Det här är lite av drömmarnas kö – vem ska gå härifrån som vinnare...?

Långt där framme väntar den enväldige domaren – experten – hans ord kan ju förändra livet för några i den här kön.

Claes Moser: – Lite inspirerad av Osslund. Värd femhundra kronor.

Femhundra kronor, eller kanske hundra tusen om man har tur.

Claes Moser: – Hej.

Reporter: – Hej Hej.

Claes Moser: – En Lindström.

Och det är här på auktionshusen drömmarna kan förverkligas och expertens värdering blir till pengar.

Men inte för oss. Vi vet redan att den här tavlan är falsk.

Auktionsverksmedarbetare: – Hej välkommen. Och det skulle vara en Bengt Lindström?

Lars-Göran Svensson: - Ja förhoppningsvis.

Auktionsverksmedarbetare: – Ja jag skulle säga att den ligger mellan 20-25 i utrop.

Auktionsförrättare: - Sixtythousend och sjuttiotusen, sjuttiotusen erbjudet, sjuttiofem seventyfive – etthundraåttiofemtusen – första.. – etthundranittiotusen.

Vad är den värd – det är kanske den vanligaste, viktigaste men också svåraste frågan i den här branschen.

Och den frågan har nästan blivit en folkrörelse.

Arkivmaterial:

Knut Knutsson: – Vad betyder värdefull för dig?

Klipp från Antikduellen, klipp från Antique roadshow BBC, Bukowskis tv8, Antikmagasinet.

Auktionsförrättare: - Första, andra tredje – En miljon femtiotusen.

Ett konstverks värde går förstås upp och ner – beroende på intresse och efterfrågan.

Å ett värde på ett verk är ju en spekulation – om vad köparna troligen vill betala.

Så inget är hugget i sten när det gäller värdet på en tavla.

Men något som inte påverkas av konstmarknadens upp och nedgångar är om en tavla är äkta eller inte.

Och man kan väl inte värdera en tavla och sätta ett pris på den – utan att ta reda på om den är äkta?

Catarina af Sandeberg: – Dom säger att dom har utgått ifrån att tavlan var äkta. Dom gör ingen undersökning av det, det är bara någonting dom inte tar ställning till helt enkelt.

Catarina af Sandeberg utgick från det självklara – att man inte kan värdera en tavla utan att ta reda på om den är äkta.

Men för henne har den här frågan ställts på sin spets – när arvet efter hennes mamma skulle skiftas.

Catarina af Sandeberg: – Den här tavlan kommer från mitt föräldrahem, den tillhörde min mor och far och jag blev väldigt glad när jag tillskiftades den i arvsdelningen, arvsutdelningen efter min mor, när min mor hade gått bort. Den är jättefin eller hur.

Karin Mattisson: – En Miró, står det att det är.

Catarina af Sandeberg: – En Miró, ja.

Arvet skulle fördelas rättvist och noggrant – ville familjen. Man betalade det anrika auktionshuset Bukowskis för att värdera tillgångarna i dödsboet.

Catarina af Sandeberg: – All egendom i boet, när min mor gick bort värderades i en boskifteshandling inför ett arvsskifte, så då fick jag reda på värdet på tavlan.

Karin Mattisson: - Och vad var den värd?

Catarina af Sandeberg: – Och då så var den värderad till 2,5 miljoner kronor av Bukowskis som gjorde värderingen av hela dödsboet.

Karin Mattisson: – Hur reagerade du när du fick reda på att den var värd 2, 5 miljon.

Catarina af Sandeberg: – Oj, tänkte jag. 2,5 miljon kronor är väldigt, väldigt mycket pengar.

Karin Mattisson: - Det var du inte förberedd på?

Catarina af Sandeberg: – Nej inte alls, inte alls.

Och hon var ännu mindre förberedd på vad som skulle hända när hon så småningom skulle sälja tavlan i Paris.

Catarina af Sandebergs familj gjorde det som många skulle göra. Man såg till att det blev ett stort etablerat auktionshus som gjorde värderingen.

Och det är på auktionshusen experterna finns – deras bedömningar ifrågasätts sällan.

Men hur går det till – vad gör dom? Vad säger dom? Och hur noga är dom?

För att få svar gick vi till dom fyra största auktionshusen i Sverige – med vår tavla som vi vet är falsk.

Till Stockholms Auktionsverk, Bukowskis, Uppsala Auktionskammare och Göteborgs

Auktionsverk.

Men vi gör det enkelt för dom – eftersom tavlan ska föreställa vara målad av Bengt Lindström.

Att han nu är Sveriges mest förfalskade konstnär – det är något som alla i branschen känner till.

Vi har låtit tretton konstkännare granska tavlan.

Det är gamla vänner till konstnären, personer som jobbat i ateljén och hans änka.

Fyra av dom tillhör kommitté Bengt Lindström, vars uppgift är att bedöma tavlor och utfärda äkthetsintyg. Alla tretton var eniga.

Michele Lindström: – Nej den är falsk.

Eddie Hautchamp: - That one is horrible.

Karin: – That one is horrible?

Eddie Hautchamp: - That one is crazy.

Ulf Bylund: - Så det här är också bara, någon form av förlaga, men att inte har haft något konstnärskunnande som helst och dragit med penslarna och kladdat ner.

Knut Ståhlberg: - Att någon kan säga att dom här är äkta det är uteslutet.

Bengt Åberg: – Nej den här har inte Bengt gjort.

Vår falska tavla har vi lånat av en person som köpte den för 22 000 kronor av en ökänd konsthandlare som vi berättade om förra veckan.

På väg till auktionshusen för att testa vår falska tavla så träffar vi Peter Lloyd, han är polisens enda specialutredare på konstförfalskningar. Han har många gånger talat om för auktionshusen vad han tycker att de borde göra när de får in en falsk tavla.

Peter Lloyd: – Ofta har det varit så här att dom har sagt att, om dom ser direkt att tavlan är falsk så har dom sagt den här tavlan tar vi inte emot. Punkt. Så får dom tillbaka tavlan. Vad gör den här personen då, ja han går till nästa auktionshus och nästa och nästa och till slut får han napp att sälja den. Vi har försökt få dom att dom ska ta emot tavlan och sen ringa till oss så kommer vi och hämtar den, och det tycker jag har blivit mycket mycket bättre de sista åren. Så vi får in mycket konst nu från auktionshusen.

Karin Mattisson: - Men kan man lita på auktionshusen och deras värderingar och..?

Peter Lloyd: – Jag är inte rätt man att svara på det riktigt, men jag hoppas ju det för det är ju där expertisen ska finnas, jag tror iallafall att dom stora auktionshusen, dom kan man nog lita på men hundra procent kan man inte vara.

Karin Mattisson: - Borde dom känna till att Bengt Lindström är en förfalskad konstnär?

Peter Lloyd: – Ja det gör dom, det känner dom till, jag tror dom är extra vaksamma just när det gäller Bengt Lindström, jag hoppas det i alla fall.

Nu är det är upp till bevis. Vi börjar hos Sveriges största auktionshus – Bukowskis.

Bukowskismedarbetare: – Han har gjort så vansinnigt mycket, han har gjort vansinnigt mycket och allt är inte bra, alltså allt är inte, om man säger det är lite varierande kvalitet på det han gör. Jag kanske ska vara helt ärlig här och säga att det här är kanske inte hans största mästerverk utan det kanske var en dålig dag på jobbet.

Dom tar ett kort på tavlan och lovar att återkomma. En vecka senare ringer en intendent på Bukowskis tillbaka:

Intendent på Bukowskis: – Vi känner oss lite tveksamma till den här målningen så jag tror tyvärr inte det är någonting som vi är beredda att ta emot och sälja utan ja.. nej.

Lars-Göran Svensson: - Men ni bedömer inte att den är riktig helt enkelt då va.

Intendent på Bukowskis: – Nä alltså, det är inte vår sak att sitta och bedöma huruvida ett föremål är riktigt på det viset.

Lars-Göran Svensson: - Vad ska man göra med den då höll jag på att säga, jag är väldigt okunnig?

Intendent på Bukowskis: – Ingen aning, jag har ingen aning, jag vet ju inte, det är lite svårt att råda faktiskt.

Lars-Göran Svensson: - Men jag trodde auktioner ni var duktiga på det att se vad som är falskt och riktigt?

Intendent på Bukowskis: – Jo precis men jag menar hade det varit en riktig målning så hade vi ju tagit emot den.

Lars-Göran Svensson: - Men det är okej, jag kan kolla med nått annan auktionshus.

Intendent på Bukowskis: – Ja absolut du är helt fri att göra det.

Medarbetare på Göteborgs Auktionsverk: – En Lindströmmare. Väldigt mycket färg. Ja jag skulle säga att den ligger på 20-25 i utrop.

Lars-Göran Svensson: - Och vad kostar det sen att sälja?

Medarbetare på Göteborgs Auktionsverk: - Sexton procent.

Lars-Göran Svensson: - På?

Medarbetare på Göteborgs Auktionsverk: – På det klubbade beloppet.

Lars-Göran Svensson: - Hur går det till, ni tar in den bara helt enkelt bara, ni gör ingen annan bedömning av den?

Medarbetare på Göteborgs Auktionsverk: - Nä då skriver vi in den till kvalitetsauktion den 25 november då.

Medarbetare på Göteborgs Auktionsverk: – Så katalogiserar vi den, så visas den här, så säljs den på auktion då. Så det är väldigt lätt och smidigt.

Lars-Göran Svensson: - Går den att sälja?

Medarbetare på Göteborgs Auktionsverk: - Ja det gör dom.

Lars-Göran Svensson: - Ja det utgår jag ifrån eftersom du säger så.

Medarbetare på Göteborgs Auktionsverk: – Ja att annars skulle vi inte ta in den.

Medarbetare på Uppsala Auktionskammare: – Ja vi får nog ta in den för undersökning om du skulle vilja det så att säga, för problemet med Bengt Lindströms konst är att det förekommer väldigt mycket förfalskningar på marknaden. Jag är lite grann, håller på mycket med Bengt Lindström och jag känner mig inte sådär jättehundra på att den här skulle vara äkta nämligen och därför måste man ta in den för en extra vända med expertis för att titta på den.

Dom fotograferar tavlan och återkommer efter några dagar – på mail:

”Jag har nu kollat med mina externa experter/.../Vi är alla eniga om att er målning tyvärr inte är äkta. Vi kan således inte sälja ert konstverk eftersom den är att betrakta som falsk när den har signatur.”

Medarbetare på Stockholms Auktionsverk: - Så det skulle va Bengt Lindström?

Lars-Göran Svensson: - Ja, det förhoppningsvis.

Medarbetare på Stockholms Auktionsverk: - Så här snabbt vad jag kan se, skulle hamna mellan 20-30, eventuellt mer.

Lars-Göran Svensson: - Men baserat på dom värderingar ni har där så är det utropspris kanske 20?

Medarbetare på Stockholms Auktionsverk: - Ja--mellan 20 och 30 kanske 35.

Lars-Göran Svensson: – När tror du att du kan ge en hint, när måste du?

Medarbetare på Stockholms Auktionsverk: - Jag kan säkert imorgon ge dig en indikation.

Hon fotograferar tavlan för att låta experter granska den. Dagen efter ringer hon tillbaka.

Medarbetare på Stockholms Auktionsverk: - Det var den där Bengt Lindström som du var igår och visade. Och jag har pratat med mina kollegor på konstavdelningen och vi tar den hemskt gärna på moderna kvalitén, med ett utrop 20-30.

Lars-Göran Svensson: – Ja okej- Dom har tittat på den nu.

Medarbetare på Stockholms Auktionsverk: - Ja dom fått bilden på den och formatet och liksom allt jag har berättat att den inte varit ute osv. Så att den tar vi mycket gärna om du vill sälja. Så då om vi har den här på måndag senast för att kunna skicka den med transporten på tisdag morgon.

Vi har förstås inga planer på att sälja vår lånade falska tavla. Men på Stockholms auktionsverk är dom så angelägna att få sälja den att dom ringer oss ytterligare två gånger.

Trots att vi har en uppenbart falsk tavla – av Sveriges mest förfalskade konstnär så vill två av dom fyra stora etablerade auktionshusen sälja den – Stockholms och Göteborgs Auktionsverk.

När vi efteråt berättar om vårt besök – så svarar dom så här:

Stockholms Auktionsverk: – Det är olyckligt att vår information till inlämnaren inte var tydlig beträffande vår värderingsprocess – slutlig bedömning sker när objektet granskas fysiskt på huvudkontoret i Stockholm

Och Göteborgs auktionsverk svarar: – Efter det att vi fått säljaren uppdrag att förmedla en försäljning via auktion görs en mer noggrann undersökning och i vissa fall anlitas även extern expertis.

Men under vårt besök sa dom ingenting om att tavlan skulle granskas ytterligare.

Bukowskis och Uppsala auktionskammare gjorde rätt bedömning av tavlan.

Men ingen av dom sa att vi borde gå till polisen med den – eller förstöra den.

Gick till polisen, gjorde däremot ägaren till den här tavlan – som under många år trodde att han köpt en äkta Albin Amelin – för närmare hundratusen kronor.

Den hamnade här hos polisen tack vare ett annat tv-program.

Ur: Veckans brott 6 nov 2012.

Leif G.W. Persson: – Det här är förfalskningar, ja hur kan man se det, ja det är olika tecken, för det första är dom inte tillräckligt bra sen upptäcker du att på sina ställen här så lyser duken fram va, det finns ingen täckfärg under själva konstverket.

Camilla Kvartoft: – Om man nu har en sån här vad ska man göra då?

Leif G.W. Persson: – Ja egentligen, det är ju ett brott då va för det är en signaturförfalskning som hänger där va och den där ska ju förstöras eller i vart fall ska man göra klart att på målningen att detta är ingen Amelin. Ja, då ska man naturligtvis lämna in den då.

Camilla Kvartoft: – För polisen vill få bort den från marknaden?

Leif G.W. Persson: – Ja det är klart och det vill nog konstmarknaden också men jag har svårt att tro särskilt många kommer välja det alternativet medvetna om konsekvenserna för att sannolikheten att de ska kunna skicka den till nästa den är ju betydande...

Efter det här programmet så fick polisen Lars Alm ett samtal.

Lars Alm: - Någon vecka efter det så ringer en man upp mig och säger jag såg det där programmet och jag har också en sån. Då tog han med den till Stockholm för han bodde inte i Stockholm själv och ville ha den examinerad på ett av våra auktionshus här i stan och samtidigt ringer till mig då. Vi åker och tittar på den att den är ju likadan som den här så den kommer ju från samma. Då tar vi den i beslag. Och han hade ju köpt den för ett tiotal år sen på ett auktionshus, i Västerås tror jag. Han tog kontakt med auktionshuset. Men dom ville inte veta av honom enkelt uttryckt.

Auktionshuset tog inget ansvar för den falska tavlan. Men ägaren lyckades spåra vem som hade lämnat in den till försäljning – det visade sig vara Swedbank. Dom hade haft den falska tavlan hängandes på ett av sina kontor i decennier. Men när det här uppdagades betalade dom snabbt tillbaks hela beloppet till ägaren som ropat in den på auktion – plus fyra procents ränta.

Karin Mattisson: - Men vem är det som har målat dom här tavlorna?

Lars Alm: - Ja dom här gjordes av en konstnär i Göteborg men det är också långt före min tid. Och han erkände att han hade gjort uppåt 500 stycken sådana här. Jag har läst rapporten och sett att han hade fem eller sex stafflier på rad så han gick från, det var löpande band.

Karin Mattisson: - Och det var exakt samma motiv? 500 tavlor ute på marknaden?

Lars Alm: - Nä av dom är det väl hittat ett 50-tal idag. Men i runda slängar hänger det väl en 450 stycken sådana här hemma hos folk utan att, i tron att dom har en riktig Amelin på väggen.

Och nu ska den – som det heter på juristspråk – förverkas.

Catarina af Sandebergs familj trodde i decennier att dom hade en äkta Miró på väggen i vardagsrummet. När Bukowskis värderat den till två och en halv miljon var dom också intresserade av att sälja den.

Catarina af Sandeberg: – Dom ville väldigt gärna sälja den på höstauktionen, dom ville väldigt gärna sälja den, och vi hade kontakt flera gånger om det. Men jag bor i Frankrike och bestämde mig för att höra mig för om köpare – när jag fick reda på att det fanns en köpare i Paris så valde jag att säja den i Paris i stället.

Köparen skulle bara göra en sak till – skaffa ett äkthetsintyg från Mirókommittén i Paris.

Catarina af Sandeberg: – Mirokommitten hade sammanträde i september varpå jag fick ett mail: att tavlan är falsk den är värdelös.

Tavlan togs i beslag och Catarina själv stämdes i domstol i Paris – men fick bara en euro i böter.

Catarina af Sandeberg: – Dom förstod ju att jag inte hade en aning om det, att det inte hade med mig att göra.

Karin Mattisson: - Vad sa du då till Bukowskis? Du måste hört av dig?

Catarina af Sandeberg: - Jag hörde av mig omedelbart, hur kan dom gjort ett så stort misstag? Har ni några försäkringar. Vi har inga försäkringar, nej vi kan inte hjälpa till, nej det finns inte någonting vi kan göra, ryckte på axlarna.

Men Bukowskis ryckte inte bara på axlarna – dom lägger skulden på Catarina – och anklagar henne för att ha undanhållit dom information.

För nu när det står klart att den är falsk menar Bukowskis att det visste familjen redan 1997 då dom påstås fått den utdömd av ett auktionshus i London.

Anna-Karin Pusic är chefsintendent på Bukowskis och hon var själv med och värderade tavlan.

Anna-Karin Pusic: - Det är ganska tydligt faktiskt att vi har blivit helt fel informerade. Och inte kunnat göra en riktig värdering utifrån det. Och det är ju ganska graverande på många sätt, för det första så är det ju så här att det är bedrägligt att man inte... att man inte ger – om man först får en information att ett objekt är falskt, om man sen då några år senare går vidare. Där har man ju känt till att modern hade fått den utdömd när hon försökte sälja den på Sothebys 1997.

Ord står mot ord mellan Catarina af Sandeberg och Bukowskis. Men auktionshuset Sotheby´s borde ju veta mer om den.

Och mycket riktigt hittar dom anteckningar om tavlan i sina arkiv. Det står att den varit där – på auktionshuset i London 1997 men ”återlämnats till kunden” – varför framgår inte. Det står ingenting om att den skulle vara falsk.

Sofia Ström: – Mina kollegor har hittat i våra gamla dataprogram nu som inte vi använder oss av längre att den har varit i London, och sen har den gått tillbaka till kunden.

Karin Mattisson: - Det är allt?

Sofia Ström: – Ja det är all information vi har kunnat hitta om den i alla fall.

Sofia Ström: – Vi har inte hittat någon vidare information om att den skulle va äkta eller inte.

Trots detta påstår Bukowskis att Catarina skulle ha känt till att tavlan var falsk och undanhållit den informationen vid värderingen. Dom hävdar att deras kund uppträtt bedrägligt mot dom.

Catarina af Sandeberg: - Ja men det säger sig självt, om du tittar på händelseförloppet så säger det sig självt, att det inte är sant.

Catarina af Sandeberg: - Jag tror att dom försöker rädda sitt skinn, det är inte så roligt för dom, den här historien är inte rolig för Bukowskis. Jag kan ju säga att jag hade aldrig gått med på ett arvsskifte, där jag tillskiftades tavlan, tavlans värde på 2,5 miljon och skrivit under dom pappren om jag hade vetat att tavlan var falsk. Och inte sen försökt sälja den, och köparen skulle lämna den till Adom-kommitten, och ja, nej det är en absurd tanke.

Karin Mattisson: - Men Bukowskis har inget ansvar för att ni satt en prislapp på 2,5 miljon när det egentligen var noll?

Anna-Karin Pusic: – Du den frågan måste tas upp i tingsrätten det är ju inget jag kan föregå dom här förhandlingarna.

Ja för nu har ärendet hamnat i tingsrätten. Catarina af Sandeberg som är doktor i juridik och civilrätt har stämt Bukowskis eftersom den felaktiga värderingen drabbade henne ekonomiskt. I September var det en första förhandling i Stockholms tingsrätt.

Philip Hedberg: - Själva knäckfrågan i det här, vilken aktsamhetsgrad som värderingsman eller kvinna har vid ett värderingsuppdrag. Alltså, är frågan om ett verks äkthet ett led i en sån undersökning och det menar vi att det är ju självklart att så är fallet, det måste ju vara grundläggande att ta ställning till frågan i fallet är tavlan äkta eller inte. Annars så blir det mycket svårt att kunna bedöma en tavlas värde till som tavlans värde till två och en halv miljon som i det här fallet.

Karin Mattisson: - Men förutsatte du det när dom värderade den att dom förstås skulle kolla om den var äkta?

Catarina af Sandeberg: - Ja absolut. Men det måste väl va en grundförutsättning vid varje värdering av vilket föremål det helst månde vara, att man vet att det är kristaller – att det inte är plast – eller hur, det är ju en självklarhet.

Allting handlar till slut om frågan: Kan man sätta ett värde på något utan att ta reda på om det är äkta? Eller är det precis så det egentligen går till? Antikrundan gör säsongens sista inspelning i Bengt Lindströms hembygd Sundsvall. Efter flera timmars köande har det blivit vår tur hos experten på måleri – Claes Moser.

Claes Moser: - Hej

Reporter: – Hej hej

Claes Moser: - En Lindström. Och var har du fått den då?`

Reporter: – Det här är min mormors tavla, som hon har fått eller hon har köpt den av en god vän till Lindström.

Claes Moser: - Jaja okej. Då skulle jag väl säga att den är värd kanske nånstans runt 40 000.

Reporter: – 40 000?

Claes Moser: - Ja.

Det tar 22 sekunder för Claes Moser att ge oss ett värde på tavlan. 40 000 kronor.

Nu visste ju vi att den här tavlan egentligen är värdelös – så vi hade ingen anledning att fira hans värdering.

Frågan är hur han kunde missa det här – en tavla som är signerad Lindström Sveriges mest förfalskade konstnär – som dessutom är en dålig förfalskning enligt experterna.

Claes Moser är förordnad värderingsman av Stockholms handelskammare och har varit Antikrundans expert i 17 år.

Han ska få se vår tavla igen och vi träffar honom i hans galleri i Stockholm.

Karin Mattisson: - Så här ser tavlan ut då va

Claes Moser: - Och jag kan säga, att det här är inget jag instinktivt känner igen, det är det inte, det gör jag inte.

Karin Mattisson: - Men förra gången du tittade på den här så tog det bara drygt 20 sekunder, 22 sekunder, så sa du att den var värd 40 000.

Claes Moser: - Ja men utgår ifrån att den är helt okej, att det här en autentisk Bengt Lindström då säger jag fortfarande att den nivån stämmer absolut det tycker jag.

Karin Mattisson: - Kan man sätta ett pris på en tavla utan att ta reda på om den är äkta?

Claes Moser: - Vi måste ju göra det och då är det ju under förutsättning av att den är äkta. En Bengt Lindström vi släpper fram i bild när programmet är färdigt då har vi hunnit göra extra undersökningar som vi inte har en chans att göra under sittande inspelning.

Karin Mattisson: - Så om det blir aktuellt för en TV-inspelning och att man är med i tv då kollar ni äktheten men annars gör ni inte det? Ni kollar inte det?

Claes Moser: - Men det finns ju inte en möjlighet eftersom vi har kanske som du säger 20 sekunder på oss att titta på en tavla som står i kön, fatta ett beslut om vad det är.

Karin Mattisson: - Vad är din uppfattning om Bengt Lindström?

Claes Moser: - Otroligt komplicerat, det finns ingen svensk konstnär idag som det finns så stor problematik runt som vad som är äkta och falskt.

Karin Mattisson: - Men du säger nu att du visste att han var en förfalskad konstnär

Claes Moser: - Absolut, absolut. Det är därför vi är så försiktiga.

Karin Mattisson: - Men du sa inget till den personen som kom fram med tavlan om det. Det var inget du själv tog upp.

Claes Moser: - Ja men nu är det så att vi sitter under tidsnöd. Och vi har inte tid att ägna mer än ett antal sekunder, en halv minut åt varje person som kommer va.

Karin Mattisson: – Hon säger att hennes mormor har köpt den eller fått den av en som säger att han var vän med Lindström. Är det en stark proveniens?

Claes Moser: - Den får man va ju då få vidare på, den är ytligt sett stark om det här kan kanske styrkas med brev eller något sånt va, men det är ju det som är problemet att många som säljer falsk konst dom hittar också en trovärdig provenienskedja.

Karin Mattisson: - Kan vi titta på baksidan också så att den inte ramlar ut, ska bara kolla här.

Claes Moser: - Då kan jag ju säga när jag ser den här baksidan nu och tittar lite längre på den hur det här är gjort va det här är ju otroligt amatörmässigt att fästa en målning på det här viset.

Karin Mattisson: - Men du tittade faktiskt på baksidan då också.

Claes Moser: - Ja men när man sitter i tidspress, alla gör vi fel och vi filtrerar fel och det går alldeles för fort.

Karin Mattisson: - Men nu när du har lite längre tid på dig – vad säger du då?

Claes Moser: - Då är jag ju väldigt tveksam.

Undrar om alla dom som står i den här kön inser att experten inte har tid att ta reda på om deras föremål är äkta och att han inte ens har tid att berätta att tiden inte räcker till för en riktig värdering?

Men ett värde fick vi ändå. Vår falska tavla värderades till 40 000 kronor.

Antikrundans ansvarige utgivare Micael Lekberg menar att normalt går inte värderingar till på detta oaktsamma sätt, speciellt med kunskapen om förfalskningsproblematiken runt konstnären. Han säger att dom har metoder för att göra säkra värderingar men nu kommer man skärpa rutinerna.

Hur ofta falska tavlor bedöms som äkta är det ingen som vet. Och inte heller hur stor risken är att det kan bli precis tvärtom.

Så svaret på vår fråga: Kan man sätta ett värde utan att ta reda på om det man värderar är äkta – är ja – det kan man. Det gjorde antikrundans expert och det gjorde ju också Bukowskis på Catarinas falska Mirótavla.

Catarina af Sandeberg: - Ja det är klart jag litade på, absolut litade på ett av Sveriges största auktionshus och du ger dom förtroendet att få värdera din egendom – eller hur. Så det är klart man litar på dom, man ger det ju inte till nån på gatan, eller till vilken, alltså med professionellt kunnande, ju högre professionalitet du förväntar dig av en rådgivare – desto mer litar du på personen i fråga, och desto högre sakkunskap har du rätt att förvänta dig av en rådgivare.

Auktionsförrättare: – Niohundrafyrtiotusen – första andra tredje, niohundrafyrtiotusen.

Del 2

Det är den 12 september.

På uteserveringen sitter konsthandlaren som vi bestämt träff med.

Han tror att vi bor i Spanien och är i Sverige för att köpa konst.

Cato: – Du ser inte ut att bo i Spanien.

Det har gått en månad sen vi pratade med honom första gången.

Cato: - Hallå

Lars-Göran: - Jag söker Cato.

Cato:- Det är jag.

Lars-Göran Svensson: - Hej, jag var inne i ett galleri i Stockholm för ett par månader sen, så var det nån som nämnde ditt namn, du jobbar med konst och så eller?

Cato: – Ja.

Han heter Cato. Vi hör talas om honom som en känd konsthandlare – som säljer tavlor över hela världen av stora internationellt kända konstnärer. Men – han påstås också sälja falsk konst.

I den här världen går det många rykten – så vi ska själva ta reda på sanningen om hans affärer.

Cato: - Du vet jag har ett av världens största e-boksföretag men jag har finansierat det med att sälja konst.

Lars-Göran Svensson: - Ja, ja.

Cato: - Jag har ju massa konst – vad är det för prisklass, jag har ju Anders Zorn.

Lars-Göran Svensson: - Okej är det.

Cato: - Jag har Anders Zorn, Percy Edwards 1887, och det är från familjen Schibsteds i Norge, det kan du få ett riktigt bra pris på. Riktigt bra pris på.

Han marknadsför sitt företag och sin konst på världens största handelsplats för konst – Art Price. Sida vid sida med de främsta auktionshusen och mest exklusiva gallerierna i världen.

Just nu erbjuder Cato tavlor av Magritte, Rembrandt, Karsten och Zorn.

Men när vi tog första kontakten med honom så fanns där betydligt fler.

Och redan vid andra samtalet får vi klart för oss att det är snabba affärer som gäller här.

Cato: – Vid en snabb affär kan vi sälja den för 6000 euro.

Lars-Göran Svensson: - Okej.

Cato: - Det är ett störtbra pris. Det kommer att gå ganska fort, hon vill ju förstås ha pengarna nu snabbt.

Auktionshusen är den stora handelsplatsen för konst.

Men där kan det ta lång tid att få sålt sitt konstverk och det kostar pengar.

Så det finns en stor marknad för att både köpa och sälja konst snabbt och enkelt – vid sidan av.

Och det är på den marknaden Cato gör sina affärer.

Han är angelägen. Direkt börjar han skicka erbjudanden på mail till oss.

Det börjar med två små verk av den norske konstnären Edvard Munch med frågan: ”Can this be something for you?”

Två dagar senare – en tavla av den amerikanska konstnären Mark Tobey.

Han vill ha 90 000 kronor för den och med tavlan följer ett intyg från ett av Sveriges mest klassiska och anrika gallerier. Gummessons på Strandvägen.

Samtidigt erbjuder han nu också – en av Marc Chagall för 350 tusen kronor.

Vi bestämmer oss för att ta reda på så mycket som möjligt om tavlorna som påstås va målade av Tobey och Chagall.

Vi börjar i Tyskland – och träffar den främsta experten på Mark Tobey.

Heiner Hachmeister: – All this things are certified by me.

Han heter Heiner Hachmeister och leder kommittén som utfärdar officiella äkthetsintyg på hans konst.

Han har en stor privat samling av Mark Tobey och visar oss några av sina favoritverk

Heiner Hachmeister: – If you look at this, the more you see not a it´s not plane thing, it’s a space.

Heiner Hachmeister: – It’s worth nowadays – about 400 thousand.

Karin Mattisson: – 400 thousand euro?

Heiner Hachmeister: - Yes. It’s the best quality.

Över tre och en halv miljon för en stor Mark Tobey-målning. Då måste de 90 000 kronor som Cato vill ha för sin oljemålning vara ett riktigt fynd.

Karin Mattisson: - Actually we have a piece of work from Marc Tobey, can you take a look at it? We´ve been offered this from a person in Sweden, to buy.

Heiner Hachmeister: – This is someone like amateur like painting it has nothing to do with Tobey because where are the lines, where are the careful made surfaces and so on, this is someone like abstract expressionism but not from a big star.

Heiner Hachmeister: – The thing is that…

Karin Mattisson: - But you say, this is not Tobey? That’s for sure?

Heiner Hachmeister: – No, no. Not at all. It is sure.

Karin Mattisson: – And the price?

Heiner Hachmeister: - If that would be a Tobey, it would make one more zero. No one would by that as a Tobey, no one that has an idea about the work of Tobey.

Heiner Hachmeister: – In my gallery you get a monotype – do you know what a monotype is?

Karin Mattisson: - Yes.

Heiner Hachmeister: - For 9 – 30 a piece like that of paper.

Nu vet vi att tavlan som han försöker sälja inte är målad av Mark Tobey.

Men vi ringer Cato för att få höra mer om den.

Cato: – Den är jäkligt fin, den ägs av en av partnerna på (pip). Du kanske har hört talas om en reklambyrå, familjen är en världens största konstsamlare.

Lars-Göran Svensson: - Och den finns i Stockholm?

Cato: - Nä den finns i Milano, men den kan jag se till att den kommer till Stockholm.

Lars-Göran Svensson: - Ja okej.

Cato: - Det är en förbannat bra tavla.

Det är ju inte en tavla av Mark Tobey – säger experten.

Men det finns något som ibland väger lika tungt som ett expert-utlåtande – tavlans proveniens – alltså dess historik. Det kan va ett intyg som visar att tavlan sålts på ett seriöst auktionshus eller galleri. Och precis det har ju den här tavlan. Ett intyg från det anrika galleri Gummessons på Strandvägen i Stockholm.

Lars-Göran Svensson: - Vad är det för papper från Gummesson till den tavlan?

Cato: – Den har varit utställd på Gummesson. Jag jobbade på Gummesson 2006 till 2009. Jag har arkivet till Gummesson, Gummesson det startade 1914 eller 1912 och alla storheter Kandinsky, de tyska expressionisterna, du har Klee, du har Picasso, du har alla stora har ställt ut på Gummesson. Och när tavlorna blivit sålda har de blivit förda i det arkivet. Det är så jag har kommit i kontakt med den här tavlan.

Så här ser ut. Det finns en bild på tavlan – en kort historik och vilket år den såldes. Men det är Catos kompanjon Sven-Åke som skriver under.

Cato: - Det är Sven-Åke som är formell ägare till Gummesson som får skriva under men det är inga problem. Han äger namnet och han äger arkivet.

Vi åker till Strandvägen 17. Här finns varken Sven-Åke eller något galleri.

Men här låg en gång galleri Gummessons. Själva företaget – det klassiska och anrika Gummessons – det som står på intyget – det lades ner – för 25 år sedan.

När vi kartlägger vilka som haft den här lokalen dyker Sven-Åkes namn upp. Det visar sig att han startade konsthandel här 2001 – tillsammans med konsthandlaren Curt Aspelin.

Karin Mattisson: - Här var det då.

Curt Aspelin: – Ja här var lokalen, och när vi tog över det här, det var bara lokalen, ingenting annat, däremot skylten satt kvar, men galleriet var, galleriet på Strandvägen hette det.

Karin Mattisson: - Galleriet hette galleri Strandvägen 17.

Curt Aspelin: - Ungefär så ja.

Karin Mattisson: - Och skylten Gummessons satt kvar men det hade ingenting

Curt Aspelin: - Det hade ingenting med vår buiseness att göra.

Curt Aspelin lämnade samarbetet med Sven-Åke redan efter något år.

Men något arkiv såg han inte.

Karin Mattisson: - Så när du tog över var det en tom lokal helt enkelt.

Curt Aspelin: – Ja tom lokal.

Karin Mattisson: - Inget arkiv och kartotek.

Curt Aspelin: – Nä.

Karin Mattisson: – Så dom här intygen som vi har sett.

Curt Aspelin: – Ja det får han stå för själv.

Men Sven-Åke, han som skriver under intygen från Galleri Gummessons hävdar med bestämdhet att han äger arkivet över konsten som sålts där genom åren. 

Och därför kan han skriva ut intyg på att tavlorna Cato säljer – kommer därifrån.

Karin Mattisson: – Ja. 2013-06-15 har du skrivit på en tavla av Mark Tobey.

Sven-Åke: - Ja och där står det att… det finns i ett register, eller hur?

Karin Mattisson: - Ja.

Sven-Åke: – Ja det stämmer.

Karin Mattisson: - Känner du till någonting om den här tavlan som du har skrivit ett intyg på?

Sven-Åke: - Ja, jag har ju fått den visad för mig.

Men tavlan av Mark Tobey kan han omöjligt ha sett.

Och något arkiv känner ingen till – när vi ringer alla de tidigare ägarna från 70-talet och fram till den som lämnade över lokalen till Sven-Åke så säger dom alla – att något sådant arkiv har aldrig funnits.

Karin Mattisson: - Men du påstår att det finns ett arkiv?

Sven-Åke: – Det finns ett arkiv.

Karin Mattisson: - Men då kan ju du visa det för oss?

Sven-Åke: – Nej absolut inte.

Cato är en norrman som har haft många adresser genom åren – i Köpenhamn, Falsterbo, Umeå, Stockholm.

För drygt tio år sedan dömdes han för att ha sålt stulen konst – och nästan alla vi pratar med i konstbranschen har hört talas om honom – och ryktet – att han erbjuder falsk konst av internationella mästare – vet vi nu stämmer.

Cato: – Gör så här, ring mig bara i morgon när du landar för jag bor ju mitt inne i stan så möts vi upp.

Lars-Göran Svensson: - Ja men då ses vi okej tack då hej hej.

Cato har under några veckors tid erbjudit oss ett tiotal tavlor av internationellt stora konstnärer.

En tavla vet vi nu allt om – den han påstår är målad av Mark Tobey och som han säger ägs av en känd konstsamlare och som ska finnas i Milano.

Den är falsk. Intyget från Gummesons är en bluff och det visar sig dessutom att tavlan den finns här. På ett auktionshus i södra Tyskland.

Karin Mattisson: - So this is the painting. Why is it still in your auction house?

Oliver Hellmuth: – Because Mr Cato did not pay the invoice – so we only send the object or the paintings to our clients when they’ve paid their invoice.

Karin Mattisson: - Why would a buyer do that? Why what is the reason?

Oliver Hellmuth: – I don’t know because we are very, when you told us what he did in Sweden with this painting we are very like, oh my god. Because we never sold it as a Mark Tobey, because we don´t think this is a Mark Tobey it’s only on the backside there stands Mark Tobey, but nothing more.

Karin Mattisson: - So you have never said in your catalogue, or in your prospect that

Oliver Hellmuth: - We only told that there is, I can show it to you, on the backside, there stands Tobey, Tobey, and Tobey three times, that´s all what we say in our catalogue text. Nothing more. We don´t say that it is Tobey, only that there stands Mark Tobey.

Karin Mattisson: - On the back

Oliver Hellmuth: – On the backside. Nothing more.

Karin Mattisson: - And the price, he wants to offer this painting to us. Its 9500 euro. So how much did he pay for it here?

Oliver Hellmuth: – 500, I think about 500 euro, with all of our taxes about 600 euro.

Karin Mattisson: - But that’s impossible for a painting of Mark Tobey. Isn´t it?

Oliver Hellmuth: – Yes, isn’t it.

Cato varken betalade eller hämtade tavlan han ropade in här för 5000 kronor.

Men – han kopierade bilderna från auktionshusets hemsida – till ett intyg från ett anrikt galleri i Stockholm och erbjöd oss tavlan för 90 000 kronor.

Vi har bestämt träff med honom i Stockholm.

Han tror fortfarande att vi vill köpa konst.

Lars-Göran Svenssn: - Jag såg du hade lagt ut nån Chagall va.

Cato: - Chagall?

Lars-Göran Svensson: - Hade du inte lagt ut den på din sida? En liten.

Cato: - En liten ja. Men den vet jag inte om den finns kvar

Cato: – Tobey vet jag den finns kvar, så den vet jag ju, så den är bra.– Nu är det så här att den som äger tavlan vill gärna ha en Quick deal på den.

Cato: – Om jag säger, den finns det ingen tid att vänta på. Det är en bra tavla, jävligt bra tavla.

Lars-Göran Svensson: - Hur vet man, det här Gummeson-intyget, du har mycket kontakt med dom eller?

Cato: - Ja lite grann så där. Sven-Åke.

Lars-Göran Svensson: - Ja han har han har ägt det eller..

Cato: - Ja han äger namnet då, han har ju arkivet kvar.

Lars-Göran Svensson: - Dom är väl viktiga dom där intygen eller?

Cato: - Jo så här det, jag vet var han har det, han har det i ett förråd, han har ett Shurgard-förråd.

Intygen från Gummessons tycks vara en del av hans affärsidé. Vi har hittat femton tavlor han erbjuder med intyg därifrån. I Sverige, Italien och Finland.

Lars-Göran Svensson: - Men Cato jag har ju kollat det här lite grann med Gummesson och det stämmer ju inte, du talar ju inte sanning.

Cato: - Okej?

Lars-Göran Svensson: – Jag är journalist. Du försöker ju sälja en falsk tavla till mig.

Cato: - Den är inte falsk.

Lars-Göran Svenssong: – Jo.

Cato: - Nej,

Lars-Göran Svensson: - Vi har kollat med foundation på den tavlan. Dom säger att den är falsk.

Cato: – Den här tavlan är köpt på auktion, Men sluta, den här är köpt på auktion så lägg av, det är ju vansinne att säja det. Om jag säger att jag har till och med kvitto på den.

Lars-Göran Svensson: - Men den kan va falsk ändå.

Cato: – Ja det är mycket möjligt.

Det här är några av tavlorna Cato erbjudit oss och andra .

Den här påstod han vara målad av den svenska konstnärinnan Vera Helga Meyersson. Pris: drygt 300 tusen kronor. Men den är målad av en helt annan Meyerson och bara värd en bråkdel.

Lucien Pissaro, en fransk-engelsk landskapsmålare från slutet av 1800-talet ville han ha drygt 100 tusen för. Men den är falsk.

Dessa två tavlor sålde han till ett galleri i Italien – som målade av Bengt Lindström. Tavlorna beslagtogs – dom var falska – och ärendet utreds av interpol.

Och i stockholmspolisens beslag hänger denna lilla tavla som Cato försökte sälja 2012 på ett auktionshus i Stockholm som målad av Helene Schjerfbeck.

Lars-Göran Svensson: - Är alla tavlor som ligger på din sajt där äkta?

Cato: – Det vet man inte.

Lars-Göran Svensson: - Det vet man inte?

Cato: - Nä.

Lars-Göran Svensson: - Den där Chagalltavlan då, är den äkta?

Cato: - Vilken Chagall? Den vet jag inte sådär jättemycket om.

Lars-Göran Svensson: - Du vet inte om den är äkta.

Cato: - Nej för den har jag fått av en annan.. så det är inte min.

Lars-Göran Svensson: - Men du säljer den ändå.

Cato: – Ja men det är ju en process sen har vi kommit fram, det är ju inte så här har du pengarna och här är tavlan.

Lars-Göran Svensson: - Den ligger på din sajt.

Cato: - Nä den ligger inte på min sajt.

Lars-Göran Svensson: – Utan att veta om den är äkta?

Cato: - Ja i det fallet är det fel. Om det visar sig att den är falsk

Lars-Göran Svenssong: – Och du chansar lite där.

Cato: - Nä jag utgår från om nån kommer med en Chagall så är man i allfall så jävla smart – en Chagall är en Chagall.

Några timmar efter vårt möte så plockar han bort tavlan från sajten.

Men i Paris finns dom som vet om en Chagall faktiskt är en Chagall.

Vi träffar Yves Lebouc, på hans galleri.

Han är expert för Comité Chagall – som utfärdar intyg och bedömer om tavlor är äkta eller inte.

Karin Mattisson: – A person in Sweden offered us this painting of Marc Chagall? What is this, can you explain to me?

Yves Lebouc: – When I see the image I can tell you it is a christmascard, made for the magarys 1960. And that we can find in the cataloge resoné.

Karin Mattisson: - You say its a christmascard?

Yves Lebouc: - Yes.

Karin Mattisson: – It’s not a painting in oil?

Yves Lebouc: – No. I´m sure.

Karin Mattisson: - Ett julkort alltså.

Karin Mattisson: – Oh, there it is – it’s the same. And how many do you think there are of this one? You said it was a Christmas card.

Yves Lebouc: - One thousand copies.

Karin Mattisson: - One thousand copys.

Yves Lebouc: – At least.

Karin Mattisson: - At least. And you would pay how much for it?

Yves Lebouc: – I don’t buy, I don’t need. I have, I have.

Karin Mattisson: - You have a lot, but if I should buy it how much should I give?

Yves Lebouc: – I tell you that the value is two hundred euro.

Karin Mattisson: - Two hundred euro, not 50 000 dollar?

Yves Lebouc: – No never.

Karin Mattisson: - What do you think about people doing this, trying to sell things like this.

Yves Lebouc: – There are many people in the world doing the same thing. Many.

Karin Mattisson: - Have you seen a lot?

Yves Lebouc: – Every day

Karin Mattisson: - Your here about it every day.

Yves Lebouc: – Every day, this morning I was at the Chagall comité, they had four different fakes.

Det var en Chagall – men ett tryckt julkort från ett galleri – som det finns minst tusen till av. Och tyvärr får vi aldrig se det äkthetsintyget som Cato lovade skulle följa med tavlan.

Lars-Göran Svensson: - Hur kommer det sig att du alltid blir indragen i såna här rättstvister – du är dömd för att ha sålt stulen konst. Det är otur bara?

Cato: - Det säger jag inte, man tar en kalkylerad risk och sen börjar man kanske tänka, är det det jag vill hålla på med. Så därför numera säljer jag mycket, mycket mindre tavlor. Försöker också, att är det för bra för att vara sant så är det för bra för att vara sant.