Vi kallar henne Emma. När hon är runt tio blir hon kontaktad av män på nätet.
“Emma”: I början var det olika spel för barn typ som hade olika chattfunktioner och så skrev folk.
Det var en man som ville att jag skulle göra saker mot mig som jag sen skulle förklara för han om det gjorde ont och sånt. Sen gick det vidare till msn så där hade jag väldigt mycket kontakter och sen blev det sidor som man kunde lägga ut bilder på och sen la jag upp annonser.
När Emma är 14 dämpar hon sin ångest genom att skada sig och låta främmande män se hennes kropp. Hon känner själv att det gått för långt. Hon letar upp Ersta flickhem och skriver ett mail till enhetschefen.
“Emma” läser:
Männen kontrollerar mig mer och mer, inte en dag går utan att jag söker mig till dom, inte en timma går utan att dom har skrivit.
“Emma”: Jag kunde liksom inte få en dag att gå runt om jag inte hade kontakt med dem och så mådde jag inte bra så jag fattade att det hörde ihop.
“Emma” läser:
Jag har inte träffat någon (än) och jag är så rädd, rädd för vad jag gör mot mig själv, för nu går allt per automatik.
“Emma”: Jag visste att jag inte kunde bo hemma och sen så behövde jag komma bort för jag tänkte om jag bryter det nu så blir det inte lika svårt.
Reporter: Så vad var det du ville ha hjälp med?
”Emma”: Att sluta skada mig och få bearbeta.
Det är hit, till den gula gården nån timme utanför Stockholm Emma flyttar för att få hjälp i början av 2013. Ersta flickhem beskriver sig som experter på att hjälpa och skydda traumatiserade flickor som dämpar ångest genom att utsätta sig för sexuella övergrepp.
På hemsidan står det att de använder en ”ny och unik behandlingsmetod för målgruppen” .
Den kallas HUT – hästunderstödd terapi och innebär bland annat att alla flickor får en egen islandshäst att sköta om.
På Ersta flickhem utlovas också ”en trygg och skyddad miljö” med integrerad ”terapi och pedagogik”. Dessutom…”personal med relevant utbildning”.
Reporter: Vad väntade du dig av Ersta flickhem?
“Emmas” mamma: Att de skulle kunna hjälpa min dotter, de utger sig för att vara proffsiga på det de gör de har många års erfarenhet av sexuellt traumatiserade flickor det har inte jag. Jag kände att vi hade gjort allt som stod inom våran makt och vi kom ingen vart och de åtog sig att hjälpa min dotter.
Emma, är 14 år när hon kommer till Ersta.
För att skydda flickorna visar vi inga ansikten och vi har också bytt ut rösterna i våra intervjuer. Emmas mamma är orolig när hon pratar i telefon med sin dotter, Emma har kontakt med män.
Men personalen på Ersta lämnar lugnande besked till mamman och socialtjänsten. De skriver att Emma utvecklas positivt. Kontakterna med män minskar – och Emma har hittat nya strategier för att bryta sin oro. Hon umgås med sin sköthäst, lagar mat – och hon tar promenader.
“Emma”: Alltså det var ju så öppet man kunde ju gå hur man ville och så kunde man säga att man går på promenad och så gick man på promenad och ingen frågade mer eller mindre.
Reporter: När man gick på promenad liksom vad betydde det för dig?
“Emma”: När det gällde mig så betydde det ju att nu ska jag träffa någon. Personalen visste det här också.
Reporter: Hur vet du att personalen visste?
“Emma”: De läste mina mejl och kollade på skype alla jag skrivit med och en personal svarade i telefon när en av männen ringde så de visste ju liksom vad jag höll på med.
Reporter: Följde de aldrig efter dig när du gick iväg på dina promenader?
“Emma”: Nej
Reporter: Men hur hade du reagerat om de hade följt efter hade det hade det kunnat hindra någonting?
“Emma”: Alltså då kanske jag hade fått hjälp tidigare eller inte fått bo kvar eller gjort någonting så att det hade stoppats.
Ett öppet behandlingshem har inte rätt att låsa in någon. Ändå är det svårt att tro att barn som är på väg att sälja sin kroppar inte stoppas.
Vi söker upp tolv flickor som bott på hemmet de senaste fyra åren – fram till i somras. Vi förstår att Emma inte är ensam.
GRAFIK:
“För personal betydde promenad att man skulle gå och träffa någon eller att man skulle sälja sig själv, att man skulle rymma. De lät flickorna gå.”
“Ofta reagerade personalen inte när jag sålde mig men det hände att vissa polisanmälde. Det berodde på vem som jobbade.”
Det är längs den här vägen de gått. Från flickhemmet 300 meter upp till platsen där torskarna väntar på parkeringen utanför en möbelaffär.
GRAFIK:
“Jag sålde mig kanske 20 gånger och dom visste. Några gånger blev jag slagen av männen och personalen skjutsade mig till sjukhuset, till en avdelning för våldtagna.”
“Idag kan jag se hur fel det blev. Att när man är där säljer man sig ännu mer, det ska ju absolut vara tvärtom.”
Sex av de tolv säger att de sålde sig när de var på Ersta för behandling. Alla tolv flickor säger att personal visste vad det betydde att gå på promenad, men att det bara var ibland de försökte hindra det som hände.
Ersta flickhem är en del av Ersta diakoni, en ideell förening på kristen grund med 900 anställda: de har sjukhus, kyrka, oblatbageri och mer än 160 års historia av socialt arbete på Söder i Stockholm. När flickhemmets skola invigdes 2012 var det drottningen som klippte bandet.
De ansvariga känner inte alls igen sig i bilden som flickorna ger.
Ann-Sofie Wetterstrand har varit chef under alla de tolv flickornas tid på Ersta, Mary Slevin Sax har arbetat drygt 1,5 år, sedan förra hösten som enhetschef.
Reporter: När förstod ni att det här att gå på promenad kunde betyda att sälja sig, när hörde du det första gången?
Ann-Sofie Wetterstrand: Jag har aldrig hört att det betyder att sälja sig
Reporter: Du har aldrig hört det?
Ann-Sofie Wetterstrand: Nej jag är ju inte så nära verksamheten
Reporter: Ja fast du är ju ansvarig för verksamheten
Ann-Sofie Wetterstrand: Jag är absolut ansvarig för verksamheten men så ingående får inte jag återrapporterat däremot så får jag ju om veckovis om det flickor som avviker helt enkelt men att det här med att gå på promenad känner inte jag till.
Reporter: Hur ofta har det hänt de senaste åren att flickor har sålt sig som ni uppfattar det?
Mary Slevin Sax: Jag kan pratat jag kan tala för det senaste året och då vet jag om med säkerhet eller där vi i alla fall har varit inblandade att det varit två eller tre gånger
Reporter: Två eller tre flickor eller?
Mary Slevin Sax: Det vill jag inte uttala mig om
Reporter: Men vad har ni gjort åt det och vad gör ni åt det?
Mary Slevin Sax: Dels så är det just att ha en nära kontakt med nätverk, uppdragsgivare och barnpsykiatrin att vi ser till att vi informerar alla om vad som händer och att vi försöker att vara så snabba och tydliga som möjligt också både till flicka och uppdragsgivare om vi anser att vi inte kan skydda en flicka.
Många av de som bor på Ersta har ett sexuellt självskadebeteende. Att det händer någon enstaka gång att flickor som ska skyddas från att sälja sig ändå gör det är oroande, men kanske inte förvånande. Men de tolv flickorna berättar om något större, en kultur där de säger att det accepteras att dom säljer sig.
Vi åker till parkeringen nära flickhemmet, platsen flickorna kallar pedofilstället. Rolf och Vailet Andersson som bor strax intill har funderat över hur flickorna har det.
Rolf Andersson, Vailet Andersson
Reporter: Men vad är det du har sett här från ditt hus?
Rolf Andersson: Det kommer bilar och svängt runt där och stått en eller ett par tjejer och väntar och sen in i bilen och sen neråt
Reporter: De har fiskat upp, det är bilar som har kommit och plockat upp tjejer?
De måste bestämt möte?
Rolf Andersson: Jag tror det kan vara så.
Vailet Andersson: Det måste det väl vara. För dom kan ju inte bara åka hit och sen att det kommer en tjej och går upp och hoppar in i en bil. De måste veta var de finns och var vi kan träffas.
Rolf Andersson: Det är väl så vi tolkat det hela. Det är fula gubbar som kommer och plockar upp eller något i den stilen. Jag kan inte säga att det är så men…
Reporter: Men när såg ni, minns ni när ni såg sist att det var bilar här?
Rolf Andersson: Det är svårt att säga, noterade det inte så men det kanske var ett halvår sedan.
Grannarna är inte de enda som undrat.
– Inspektionen för vård och omsorg att de är “oroade över antalet anmälningar med anknytning till Ersta flickhem”.
På ett och ett halvt år har polisen fått elva anmälningar om sexualbrott.
David Beukelmann: Det var just antalet anmälningar med målsägare som kom från samma hem som vi tyckte var tillräckligt anmärkningsvärt för att vi skulle anmäla det till IVO då.
Reporter: Vad var det för typ av brott?
David Beukelmann: Olika typer av sexualbrott var det nu får du kanske fylla i där men det var väl våldtäkter och det var sexuella.
Anna-Lena Jonsson: Köp av sexualbrott alltså köp av sex i olika beroende på ålder men främst om våldtäkt och brott mot sexköpslagen. De är där på grund av ett självskadebeteende om det får fortgå så är det ju inte bra.
De ansvariga säger att de arbetar med frågorna och
Flickorna säger att prostitution var en del av vardagen på hemmet och att personalen visste.
Enligt de ansvariga cheferna på Ersta handlar det bara om enstaka tillfällen.
Det står ord mot ord.
Tillsammans med tre flickor och deras familjer begär vi ut all dokumentation om deras tid på flickhemmet. Det blir åtta pärmar – över tusen sidor från flickhemmets egna journaler, från socialtjänst och psykiatri, men också från polisens förundersökningar och från domar.
Det är Emma – hennes pärmar berättar om att under lång tid inte bli trodd. Det är Louise – den av flickorna som idag mår mycket bättre. Och det är Alva – som bara är tretton år när hon kommer till Ersta.
Det som ska hända henne visar hur allvarliga brott som hvb-hemmet låter passera. Idag behandlas Alva inom slutenvården men vi får tillstånd av hennes läkare att ringa.
Reporter: Hur förstod du att man kunde sälja sig på Ersta?
”Alva”: Flickan som visade mig runt berättade att den där tjejen eh
gick upp till Möbelhaus och träffade gubbar. Jag bara ”vadå träffade gubbar?”, hon bara ah, att hon tog betalt mot att ha sex med dem. Och då blev jag lite så här usch först.
Reporter: Hur länge hade du bott på Ersta när du fick veta det?
”Alva”: Fick vet det? Eh ja, det var, jag hade bott där i några timmar
Det var i femte klass som Alvas familj förstod att något var fel:
“Alvas” mamma: Då upptäckte vi att hon chattade på Wordfeud finns det som man lägger korsord med anonyma människor och hon sov väldigt dåligt och då såg vi i hennes telefon och hittade ett 30 40 tal aktiva chatter med olika personer allt från pojkar i hennes ålder, hon var då tolv, till 40 45-åringar.
När Alva kommer till Ersta är hon en 13-åring som varit utsatt för övergrepp och skadar sig själv.
”Alvas” mamma: Det är väl jättefint att klappa en häst och vara ute och rida men det här är för svårt det här är för komplext det här är flickor som mår jätte jättedåligt det hjälper inte att gå i stallet och mocka lite och prata med varandra det behövs mycket mycket mer och det får dem inte.
Reporter: Ja men och vad hade behövts?
”Alvas” mamma: Terapi massor med terapi
Reporter: Men var din dotter för sjuk känner du för att vara där?
”Alvas” mamma: Ja ja och det påtalade jag ganska omgående.
När Alvas mamma tillsammans med oss för första gången läser sin dotters journaler ser hon skrämmande saker som ingen berättat. Hon läser hur Alva i maj 2014 berättar.
” att hon har träffat män vid möbelaffären och sålt sex där. Hon har kontaktat männen med telefon.”
Reporter: Och vad tänkte du när du läste det?
“Alvas” mamma: Jag tänkte massvis med saker jag känner en enorm ilska mot Ersta flickhem, en enorm ilska nästan på gränsen till hat hur man kan bete sig på det här sättet. Jag känner enorm sorg för min dotter, en enorm sorg
Reporter: Din dotter väljer också att berätta för personalen att hon har sålt sig vid möbelhaus varför tror du att hon gjorde det?
“Alvas” mamma: Jag tror att hon vill ha stopp hjälp att få stopp, hjälp mig och hon fick ingen hjälp.
Om Ersta slagit larm hade det kanske det inte behövt gå lika illa för Alva en månad senare.
När vi läser Emmas journaler ser vi att hon precis som Alva också berättar för personalen vad hon gjorde under sina promenader.
Vid åtta tillfällen står det att hon bokat tid för möten vid möbelaffären.
GRAFIK:
“Enligt henne har de stämt träff för att hon ska sälja sig och vid 17.00 försvinner Emma ut på en promenad.”
“Hon har bestämt möte med en man på söndag klockan 19.30”
Vid ytterligare 13 specifika tillfällen berättar hon för personalen efter promenaderna att hon har sålt sig.
GRAFIK:
“ Varit uppe vid vägen och träffat en man som hon sålt sig till för ca 20 ipren“
“Emma har under kvällen… sagt att hon går till möbelaffären och träffar män och att vi inte bryr oss.
“Hon berättar att hon träffat en man och sålt sex för 500 kr och en limpa cigaretter.”
“Återkommer gråtandes 16.50. Säger att hon träffat en man, gått in i en bil och sen inte minns något mer. Berättar att hon har ont och blöder från underlivet.”
“kommer tillbaka och berättar att hon träffat två män…. De har varit hårdhänta och att hon har ont i underlivet berättar hon.”
“Hon säger att han varit våldsammare än tidigare… och hållit fast henne. .. Emma har avtrycksmärken från tröjan runt handlederna.”
“E berättar att hon träffat en man… E berättar att hon gjorde motstånd och skrek men att mannen fullföljde ändå.”
“Emma”: Först så tänkte jag väl inte så mycket men sen så hoppades jag på att om jag berättade fler gånger så kanske de hjälpte mig så jag var i början var jag ganska noga med att berätta för jag tänkte att de hjälper mig till slut men efter ett tag så struntade jag i att berätta.
Reporter: Men hittade du på ibland?
“Emma”: Nej
Vi vet inte om allt Emma berättar för personalen är sant. Vad vi vet är att hennes föräldrar och andra flickor noterar att hon får pengar och cigarettpaket någonstans ifrån, vi kan läsa chattar där männen avtalar sexmöten med henne – och vi vet att
Men Ersta lugnar socialtjänsten, det här gången och många andra när det finns en oro för att behandlingen inte hjälper. De får höra att Emma: ”knarkar uppmärksamhet” “får näring genom att hitta på” och att ”det inte finns en chans att det kan ha hänt”.
“Emmas” mamma: Jag ifrågasatte hennes vistelse där många gånger och fick till svar att det här är ett normalt beteende hos dem här flickorna som blir placerade här sitt lugnt i båten det här kommer att ordna upp sig vi känner igen beteendet hon gör var inte orolig hon broderar ut sina historier för att du ska bli rädd det här stämmer inte och någonstans trodde jag att dem visste vad dem gjorde och att jag kunde vara trygg med att lämna det finaste jag har där.
– de måste skriva ut flickor som fortsätter att sälja sig och som alltså behöver annan vård.
Men Emma får stanna kvar. Och fyra månader senare, när hon varit på Ersta i ett och ett halvt år, får personal se något de inte kan blunda för.
Som så många gånger förut säger Emma till personalen att hon ska träffa en man. Men den här gången är det en som följer efter henne till mötesplatsen vid möbelaffären.
“Emma”: Jag vill men ändå inte och så ville jag det ändrade sig hela tiden så då sa jag det till min kontaktperson och hon sa väl att vi kan inte hindra dig men laga mat istället och det hjälper ju inte det är ju bara att släppa allting och gå ut ändå så då vet jag att jag gick och en personal följde efter i bil och till slut kom han och jag satt i bilen och då kom hon fram och pratade med honom och talade om att jag bodde på behandlingshem och att hon inte tyckte det var någon bra ide sen åkte hon.
Reporter: Och du åkte iväg med den här mannen?
“ Emma”: Mm
Reporter: Men det här var första gången som någon verkligen såg att det här skedde
“Emma”: Ja
Personal ringer polisen, beskriver mannen och lämnar bilens registreringsnummer, men det tas emot som ett tips och någon polisanmälan blir det inte.
När Emma efter någon halvtimme kommer tillbaka till flickhemmet noterar personalen att hon ”gråter och har en limpa cigg med sig och säger aldrig mer”.
Hon tas inte till sjukhus för undersökning och därmed säkras heller ingen teknisk bevisning mot mannen som köpt henne.
Och i journalen ser vi att vardagen fortsätter nästan som ingenting har hänt. Det står att:“Resten av kvällen har varit bra, E planerar att gå till skolan i morgon. (…) E har även sökt tröst hos sin sköthäst.”
Frågan är vad HVB-hemmet kunde ha gjort. I efterhand kontaktar Emma IVO eftersom hon tycker att hon borde blivit hindrad, men
Mary Slevin Sax och Ann-Sofie Wetterstrand var ansvariga chefer när Emma åkte iväg med torsken.
Ann-Sofie Wetterstrand: Vi ska inte hindra vi kan inte hindra det har inte vi rätt till, flickan har rätt att göra vad hon vill.
Reporter: Även om hon är ett barn?
Ann-Sofie Wetterstrand: Ja
Reporter: Och HVB hemmet ska skydda henne
Ann-Sofie Wetterstrand: Ja HVB hemmet kan ju skydda henne utifrån det HVB hemmet är och HVB hemmet är en öppen institution där man sak ha kompisar man ska gå i skolan man ska ha ett liv i samhället så långt det är möjligt men HVB hemmet vi har ju de regler vi ska gå efter och det gör vi.
Mary Slevin Sax: Jag kan ju bara hålla med Ann Sofie och i det så har vi också en IVO anmälan angående det som har kommit tillbaka i det här fallet så gjorde personalen allting som fanns i deras makt men rent generellt så är det dem här situationerna är otroligt svåra det är hemska saker som flickorna utsätter sig själv för och som man hamnar i och det här var utanför vad vi kunde klara av.
Socialtjänstlagen ger inte hvb-hemmen någon rätt att fysiskt stoppa flickor som är på väg att sälja sig. De får inte heller ha ett förbud mot mobiltelefoner på flickhemmet:
Mary Slevin Sax: Vi har ju rätt att ta ifrån en flicka om hon sitter med ett rakblad och det finns en risk för hennes liv eller en kniv och att det finns en risk för hennes liv men när vi ser att hon sitter med mobiltelefon och det också är en risk för hennes liv så får vi inte ta den ifrån henne
Reporter: Även om ni vet att hon har kontakt med män?
Mary Slevin Sax: Ja
Reporter: Men det betyder ju att en flicka i realiteten har ett sämre skydd på ett HVB hem när det just gäller mobiltelefoner till exempel än vad hon har har i sitt föräldrahem där faktiskt föräldrar kan sluta betala ett abonnemang eller ta en mobil?
Mary Slevin Sax: Ja
Reporter: Vad tänker du om det?
Mary Slevin Sax: Tycker det är hemskt
Emmas mamma tycker att Ersta borde gjort mycket mer när de stod där med torsken och Emma i bilen.
”Emmas” mamma: Det här med att personalen säger att jag får inte ta tag i din dotter för jag kunde bli anmäld. Vem fan skulle anmält henne hade hon slitit ut min dotter ur bilen jag hade inte anmält henne min dotter hade inte anmält henne mannen i fråga har väl ändå inte allmänt henne jag vet inte vem hon syftade på skulle kunna anmält henne hon hade kunnat fotografera den där jävla mannen så han hade blivit stört och påpeka för min dotter kliv ur bilen för jag vill inte ha dig här. Min dotter hade lika gärna kunnat dött.
Reporter: Mm hur mycket har du tänkt på det här i efterhand
”Emmas” mamma: Hur mycket som helst och det blev så konkret någonstans just där och då för då kunde inte personal säga att det här har inte hänt.
Är det verkligen möjligt att personalen gör rätt när den inte stoppar en flicka som är på väg att sälja sin kropp? Åsa Malmros är juridisk expert på socialstyrelsen.
Reporter: Om en barn berättar att det ska sälja sig. Vad ska man göra då?
Åsa Malmros: Ja då tänker jag att man ska prata och motivera flickan att inte göra det här, att förmå henne att avstå från det hela så långt det går.
Reporter: Och om det inte går?
Åsa Malmros: Ja vad tänker du då?
Reporter: Ska man låta henne gå iväg då eller vad ska man göra?
Åsa Malmros: Ja du har ingen befogenhet att med fysiskt våld hindra någon som är placerad med frivillighet, med samtycke. Och du kan inte heller låsa dörren eller stänga in flickan på rummet, det får man inte göra
Men Anna Kaldal som är docent i juridik vid Stockholms universitet ser annorlunda på saken.
Hon hänvisar till annan lagstiftning – föräldrabalken – som säger att den som har hand om ett barns tillsyn och omsorg också har ett ansvar för att för att barnet inte skadas.
Anna Kaldal: Är det en akut situation så kan du ytterst vara så att du måste begränsa barnets frihet och lyfta ut barnet eller verkligen hålla fast barnet. Det beror helt och hållet på hur allvarlig situationen är. Men gränsen går för personal på samma sätt som det egentligen går för vem so m helst för det här är inte så att säga ett slutet boende utan ett öppet boende. Men uppdraget är att skydda barnet. Så att absolut så kan man begränsa barnets frihet.
Reporter: Men det är alltså inte uppenbart fel att hålla fast ett barn som är på väg att åka iväg med en torsk?
Anna Kaldal: Nej, det är verkligen inte uppenbart fel. Utan tvärtom är det kanske det man ska göra för att tillgodose både barnets vårdbehov men också barnets bästa.
Och Anna Kaldal hänvisar också till barnkonventionen, att vuxna ibland måste ingripa för att skydda ett barn:
Anna Kaldal: En av barnets grundläggande rättigheter enligt konventionen är att växa upp fri från våld och övergrepp. Så där kan man säga att vuxenvärlden enligt barnkonventionen har ett ansvar om det är för att skydda barnet från fysiska och sexuella kränkningar.
Åsa Malmros, jurist Socialstyrelsen:
Reporter: Om det är fara för ett barns liv – får man ingripa då?
Åsa Malmros: Ja är det en nödsituation så får man givetvis gå över de gränser som man annars har. Den utvägen finns alltid.
Reporter: Men ska man se det som en nödsituation om ett barn säljer sig?
Åsa Malmros: Jag kan inte säga att man generellt kan se det så men man – det skulle kunna finnas sådana situationer som är en nödsituation.
Reporter: För som förälder så skulle jag ju definitivt se det som en nödsituation om mitt barn var på väg och hoppa in i en bil med en torsk.
Åsa Malmros: Nu pratar jag mer utifrån nöd- utifrån brottsbalkens bestämmelse. Och de överstämmer kanske inte alltid med vad en förälder skulle tycka där och då.
Det råder delade meningar om vilken rätt Erstas personal har att agera i akuta lägen. Men en sak står klar, Ersta är skyldiga att slå larm omedelbart om de inte klarar att skydda en person.
Åsa Malmros: Det är ytterst angeläget att de omedelbart gör en anmälan till socialtjänsten som då ska göra en omedelbar skyddsbedömning.
Reporter: Alltså på minuten.
Åsa Malmros: Ja om det är så akut som du säger så då har du en skyldighet enligt lag att anmäla.
Socialstyrelsen trycker på att det är sociala myndigheter i flickans hemkommun som ska ta ställning till om en flicka är på rätt ställe. Det är också socialtjänsten som ska agera i det akuta läget. Men för att kunna göra det måste behandlingshemmet larma om vad som händer.
Först två dagar efter det att Emma sålt sig får hennes socialtjänst information om vad som hänt,
När Emma lämnat Ersta får hon av polisen veta att händelsen aldrig polisanmälts. Då anmäler hon själv och nu pågår en förundersökning mot mannen som köpte hennes kropp.
Den tredje flickan vi träffar kallar vi Louise. Idag mår hon bra. Hon har en stor, ljus lägenhet och hon drömmer om ett liv med djur på landet. För tre år sedan såg det annorlunda ut. Hon var 17 när hon bodde på Ersta. Och i hennes journaler står det:
“I samtal framkommer att L blev utsatt under gårdagen av 25-åringen”
och att hon:
“uppger att han ska ha betalat L 2000kr och att han sedan ”ägt” henne för att ha sex.”
Den 24 juni 2012kriver hon i sin dagbok:
“Min hand på hans kuk. Min tunga på hans kuk. Hans kuk i min mun. Han kom i min mun. Jag fick 600 kr. Jag fick ångest och tårar. Jag spydde inne i badrummet. Jag fick panik. Jag skar mig.”
En av de män som köper Louise vid möbelaffären döms till böter. Men det värsta enligt Louise är inte att Ersta inte stoppade henne utan att hon inte fick den behandling hon behövde. När hon bad om en psykolog fick hon nej från dåvarande enhetschef på Ersta. Först när hon flyttade därifrån fick hon psykologsamtal.
”Louise”: Mamma hjälpte mig, hon fixade en psykologkontakt så fort jag kom hem. Och det är jag så klart jättetacksam för, för det skulle jag så klart ha fått för länge sen på Ersta men det var min mamma som fixade det.
Reporter: Och vad gav det dig?
”Louise”: Ja alltså jag fick ju ur mig saker som jag skulle fått ut mig för alltså ett tag tillbaka. Så det kändes ju skönt att man liksom fick prata om det och sådär. Det hjälpte ju mig med att gå där, att jag fick prata. Det var det jag behövde.
Reporter: Såg du inte liksom värdet i din egen kropp?
”Louise”: Nej inte då alltså. Om jag mådde så pass dåligt då så man kanske inte riktigt tänkte att , att vad mycket jag är värd eller nåt, då gjorde jag inte det. Idag kan man inte köpa min kropp för pengar men då förstod jag inte så eller tänkte så.
För Louise var psykologsamtalen avgörande. Men på Ersta erbjöds ingen psykoterapi – bara miljöterapi och hästunderstödd terapi:
Ann-Sofie Wetterstrand: Vi måste ju jobba med relationer och skapa den tilliten och då är hästen ett bra instrument i det arbetet men det är ju inte vår huvudbehandling på något sätt utan det är en del i vardagen
Reporter: Utan huvudbehandlingen är
Ann-Sofie Wetterstrand: Den är miljöterapeutisk.
Reporter: Och vad menar du precis med det
Ann-Sofie Wetterstrand: Jag tror att Mary vet det
Reporter: Men om du säger det för det är ändå du som är ansvarig
Ann-Sofie Wetterstrand: Det är ju att jobba i verksamheten med flickorna i dem problem det som uppstår i dagen om det är överhuvud taget att få någon som helst struktur på sin dag så kan det vara hjälpsamt att man jobbar med en häst men måste ta hand om den det är ett djur med kött och blod som måste få mat och man måste gå upp på morgonen
Reporter: Struktur och små samtal i vardagen är inte samma sak som en trauma bearbetning
Ann-Sofie Wetterstrand: Det är inte det enda sättet man jobbar på utan man jobbar med individen och man jobbar i grupp också.
Louise – och de andra flickorna vi träffat tyckte om att vara med hästarna på Ersta. Men dom förstod aldrig hur miljöterapin och den hästunderstödda terapin skulle hjälpa dem, för de lärde sig inte att hantera sin ångest utan fortsatte och skada sig själva. Istället upplevde Louise att hon inte fick någon reaktion när hon skadade sig själv.
I hennes dagbok från tiden på Ersta skriver hon:
“Vem skulle tro mig? Dom kanske bara skulle tro att jag bara ville ha uppmärksamhet!”
Reporter: Men fanns det en tanke tror du med att inte ge dig den där stora uppmärksamheten när du sa att du skulle sälja sex?
”Louise”: Att jag sa för att jag ville ha uppmärksamhet bara eller?
Reporter: Ja, de kanske tänkte så att du ville ha uppmärksamhet bara så nu ska vi inte ge henne det där utan kanske när hon är trevlig eller håller på med hästarna istället?
”Louise”: Ja alltså visste kan de väl kanske ha tänkt så men det är ändå fel tycker jag att tänka så när de ändå är på ett sånt där ställe där man har vissa problem. Dels så behöver det inte vara så och om det är så – varför är det så liksom.
När vi läser hur Ersta flickhem arbetar står det klart att man försöker tysta ner det sjuka för att det friska i flickorna ska få större plats. Och återkommande i flickornas journaler står det att de nog bara söker uppmärksamhet.
Men att självskadorna skulle släckas ut om de inte får näring via uppmärksamhet är ett ålderdomligt synsätt utan stöd i forskning.
Det anser Jonas Bjärehed som är psykolog och forskare vid universitetet i Lund. Han har varit delaktig i regeringens nationella självskadeprojekt, som ska ta fram råd utifrån forskning.
Jonas Bjärehed: Att man jobbar med att ignorera och på olika sätt betraktar självskadebeteendet i första hand som manipulativt eller uppmärksamhetssökande det vet vi att patienter tar illa vid sig att bli betraktade på det sättet och då faller den här viktiga relationen som man måste ha för att behandlingen ska funka och då funkar inte behandlingen
Reporter: Vad tänker du om att man uttalar sig på det sättet att den här flickan får näring av genom att hitta på historier eller att hon knarkar uppmärksamhet?
Ann-Sofie Wetterstrand : Jag kan bara hålla med det låter oprofessionellt det tycker jag inte låter bra.
Det finns en behandlingsmetod som enligt socialstyrelsen bevisligen hjälper personer med självskadebeteende. Men den erbjuds inte på Ersta.
Den kallas DBT – dialektisk beteendeterapi – och i den ingår både individualterapi och gruppterapi med utbildade psykoterapeuter.
Den hästunderstödda terapin och miljöterapin som erbjuds på Ersta håller på att utvärderas av Linköpings universitet och Ersta Sköndals högskola. Men resultaten kommer inte förrän 2017.
Jonas Bjärehed: Ridterapi eller att ha tillgång till hästar när man finns på ett behandlingshem tror jag är otillräckligt för de allra flesta patienter med ett allvarligt självskadebeteende.
Reporter: Vet man att det man kallar hästunderstödd terapi är en behandlingsform som funkar?
Jonas Bjärehed: De vetenskapligt belagda behandlingsmodellerna som finns för självskadebeteende där finns inte hästterapi upptaget eller det är inte mig veterligen en i vetenskaplig bemärkelse utvärderad behandlingsmodell för patienter med självskadebeteende
Men det är inte bara Louise som frågar efter psykolog. I Alvas och Emmas journaler läser vi önskemål också från Bup och föräldrar att flickorna ska få behandling av psykolog eller psykoterapeut. Men det blir nej av Ersta.
Och på Erstas hemsida står det att ”ofta är extern individualterapi inte lämplig under anknytningsfasen.”
Ändå förvånas ledningen över att flickor nekats psykoterapi, och idag säger de att de ändrat sina rutiner.
Ann-Sofie Wetterstrand: Ja min inställning är att de flickor som vill ha och behöver ha samtal med psykolog ska ha det
Reporter: Är du förvånad över att flickor har fått nej?
Ann-Sofie Wetterstrand: Jag kan inte bemöta det över huvud taget eftersom jag inte kan gå in på, jag kan inte fråga tidigare chef om det hur den här flickan har haft det där.
Reporter: Men som den som leder det sociala arbetet i Ersta
Ann-Sofie Wetterstrand: Nej jag tycker inte att det ska vara så att man får, nej absolut inte.
I juni 2014 har 13-åriga Alva bott på Ersta i drygt ett halvår. Det är en månad sedan hon berättade för personalen att hon sålt sig, men varken hennes socialtjänst eller familj har fått veta.
Alva har stark ångest och personal skriver i journalen att hon eventuellt planerar att träffa någon.
”Alvas” dagbok:
12/6-14
I morgon ska jag träffa ”Berra”, 60 år. Han ska slicka mig och jag ska suga av honom för 20 cigg paket (2 limpor) Lätt också, vi ska träffas uppe vid möbel i hans bil.
Fredagen den 13:e försvinner hon. När Emma som bor där samtidigt förstår att Alva är borta och ser en bil hon känner igen inser hon vad som är på väg att hända.
“Emma”: Vi åkte från någonstans och så såg jag att det var en bil som jag kände igen så då vet jag att jag fick jättemycket ångest och sen gick jag ner och berättade att det var en bil där som jag vet
Reporter: Som du vet att det var en torsk i
“Emma”: Eller jag vet att det är en torsks bil så då sa jag det.
Men Ersta ringer inte socialtjänsten denna gången heller. Och inte Alvas mamma. Inte polisen. De bedömer inte att läget är akut.
Alva minns allt som hände. Hans bil, hans blå gubbjeans, hur hon bad honom om musik så hon kunde tänka på något annat.
“Alva”: Så han suckade lite och sen så satte han sig upp och satte på musiken, och sen så började jag typ suga av honom och ah det var typ bland det äckligaste någonsin, alltså det smakade typ urin. Och det var, det var bara äckligt. Och sen så kom han och, det var bara äckligt, och då var han klar.
Personal åker ut och letar. . I dagboken skriver hon:
”Alvas” dagbok:
13/6-14 Jag sålde mig idag för 2 limpor cigg. Idiot. Det var så äckligt. Jag fick hans äckliga kuk, den var så hårig å liten! Jag var pissdålig o helt tom det enda jag känner är att jag mår skit. Jag hatar detta.
Först kvällen efter läser Alvas mamma ett mail från Ersta. Det blir en chock.
Hon vet att hennes trettonåriga dotter har chattat med män och skurit sig,
“Alvas” mamma: Än i dag är det jättesvårt, det är jättesvårt att läsa det mejlet än i dag det är helt obegripligt hur man kan ta så allvarlig information och mejla och inte polisanmäla utan bara behandla det som att min dotter har skoskav det är obegripligt.
Reporter: Men det är ju ett hem för flickor med ett sexuellt självskadebeteende är det inte troligt eller sannolikt liksom att dem också ger uttryck för det problemet några gånger
“Alvas” mamma: Ja fast min dotter var inte, min dotter blev bara sämre och sämre. Jag lämnade in en flicka som hade skurit sina armar, jag fick tillbaka en flicka som har skurit bägge armar och ben, sålt sig själv, försökt ta livet av sig massvis med gånger. Jag fick tillbaka en trasig flicka.
Först dagen efter undersöks Alva på Södersjukhusets avdelning för våldtagna kvinnor, inte heller nu får Alva träffa någon psykolog. Det som händer ändrar inga scheman. På måndagen ska Alva ut på en tvådagarsritt, på onsdagen till frisören.
Men när hon kommer tillbaka från ritten blir Alva akut sjuk. Hon försöker hänga sig, strypa sig, skär sig med ett rakblad och målar med sitt eget blod på väggen. Alva förs akut till bup, barn och ungdomspsykiatrin.
“Alva”: Dagen efter var, då mådde jag skit. Då var jag liksom, jag kände mig tom på nåt sätt. Jag kände typ ingenting. Alltså jag var inte ledsen och jag var inte arg, jag var bara tom. Men på nåt sätt ändå ledsen. Jag kände mig typ, ah men deprimerad typ.
Och så kände jag mig äcklig och värdelös.
Reporter: Hur länge kände du så sen?
“Alva”: Väldigt länge. Jag känner så fortfarande, efter den händelsen.
Inte ens nu när det handlar om en trettonårig flicka gör Ersta någon polisanmälan.
Det gör istället Alvas mamma när hon får veta.
Tidigare har Ersta sagt att de har som rutin att polisanmäla alla misstankar om brott, men så är det inte längre.
Mary Slevin Sax: Det är väldigt sällan som vi är med när någonting händer utan vi får det återberättat från en flicka och då försöker vi stötta henne i att göra en polisanmälan
Reporter: Men det här är ändå barn det handlar om dem är från tretton år är det inte mening att om vi nu ska lära dem här barnen gränssättning och sådana saker för det är ju syftet med placeringen bland annat vore det inte rimligt att Ersta flickhem anmälde misstanke om brott mot flickan
Mary Slevin Sax: Jag tror det är viktigt att flickan hela tiden känner sig delaktig och lyssnad på
Reporter: Men de är ju barn
Mary Slevin Sax: Ja men jag tror att det är viktigt att dem känner sig delaktiga och lyssnade på och vi har ett starkt samarbete med uppdragsgivaren och med nätverk och med flickan och i och med det så ger vi stöd till och gör det bästa vi tror att vi kan göra för flickan.
Reporter: Är det inte rimligt att hon hade fått välja om hon ville polisanmäla eller inte?
”Alvas” mamma: Men hon är ett barn, hon är minderårig och hon är ett barn hur kan man lägga ett sådant ansvar på ett barn det är där vuxenvärlden måste kliva in och säga att det här var fel här måste vi anmäla. Det är ett barn.
Reporter: Men för mig är det en stor skillnad mellan att säga att vi stöttar flickan och att säga som till IVO att ja vi polisanmäler själva misstanke om brott mot en flicka säger ni två olika saker här
Ann-Sofie Wetterstrand: Det beror ju på att ja vi polisanmäler eller så motiverar vi flickan det är så det ser ut om vi polisanmäler då ska vi ha någon sorts belägg för att vi polisanmäler det.
Det finns inget krav i lagen på att ett hvb ska polisanmäla, men för polisen råder ingen tvekan.
David Beukelmann: Ja det tycker jag är en självklarhet att vuxna i alla situationer som upptäcker brott ska anmäla dem men det handlar om att tillvarata deras rättigheter som brottsoffer och deras möjlighet till upprättelse så det tycker jag är en skyldighet som inte bara ligger på ett HVB-hem utan på alla som har kontakt med barn och ungdomar.
Reporter: Nej men Ersta menar att dem anmäler inte misstanke om brott själva utan att det är upp till flickan och anmäla vad kan det få för konsekvenser tänker ni?
David Beukelmann: Om man inte anmäler det som skulle kunna vara brott och inte för upp det till ljuset och ger oss en möjlighet att utreda det då berövar man också dem här målsägarna om rätten till en upprättelse.
Polisanmälan från Alvas mamma leder till att polisen spårar “Berra” som köpte trettonåriga Alvas kropp. Det visar sig att han är 74 år. Samhället ser allvarligt på brottet och
Vi vet inte hur det gått för alla flickor som bott på Ersta. Men Emma, Louise och Alva säger att de inte skadade sig mindre utan mer under tiden de var där.
Erstas ledning skriver efter intervjun till Uppdrag granskning att de beklagar de erfarenheter flickorna redovisar och arbetar för att det inte ska hända igen.
När Emma och under sina promenader utan på att båda gjort upprepade självmordsförsök.
För Alva kommer det att ta tid att bli hel.
“Alva”: Det kom ju fram att han var 74. Eh, så jag vet inte, alltså. Jag känner mig typ trasig på nåt sätt.
Och jag var arg på mig själv, för liksom, hur kan man göra så mot sig själv och utsätta sig på såna risker.
Reporter: Mm
“Alva”: Bara några cigg, men det kändes ändå värt det liksom för jag kände mig ju liksom redan trasig innan, men man gick ju sönder ändå mer efter det liksom.