Foto: svt

UG-referens: Ett OS byggt på sorg och tårar

Uppdaterad
Publicerad
UPPDRAG GRANSKNING ·

Här är hela manuset till reportaget ”Ett OS byggt på sorg och tårar” med länkat källmaterial. När Uppdrag granskning gör ett reportage så samlas en stor mängd material in för att hjälpa reportern att bilda sig en uppfattning om vad som har hänt. Här kan du se programmet, läsa manuset och ta del av delar av det källmaterial som samlades in. I spalten ”relaterat” till vänster finns materialet samlat i en lista. Reportrar är Björn Tunbäck och Per Shapiro.

Konferencier: – Mina damer och herrar Sotji 2014 hade inte varit där det är dag om det inte vore för stödet, visionerna och tålamodet hos en man: President Vladimir Putin.

Vladimir Putin: – Herr ordförande, medlemmar av IOK, ärade gäster, mina damer och herrar. Det är en stor ära för mig att få tala för er här idag och presentera en ansökan från Sotji att stå värd för vinter-OS 2014.

Ryssland president Vladimir Putin, han brukar inte prata engelska offentligt. Men nu gör han det. Så viktigt är det för honom.

Jacques Rogge: – De olympiska vinterspelen 2014 tilldelas – Sotji.

Kvinna: – Vi har vunnit. Vi har inte stått här förgäves den här natten. Vår seger: hurra

Med presidentens prestige i vågskålen vann Ryssland omröstningen i Guatemala 2007. Och nu är det snart dags för OS i Sotji.

Pressguide: – Mina damer och herrar, godmorgon. Välkomna till vår ordinarie pressvisning. Idag åker vi till anläggningarna i bergen. Imorgon till anläggningarna vid kusten. Idag är flera chefer från presstjänsten med. Låt mig introducera Elena, Denis och mitt namn är Alexander. Om det är något ni undrar, så tveka inte att ta kontakt med oss. Men samtidigt måste jag säga att vi inte är officiella talespersoner, Varje....

På bussen får vi sällskap av TV-team från Slovenien, Tyskland och två team från Japan. Och där finns tyska, amerikanska och ryska reportrar och fotografer. Det är den officiella bilden vi kommer att få. För här får vi inte se något bakom kulisserna.

Det har byggts 14 nya idrottsanläggningar inför spelen. Efter spelen kommer de att gå olika öden till mötes, men flera av dem kommer att fortsätta vara idrottsanläggningar...

President Putin lovade att de skulle sätta av 12 miljarder dollar när de fick spelen.

Det är väldigt mycket i OS-sammanhang.

Vi jämför med en rapport från universitetet i Oxford om kostnader för OS genom tiderna. Och om man räknar mycket lågt och bara tar idrottsanläggningarna kostar

Sotji-OS som alla vinter-OS tillsammans sedan 1980.

Vladimir Tjerkassov: – This venue is really, really very good. I think it is the best venue for hockey in Russia at the moment. So for me now it's just like a baby, because I spent three and a half years of my life on this venue, preparing for the Games.

Vinter-OS i Sotji är president Putins skötebarn.

Väl genomförda spel blir ett monument över hans framgång som Rysslands ledare.

Och han tar ledigt från styret av landet flera gånger om året för att inspektera byggena

Det handlar om Rysslands stolthet

UG-Per Shapiro: – Vad tycker du om OS i Sotji.

Kvinna: – Det blir utmärkt. På högsta nivå.

UG-Per Shapiro: – Och vad tycker du om själva evenemanget?

Kvinna: – Det är ett mycket betydelsefullt evenemang. Alla väntar otåligt.

Roman Romanovitj: – Jag tror att OS blir en succé för Ryssland. Det blir väldigt bra, på allra högsta nivå. Så länge Putin och Medvedev sitter vid makten, så har vi ordning och reda, hoppas jag.

UG-Per Shapiro: – Ursäkta ett ögonblick! Vad anser ni om OS i Sotji?

Roman: – Tja, det är väl förträffligt, först och främst.. Vad är det för konstig fråga ”Vad anser ni om OS?”..

UG-Per Shapiro: – Vi gör ett reportage inför OS. Frågar förbipasserande..

Roman: – Hur ska jag säga. Det är bra för staden och även för vårt land, tror jag.

Arkivbilder:

– Guldet är Nisse Karlssons. Skidkungen har äntligen blivit krönt.

– Han hinner inte tror jag, jo kanske, nej, ja, jo

– Pernilla Wiberg vinner.

– Ja, staka på nu Toini.

– Han drar Hirsch så att Hirsch är uppe på läktaren. Och då lägger han den i tom bur.

– Charlotte Kalla

– Titta, vilket åk han gör

– Han vinner olympiskt guld, javisst gör han det. Han vinner där.

Internationella Olympiska kommittén framhåller gärna att den Olympiska idén handlar om att skänka glädje, om att fostra genom att föregå med gott exempel. I stadgarna står om socialt ansvarstagande och respekt för grundläggande etiska principer.  De olympiska idealen skall leda till, som det heter en ”harmonisk utveckling för mänskligheten”, ” där människans värdighet bevaras”.

Arkivbilder:

– En hel världs idrottsungdom möt varma symboliska förhoppningar till fanors och fanbärares broderliga sämja.

Men det vi kommer att möta skall visa sig ligga långt från OS-idealen om förbrödring, harmonisk utveckling och mänsklig värdighet.

Pressguide: – Anläggningen byggdes på två år och invigdes 21 december 2012...

Rundturen för oss journalister tar två dagar när alla anläggningar skall visas upp – linbanor, hockeyhall, skridskoarena, backhoppningsbacke, rodelbana och skidskyttestadion.

Ur norska TV2:

Speaker: – De täta poliskontrollerna blir snart rena trakasserierna. Här väntar två patruller på oss i mörkret efter att vi har gjort en intervju.

Dagarna innan vi åker till Sotji har ett norsk reportageteam gripits av polis. Övervakningen har skärpts och skall skärpas ännu mer inför OS-festen. Vi är försiktiga när vi vill träffa kritiker och inte minst en del av alla de arbetare som byggt upp det vi skall kunna njuta av i TV –soffan.

För det finns uppenbarligen saker de ryska myndigheterna inte vill att journalister skall se.

Men här på den officiella pressvisningen värmer solen denna sena novemberdag i skidskyttestadion:

Pressguide: – Längdspåret är för hårt. Det är ett av de hårdaste i världen. Alla åkarna säger att det är det hårdaste...

Knappt har vi lämnat mannen som berättar om skidspår och snötillgång förrän en i följet från presstjänsten skyndar fram till oss.

Elena Gorina: – Han är ingen officiell talesperson och får inte citeras.

UG-Per Shapiro: – Den här mannen?

Elena Gorina: – Ja.

UG-Per Shapiro: – OK, tack.

Elena Gorina: – Om du vill citera någon kan du fråga vår kollega på en annan tävlingsanläggning, från hopp-parken. Han har samma information och honom kan du intervjua

UG-Per Shapiro: – OK. Tack så mycket.

Ja här är vi med på en officiell pressrundtur. Men presstjänsten vill varken att vi filmar eller citerar en man som pratar om... skidspår och snö.

Det ökar känslan av att allt kring president Putins OS-projekt är känsligt och hårdbevakat. Och Ryssland är känt för att kritiska journalister och oppositionella trakasseras, fängslas eller till och med mördas.

Rätt vad det är kommer pappan i parken tillbaka till oss och vill berätta vad han tycker om OS. Egentligen.

Roman: – Jamen, det behöver ju knappt ens sägas: I Ryssland har vi massor av problem att ta itu med. Till exempelvis barn. Innan jag fick barn tänkte jag inte på de här sakerna.  För de här pengarna, man lagt på OS hade man kunnat bygga dagis i varje stad, och tro mig, det här är ett enormt problem i Ryssland. Nu måste man betala pengar, för att få in barnet på dagis

När han fått veta att det här skall sändas i Sverige vill småbarnspappan Roman  prata med oss. För folk törs inte säga vad de tycker, öppet i Ryssland förklarar han

Roman: – Så klart folk är rädda.  Alla har vant sig vid att om du blir obekväm för systemet, så tar de bort dig, om du säger obekväma saker många sanningar, saker man inte skall säga så blir du...

Rundturen i all ära. Men det vi egentligen vill undersöka är något vi fått höra: Att de som byggt inför vinterspelen blivit lurade på sina löner trots alla OS-miljarder.

Därför har vi besökt Sotji redan före den officiella rundturen för att ostört kunna prata med några av alla dem som byggt inför OS. Och det visar sig att många av arbetarna vi möter är rädda, och inte vill träffa oss öppet.

Under åren inför OS i Sotji har åtminstone 100 000 gästarbetare sökt sig dit, som den här byggnadsarbetaren från Uzbekistan

Bozor Bakhro-Rotiljajevitj: – De lovade oss 40 000 i månaden. Allting blir OK med jobbet. Vi jobbade i tre månader utan lön, inget betalt.

UG-Per Shapiro: – Krävde ni lön?

Bozor Bakhro-Rotiljajevitj: – Ja, vi bad. Han sa varje vecka att pengarna kommer, pengarna kommer. De kommer i slutet av månaden. De lovade, men det blev inga pengar

Det är nu vi träffar Abosidin Adinajev för första gången. Han är från Tadzjikistan och vi kommer att förstå att hans fall är mycket typiskt. Det finns tusentals, faktiskt tiotusentals, som han. Abosidin berättar om sitt jobb på lite knagglig ryska.

Abosidin Adinajev: – Vi är stenläggare. Vi börjar klockan åtta på morgonen. Till åtta på kvällen. Betongblandning, stenar, armeringsnät, fram och tillbaka. Lägger det på plats och så gör vi om det.

UG-Per Shapiro: – Ni bygger hus?

Abosidin Adinajev: – Ja

UG-Per Shapiro: – Är det ett tungt arbete?

Abosidin Adinajev: – Ja, det är det. Stora betongblock. Men det är okej – om man får betalt. Du förstår själv. Lördagar och söndagar jobbar vi, utan lediga dagar.

Vi träffas på stranden, för Abosidin Adinajev vill inte ses vare sig på jobbet eller där han bor. Kvällen innan har hans arbetsgivare hotat med polis för att han pratat med en annan journalist.

Abosidin har rest till Sotji tillsammans med vänner och grannar för att jobba. Nu har han jobbat i sju månader. Men han har blivit grundlurad:

Abosidin Adinajev: – Jag vet inte hur många gånger min fru har ringt, frågar vad gör du därborta? Jag svarar att jag jobbar utan pengar.  Det är det vi gör.

Pressguide: – Kära kollegor, när vi nu åker ut ur tunneln kör vi över den nya bron, som jag tycker är mycket vacker.

Folket från informationsavdelningen tar oss från anläggning till anläggning. Vi får veta om svårigheterna med isen i subtropiskt klimat. Restiden med tåget mellan isarenorna och skidcentret i bergen. Och om risken för dimma i backarna. Men det börjar muttras på sina håll i journalistgruppen. Varför kan vi inte ställa några frågor om ekonomin, eller om det övergripande kring jätteprojektet?

UG-Per Shapiro: – Du är från Olympstroj, va? Kan vi ställa några frågor till dig?

Oksana Kovaltjuk: – Ja, men återigen, mig får ni inte citera, inte filma och så vidare.

UG-Per Shapiro: – Det går inte? Du företräder inte Olympstroj?

Oksana Kovaltjuk: – Jag är från Olympstroj, men jag är ingen officiell talesperson. Jag följer med på er rundtur, jag kan svara på generella frågor om de olympiska byggena, men citera eller filma mig får ni tyvärr inte.

Oksana Kovaltjuk företräder Olympstroj, det ryska, statliga organ som bildats för OS-förberedelserna. Det är genom dem de statliga miljarderna går, till de direkta OS-byggena.

UG-Per Shapiro: – Vem kan vi få filma?

Oksana Kovaltjuk: – Från Olympstroj?

UG-Per Shapiro: – Ja.

Oksana Kovaltjuk: – Jag förklarade just för er kollega att vi, av historisk tradition, inte har någon sådan officiell person.

Det är en märklig undanflykt med tanke på att Olympstroj startades så sent som 2007 just för OS och snart läggs ner igen.

Memorial är den mest välkända människorättsorganisationen i Ryssland. De öppnade kontor i Sotji för 1,5 år efter att de fått uppgifter om svåra missförhållanden – inte minst om alla gästarbetare som inte fått lön:

Semen Simonov: – Och av dem, hur många som har drabbats, jag skulle säga flertalet. I synnerhet med tanke på att nästan inga har arbetskontrakt. Att det inte finns några papper/dokument innebär redan det att förekommer olika illegala upplägg.

Vad han säger är egentligen groteskt. Det OS som världen snart skall se har byggts upp av arbetare som inte fått betalt. Det fanns 70 000 utländska arbetare i Sotji förra våren enligt officiella siffror. Enligt Memorial skulle åtminstone 30-40 000 av dem alltså inte fått ut sin lön.

Semen Simonov beskriver hur arbetsgivare satt i system att samla in gästarbetarnas pass och säga att de behövs för att ordna arbetskontrakt. Sen får de varken kontrakt eller pass. Och det blir ett sätt att tysta den som klagar:

Semen Simonov: – De blir alltså utan sina nödvändiga dokument och man kan när som helst utvisa dem. Detta utnyttjar arbetsgivaren, och hotar dem om att ifall de klagar någonstans så kommer de att anmäla dem till migrationsmyndigheten (FMS) eller till polisen, som anhåller dem och utvisar dem.

Ur ryska TV9

Programledare: – I Sotji inleds massräder för att rensa staden från olagliga migranter, precis som Alexander Tkatjov lovade vid säkerhetsrådets senaste möte kommer alla illegala på kort tid att utvisas ur den olympiska huvudstaden.”

I september ökar trycket på gästarbetarna – genom ett beslut av regionens guvernör.

Alexander Tkatjov: – För många av arbetarna har kontrakten löpt ut, men att resa härifrån har de, som ni förstår, ingen brådska med, och i praktiken leker de nu kurragömma med oss; gömmer sig på byggarbetsplatser, i avlägsna stadsdelar. De kan bo 50 personer i en lägenhet, de ingår fiktiva äktenskap.

Guvernören lovar att alla migrantarbetare skall vara borta i god tid före OS. Medierna beskriver det som att han vill ha storstädning. Och när arbetarna väl utvisats kan de inte längre kräva sina innestående löner

UG-Per Shapiro: – Känner du någon som fångats in och deporterats av polisen?

Abosidin Adinajev: – Ja, vi har en släkting som redan är hemma, för han har deporterats.

UG-Per Shapiro: – Hotar er arbetsgivare med deportering, att om ni inte gör som ni skall....?

Abosidin Adinajev: – Ja, ja. ”Ligg lågt, ni kommer få era pengar.” Men jag vet inte när de ger oss pengar! Det har redan gått fyra, sju månader men vi har inte fått en kopek. De säger ligg lågt. Vi skall betala. När de här pengarna kommer vet jag inte exakt.

UG-Per Shapiro: – Vilka konsekvenser får det för dig och din familj om du åker härifrån tomhänt?

Abosidin Adinajev: – Jag vet inte vad jag ska göra om jag åker hem utan pengar.


Men inte bara gästarbetare blir lurade vid OS-byggena.

Mardiros Demirtjan bor i Sotji.

Honom kan man inte hota med deportation.

Bilden är tagen innan han började jobba på ett OS-bygge.

På den tiden höll han på med styrketräning och arbetade. Men nu kan han varken arbeta eller träna längre.

Det som hände Mardiros har satt skräck i andra.

Han arbetade som elektriker på samma bygge som Abosidin Adinajev från Tadzjikistan.

Mardiros blev lovad 1500 rubel om dan,  drygt 300 kronor.

De fick lön första månaden. Sedan började arbetsgivaren krångla.

Mardiros Demirtjan: – Och de sa, vill ni säga upp er, så gör det. Ni ska få betalt i dagarna. Några sa upp sig, men pengar fick de inte. Sedan gick det dagar, veckor, månader, några fick lite pengar, och en del fick ingenting alls.

Mardiros Demirtjan bor tillsammans med fru och barn, svärmor, mamma, svåger och svägerska i ett hus intill en hårt trafikerad gata.

Hans fru Ludmila visar oss runt:

Ludmila Demirtjan: – Här bor min syster. Det är hennes rum. Här är vårt kök. Här är mammas rum. Där är ostädat. Här är yngre systerns rum. Det här är mitt rum. Här sover vi allihop. Här sover jag, dottern, yngste sonen, min man, äldsta dottern när hon inte är bortrest, jag i mitten. Och här äldsta sonen och min bror. Alla i ett rum.

UG-Per Shapiro: – Din bror också?

Ludmila Demirtjan: – Min bror också.

Ludmila Papazjejan: – Vi är för trångbodda, vi måste ha mer plats (faller henne i talet). Vi är många.

Det är framför allt Mardiros som dragit in pengar till hushållet. Han har aldrig varit rädd att hugga i, säger hans syster. När han står på sig om lönen kallas han till sist till sin arbetsplats. Men när han kommer till dit väntar arbetsgivaren på honom i sällskap av civilklädda poliser.

Mardiros Demirtjan: – När vi hade hälsat på alla sa en av dem: vem av er har stulit elkabel? Vi svarade: vi vet inte. Vi har inget stulit. Det var jag och en kompis som var där. När vi gick in dit, så frågade han och sedan satt.

Då satte de hastigt på oss handfängsel. På mig och på honom. Utan att ställa fler frågor säger han: följ med till polisstationen. Och säger: Försök inte springa, för då skjuter vi!

På polisstationen kräver man att någon av dem skall ta på sig den påstådda stölden. De förs in genom en bakdörr. När ingen av dem vill erkänna tar de in Mardiros i ett enskilt rum. Och två av poliserna tar på sig boxhandskar.

Mardiros Demirtjan: – Från varsitt håll började de slå mig.

UG-Per Shapiro: – I ansiktet eller?

Mardiros Demirtjan: – I ansiktet, mot njurarna. Jag stod så länge jag orkade och sedan föll jag ihop, förlorade medvetandet. De lyfte upp mig, gav mig vatten, en cigarett. De sa: ta det lugnt. Erkänn nu som det var, annars slår vi dig igen. Jag svarade: jag tänker inte erkänna, jag har ingenting tagit. Då började de slå igen. De kom blod här, de slog av en tand, här ett blåmärke. Och än en gång föll jag ihop. Jag fick tårar, kände att jag inte kunde ta mer stryk.

Gång på gång försöker poliserna få honom att erkänna. Till sist hämtar de ett rött järnspett:

Mardiros Demirtjan: – De sa: nu kör vi upp spettet i ändtarmen på dig om du inte säger det vi behöver. Jag sa: jag vet inte, men tänker inte säga något 

Mardiros Demirtjan: – Två böjde ned mig, med en spade på huvudet så jag inte skulle se, lyfte upp min rumpa. De förde in spettet. Jag gallskrek, då hällde de vatten över mig, så att jag kom till sans. Jag sa: okej, jag skriver på vad ni vill, jag kan inte längre uthärda er tortyr.

Till slut skriver han på ett papper, men det är inte över för det:

Mardiros Demirtjan: – Jag sa att jag mådde väldigt dåligt. Ge mig en stund att komma till sans. Jag fick fem minuter, fick vatten igen. Sedan sa de: skriv på de här papperen också! Jag sa: Jag har ju inget gjort. varför ska jag skriva på, och hamna i fängelse. Då sa en av dem: hämta hit flaskan! Vi ska köra upp en flaska i röven på dig! Så hotade de.

Sedan blir det tydligt att polisen samarbetar med Mardiros arbetsgivare.

Mardiros Demirtjan: – En av dem säger: avstå dina lönekrav! I fall du avstår lönen kommer han (arbetsgivaren) att ta tillbaka sin anmälan.

Mardiros Demirtjan blir så illa skadad att de måste kalla på ambulans dagen efter. En lokal journalist har fått höra vad som hänt och kommer till sjukhuset med sin kamera

Ur Kavkazkij-Uzel:

Läkare: – Var god och stäng av, här får man inte filma, det här är ett sjukhus…

Journalist: – Jag har tillstånd

Läkare: – Vad då för något?

Journalist: – Från den skadade och ifrån hans folk som ligger här.

Läkare: – Här finns det en sjukhusledning som antingen tillåter eller inte tillåter..

Läkare: – Visa era dokument!

Journalist: – Vem är du?

Läkare: – Jag är den ansvarige läkaren för sjukhuset.

Journalist: – Om du tänker röra utrustningen…

Läkare: – Ni ska visa dokument!

Läkare: – Visa dokument!

Journalist: – Aj aj, vad håller ni på med!?

Journalist: – Visa dokument!

En läkare vrider om armarna bakom ryggen på journalisten så hon skadas. Och polisen förbjuder sjukhuset att dokumentera skadorna från järnspettet. Demirtjan blir bara undersökt på överkroppen. Hans fru filmar den undersökningen i smyg.

Men senare lyckas hans fru få fram ett läkarintyg ändå. De går till en annan läkare och säger att det var en vanlig misshandel, inte polismisshandel.

Mardiros Demirtjans mamma minns hur hon träffade honom efter misshandeln.

Marta Demirtjan: – Jag känner ju min son. Men när jag såg honom. Visst, det var ju han, långväxt, ja det är min son. Men som han gick, stödde sig mot väggarna, som han stapplar. Herregud, när jag såg honom, hur han håller sig i väggarna, jag svimmade.

Marina Demirtjan: – Det här är en tragedi. Det är hemskt! Det sägs att tiden läker alla sår, men…

Ludmila Demirtjan: – Vad då läker! Sådana här sår läker aldrig

Marina Demirtjan: – Och det kanske skulle läka om man visste att det här var sista gången något sådant händer, men… Det värsta är alla ungdomar som växer upp, det är ju helt fruktansvärt…

Fallet Demirtjan har väckt uppmärksamhet i Ryssland. Parlamentsledamoten Dimitri Gudkov är en av dem som engagerat sig:

Dimitri Gudkov: – Jag bestämde mig för att blanda mig i den här händelsen därför att om vi ignorerar sådana händelser så kan något liknande hända med vem som helst i vårt land. Jag blir fruktansvärt arg av den här historien. Jag följer den noga, jag har vänt mig till åklagarmyndigheten flera gånger och inrikesministern. Än så länge har det varit förgäves men droppen urholkar stenen och jag tror att vi till slut kommer att få rättvisa.

Mardiros Demirtjan har råkat värre ut än andra. Men han är bara en av tiotusentals arbetare som inte fått sin lön när de arbetat med OS-bygget, enligt vad människorättsorganisationen Memorial uppskattar. Även ansedda Human Rights Watch har rapporterat om övergrepp och missförhållanden.

Alltså de arbetare som gjort så att vi skall kunna glädjas åt OS.

Man får en helt annan bild av arbetsvillkoren i en informationsfilm för det enskilt största projektet i samband med OS: vägen o järnvägen från kusten till skidanläggningarna i bergen:

UR SK Mosts informationsfilm:

Speaker: – Det varma och fuktiga klimatet i Sotji kräver särskild design av hus och produktionsmoduler. De utrustades med luftkonditionering och extra vattenkylare. En särskild diet serveras i kafeterian.

Dimitri Gudkov: – Jag är sedan länge intresserad av frågan varför Ryssland spenderar så mycket pengar på OS.  Om man tex jämför med OS i London så betalar vi tre gånger mer. Alltså våra stora bolag får inte bara enorma summor från den statliga budgeten. Dessutom lyckas de med konsten att inte betala arbetarna för deras arbete.

OS i Sotji blir det dyraste någonsin. Räknar man med vägar och andra projekt runt OS-anläggningarna rör det sig om över 300 miljarder kronor – trots att tiotusentals arbetare alltså inte fått betalt.

Så vart har alla pengarna tagit vägen? Det fanns de som redan tidigt talade om risken för korruption:

Reporter: – Jag har återigen en fråga om olympiaden. Kommer alla dessa miljarder att nå fram till Sotji?

Vladimir Putin: – Vad gäller at saker blir dyrare, visst, sådana farhågor finns så klart. Vi måste se till att det inte förekommer stölder. Helt enkelt införa kraftfull och effektiv kontroll.

Men Putin gjorde precis tvärt om enligt statsvetaren och aktivisten Alexander Sokolov. Kontroll är just vad den särskilda OS-myndigheten Olympstroj saknar visar han i en rapport om organisationen:

Alexander Sokolov: – Problemet med strukturen är att kontrollen är minimal och inflödet av statliga pengar väldigt stort. Det är en idealisk miljö för korruption. Den offentliga kontrollen är förd till noll. Allmänheten kan inte på något sätt påverka de fattade besluten. Trots att man spenderar skattepengar, trots att OS är ett offentligt, ett politiskt evenemang, så är den parlamentariska kontrollen kastrerad.

Sokolov säger att Putins parti Enade Ryssland flera gånger röstat ner förslag om ökad kontroll i parlamentet.

Vilka är det då som fått de största kontrakten i samband med OS? President Putins kritiker pekar på att de gått till hans vänner. Flygplatsen i Sotji har byggts om av Putins gamla barndomskamrater, bröderna Rotenberg. Båda är dollarmiljardärer. Och en gammal sommarhusgranne som fått flera OS-kontrakt är Vladimir Jakunin. Han är chef för det statliga järnvägsbolaget. Och det var ett av järnvägens dotterbolag som ansvarade för OS-volontärernas hus där Mardiros Demirtjan och Abosidin Adinajev jobbade.

De här bilderna publicerades i ryska medier i somras och sades komma från järnvägschefens fritidshus. En antikorruptionsorganisation som studerat hans affärer använder dem för att peka på hur han berikar sig. Där finns amfiteater, tennisbana och simhall. Men det finns korruption på olika nivåer.

Alexander Popkov: – Det här att inte betala ut löner. Det skor sig de allra lägsta skikten av underentreprenörer på.

Advokat Popkov arbetar ofta för människor Dokument där ryska arbetsinspektionen pekar på flera fall av arbetare från Okhotskaja som inte fått sin lönättsorganisationen Memorial. Han beskriver hur fusket med löner hänger ihop med korruptionen på högsta nivå. Och han ger ett exempel från ett eget fall där företaget sist i kedjan av underentreprenörer drevs av en ryskturkisk man:

Alexander Popkov: – Här snor de en summa pengar, och här och här. När man kommer ner till den här stackars turken, då har han ingenstans ifrån att roffa pengar. Och han vill ju också tjäna mer än sig bör. Så han börjar på att sno från de här stackars uzbekerna eller tadzjikerna, minns inte exakt. De gick i tre månader. Vi skrev till polisen, till åklagarmyndigheten, men ingen vill utreda det. Då måste man ju anstränga sig. Då är det enklare att bara utvisa dem. Det kommer nya.

Alexandr Popkov älskar särskilt vintersport och ishockey. OS har alltid varit fest för honom. Men inte den här gången

Alexander Popkov: – Olympiaden har redan bringat mer sorg och problem än vad den kommer att bringa glädje åt någon. Jag tror att den trots allt kommer att bringa glädje. Det är ju sport. Men byggt på benknotor och tårar, så får man inte göra.

Vi vill veta hur det gått för Abosidin Adinajev. Han tvingades ge upp och har lämnat Sotji och rest de över 200 milen hem.

Tadzjikistan gränsar till Afghanistan. Det är den fattigaste av alla de gamla Sovjetrepublikerna. Och landets ekonomi är beroende av pengarna som skickas hem av tadzjiker som jobbar utomlands, det vill säga oftast i Ryssland

Abosidin bor i Qurghonteppa bara sex mil från afghanska gränsen. Han tar med oss till det bygge där han och hans pappa jobbar:

UG-Per Shapiro: – Kunde Memorial inte hjälpa?

Abosidin Adinajev: – Semjon sa att han skulle hjälpa oss.

Ali Adinajev : – De sa att de skulle driva in pengarna via åklagarmyndigheten eller nåt liknande. Någon domare. Vi ska efter att ni åkt försöka få loss pengarna och skicka dem till er. Men jag vet inte om de skickar, knappast att de skickar!

Abosidin Adinajev är ledig från jobbet idag för att kunna prata med oss. Han bjuder in oss på lunch.

Och det är inte bara oss han bjudit in, visar det sig, utan flera andra som blivit lurade i Sotji. De säger att de nog aldrig hade trott att vi skulle resa hit, att vi skulle vara intresserade dem. Lönerna hemma är för låga därför åkte de till Sotji:

Saidov Khabibulo: – I slutändan fick vi ingenting. Tomma händer. De jagade ut oss ur staden Sotji. Och det var det hela. Så kom vi tillbaka. Jag har två barn och familj, stora utgifter, vet inte vad jag ska göra. Det känns ändå förargligt. Vi arbetade, ansträngde oss, men fick inte betalt, tomma händer.

Runt den uppdukade lunchen finns två som fått lön på rätt sätt – men de jobbade inte med OS. Alla de andra sju har inte fått sina pengar:

Abdurakhmov Makhmarzuk: – I början var det väldigt bra. Vi fick 13000 rubler var i förskott efter första månaden, här har ni till era utgifter, sa de. Vi spenderade pengarna på våra utgifter. Sedan gick andra månaden. De sade pengarna kommer, pengarna kommer. Vi hade gjort klart första huset. Men inget resultat, de sa ”i morgon, i morgon”. Nästan fem månader gick förlorade, och biljetten dit kostar 10.000..

UG-Per Shapiro: – Hur påverkar det er?

Abdurakhmov Makhmarzuk: – Svårt, såklart det är svårt. Och så har vi vinter, och barnen blir sjuka får man låna pengar av någon.

Saidov Khabibulo berättar att han blivit osams med sin fru. Hon ifrågasätter hela den misslyckade resan till Sotji:

Saidov Khabibulo: – ”Varför åkte ni dit? Och inte arbetade här?” Då hade ni åtminstone tjänat lite grand. ”Ni jobbade inte här, ni åkte dit”. ”Utgifterna blev dubbla för biljetten dit och tillbaka och fortfarande är du skyldig pengar.”

Och den där rensningskampanjen som guvernören i Sotji utlyste i höstas när alla migrantarbetare skulle skickas hem före OS, den märktes. Alla i rummet hade både arbetstillstånd och visum, men de drabbades ändå:

Abdurakhmov Makhmarzuk: – Jag blev gripen två gånger, men min bror blev gripen tre gånger. Sista gången höll de honom i tio dygn.

UG-Per Shapiro: – Tio dygn?

Abdurakhmov Makhmarzuk: – Ja, sen köpte vi biljett till honom. Och de tog honom direkt från cellen till flygplatsen, och polisen satte honom på flygplanet

UG-Per Shapiro: – Var höll de dig häktad hos polisen, i en cell, eller?

Abdurakhmov Makhmarzuk: – Ja i en cell. Det finns ju en avdelning. Och där fanns nästan 15 eller 20 personer, en hög.

UG-Per Shapiro: – Var alla byggjobbare?

Abdurakhmov Makhmarzuk: – Ja alla, tjetjener – medborgare, dagestanier, uzbeker, kirgiser, armenier. Vi sa: ”vi har inte fått vår lön. Hur kan vi åka hem, med tomma händer”? De sa att ”det berör inte oss, vi har order att rensa staden”. Vi sa att ”bara vi får vår lön så åker vi självmant härifrån”. Men ändå slängde de ut oss.

Ur Rapport 15 april 2007:

Nyhetsuppläsare: – Tidigare under lördagen greps den förre schackvärldsmästaren och 170 andra vid en demonstration mot president Putin i centrala Moskva. – Tala om för era ledare att regimen är brottslig. Det är en polisstat. De griper folk överallt. De är livrädda att vi ska...

Garri Kasparov är schackvärldsmästaren som blev oppositionspolitiker. Han är mycket kritisk till att Internationella olympiska kommittén gav vinter-OS till Sotji. Att arbetarna inte får betalt är bara att vänta i Ryssland.

Garri Kasparov: – Det här är den typiska situationen i Putins Ryssland. De har använts som slavar. Som du vet, självklart för att öka vinsterna för företagen, som vi vet ofta är ledda av Putins vänner. Dessa stackars arbetare har inte blivit betalda, säger Garri Kasparov.

Den olympiska andan föreskriver ju att OS skall bidra till en harmonisk utveckling och värdighet för människorna. Med tanke på det tycker Garri Kasparov att IOK inte gjort sitt jobb. :

Garri Kasparov: – No, it tells me that the Olympic Committee did a very lousy job not only in deciding.. in deciding for the venue for the 2014 Winter Olympics, but also in reviewing the progress of the Games.

UG-Björn Tunbäck: – Now you mix sports and politics in a way. Should one really do that? I mean, the Olympic movement what responsibility could that have for the political system in Russia?

Garri Kasparov: – We heard this argument all the way back to Berlin 1936. It's not us who are mixing sports and politics. It is dictators trying to use sports events to promote their agenda.

Både Abosidin och den misshandlade Mardiros Demirtjan arbetade på OS-volontärernas hus. Som vanligt var flera entreprenörer inblandade i bygget, men de båda arbetade under företaget Okhotskaja Stroitelnaja Kampaanja.

Tillbaka i Sotji försöker vi få tag i deras chef. På hemsidan ser de rätt stora ut. Men de bygger om på kontoret. Det är stökigt och ingen chef är inne. Men det finns ett dussin nummer på deras hemsida, så vi börjar ringa

UG-Per Shapiro: – Numret finns inte.

UG-Per Shapiro: – Nej inget svar, nej.

UG-Björn Tunbäck: – Finns inte det numret heller?

UG-Per Shapiro: – Nej, finns inte heller.

UG-Björn Tunbäck: – Men direktörens nummer funkar inte alls helt enkelt?

UG-Per Shapiro: – Nej.

Nej, vi lyckas inte. Ingen svarar. Vi får fortsätta hemifrån.

UG-Per Shapiro: – Nej.

UG-Björn Tunbäck: – Inget svar?

UG-Per Shapiro: – Suck, jaha.

Vi skall träffa Mardiros Demirtjan igen. Hans fall har tagit en absurd vändning. Polisen våldtog honom med ett järnspett men nu anklagar de honom för att komma med falska beskyllningar. Idag har hans fru kallats till förhör och vi beger oss till utredarens kontor.

UG-Björn Tunbäck: – Nu skall vi inte stanna precis framför då utan

UG-Per Shapiro: – Nej det tycker inte jag heller...

Vi är försiktiga. Veckan innan grep den ryska polisen alltså två norska journalister på uppdrag i Sotji Ludmila Demirtjan kommer med familjens advokat.

UG-Per Shapiro: – Vi sätter oss i bilen

Även om han till och med har stöd i parlamentet är mardrömmen alltså inte över för Mardiros Demirtjan och hans familj:

Ludmila Demirtjan: – Han hämtades från polisen till sjukhuset med hjärnskakning, och han lämnar falska vittnesmål? De har ingen skam i kroppen, inget samvete alls. Jag mår själv dåligt. Jag har fått en allergi av all stress, kan inte äta någonting. Det kliar och jag får utslag över hela kroppen. Jag går nog snart under själv av allt det här, före honom. Vet inte hur länge det här ska fortsätta.

Det är mest ett rutinförhör visar det sig. Allt bara drar ut på tiden

Ludmila Demirtjan: – Han verkar vara mer erfaren än vår ”Seminetz”, som vi hade förut.

Advokaten: – Mer erfaren – och listigare. Det får framtiden utvisa...

Nu har det gått sex månader sen misshandeln, men Ludmila Demirtjan ger inte upp. Hon vägrar finna sig i att hennes man inte skall få rättvisa

UG-Per Shapiro: – Så hur mår du nu, Jämfört med förra gången, har det blivit bättre?

Mardiros Demirtjan: – Det är likadant. Kan nätt och jämt gå. Ryggen gör ont. Hela kroppen gör ont. Vet inte vad jag ska göra. Alla pengar som jag hade har jag spenderat på olika läkare men inget resultat, fortfarande lika ont.

UG-Per Shapiro: – Är det svårt att gå?

Mardiros Demirtjan: – Ja, det  är svårt att gå. Jag går lite här i hemmet. Så fort jag ska gå en längre sträcka så hugger det till i ryggen, kan inte det, kan inte ens lyfta barnet.

Mardiros Demirtjan skulle fått 100 000 rubel för månaderna på bygget. Men han har bara fått 25 000. Det är drygt 5000 kronor. Men nu är det stopp säger arbetsledaren. Och familjen är rädd för honom. Inte minst visar misshandeln att han har synnerligen goda förbindelser med polisen.

Mardiros Demirtjan: – Jag hoppas att med tiden, kanske några år, kanske ett halvår, att jag ska må bättre så att jag ska kunna försörja min familj. Hur länge ska jag bli försörjd av svärmor!

UG-Per Shapiro: – Tänker du ofta på det som hände?

Konstant. Varje sekund snurrar det i min hjärna. Hur ska jag få stopp på det? Jag kommer inte på något.

För Mardiros Demirtjan är det extra skamfyllt att polisen körde upp spettet i ändtarmen. Det är som att ha blivit våldtagen och det får folk att skratta åt honom och tycka att han är ynklig snarare än ett offer. Och det gör det svårare att gå ut.

Ludmila Papazjejan: – Varför gråter du? Vi ska inte gråta! Vi ska kämpa!

Marta Demirtjan: – För vi kan inte få vår rättvisa!

UG-Per Shapiro: – Hon säger ”Vad gråter du för? Gråt inte. Vi skall få rättvisa. Inte gråta”.

Ludmila Papazjejan: – Vaddå! Var det väggarna som misshandlade honom! Hos vår polis är det väggarna som slår folk! Slår ihjäl folk och det är väggarna som slår...

Utredningen om misshandeln lades ner, trots läkarintyg och vittnesmål. Det beslutet har Demirtjans advokat överklagat till domstol. Det går trögt.

Men de kommer att gå vidare ända till Europadomstolen om det skulle behövas säger advokaten.

Angela Ruslanovna: – Hallå!

UG-Per Shapiro: – Hallå! Är det Angela Ruslanovna?

Angela Ruslanovna: – Ja, det stämmer

Vi fortsätter försöka få tag på företaget som ansvarade för bygget där Abosidin och Demirtjan arbetade. De flesta nummer på deras hemsida fungerar inte, och ett går till en privatperson. Men till sist får vi tag i vicedirektör Angela Ruslanovna, och hon skyller ifrån sig:

Angela Ruslanovna: – Eftersom vårt bolag Okhotskaja överallt figurerar som beställare och ansvarig utförare, så säger de ofta att ”Okhotskaja har inte betalat oss”, när det i själva verket är de som kommit till oss som underentreprenör som inte betalat. Det vill säga de tar in folk på jobb, men de vet inte vem de egentligen jobbar för. Därför hamnar i en sån situation som inte är något vidare. Så klart man tycker synd om dem, men vi kan inte hjälpa dem för vi kan inte styra över (ohörbart) våra medarbetare. Sådan är situationen.

UG-Per Shapiro: – Kan inte vara lite kräsnare i urvalet av era underentreprenörer, så att de är seriösa?

Angela Ruslanovna: – Visst vi kontrollerar dem, men med tajta deadlines som vi har, så räcker helt enkelt inte manskapet i Sotji eller Krasnodar till. Vi kräver så klart att bolagen vi anlitar ska ha alla papper i ordning. Men att kontrollera deras hederlighet är helt enkelt inte möjligt,

UG-Per Shapiro: – Så att ni, Okhotskaja, ni har betalat ut alla löner till de som jobbat åt er?

Angela Ruslanovna: – Javisst. Absolut ja. Självklart.

Men det är lögn. Memorial har registrerat ett femtiotal arbetare från Okhotskaja som inte fått sin lön. Och vi får fram dokument där ryska arbetsinspektionen pekar på flera fall och beordrar företaget att betala. Men när vi försöker ringa tillbaka till direktören och höra vad hon säger om arbetsinspektionens anmärkningar verkar hon ha bytt telefonnummer.

UG-Per Shapiro: – Det är felhänvisning på det där numret.

Uteblivna löner, korruption och enorma kostnader – vad säger den Olympstroj statliga myndigheten som ansvarar för OS om det?

UG-Björn Tunbäck: – Finns det någon chans att få göra en intervju eller prata med någon om det? Olympstroj-Ludmila: – Vi försöker göra vårt bästa. Vi svarar alltid på frågor, som vi, du vet, kan besvara.

Vi fick inga svar under den officiella pressrundturen. Och trots att det är en myndighet med en budget i hundramiljardersklassen är det märkligt svårt att få svar.

UG-Björn Tunbäck: – Jag skickade några mejl med frågor till er, och jag har ännu inte fått några svar. Jag skulle vilja se om…

Det hjälper inte att vi skickar frågor skriftligen.

UG-Björn Tunbäck: – Vi skickade in en rad frågor för en vecka sedan.

Olympstroj-Nathalia: – Kan du ringa tillbaks senare? Om runt en timme eller en timme?

UG-Björn Tunbäck: – Om en timme?

Olympstroj-Nathalia: – Yeah

Till sist får vi i alla fall besked och det verkar som chefen för presskontoret tycker att vi själva borde ha fattat vad svaret skulle bli när det var tomt i min mejlkorg:

Sima Ajvasjan: – Fick du något svar?

UG-Björn Tunbäck: – Nej det har jag inte.

Sima Ajvasjan: – Nej det betyder att vi inte kommer att kommentera. Om vi inte svarat inom en dag eller två, det betyder att vi inte kommer att kommentera.

UG-Björn Tunbäck: – Ni kommer inte att kommentera över huvud taget?

Sima Ajvasjan: – Det har du rätt i.

UG-Björn Tunbäck: – Men ni är en statlig myndighet som har en budget…

B. But after all you are a state agency and you have a budget...

Sima Ajvasjan: – Ja det är vi.

UG-Björn Tunbäck: – På miljarder med dollar och fortfarande så kan ni inte svara på några frågor som rör ekonomin?

Sima Ajvasjan: – Ja.

UG-Björn Tunbäck: – Det är väldigt konstigt. Varför inte?

Sima Ajvasjan: – Det kan jag inte svara på eftersom jag vet att vi inte kommer att kommentera.

Vladimir Putins dröm slog in när Internationella Olympiska Kommittén gav honom OS. Men det har blivit en mardröm för tiotusentals andra.

Och hemma hos familjen Demirtjan är det ingen som kommer titta på de olympiska spelen, fast de nog hade tänkt det

Marina Demirtjan: – Om det inte hade varit för OS hade det här nog aldrig hänt, så skulle vi inte haft den här sorgen i vår familj. Men nu när de har det här OS:et – det här är absolut inte mitt OS längre. Det här hände på ett olympiskt bygge. Självklart kommer jag hela tiden att prata om OS. Det här OS:et kommer jag aldrig i livet att glömma.

Marta Demirtjan: – OS har gjort en del rika med stora säckar med pengar, och några har den gjort utarmade och fattiga. Det är så jag förstår det.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer

UG - Ett OS byggt på sorg och tårar

Mer i ämnet