Utvecklingen engagerade oss och vi bestämde oss för att ta reda på vilka värderingar de religiösa ledarna representerar och sen granska hur vårt samhälle förhåller sig till dessa.
Vi insåg snart att svenska samhället hade lämnat Rinkeby. Arbetsförmedling, försäkringskassa, bank, post och ica hade försvunnit. I stället hade två församlingar fått markanvisningar för moskéer, en av dem på samma ställe som förvaltningskontoret en gång låg. Samtidigt pratade politikerna om vikten av integration.
Vi började med att prata med så många som möjligt på plats. Det blev då uppenbart vilken fara de som offentligt kritiserat utvecklingen utsattes för. Flickor som i tv sagt att de bara ville vara som vanliga svenska tjejer utan slöja hade blivit trakasserade. Den unge man, som offentligt kritiserat de religiösa ledarna som stoppat hans fest, hade blivit överfallen och till och med knivskuren.
Bilderna vi fick kolliderade med varandra. På ena sidan fanns politiker, som ville bygga broar och som talade gott om samarbeten med de muslimska församlingarna. På andra sidan vanliga Tensta och Rinkebybor som ansåg att politikerna övergett dem när de tillät informella muslimska ledarna ta över torget och med sina värderingar bygga en mur mot det svenska samhället.
Vi bestämde oss därför för att granska vilka värderingar de religiösa ledarna i Rinkeby sprider när de pratar på riktigt, med sina muslimska bröder och systrar. Och enda möjligheten att göra det var med dold kamera.
Två kvinnor från två olika delar av Sverige lovade att hjälpa oss. Vi utrustade dem med trovärdig klädsel och dold inspelningsutrustning. När de i Rinkeby blev hänvisade till Stockholms moské på Medborgarplatsen förväntade vi oss ”svensk islam”, och därmed definitivt inga besked som bröt mot lagen. Men, när vi förstod vad imamen svarat tänkte vi, är det verkligen så här illa? Därmed beslöt vi oss för att utvidga undersökning till tio av landets största moskéer.
Vi hade från början också för avsikt att låta en man gå in i moskéerna och ställa andra frågor. Men det projektet fick vi avbryta då vi insåg att det blev för farligt. Trots att mannen var maskerad fanns risk att han skulle bli igenkänd.
Vi ville också ta reda på om samhället på något sätt finansierade den familjerådgivning som imamerna bedrev, eftersom sådana bidrag brukar vara förknippade med motkrav på att verksamheten ska utgå från samhällets grundläggande värderingar, som demokrati, jämställdhet och allas lika värde. Från SST, Nämnden för statligt stöd till trossamfund, begärde vi ut uppgifter som gällde de moskéer som vi undersökte.
Dessutom ringde vi runt till de kommuner där moskéerna finns för att ta reda på om de får kommunala bidrag. De församlingar som får kommunala bidrag har oftast lämnat in verksamhetsberättelser och årsredovisningar till kommunen, och i de handlingarna fann vi också en del andra uppgifter som vi hade nytta av.
Vi insåg tidigt att undersökningen skulle kunna ger främlingsfientliga krafter luft under vingarna. Men att avstå från att granska moskéernas verksamhet, av rädsla för att gå främlingsfientligas ärende, skulle vara ett svek mot den stora grupp muslimer som står upp för kvinnor och mäns lika rättigheter. Trots att muslimerna är en utsatt grupp, anser vi att den är betjänt av att missförhållanden lyfts fram i ljuset.
Jag började arbeta med programidén i december 2011 tillsammans med min redaktör Sanna Klinghoffer. Större delen av tiden har även Magnus Sandelin varit med som researcher, i slutet hjälpte även Kristina Hedberg till med att granska och sammanställa undersökningen. Jan Eliasson och Carl Magnus Lindström har filmat det mesta. Peter Magnusson och Fredrik Kroon har redigerat. Allt som allt har vi arbetat med programmet i fem månader.
Reporter: Nadja Yllner