Foto: svt

UG-referens: Tyst vård

Uppdaterad
Publicerad
Uppdrag granskning ·

Här är hela manuset till reportaget ”Tyst vård” med länkat källmaterial. När Uppdrag granskning gör ett reportage så samlas en stor mängd material in för att hjälpa reportern att bilda sig en uppfattning om vad som har hänt. Här kan du se programmet, läsa manuset och ta del av delar av det källmaterial som samlades in. I spalten ”relaterat” till vänster finns materialet samlat i en lista. Reporter är Erik Palm

Marianne Ingelström: När du kommer in i Kurt Ingelströms verkstad så förstår du att det var en ordningsam människa. Det kan du bara se på väggarna och runt om. Det var ordning och reda på allting. Allting på sin plats.Och så skulle jag vilja fortsätta ha det i den mån jag klarar av det. Där hänger kransar till hästarna. Där står hans gummistövlar kvar som han lämnat.

Kurt Ingelström bar på en svår sjukdom. Men det var inte den som gjorde att han dog.

UG – Tyst vård

Marianne Ingelström: Att behöva dö av en bakterie som finns på Ystad lasarett. De dör ju inte av den sjukdomen som de kommer in för.

Vad händer när ett utbrott av en dödlig bakterie möts av tystnad från de ansvariga läkarna?

Marie Antoniusson: Ja, det är ju en skandal.

Åke Antoniusson: Ja, en riktigt stor skandal. Får jag lov att säga.

Marie Antoniusson: Ja, det är det absolut. Och man blir förbannad asså. Det här ska inte få hända.

Maria Nilsson: Det är pappa.

Marianne Ingelström: Han var glad för sina hästar.

Maria Nilsson: Och speciellt när han fått ett nytt föl. Då blev han pappa på nytt.

Marianne Ingelström: Det är konstigt att höra hans röst. Det är känsloladdat det här.

När Kurt Ingelström fyllt 70 fick han en hjärntumör. Han tappade mycket av talförmågan av strålbehandlingen. Men med frun Mariannes hjälp kunde han bo kvar hemma. Ibland fick hon avlastning ifrån ett korttidsboende. Men – i september 2012 blir läget akut. Han förs till sjukhus med en luftvägsinfektion.

Marianne Ingelström: Då upptäckte de att han hade en bronkit, eller vad det kallas i luftrören. Och sänkan var väldigt hög. Så de gav honom penicillin eller antibiotika för detta. Kolla citat!

Kurt hamnade på avdelning 5 på Ystad lasarett. Och det är där mycket av den här historien ska komma att utspela sig.

Marianne Ingelström: Sen verkade det som om det skulle rätta till sig med detta. Och sen blev  jag blev kallad för vårdplanering.

Maria Nilsson: Han piggnade till sen. Och vi var och hälsade på pappa och pratade med pappa och han var precis som innan.

Men så började Kurt Ingelström plötsligt må sämre.

Maria Nilsson: När jag kom in satt han i salen där han låg. Det var en allmän och väl fyra eller fem som låg därinne. Då satt han där vid matbordet med ryggen mot mig. Jag gick bort och kallade på honom men fick ingen kontakt. Så kom tallriken in, han skulle äta. Vi ska äta pappa sa jag. Jag fick ju mata honom ju. Han orkade inte ens hålla uppe skeden själv. Han var ju trött och så gjorde han på sig ett par gånger.

Reporter: Hur märkte du att han var sämre i magen?

Maria Nilsson: Man såg på honom att han hade ont i magen. Han gjorde grimaser och så hela tiden. Har du ont pappa frågade jag. Han tryckte med hela ansiktet. Och sen så kom det ju.

Reporter: Hur kändes det att se det?

Maria Nilsson: Även om det är ens pappa så känns det som om det är ett litet barn.

Marianne Ingelström: Och så blev det fredag och han hade som tur var inte kommit på något korttidsboende. Och då började han med diarré och kräktes. Han kräktes fredag och han kräktes lördag, han kräkte upp maten på brickan och åt ingenting.

Kurt har då bara några dagar kvar att leva. Och han är inte den enda som är drabbad. Men det kommer att dröja över ett år innan den dödliga bakterien blir känd för allmänheten.

ARKIV SVT AKTUELLT: Tio äldre patienter dog av ett utbrott av en tarmbakterie på Ystad lasarett för 1,5 år sen. Totalt smittades 27 personer under 2012 och 2013 varav tio dog. Och i minst fem av fallen finns en stark koppling till bakterien.

Clostridium Difficile heter bakterien som spreds på Ystad lasarett. Den smittar främst de som redan drabbats av en sjukdom. Vissa varianter är extra aggressiva och kan leda till döden. På universitetssjukhuset i Örebro finns en av Sveriges främsta experter på den farliga bakterien.

Torbjörn Norén: Det är ju en bakterie som producerar toxin, gifter som gör en sjuk.  Och de här gifterna förlamar tarmens rörelser så tarmen kommer att stå still när det står tillräckligt mycket gifter i kroppen.  Och när man får en sån situation kommer tarmen att dilatera, vidga sig och då kommer avföringen inte ut utan de bakterier som finns i tjocktarmen vilket är väldigt många kommer att bli ett direkt hot mot patientens överlevnad. Många bakterier som tar sig igenom tarmväggen och orsakar bukhinneinflammation.

Reporter: Så man fräter sönder inifrån?

Torbjörn Norén: Ja, det kan man säga.

Den här bakterien är mycket svår för sjukvården att stoppa. Det är viktigt att agera snabbt.

James Cummings: Every moment counts. It is important to identify the outbreak to begin with.

Hotet från multiresistenta bakterier är en världsfråga. I Stockholm samlas internationella experter för att diskutera hur man ska kunna stoppa bakterier som Clostridium Difficile.

Allan Johnson: It is very important to react fast because it is a very serious infection from the patients point of view. And it is also an infection in Hospitals that can spread between patients and it is very critical to identify the problem and to take provisions to take a degree of spread within the hospital very quickly.

Reporter: How important is it to be open to the patients and the public that you have an outbreak?

James Cummings: It is seminal. There is nothing like the light of day in terms of identifying these outbreaks if you will. The emergence of resistant pathogens. So it is very important to share that information.

Allan Johnson: Openess and honesty is key to control these infections.

Experterna verkar eniga om hur ett sjukhus ska göra när bakterien upptäcks. Agera snabbt och direkt se till att informera alla berörda. Hur hanterades då utbrottet på Ystad lasarett? Vi hittar fler anhöriga till patienter på avdelning 5 som också söker svar.

Eva Ravenfeldt: Han spelar pianon han spelar mycket piano och haft egen grupp när han var yngre. Spelade mycket jazz. Så fort han såg ett piano satte han sig ner och spelade. Han tyckte om att klä ut sig. Skjortan bak och fram. Och en golfboll i munnen. Levnadsglad och härlig.

Evas far Alf Ekman hade problem med njurarna på ålderns höst. När han åkte in på lasarettet i Ystad i december 2012 hamnade han på avdelning 5.

Eva Ravenfeldt: Där var ju väldigt stressigt de hade ju mycket att göra, förmodligen var dom underbemannade,. Det var ju fulla papperskorgar och när man kom vid vasken utanför toaletterna så … hade dom inte hunnit torka av vissa gånger och andra gånger var det avtorkat.  Men det var nog inte så som man borde göra då. Skötseln av patienterna tyckte jag inte. Pappas naglar växte och det var ingen som brydde sig om det och .. han blev ju aldrig duschad när han var där tex. så att lite såna grejer var väl lite dåligt tyckte mamma och jag för att vi har alltid varit väldigt noga med hygien och annat.

Reporter: Hur länge låg han där utan att bli duschad?

Eva Ravenfeldt: Kan han ha legat där en fyra fem dagar tror jag.

Reporter: Utan dusch?

Eva Ravenfeldt: Ja … (nickar) precis.

När han vårdas på sjukhuset blir han plötsligt sämre. Han får svårt att behålla maten.

Eva Ravenfeldt: Det var ju där han bara försvann och blev ett skelett ju. För han blev helt annorlunda eftersom han blev så utmärglad. Ingen riktig mat och ingen vätska nästan, utan man fick sätta in dropp emellan varven så förändras en människa mycket ju.

Efter en operation flyttas Alf Ekman till en annan avdelning. Dottern berättar att personalen då reagerade på hans magsjuka och placerade honom i enskilt rum. Och sex veckor senare avlider han.

Eva Ravenfeldt: Det var tufft. Det var det. Pappa betydde mycket för mig. Men att pappa tynade bort var hemskt. Vill man inte ska hända någon.

Men vad var det Alf drabbades av? Är han ytterligare ett fall? Det är först sommaren 2014 – ett och ett halvt år efter pappans död – som Eva får veta att en dödlig bakterie spridits på Ystad lasarett.

Eva Ravenfeldt: När jag läste om det i tidnignen så .. först så kopplade jag inte riktigt, men sen … så .. stannade jag upp så tänkte jag: det var precis när pappa låg på sjukhuset, hur kan detta vara möjligt? Varför har vi inte blivit informerade om detta? Att det var så allvarligt, för det, det förstod man inte. Vi förstod att det var allvarligt eftersom han hamnade i karantän, eller barriär, hur man nu uttrycker sig, men .. man fattar ju inte att det tog död på folk, asså det fick vi ju inte veta att det var en så pass farlig utgång.

Vi förväntar oss att få bra hjälp i svensk sjukvård. Ändå är det förstås så att det kan ske misstag och slarv som drabbar patienter. För att fel och brister inte ska upprepas måste allvarliga vårdskador rapporteras i en så kallad Lex Maria-anmälan. En lag som fick sin upprinnelse redan 1936 när flera patienter på Maria sjukhus i Stockholm avlider till följd av felbehandling. En lex Mariaanmälan ska göras till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, så att man inte gör samma misstag.

Eva Hansson: Det är ju det som är syftet. Det är ju att man ska vidta åtgärder komma fram till de åtgärder som behövs för att i görligaste mån undvika att händelsen inträffar igen.

Det ska ske inom två månader. Men i Ystad dröjer det ett och ett halvt år innan det görs en Lex Maria-anmälan överhuvudtaget.Och det är inte sjukhuset som till sist anmäler. Utan landstinget – Region Skåne. Men trots att tio smittade avlidit säger regiondirektören vid en presskonferens i höstas – nästan två år efter utbrottet – att sjukhusets passiva agerande inte påverkat smittspridningen och hur många som dött.

SVT Arkiv 29 oktober 2014

Jonas Rastad: Du ska komma ihåg att båda utredningarna säger att det är

osannolikt att fördröjningen innebar något förändrat händelseförlopp.

Jonas Rastad: Vi hade sannolikt inte kunnat hindra infektionen och

konsekvensen för det oavsett vad vi hade gjort och det är viktigt att hålla i minnet tycker jag.

Flera patienter som dör av en smitta på ett svenskt sjukhus. Fanns det inga varningssignaler? Visste de ansvariga cheferna inte vad som drabbade patienterna? Eller höll de tyst om det? Vi bestämmer oss för att granska förloppet. Enligt de internationella experterna gäller det att hitta de först smittade patienterna.

James Cummings: The first cases are the most important. And then to understand what might have caused the outbreak?

När Uppdrag granskning begär ut Region Skånes egna utredningar är den del av dokumentet som ska visa i vilken ordning patienterna smittats tomt. Vem var egentligen den först drabbade patienten? Enligt den information Kurt Ingelströms anhöriga fått ska han vara det första fallet. Men längre fram i vår granskning ska vi upptäcka att det finns en annan patient, kallad nummer 11, som tre månader före Kurt bär på den dödliga bakterien när hon kommer till Ystad lasarett.

Samtidigt som vi försöker förstå hur smittan spridits på sjukhuset vill Eva Ravenfeldt ha svar på om också hennes pappa Alf drabbades av den farliga varianten av Clostridium Difficile. Hon har ringt och fått veta att hon på plats kan hämta svar på bakterieproverna som togs på Ystad lasarettet.

Lina Vigren: Vi tar absolut fram det jag lovar det. Men vi kan inte göra det just nu. Utan vi måste, den nya rutinen är att allt går via arkivservice som plockar fram.

Eva Ravenfeldt: Mm  men varför fick jag inte det svaret av arkivet  … konsula .. vad heter det .. kansliet, när jag ringde och frågade?

Lina Vigren: Det kan jag tyvärr inte svara på, jag är ledsen för att du fick åka i onödan och det var inte vår mening.

Eva Ravenfeldt: Jag blev besviken, jag blev jättebesviken det var en stor besvikelse. Det var det.

Reporter: Vad hade dom lovat när du ringde och bad om de här uppgifterna, bakterieproven?

Eva Ravenfeldt: Dom lovade mig att när jag kom så skulle jag få dom i handen på stället. Och för att dom skickar inte hem dom eftersom dom just dom här provsvaren det gällde. Utan jag var tvungen att komma personligen för att jag skulle kunna legitimera mig.

Reporter: Men nu blev det ändrat?

Eva Ravenfeldt: Ja. tyvärr blev det det. Så att kanske kanske att man kan få svaret nästa vecka som dom har lovat.

Här på mikrobiologiska laboratoriet i Örebro kan man avgöra vilken typ av Clostridium Difficile patienter smittats av.

Torbjörn Norén: Då kan man se vilken typ av bakterie det är frågan om. Vilken typ av Clostridium Difficile vi har att göra med, Om det finns en samma typer på samma ställe på samma tid. Som ett tecken på ett utbrott tex

Reporter: Hur mycket vet man om dom här farliga varianterna som 017 som förekom i Ystad?

Torbjörn Norén: Ja, man vet att det är en epidemiskt förekommande typ inte bara i Sverige utan den finns även i Polen i stora utbrott. Även i Asien är den väldigt vanlig så vi hittar den på oilka ställen på jordklotet.

Reporter: Hur länge har man vetat om att den varit farlig då?

Torbjörn Norén: Ja men det har man vetat i åratal.

Reporter: Tio år eller?

Torbjörn Norén: Ja.

Clostridium Difficile drabbar de som har svagt immunförsvar av till exempel cellgiftsbehandling eller antibiotika. Små barn och gamla är extra utsatta. Bakterien har sporer som kan leva i upp till hundra år om städningen är bristfällig och bakterien kan spridas mellan patienter. Och om patienterna flyttas runt eller ligger tätt ökar smittorisken.

Torbjörn Norén: Blir man sjuk då får man diarré helt enkelt. Då sprider man ju de här sporerna mycket effektivare. Så att en symptomatisk patient är inget bra för sjukhusmiljön heller.

Reporter: Så att om nån får diarré av Clostridium Difficile då sprider man det till många andra?

Torbjörn Norén: Ja våran vårdsituation idag med överbelastning och ont om platser och så, gör att vi flyttar patienterna väldigt ofta. Då kommer smittsamma patienter också att bidra till smittspridningen.

I Kurts fall låg han trots en allvarlig magsjuka i flerbäddsrum med andra patienter i flera dagar. Först timmarna innan han avled flyttades han till ett eget rum.

Marianne Ingelström: Han låg på allmän sal med fyra patienter i tre dagar.  Fredag, lördag ,söndag. Sen flyttade de honom till enskild sal på måndag middag

Reporter: Och hur länge låg han där?

Marianne Ingelström: En halv dag kan man väl säga. Fem-sex timmar. Men han hade lika gärna kunnat dött på den allmänna salen ju. Bland andra patienter som låg där för andra sjukdomar som också kan vara mottagliga för den här bakterien.

Reporter: Vad fick ni reda på om bakterien själva när ni var där?

Marianne Ingelström: Ingenting. Ingenting. Det var ingen som informerade oss om den här bakterien att han överhuvudtaget hade den.

Maria Nilsson: Vi visste ju inte att det var smittosamt. Jag menar. Jag matade pappa. Jag torkade pappa runt munnen. Jag höll hans händer och jag kramade pappa och klappade pappa. Assa jag visste inte att det var smittosamt. Då hade jag ifrågasatt det meddetsamma. Att han ska in på enskild sal och vi måste kanske ha skyddskläder så inte vi blir smittade. Det var ju så här att då när pappa dog hade vi en nära anhörig som hade cancer. Som precis hade gått igenom cellgiftsbehandling. Och hon var hos pappa.

Marianne är missnöjd med vården och klagar. Hon förstår inte vad hennes make dött av och ringer och frågar. Men hon får inget svar. Trots det snabba insjuknandet tar ingen reda på förrän långt senare vilken typ av Clostridium-bakterie Kurt drabbats av.

Torbjörn Norén: Typar man inte och reagerar man inte tillräckligt tidigt på det här så rinner det iväg så att säga. Jag tycker inte nån människa egentligen ska behöva dö i den här sjukdomen.

Och det är först när Region Skåne ett och ett halvt år senare gör Lex Maria om dödsfallen och Kurts anhöriga då själva begär ut dödsbeviset som de får reda på att han smittades av den farliga varianten.

Maria Nilsson: Då då blev vi chockade. Vadå att pappa har dött av Clostridium difficile. Vi har ju trott att han dött av hjärntummör.

Marianne Ingelström: Vi tog för givet att det var tumören han hade avlidit av. Där var ingen läkare som pratade om det för oss när han somnat in.

Kurts snabba död blir ingen varningsklocka på Ystad lasarett. Istället kommer makabra scener att utspela sig på sjukhuset. En 84-årig dam som får samma sängplats som Kurt Ingelström haft, blir senare plötsligt kraftigt magsjuk efter antibiotikabehandling. En natt slår hon sig efter att ha halkat i sin egen avföring. Den 84-årige damen med magproblem I december – när det har det gått över två månader sen Kurt Ingelström hastigt avled under mystiska omständigheter – slår bakterien till igen. Plötsligt insjuknar ytterligare tre patienter hastigt på avdelning 5. De avlider inom några dagar och samtliga har legat på rum 6. Detta förklaras senare vid presskonferensen.

SVT Arkiv 29 oktober 2014

Eva Melander: Vi fick en rapport från laboratoriet att det fanns tre patienter med samma typ av smitta och då är det vi vårdhygien som larmar sjukhuset och aktuell vårdavdelning att det hade skett.

Det är inte lasarettet själva utan landstingets enhet Vårdhygien som reagerar. De är rådgivare inom landstinget i Skåne när det gäller bland annat hanteringen av smittor.

SVT Arkiv 29 oktober 2014

Eva Melander: När vi utreder vidare visar det sig att de här tre patienterna som drabbats av bakterien har avlidit.

Jonas Rastad är högste chefen för vården i Skåne. Tonen är först hård mot de utpekade cheferna.

Ur SVT Rapport 18 juni 2014

Jonas Rastad: I första hand tar vi ställning till civilrättsliga åtgärder.

Reporter: Vad innebär det?

Jonas Rastad: Polisanmälan

Men fyra månader senare har han ändrat uppfattning om ansvaret för dödsfallen. En polisanmälan är inte längre aktuell.

SVT Arkiv 29 okt 2014

Jonas Rastad: Vi tycker inte det finns någon sån underlåtenhet hos någon som varit inblandad. Det visar ju utredningarna rätt samstämmigt.

Däremot är regiondirektören mycket kritisk mot dåvarande sjukhuschefen, verksamhetschefen och chefläkaren. De har brustit i information till anhöriga och de har heller inte gjort någon lex Maria-anmälan. Men han ser också förklaringar till det som har hänt.

Jonas Rastad: Man har inte förstått allvaret i situationen. Det finns ingen som försökt dölja någonting eller någon som agerat direkt felaktigt utan man har inte förstått, eller vår hypotes är att man inte förstått att dom här bakterierna kan spridas mellan patienterna utan tolkat det som att de här patienterna fick diarré eftersom de fick penicillin som gör att just den här bakterien som finns i tarmen hos många av oss kan tillväxa. Och då blir det en helt annan fråga. Än om det sprids mellan patienterna på samma vårdrum.

Men såg verkligen ingen på Ystad lasarett allvaret i situationen? Vid lucia 2012 har fyra smittade patienter avlidit, varav vårdhygien upptäckt tre av fallen. för den drabbade avdelningen på Ystad lasarett och påtalar allvaret.

Berättarröst: ”Hej! Vi har under de senaste veckorna uppmärksammat flera fall av patienter med clostridium difficile på avd 5. 3 av 4 patienter har avlidit.”

Det här mejlet visar att informationen om att smittade patienter avlider på sjukhuset nått ledningen. Och det är tydligt att läget är allvarligt. Samma dag mejlar även chefen för vårdhygien till verksamhetschefen i Ystad och påtalar att bakterien sprids mellan patienter.

Berättarröst: ”Det finns tydliga bevis för att det skett en smittspridning” ”

Och hon berättar att bakterien kan vara mycket farlig.

Berättarröst: ”Det finns en mycket spridningsbenägen C diff stam som spritt sig på sjukhus i vissa länder”, ...”kopplad till en hög dödlighet”

Reporter: Om du själv skulle upptäcka clostridium difficile hos patienter om dom  avlider på ditt sjukhus, när skulle du göra en lex Maria-anmälan?

Torbjörn Norén: Jag skulle göra det om jag fick en anhopning av såna fall. Speciellt då med dödlig utgång. Svåra fall så att säga som man fick på kort tidsrymd. Då skulle jag nog göra det för att se om det fanns några brister, eller samma typ av bakterie som flera insjuknade i. Då skulle jag reagera.

Vårdhygien skickar instruktioner med åtgärder som bör vidtas. Men när hygiensjuksköterskan själv försöker hjälpa till att hindra en spridning går det trögt.

Berättarröst: ”Hygienssjuksköterskan erbjöd..hur clostridium difficile-patienter skulle hanteras, hur rengöring och städning skulle ske kring dessa patienter.. men man avböjde detta.

Och när hygiensjuksköterskan gör en inspektion tre månader senare har städningen fortfarande brister.

Berättarröst: De områden som vid tidigare hygienrond (datum före starten av clostridium difficile smittan) påpekas förbättras är ej åtgärdade.

Vid jul har fem patienter avlidit, däribland den 84-åriga damen. Utöver verksamhetschefen har chefläkaren och sjukhuschefen på Ystad lasarett fått information om att de smittade avlider. Men när vi granskar vad personalen får veta om smittan saknas en central uppgift. Att smittade patienter dör.

Eva Sonesson: Jag har alltid varit stolt över  mitt jobb och mina kollegor. Jag vet att vi gör ett bra jobb under de förutsättningar vi har haft . Inte alltid de bästa. Men det här. Vi hade ingen aning.

Sjuksköterskan Eva Sonesson arbetade på Ystad lasarett, bland annat som vårdplatskoordinator på akuten under hela den ett och ett halvtåriga smittoperioden.

Reporter: När fick ni veta på att patienter som smittades dog av den här smittan?

Eva Sonesson: När det presenterades i media sommaren 2014.

Reporter: Så ni visste inte att patienter som smittades av den här varianten av Clostridium difficile avled?

Eva Sonesson: Nej!

Reporter: Vad tänkte du när du hörde det?

Eva Sonesson: Det första jag tänkte var att jag måste ha missat det. Men jag vet att jag inte missat det. Jag har inte fått den informationen.Och det är klart att det känns fruktansvärt.

I Folkhälsomyndighetens instruktion vid Clostridium-smitta är den viktigaste åtgärden att lägga patienten på enkelrum.

Reporter: Så du som platskoordinator du kunde skicka upp patienter på dom här avdelningarna  där smittan fanns?

Eva Sonesson: Absolut. Både lägga upp patienter och jag kunde också besluta att patienter skulle flytta därifrån för att skapa plats till någon annan.

Reporter: Varför tror du inte att du fick reda på att patienter dog?

Eva Sonesson: Just vid den här tiden låg ett väldigt stort besparingsförslag  på lasarettet  i Ystad och det var liksom det som var det viktigaste.

Elisabeth Rünow: När vi fick det här besparingsförslaget som innebar att vi skulle reducera vårdplatserna ytterligare. Det kändes helt orimligt. Och det kändes som ett svek mot patienterna.

Besparingsprogrammet läkaren Elisabeth Rünow syftar på innebar att 50 miljoner skulle sparas och att runt 20 vårdplatser skulle försvinna.

Elisabeth Rünow: Om man har ont om vårdplatser. Då får man ju lägga in patienter som överbeläggningar. Och det innebär ju tex att ett trebäddsrum kan bli ett fyrbäddsrum. Man lägger in en extra patient på det här rummet för att hitta någon säng för den patienten. Ju fler patienter då som delar toaletter och hygienutrymmen. Desto svårare är det givetvis att sköta hygienen. Det blir ju väldigt trångt. Och det blir svårt också att kontrollera patienten, om dom själva sköter hygienen som dom ska.

Elisabeth Rünow: Vi bjöd in journalister från lokalpressen och berättade om vår oro.

Personalen säger nu ifrån. Elisabeth Rünow engagerar sig i Läkarförbundet,  som protesterar mot besparingarna.  De varnar för att färre vårdplatser riskerar fler skadade patienter. Men inte ens Elisabeth Rünow, som jobbar som läkare på avdelning fem, visste då att patienter smittas – och dör på hennes avdelning.

Elisabeth Rünow: Jag visste ingenting. Det gjorde jag inte.

Åke Antoniusson: Jag var hemma den dag och han ringde och sa. Jag beklagar sorgen. Men din far har gått bort.

Börje Antoniusson hade allvarliga hälsoproblem men hade ändå klarat av att bo själv med lite hemhjälp. Men när han är inlagd på Ystad lasarett blir han kraftigt magsjuk kring julen 2012.  Och den första januari 2013 avlider han. Familjen besöker Börjes dödsbädd.

Åke Antoniusson: Där låg han på rummet och var  … finklädd så kallad

Börje Antoniusson hade en nära relation till sina barnbarn och deras barn. De högsta cheferna på lasarettet vet nu om att magsjuka patienter avlider i en farlig bakteriesmitta.  Men familjen får inget veta.

Marie Antoniusson: Ja. Han låg ju där i rummet han hade avlidit i. Så att...vi var ju där inne liksom i omgångar. Alla kunde inte gå in samtidigt.

Åke Antoniusson: Nej men .. man fick gå in och .. stod under .. sitta där och sen så kanske man gick ut en sväng och...

Reporter: Och då var det med barn på ett år?

Åke Antoniusson: Ja, det var där.

Reporter: Hur tänker ni kring det nu?

Åke Antoniusson: Ja .. (skakar på huvudet)

Marie Antoniusson: Nämen han.

Åke Antoniusson: Det är förjävligt rent ut sagt.  Och fått den här sjukdomen.

Marie Antoniusson: De skulle ha sagt något. Tänk om det hänt något.

Först ett och ett halvt år senare får de reda på att Börje Antoniusson var en av de tio smittade som avlidit.

Marie Antoniusson: Det är en skandal.

Åke Antoniusson: En riktigt stor skandal. Skulle jag vilja säga.

Marie Antoniusson: Ja det är det absolut. Och man blir förbannad asså. Det här ska inte få hända.

I april 2013 har det gått fyra månader sen Vårdhygiens första varningsmejl om smittspridning. Under vintern har åtta patienter som smittats avlidit. Region Skåne har framhållit att det var äldre som drabbades, men vi ser att även medelålders patienter dött. En smittad kvinna som dör är 45 år gammal med transplanterad lever. Hennes prover tas på dialysavdelningen. I ett mejl till sjukhusledningen skriver chefläkaren – att

Berättarröst: Det är inte enbart ett problem på medicindivisionen utan på hela sjukhuset. Clostridium Difficile har hittats på alla avdelningar.

Först nu sprids kunskapen bland läkarna på Ystad lasarett om att patienter avlidit till följd av den aggressiva bakterien.

Elisabeth Rünow: På det här utbildningsmötet den 18 april, så nämndes det. Att någon av pat .. som hade smittats med den här resistenta stammen hade avlidit. Men vi fick ingen helhetsbild på hur det såg ut och hur omfattande det var.

Reporter: På ledningsnivå visste man att patienter avled runt juletid 2012. Ni fick reda på det först fyra  månader senare. Vad tänker du om det?

Elisabeth Rünow: Det gör mig … det gör mig faktiskt upprörd. Jag tycker det är en skyldighet att informera berörd personal så tidigt som möjligt i ett sånt här läge.

Reporter: Om man vet om att personer har avlidit av smitta, varför slår man inte larm då som läkare?

Elisabeth Rünow: När vi hade dom här möten i matsalen så leddes det ju av … våra högsta chefer, som höll i detta. Som hade det ansvaret och dom hade redan granskat dom här patienterna journalen och det är ju dom som har det högsta ansvaret, det är ju chefläkaren som har det högsta ansvaret. Och det litade ju vi på. Att dom skulle hantera på ett adekvat sätt.

Elisabeth Rünow tror att en Lex Maria då hade höjt noggrannheten i hur patienterna hanterades.

Elisabeth Rünow: Det handlar ju om att vara ytterst noga med … hygienen. Hanteringen av patienten. Verkligen förvissa sig om att dom får dom enkel.. dom få enkelrum som finns. Och hade inte vi haft enkelrum så hade vi ju kunnat be att få låna enkelrum på andra sjukhus, bett om hjälp. Så vi kunde vårda patienterna på ett adekvat sätt. Sen hade vi ju kunnat informera patienter och anhöriga också. Tidigt i förloppet och ge dom rätt information. Och det är jätteviktigt. Det är vår skyldighet som läkare att göra det.

Kurt Ingelströms anhöriga har först genom vår granskning – där vi med fullmakt begärt ut journaler – fått hela bilden klar för sig.Han testades positivt för bakterien bara timmar innan han gick bort. Men de anhöriga fick inget veta.

Maria Nilsson: De fick svaret 14:34 den 17:e samma dag han dog att han hade Clostridium Difficile och har inte sagt något till oss. Och jag tycker de brustit jättemycket.

Marianne Ingelström: Varför kallar de inte ut oss hos läkaren halv fem-fem och säger att nu har han fått den här bakterien. Tillstött något annat.

Maria Nilsson: Varför? Vi kommer aldrig få svar på det. Kan man aldrig få en svar på den frågan?

Maria Nilsson: Jag tror inte vi hade varit så besvikna då som vi blivit nu. Vi har blivit förda bakom ljuset. Vad är det dom har dolt?

Region Skånes förklaring att det inte fanns kunskap om att den dödliga bakterien smittar väcker frågor. Har verkligen inte informationen funnits någonstans? Till slut får vi tag på uppgifterna som Region Skåne suddat ut på sitt dokument. Det ger oss möjlighet att hitta den viktiga första patienten som smittats. Kurt Ingelströms anhöriga har fått uppgiften att han var först smittad. Han har fått nummer ett.  Nu ser vi att den första funna patienten är en annan: nummer 11. Det handlar om en kvinna som redan i juni 2012 insjuknade i samband med att hon vårdades på ett sjukhus i Lund. Och det visar sig att ytterligare tio skånska patienter under maj och juni samma år testats positivt för den farliga bakterien I samtliga provsvar står det att bakterien ofta sprids mellan patienter: “associerad med utbrott/spridning”.

Torbjörn Norén: Vi brukar säga att när man har två till tre fall på en avdelning på en vecka så brukar vi säga att klockorna ska ringa.  Då kanske det är något som sker.

Ansamligen av grupp patienter smittade av en farlig stam Clostridium Difficile borde ge en tydlig varningssignal.

Torbjörn Norén: Det skulle jag kalla ett utbrott. Om det nu är patienter allihopa de här proverna i den tidsrymden som proverna är skickade, så kan det ju tyda på en smittspridning som man har förstås. Av en viss typ.

Reporter: Vad tänker du att det kan vara, en avdelning eller

Torbjörn Norén: tja .. jag vet ju inte för laboratoriet i lund som har skickat proverna så dom kan ju vara från flera olika avdelningar. Jag vet ingenting om smittspridningen kring dom här fallen.

Vad visste Region Skåne om de tio fallen i Lund? Såg man inte varningen om smittspridning i provrapporterna? Och varför finns Lund-fallen inte med i utredningen av utbrottet på Ystad lasarett när det finns en koppling genom patient 11? Den ansvarige för Region Skånes egen utredning, chefläkaren Staffan Banke, vill inte ställa upp på en intervju.

Staffan Banke: Jag besvarar gärna de frågorna men efter att IVO gjort sin granskning och det lär väl bli nu under vintern.

Reporter: Men om du är ansvarig för lex Maria anmälningare i en offentlig organisation här varför kan du inte svara på frågor om allvarliga händelser ni utrett: Patienter har avlidit ju

Staffan Banke: Jag besvarar gärna de frågorna. Frågan är när de besvaras.

I ett mejl till Uppdrag granskning skriver han att man kände till de tio fallen i Lund, men att dessa inte bedöms ha ett omedelbart samband med utbrottet i Ystad. Inte heller IVO vill svara på frågor om de tidigare okända patienterna i Lund under pågående utredning.

Eva Hansson: Vår granskning pågår ju fortfarande och vi utalar oss inte förrän vi är färdiga med ett beslut.

Våra fall från Ystads lasarett är bara en skärva i Vårdsverige. En uppskattning som gjorts visar att omkring 1400 patienter dör av vårdskador – varje år. Det är mångdubbelt fler än vad som dör i trafiken. Men många allvarliga vårdskador rapporteras inte. I en studie av landstinget i Östergötland, visade det sig att bara tjugo procent av bekräftade skador hade anmälts enligt Lex Maria.

Eva Hansson: Det är nog en allmän uppfattning att det finns ett stort mörkertal. Det är inte alla allvarliga vårdskador som rapporteras.

Vad händer om läkare hålla tyst om vårdskador? Trots lagstadgad skyldighet att rapportera går det inte att klandra en läkare för utebliven lex Maria.

Eva Hansson: Vi har inga möjligheter att straffa någon för att man inte gör någon Lex Maria-anmälan.

Sjukhusets pressavdelning insåg att händelserna på lasarettet skulle väcka medias – och allmänhetens – intresse. Presschefen tror att det kan bli “sommarens scoop” och vill att sjukhuset tydligt ska kommunicera att det är en händelse i dåtid. I mejl mellan presschefen och regiondirektören Jonas Rastad tas också frågan om eventuella polisanmälningar upp. Presschefen är orolig för hur rättsväsendet hanterar en polisanmälan och föreslår istället en haverikommission.

Berättarröst: Med en haverikommission skulle vi däremot kunna använda en fördröjningstaktik som skulle kunna hjälpa oss strategiskt. Då förhastar vi oss inte med polisanmälan  avskedanden och utpekanden, utan låter en extern granskare vända på alla stenar och därefter återkomma inom x antal veckor/månader.

Lina Miller: I det här ärendet förespråkade jag någon som var utifrån som tittade på hela ärendet för att man skulle kunna vara mer objektiv än om man själv sitter och gör en granskning.

Reporter: Men varför fördröjningstaktik?

Lina Miller: Jag kan inte svara på varför jag har använt just det ordet. Kanske för att vi inte ska förhasta oss. Vi ska inte peka ut någon eller några.

Det som presschefen på Region Skåne kallar “fördröjningstaktik” får IVO att reagera.

Reporter: Vi har fått ta del av mejl här som använder ord som fördröjningstaktik när de beskriver hur de ska hantera det här ärendet.

Eva Hansson: Det låter väldigt anmärkningsvärt. Några andra kommentarer avstår jag från idag.

När Region Skåne i oktober 2014 presenterar den externa utredning som gjorts får ledningen kritik på flera punkter. Men utredaren skriver också att “emellertid bedöms sjukhusledningens passivitet inte på ett avgörande sätt ha påverkat utbrottets förlopp”.

Eva Ravenfeldt: Tack Tack.

Hur var det med Evas far Alf Ekman? Tillhör han de drabbade? Efter månader av oro har provsvaren kommit.

Eva Ravenfeldt: På det ena står det att det var ett gränsvärde och på det andra att det inte fanns något och då ifrågasatte jag detta, men då säger hon bara att han har inte haft den bakterien alla svaren var negativt.

Enligt Ystad lasarett tillhör alltså Alf Ekman inte de som drabbats av den farliga varianten av bakterien. Vi har i två månader försökt nå chefläkaren som var den som var ansvarig för att göra anmälningar enligt lex Maria. Vi har lämnat brev i brevlådan, men han har inte återkommit. Och varken dåvarande sjukhuschefen eller verksamhetschefen vill ställa upp på en intervju under IVO:s pågående utredning.

Reporter: Varför berättade ni inte att patienter dog av en bakterie på sjukhuset du hade ansvar för?

Matz Widerström fd sjukhuschef: Det kan inte jag kommentera som det ser ut just nu. Därför det finns säkert olika anledningar varför man inte gjort det. Det är inget som jag kan ställning till. Sitter man på den nivå jag sitter vet jag inte hundraprocentigt varför inte allmänläkarna gjorde det. ​

Sjukhuschefen skriver senare i ett mejl att de startade en internutredning när ledningen fick reda på utbrottet. Och att dödsorsaken inte var säkerställd förrän på våren. Verksamhetschefen anser att han agerade snabbt på alla uppgifter han fick men att en lex Maria-anmälan borde gjorts i ett tidigt skede och att det vilade på chefläkaren.

Marianne Ingelström: Det är ett tråkigt liv att bli lämnad på grund utav sådana saker. Det var inte så jag ville att han skulle somna in.

För Marianne har bakterien och tystnaden från läkarna satt djupa spår. Minnet av hennes make Kurt har förändrats.

Marianne Ingelström: Jag försöker minnas han när han var som han skulle vara. Fast det kommer ju ändå för en många gånger att man ser honom ligga där i sängen helt orkeslös och inte kunna lyfta på armen vi fick ju ta honom i armen ush näe. Det slog ju ut kroppen totalt.

Under tystnad smittades patient efter patient på Ystad lasarett. Chefläkaren som var ansvarig under tiden för utbrottet på sjukhuset har gått i pension. De två andra cheferna har gått vidare till andra jobb inom Region Skåne. En är nu medicinsk rådgivare på ett annat sjukhus.

Reporter: Patienter dog av en bakterie på avdelningen du hade ansvarig för?

Fd verksamhetschef Ystad lasarett: Jag vill inte svara på dina frågor så jag lägger på nu. Hej!

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

UG – Tyst vård

Mer i ämnet