag vill bli en personlig tränare som jag kör i dag. Jag vill ha ett eget team som jag gjort nu med två vänner. Jag vill tävla i body building. Jag vill ha en tjej. Jag vill ha Svenssonlivet. Jag kräver inte mycket. Jag håller på med det jag tycker om förstår du.

Janne: Svenssonliv?
Musse: Ja, Svenssonlivet kommer ju snart. Svenssonfamiljen.
Janne: Men vill du bli en Svensson? Det är för mig en svenne?
Musse: Ja, men egentligen ja. Jag vill kliva upp 8 på morgonen, jobba till 16. Ha 40 timmar i veckan, en månadslön. Inte som jag gör nu jag får slita timlön. Men jag får ta att jobba hårdare… men det har gjort mig till den jag är idag. Jag gnäller inte över arbete, jag kan jobba.

(Gabbe på Salberga)

Janne: Du har dödat alltså?

Gabbe rycker på axlarna.

Janne: Mmm…hur kan man leva med det?
Gabbe: De förtjänar det.

Hur har killarna blivit formade av Fittja och hur har Fittja och vår bild av förorten påverkats av dem? De går olika vägar nu i livet. Jannis, som också syns på bilden, har det bra med jobb, bostad och ska gifta sig. Ramzy och hans fru har fått barn och flyttat in i ett hus de ska renovera. Men är alla märkta av uppväxten här. Och det kommer nya pojkar från Fittja. Efter Jannis, Ramzy, Oguzhan, Gabbe och Musse.


Så arbetar vi på SVT Nyheter

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer.

UG - Pojkarna från Fittja

Mer i ämnet