Sanne som har både psykisk ohälsa och missbruk, får inte den behandling hon behöver någonstans – vårt reportage visade hur hon istället bollades fram och tillbaka mellan kommunens socialtjänst och landstingets många olika psykmottagningar.
De, de… det är bara ”Vi stoppar in henne här och så får hon piller” – och så ska hon leva i sin mardröm.
Förra året vräktes Sanne från sin lägenhet, då var hon sjukare än någonsin hänvisad till härbärgen.
Sanne: Du, det har blivit kaos. Jag är på akutmottagningen för våldtagna kvinnor…
Eva: Hur tänker du?
Sanne: Ingenting just nu mamma, jag är ur balans mamma. Jag måste fan hålla i väggarna för att kunna gå. Det är lite jobbigt.
Eva: Jag försöker slå bort tanken men, jag tänker… Jag kommer sitta på min dotters begravning. Jag kommer att göra det. Och det är ju liksom en tanke man inte vill leva sig med.
Reporter: Vem kan rädda Sanne?
Markus Heilig: Jag tror att man har skapat det perfekta systemet där alla som blir tillfrågade om den saken kan säga att “det är någon annan” som är ansvarig och det är precis det som är problemet.
Tilde: Jag har inte träffat de här människorna tidigare, bara pratat med dem på Facebook …
Vakt: En fråga: Har ni sökt demonstrationstillstånd?
Tilde: Det här är ingen demonstration på det sättet.
Eva: Vi ska nu till socialministern Lena Hallengren... Är vi på fel väg? Vi gick åt fel håll. Det är ingen som har varit på socialdepartementet tidigare tydligen..
Samma dag i riksdagen… nu diskuteras det som programmet om Sanne i Uppdrag granskning, handlade om, här. En rörelse med anhöriga har fått upp frågan om psykiatri och beroende på dagordningen.
Michael Anefur (KD): Jag skulle vilja säga att en anledning till att vi har den här hearingen om Sanne idag, det är reportaget om Sanne. Jag tror det väckte väldigt många människor i Sverige, att ”Oj, är det så här det ser ut? Hur kan det vara så?”
Riksdagspolitikerna frågar ut inbjudna myndigheter om var felet ligger. När svårt sjuka blir utan vård för att de ansvariga instanserna kan peka på varandra– måste lagen ändras då för att någon ska se till hela människan?
Acko Anckarberg (KD): Ingen tar helhetsansvar. Det blir ett lapptäcke av insatser, och ett lapptäcke som inte håller ihop.
De anhöriga är många fler än de som kunnat ta sig hit den här februaridagen. Gruppen ska lämna över ett upprop med nästan 7000 namnunderskrifter till socialministern. Plakaten bär namn på människor som det finns tid att rädda, som Sanne. Andra berättar om de liv som gått förlorade.
Isabelle Tomlinson: Nicole är min dotter. Och hon dog på Rättspsyk Brinkåsen i Vänersborg 1 juni 2017.
Reporter: Hur gammal?
Isabelle Tomlinson: 22 år, 8 månader och 22 dagar. Nicole tog sitt liv. Hon fick schizofrenidiagnosen på Rättspsyk och fick ingen hjälp. Rätt som det var tog demonen över och en natt så.. så tog hon livet av sig.
Reporter: Nu kommer du och ställer dig?
Maria Wass: Ja.
Reporter: Vem är Oskar?
Maria Wass: Oskar är… var min son. Från Vänersborg. Och han tog livet av sig i oktober nu, 2018. Ja, Oskar hade över 400 vårdkontakter.
Reporter: 400 vårdkontakter?
Maria Wass: Över 400 vårdkontakter. Så han blev runtbollad hela tiden. Han åkte ut och in på psykiatrin och han fick ingen hjälp. Olika läkare, olika bedömningar varje gång.
Eva Dozzi: Sannes fall är inte bara ett enstaka missöde utan det här är ett systemfel.
Reporter: Sanne skickades ju runt också mycket, inom psykiatriska vården?
Eva Dozzi: Ja. Inom den psykiatriska vården också, där finns det ju, där måste man kvalificera sig för någon specifik diagnos för att hamna på rätt lilla avdelning och det är ju också galet.
Så här sa chefen för psykiatrin i Södra Stockholm om Sanne, i vårt program:
Ur Uppdrag granskning 7 november 2018
Svante Nyberg, verksamhetschef Psykiatri Stockholm södra: Det finns hopp för henne att knyta an till en eller några personer som ser henne, som lyssnar på henne och som lär sig av hennes historia och som inte släpper taget.
Men precis det som psykiatrischefen säger att Sanne behöver, är ju det som hans verksamhet aldrig kunde ge.
Hur har det gått för henne nu, då, var är hon idag, ett halvår senare?
Hej…
Hallå…
Jo, det ska visa sig, att det finns andra som nu ser Sanne.
Sebastian: Hållå.
Sanne: Hallå.
Sebastian: Tjenare, hur mår du?
Sanne: Det är bra.
Sebastian: Har du hopp om livet?
Sanne: Ja.
Sebastian: Det ska gå bra för dig.
Sanne: Ja, men det gör det.
Sebastian Stakset: Jag är en av dem som tror att det kommer gå fett bra för dig. Det kanske inte går spikrakt men det kommer att gå bra för dig. Du är grym. Du är grym! Och varje dag.. som du är där.. och varje minut är en seger förstår du? Och varje dag är ett steg till ett nytt liv. Så du är inte ensam. Och du är älskad och du är värdefull.
Sanne: Detsamma.
Sebastian: Ta hand om dig syster. Gud välsigne dig. Må bäst. Bra. Hej.
Det är så här som många tänker på honom, Sebbe Staxx. En urkraft från orten. Men då, under artisttiden, plågad av drogmissbruk och psykisk ohälsa. Ett liv som också innehöll kriminalitet. Sebastian satt i fängelse för bland annat grov misshandel.
Men varför pratar han med Sanne?
Reporter: Ringer du upp henne?
Sebastian: Nej hon ringer mig.
Reporter: Hon ringer dig? Varför det?
Sebastian: Hon hade ju telefonfobi. Men hon ringer som klockan liksom, bom, bom, bom, på de tiderna vi… Så det är häftigt.
När vi nu träffar Sanne igen är det på ett behandlingshem mot drogmissbruk ute på landsbygden, ett nytt ställe som socialtjänsten i Skarpnäck anlitat efter programmet om Sanne i Uppdrag granskning. Sebastian Stakset såg reportaget i TV och började envist höra av sig för att försöka komma i kontakt med Sanne.
Reporter: Är det någon förut som har engagerat sig, och kommit så här på eget initiativ och besökt dig så här förut?
Sanne: Nej.. det var första gången när jag träffade Sebastian. Men vem skulle ha tagit kontakt med mig och sagt att de ville träffa mig? Det har ju liksom inte funnits någon sådan.
Sebastian: Jag vittnade om mitt eget liv liksom, att jag själv satt fast i droger, att jag själv satt fast med psykisk ohälsa, med självmordstankar, att jag hatade mig själv och allting sådant där. Men att jag idag är en fri man liksom, på grund av Jesus.
Sebastian har förmedlat kontakt mellan Sanne och en annan församlingsmedlem i pingstkyrkan på orten nära behandlingshemmet – Maria. Och Maria hon besöker nu Sanne regelbundet.
Sanne: Vad gör vi? Vi fikar. Vi pratar.
Reporter: Men är du troende, eller har du varit troende förut..?
Sanne: Nej. Jag har aldrig haft något sådant tidigare.
Ingen har nog tidigare filmats och framträtt i Sveriges television på det sätt som Sanne gjorde.
Ur Uppdrag granskning 7 november 2018
Jag kan säga att jag tycker det är skit…
Sanne: Det har aldrig varit min önskan att vara med i TV och synas så där… Men det behövs. Alla reaktioner efteråt. Att jag träffade Sebastian och Maria, och fått de kontakterna…
Reporter: Det var inte förgäves för dig?
Sanne: Det är inte förgäves för mig och det är ju inte bara jag heller. Det är ju alla andra som har samma.. Varit med om samma saker.
Sebastian: Herre jag tackar dig Jesus…för att vi har kommit till något nytt, herre. Det gamla är förbi, våra gamla misstag är förbi, vår gamla smärta, vår gamla sorg, vår skuld och skam, den är borta herre. För du har tagit den och när vi ger den till dig så tar du den ifrån oss herre. Tack Jesus. Amen.
Linn Lindeman: Jag känner ju igen det där att du är missbrukare och kommunen vill inte ta något ansvar för at du är psykiskt sjuk och man… alltså man känner sig ju redan värdelös som det är och sedan när ingen vill ha en… att man.. Och just att de sitter och säger där också att vi vet inte om det finns någon som kan rädda Sanne. Och man satt där bara och man vill bara skrika.. Alltså man blev så förbannad att till och med de som ska kunna hjälpa en sitter där och säger att man är ett hopplöst fall liksom.
Sebbe Men du blev räddad. Och det ska hon också bli.
Linn: Amen.
Sebastian: Jag är inte alls emot behandlingar. Och jag säger inte alls att det här är istället för att. Utan du kan göra, det är ju flera av oss som har gjort behandlingar. Men jag tror att det hjälper människan att ha en tro. Och ett hopp.
Reporter: Är det därför du säger SKA hjälpa..?
Sebastian: Ja.
Reporter: ”Vi SKA hjälpa”?
Sebastian: Ja men jag tror ju att det ska gå bra för Sanne. Det är ju min övertygelse att det ska gå bra för henne. Om jag inte tror att det ska gå bra för henne så vad är det för hopp liksom?
I Pingstkyrkan i Botkyrka träffas ett gäng som vill prata om hur de funnit kraft och stöd att vända sina liv. Linn har en lång sjukdomshistoria bakom sig.
Linn Lindeman: Jag var ju så traumatiserad liksom. Vården skrev ju bara ut mediciner åt mig: starkare och starkare och tillslut så hamnade jag djupare in i mitt missbruk. Och någonstans visste ju ingen vad de skulle göra.
Reporter: Du berättade för mig att du var på sjukhus också, på psykiatrin?
Linn Lindeman: Ja. Jättemånga gånger var jag ju inlagd på sluten avdelning och hade sådan ångest och var så sjuk att de fick söva mig med sprutor.
Ingen visste vad de skulle göra. Och de medicinerade mig mer och mer och mer. När det inte gick, då var det här det enda alternativet tyckte de. Men jag vågade inte. Och det var ju gånger jag åkte till akutpsyk och hade abstinens och ångest och trodde jag skulle dö. Jag sa ”Jag kommer ta mitt liv – snälla hjälp mig.” Och de var tvungen att låsa ut mig. De sa ”Du är påverkad och det här är psykiatrin.” Så satt man ute i snön och grät och tänkte att liksom jag kommer inte in på akutpsyk och jag mår så här dåligt och vad ska jag göra.. Man ringer socialjouren och de säger att ”du är psykiskt ostabil och vi kan inte göra någonting.
De skyllde alltid på att det var någon annan som skulle hjälpa mig. Och när man sökte hjälp där så.. Jag fick aldrig.. Jag kände mig ju aldrig välkommen någonstans.
Reporter: Blev det värre känsla av dig då, av det?
Linn Lindeman: Ja, verkligen. Jag har ju alltid känt mig, sedan jag var liten, att jag passar inte in någonstans och att jag är värdelös. Och när inte ens psyk vill ha en, då känner man sig dålig liksom.
När jag skulle gå och ta livet av mig en kväll och gick förbi ett möte som Sebastian Stakkset har då.. och går in där då. Jag hade ju inget hopp kvar. Inte alls. Och han står på scenen och pratar om just det. Hopp. Och jag ser i hans ögon, jag vet ju vad han har för bakgrund, och jag ser ju i hans ögon att det är på riktigt liksom. Och från den dagen, jag visste inte då att… men när jag bad en bön där, men från den dagen skulle jag aldrig mer sedan ta några droger. Jag skulle sluta röka, snusa, sluta med alla narkotikaklassade mediciner. Jag slutade med allt på en och samma dag och…
Reporter: Gjorde du det den dagen?
Linn Lindemann: Ja.
Karin Rågsjö (V): Det här kan ju inte bara handla om huvudmannaskap, utan det här handlar ju också om andra saker, exempelvis resurser, och resurstilldelning.
Riksdagen diskuterar varför människor med både psykisk sjukdom och missbruk bollas mellan kommuner och landsting utan att få hjälp. Men ju mer vi granskar vården och pratar med berörda människor, desto tydligare framträder bollspelet mellan instanserna även med människor som inte är i missbruk.
Vi ska till ett radhusområde i södra Stockholm. Här bor en familj som saknar sin dotter. Diana är mamma till 23-åriga Elin. Sen nästan tre år har Elin den mesta tiden bott inlåst på akut slutenavdelning – trots att sådana avdelningar är inte är byggda för att man ska bo där mer än högst några veckor.
Diana: Ja det är jättesvårt att se sin dotter vara så… liksom, att det aldrig händer någonting. Åren går liksom… Ju längre tid hon har varit inlagd, ju sämre har hon blivit. Det man kan erbjuda på de här avdelningarna, är ju i stort sett bara medicinering av alla möjliga olika slag. Periodvis har hon ju varit helt borta av all medicin.
Elin: Det är från en Kent-låt.
Reporter: Tycker du om Kent?
Elin: Ja. Jag älskar Kent. Gör du?
Men på något sätt blir man ju van. Och det är det som är så jävla sjukt. Att man blir van. Man ska inte vara van vid att vara inlagd. Man ska inte vara van vid att vara bältad. Man ska inte vara van vid att det här liksom är vardag.
Reporter: Nu har du plåster i pannan, varför har du det?
Elin: För att jag gjort mig själv illa.
Medicinerna får Elin att tala långsamt. Hon är en tidigare häst- och fotbollstjej. Som drabbades av anorexi, och fick posttraumatiskt stressyndrom efter våldtäkt. Hon har också autismdiagnos.
Men den här avdelningen är inte till för behandling mot anorexi eller trauma. Den är för män och kvinnor med akut psykos och depression.
Elin får ofta panikattacker då hon försöker skada sig själv.
Elin: Alltså den här miljön gör att du aldrig känner att du kan slappna av. Eller speciellt inte om du… Inte om du har självskadebeteende… Man är liksom på helspänn hela tiden, att det ska hända någonting, att larmet ska gå, att det ska bli kaos.
I höstas fick Elin avslag på sin ansökan om det gruppboende enligt LSS-lagen som hon sökt. Så nu sitter hon här fortfarande. Socialtjänsten hade beviljat ett annat boende istället, med hänvisning till att det boendet är billigare och kan tillgodose Elins behov. Men där vågar Elin inte bo.
Elin: Det var svårt att få kontakt med personalen, det var liten bemanning, personalen satt mest och tittade på film. Det… Jag fick inte mina mediciner i tid, det kändes otryggt.
Elin har gett mig fullmakt att ta del av hennes journaler. Har läser jag att stressen som Elin upplevde då, att vara utskriven till ett otryggt boende, gjorde henne så sjuk att hon fick tvångsinläggas på sluten avdelning igen.
Reporter: Tror du att du blivit sämre och sjukare på grund av att du inte har fått något bra boende?
Elin: Ja, det tror jag. Och de säger ju också, min läkare säger ju att jag är vårdskadad. Det är ju vad alla säger.
Bilder från december 2018
Jag har träffat henne en gång tidigare. Det var på en annan, likadan slutenavdelning, då fick jag också ett möte med hennes tidigare läkare. Hon heter Anna Sallin och är mycket upprörd över hur Elin behandlas. Inlåsning och sammanlagt flera hundra tillfällen av bältesläggningar.
Anna Sallin: Det är en förtvivlad situation givetvis, och hon ska absolut inte vara en psykiatrisk avdelning. Det förstör henne dag för dag.
Reporter: Hur ser du på att en sådan här vård, om man ska kalla det för det, kan fortgå?
Anna Sallin: Ja, det är fruktansvärt för alla patienter som drabbas av det.
Reporter: Så den här tjejen är inte ensam?
Anna Sallin: Oh nej. Det finns många. Det är ett systemfel vi har, och det går att rätta till givetvis.
Att Elin blivit så dålig, tror hennes mamma har att göra med hur vården hanterat Elin, fram och tillbaka, ända sedan hon var barn.
Diana: Summa summarum kan man säga är att hon har skickats runt väldigt mycket mellan olika behandlingsformer. Jag är helt övertygad att hon kan få ganska, helt fungerande liv, hon har jättemånga starka sidor.
Elin: Jag har alltså förlorat så himla mycket hopp och glädje och längtan under de här åren nu… Men jag skulle väl antagligen fortsätta plugga klart mina gymnasiebetyg.
Reporter: Du hade väl bra betyg på högstadiet? Det sa din mamma?
Elin: Ja.. Sa hon det?
Reporter: Ja.
Man sitter på möten och frågar, med kommun, man sitter med psykiatrin, alla säger sig vilja väl och man frågar ja men vem har nu ansvar för att det blir en lösning på Elins boendesituation, då blir det alldeles tyst runt bordet. För det finns ingen som har helhetsansvaret! Det är ju som den värsta Kafka-mardröm. Alla pekar på alla.
Elin: Det känns ju som om man är den där pingisbollen som bara bollas mellan. Och att ingen vill ta tag i en. Eller att man är pestsmittad eller vad som helst.
Reporter: Hur ser du på att man sitter på ett sådant här ställe år efter år? Alltså hur kan det…
Svante Nyberg: Ja det är ju väldig problematiskt. Det är nog ändå så att… det är ju därför att det inte finns en bättre lösning.
Reporter: Det är inget som stoppar er från att vara med och betala?
Svante Nyberg: Pengafrågan avgör inte det här. Skulle jag säga. Det är verkligen en fråga att enas om hur ser egentligen... det är flera parter i det här... men… Det svåraste är verkligen att ordna en omgivning och personer runt patienten som alla känner förtroende för... och som… där det kan fungera.
Reporter: Henne tidigare läkare menar att den här situationen ”skadar henne dag för dag” – det låter ju inte klokt, liksom? Jag har ju mött Elin också, flera gånger och... det är ju en…
Svante Nyberg: Vi har olika roller här och det är ju så att det finns ingen möjlighet för mig att svara på patientens vård och upplevelser.
Inte heller Socialtjänsten vill svara på konkreta frågor om Elins fall och varför de avslog Elins ansökan om det boende som hon önskade komma till. De skriver i ett mejl att de inte pratar om patienters enskilda situation.
Reporter: Vad är det som har försvunnit då, som du längtar efter?
Elin: Trygghet.
Jag behöver hitta svar på vad som hänt med vården och med samhället, så vi backar tiden.
I Sverige genomfördes en stor psykiatrireform, det var för snart 25 år sedan. Då stängde man mentalsjukhusen där sjuka ofta levde sina liv.
Men då tanken var ju inte att folk istället skulle lämnas inlåsta långa tider på små akutavdelningar, som Elin,. Eller som Sanne och andra, lämnas med risk för att dö på gatan. Tvärtom.
TG: Ur filmen ”Våga gå ut igen” 1989 Stockholms läns landsting
BO HOLMSTRÖM Göran jobbar numera. Han sköter fiket på Lejdaren, ytterligare ett ställe man skaffat ihop med socialdistrikt 7. Här håller man kurser, dansaftnar. Det ligger vid tunnelbanan så hit tittar många in som aldrig haft med psykvården att göra, och tar en kaffe, deltar i en kurs kanske. Vi såg flera pensionärer som också sökte en social kontakt. Och här dansar man alltså, en kväll i veckan. Då är det danskurs.
I den landstinsproducerade filmen från 80-talet ser vi människor i Skarpnäck- Enskede som bor i egen lägenhet, men har anpassad anställning i verksamheter som drivs av landstingspsykiatrin. Det är café, verkstäder och kulturaktiviteter.
Filipe Costa, läkare, verksamhetschef psykiatrin Enskede-Skarpnäck: När jag inte betraktar patienten enbart som en brukare, så att säga, av psykiatrisk vård, då utgår jag ifrån att det är en hel människa och en medborgare i samhället, va. Den har rätt till social gemenskap, den har rätt till fritid, den har rätt till sysselsättning och arbete och så vidare, va.
Mannen som pratade på filmen är läkare och en de visionärer som med sin verksamhet visade att det var möjligt att ge psykiskt sjuka människor ett värdigt liv utanför mentalsjukhusen.
Jag söker upp läkaren som såg det mänskliga mötet och det sociala arbetet som en självklar del av vården.
Reporter: Pling, plong.. Hej! Anna-Klara… här är Emil…
Emil: Hej!
Filipe Costa: Hej.
Hans personal hade ansvar för patienterna både när de blev inlagda, men också för att ordna så att de hade ett fungerande liv i övrigt.
Det här sättet att se på psykiatri var etiskt tilltalande – men hans exempel visade också att man kunde ha en billigare vård när färre behövde bo på sjukhus.
Fast det vi ser i filmen känns ju som en helt annan värld. Så där är det inte idag.
Filipe Costa, läkare: Det finns inte de här idéerna. Allt det här är bortglömt…
Med psykiatrireformen 1995 genomfördes ett beslut som senare fått kritik i samhällsdebatten. Ansvaret för de sjukas sociala situation, med boende och sysselsättning, lades över på kommunerna. Men någonstans måste visionerna om liv på lika villkor ha gått vilse.
Idag har allvarligt psykiskt sjuka i Sverige 15-20 års kortare medellivslängd än resten av oss.
Filipe Costa: Budgetnedskärningarna komplicerade det hela, de har mindre utrymme för reformarbete.
Filipe Costa: De kan inte ens gå till Samhall många av dem. Om du inte strukturerar deras vardag med några meningsfulla inslag då kommer du alltid att ha en slagsida som är negativ.
Det inte konstigt att människor idag klagar på att det bara ges piller, för utan socialt arbete, har psykiatrin inte mycket annat att erbjuda sina patienter, säger Costa.
Filipe Costa: De är medicinska objekt. Så att det är oberoende av relationen med personalen, det är psykofarmaka som ska lösa problemet, va.
Hans verksamhet satsade på kompetensutveckling av mentalskötarna. Bland andra chefer provocerade han med sin syn på läkarens roll som mänsklig och moralisk förebild. Och rykten gick om att han tvingade läkare att städa toaletterna.
Filipe Costa: Jag vet att de frågade mig, vad använder du i utbildningen av dina läkare? Jo, Kafka och Dostojievski – de blev skitförbannade va.
Men en hel del har hänt sedan läkaren Costa städade toaletter på mottagningen och sa åt underläkare att läsa Kafka.
När Anna Starbrink blev sjukvårdsregionråd 2014 hade alliansen haft makten i Stockholms län i åtta år. Valfrihet i vården var ledstjärnan, politikerna klubbade upphandlingar på löpande band. Psykvården delades upp i allt fler små specialiteter, privata och landstingsdrivna, tex olika kliniker för ångest, depression, psykos, ätstörning osv.
Reporter: Det är många som hört av sig många beskriver hur de bollas runt behandlas för en sak i taget, utan att någon tar helhetsanvaret, vad tänker du om det?”
Anna Starbrink (L): Det är inge bra, jag skulle önska att vi hade ordning i svensk sjukvård patientansvarig läkare som tog helhetsansvar för att se till att få den vård man behöver, ibland behöver man specialister för att man har sammansatta problem.
Men när vi läser i landstingets rapporter* från de senaste fem åren, ser vi att landstingets egna revisorer upprepade gånger varnar för att uppdelningen och specialiseringen inom bland annat psykiatrin ökar risken för att helhetssynen, helhetsansvaret för patienten förloras.
*Samtliga rapporter längst ner på på denna sida
Reporter: Flera år efter att de första här första varningarna kom så skriver landstingsrevisorerna då att det under många år har funnits problem med samverkan och information när flera vårdgivare är inblandade och att riskerna är stora att patienter ramlar mellan stolarna. Hur mycket har ni tänkt på det här, hur har ni prioriterat att lösa sådana här problem?
Anna Starbrink (L): Ja vi har tänkt på det väldigt mycket och vi kan se att även inom regionens egen organisations för psykiatri kan det ibland va svårt med samordningen därför man är inte alltid lokaliserade på samma plats och kan inte vara det, men vi är inte färdiga inte nöjda, vi måste fortsätta utveckla det här,
Reporter: Men….
Anna Starbrink (L): Men det måste ställas mot det här fantastiska utvecklingen med mer större utbud och att människor får mer makt i sina liv.
Men i vår granskning av Sannes och Elins resor genom psykiatrin kan vi inte se mycket spår av valfrihet eller egenmakt.
Sanne och Elin hanteras, allt som oftast, som hopplösa fall.
Så blir det när ingen knyter nära och rätt relation till den enskilda patienten, är Costas mening. Själv åkte han på hembesök till sina patienter.
Filipe Costa: Du öppnar inte dörren? Hur många gånger har jag inte gått genom fönstret? Men om du har en kontakt som fungerar över tid, då är det mindre sannolikt att du inte öppnar dörren, va?
Sanne var en av dem som när hon levde som sjuk i egen lägenhet, ofta inte öppnade dörren när myndigheter knackade på.
Men i dagens Stockholm kunde hon gå ner sig så illa utan att någon tog tag i hela situationen, att hon fick tvångsomhändertas akut för livshotande tillstånd. När hon sedan blivit vräkt från lägenheten, hänvisades hon av socialtjänsten till härbärgen.
Vi ett av de tillfällena var vi med. Det här är ställen där drogmissbruk är tillåtet och människor har dött på rummen. Kameran fångar Sannes tillstånd då.
April 2018 Sanne: … Och någon annan människa där går och lägger sina sprutor i mitt rum, och jag hade letar efter sprutor i två dygn.
April 2018 Förlåt Tilde…
Sanne: Det var då som vi filmade och du tog du återfall samma dag som du kom dit?
Sanne: Ja, det gjorde jag.
Reporter: Kommer du ihåg den dagen?
Sanne: Ja. Det gör jag. Jag tänkte väl inget, det händer.. nu är det här jag ska bo och då är det så här.
Reporter: Och då ingår drogerna i det?
Sanne: Ja.
Som Sannes historia berättar, är det alltså för en del psykiskt sjuka idag: de pendlar mellan tvångsvård och härbärgen. Andra bor på soffan hemma hos mamma.
Reporter: Vem är Axel?
Elisabeth: Schizofreni, och vanföreställningar.
Reporter: Får han inte hjälp, eller vad får han?
Elisabeth: Han får avslag från socialtjänsten för de tycker inte att han är tillräckligt sjuk. Så han ska skjutsas bort istället för att hamna på LSS-hem.
Reporter: Okej. Var ska han bo då?
Elisabeth: Ja, han bor på min soffa.
LÄMNAR ÖVER NAMNINSAMLINGEN
Eva: Här, är vår namninsamling och det här är inte bara namnunderskrifter, det är människor som har skrivit livshistorier här. Du ser…
Lena Hallengren: Det är klart att den här typen av diskussion: att de vågar och att de orkar kliva fram, lyfta fram sig själva, sin sorg, sina anhöriga… Det är väl ingen av oss som vill hänga ut en anhörig och egentligen beskriva för en hel nation hur man har det, men de har gjort det. Och det underlättar förstås för oss att förstå hur de har det, vad de är med om, försöka se vilka systemfel som finns, vilka brister som finns, och i dialog försöka förstå hur skulle vi kunna ta steg som är... som gör att det här är någonting som… så här ska vi ju inte ha det.
Ja, efter reportaget om Sanne har debatten lett till många nya vittnesmål om hur hjälpen brister till psykiskt sjuka. Ändå tycks det snurra fler frågor än svar i den politiska debatten om åtgärder.
Rädda Sanne, rädda Fredrik, rädda Axel står det på plakaten –vad tänker du göra? Även om de har behov av mycket vård så har de kanske inte ens tak över huvudet, de här sakerna hänger inte ihop i dagens system, är inte det väldigt konstigt att det har blivit så?
Lena Hallengren: Nä det är precis som du säger, de hänger inte ihop i systemet, men det är ju också så att de här sakerna hänger ju ihop för dem. Och frågan är hur ska vi få ett samhälle, ett välfärdssystem, en vård och en socialtjänst som använder sina respektive specialistkompetenser för den enskildes bästa? Vi talar många gånger om hur vi ska samlas kring individerna – det är ju inte så det ser ut. Jag är så väldigt smärtsamt medveten om det, men jag har inte ett svar nu på hur ska detta se ut. Men jag vill återkomma och jag vill också säga att Socialstyrelsen har ju redan i augusti fått ett uppdrag att både kartlägga hur omfattande den här samsjukligheten är, analysera hur det ser ut och också komma med förslag på hur detta skulle kunna förbättras.
REZAS EGEN MUSIK
På en rastplats intill E4:an, hörs musik från en gammal husvagn. Vi knackar på och träffar Reza, som sover här. Fastän det är mitt i vintern.
Reporter: Har du bott länge eller?
Reza: Ja, några månader.
Reporter: Ja… idag är det ju ganska varmt, men annars är det ju kallt liksom…
Reza: Ja vintern är fucked up liksom. Det är lite fucked up-situation, men…
Reza har diagnoserna lätt utvecklingsstörning, misstänkt personlighetsstörning och adhd.
Reporter: Vill du klä dig lite, eller…?
Reza: Ja, jag tänkte det.
Reporter: Jamen vi väntar här.
Reza. Ja.
Reporter: Schysst.
I perioder har han varit deprimerad och gjort självmordsförsök. Enligt utredning har han också fobi som gör att han inte kunnat åka vare sig buss eller färdtjänst.
Men Reza tycker inte om att prata om diagnoserna, och vill att vi läser upp följande i reportaget: ”Jag mådde dåligt en gång i tiden och därför gjorde jag LSS-testet, men jag Reza är fullt frisk – inga sjukdomar på riktigt.”
Reza: Jag har v8-bil också. Så det är inte någon standardbil. Jag har riktigt skön bil. Så att jag kallar den för bara Rezars egna awsome benz v-8-bil.
Reporter: Får man kolla in här?
Reza: Ja kolla på, kolla på… Och så är det proffstonade svartaste rutorna också. Soltaklucka. Panorama där.
Reporter: Ja.
Reza: Jag Rezar vill bara lyckas med min nya akustiska musik som handlar om människors känslor och orättvisor i världen.
Reporter: Ja.
Reza: När som helst, på riktigt.
Reporter: Ja.
Reza: Alltså jag vill bara lyckas med min nya akustiska musik som handlar om människors känslor, orättvisor i världen. När som helst.
Reporter: Människors känslor? Det är det viktigaste kanske.
Reza: Ja.
Tidigare bodde Reza på gruppboende där det fanns personal dygnet runt. Men Reza berättar att han började må dåligt när det blev ägarbyten och ofta ny personal. Han säger att de som jobbade sa att de inte hade tid med honom. Då stack Reza därifrån.
Reza: Jag har lånat från Ikano bank. Och så har jag lånat från ett ställe som heter Resurs bank. Och ett annat ställe nu senast som heter Credento. Och jag blev tvungen att ta de här ställena nu för att kunna fixa min bil och ja, min husvagn.
När Reza märkte att det hur svårt det är att bo i husvagn på vintern, utantill exempel rinnande vatten och toalett, så var det för sent. Platsen var borta och när han ansökte om nytt gruppboende bedömde kommunen plötsligt att Reza inte behöver något LLS boende alls.
Reza: Nu gör jag såhär, ifall ni undrar, jag säger som det är. Jag har ju sådana här wipes. Som man kan göra rent sina händer med om man inte har något handfat med varm och kallvatten va…
Reza: Så välkommen hem till Rezar!
Reza: Ni kan sitta här tillfälligt. Jag ska bara tända upp här lite.
Reporter: Då sätter jag mig här. Det gnisslar…
Reza: Det är bara lite kallt så jag vill stänga.
Reporter: Är det någon som varit här från kommunen och hjälpt dig från kommunen eller så?
Reza: Nä ingen från kommunen. Ingen.
Reporter: Det är ingen som har hälsat på här?
Reza: Ingen alls. Det är jag helt själv som fixar allt helt själv.
Reporter: Okej.
Reza är en person med mycket känslor. För honom är det viktigt med mänsklig kontakt på det sätt som fungerar för honom. Inte som det var på det gamla boendet.
Reza: Jag kände att liksom… Jag kände att jag blev kränkt där. Jag trivdes inte där. Personalen var dåliga. De var riktigt dumma i huvudet. Jag kanske bara vill snacka lite också.. alltså jag behöver prata lite..
Reporter: För att det känns bra att prata…
Reza: Ja. Alltså så att man kan känna någon slags trygghet.
Ovanför bilden med Fortnite sitter ett fotografi – som föreställer Reza och hans bror.
Reza: Min brorsa han var också i situation han behövde hjälp. Han fick inte hjälp.
Rezas yngre bror Vahid Rastegar var hiphop-artist och programledare i P4 Sveriges radio. När han mådde bra kunde han köra stand up på scen och skriva texter och musik. När han var deprimerad ville han inte leva.
I juli 2016, efter att ha fått avslag på en ansökan om gruppboende, bor Vahid hemma på soffan hos brödernas mamma. Han har medicinerats med en rad olika preparat, men mår allt sämre. Till slut fattar psykakuten på Sankt Göran ett beslut om tvångsvård och skickar Vahid till en sluten avdelning i södra Stockholm.
Reza: För människor som söker hjälp... lösningen är inte antidepressiva mediciner. Lösningen är att kunna snacka så här ”in touch” att kunna finnas, att kunna ha ett gott hjärta som Rezar.
Reporter: Som dig…
Rezar: Eldsjäl som Rezar.
Reporter: Som du är...
Rezar: Ja som jag är. Att kunna finnas till och vara trygg!
För Rezas bror Vahid fanns ingen trygghet, ens på den slutna psykiatriska avdelningen han skickades till. Trots att han var intagen på tvångsvård, kunde han gå ut genom dörren. Utan att personalen ingrep.
På parkeringen får han tag på en bil, som han minuter senare kraschar mot ett träd.
Vahid dör, 33 år gammal.
Reza: Men min brorsa var awesome. Min brorsa är awesome. Min brorsa är alltid med mig. För mig känns det som att det har inte hänt. Så att…
Reporter: Det känns som att han finns kvar hos dig?
Reza: Min brorsa är alltid med mig för alltid. Min brorsa är med mig Rezar, för alltid och min brorsa är alltid stolt över mig Rezar. För alltid.
Landstingets interna utredning konstaterar en rad brister i hur vården hanterade Vahid och hans försök att få hjälp.
Svante Nyberg: En av de vanligaste orsakerna till allvarliga händelser är brister i informationsöverföring. Och…
Reporter: Men det här ska ju inte kunna hända? Och du är ju ansvarig för att det ska funka inom psykiatrin, det ska ju inte kunna ske så här?
Svante Nyberg: Ja.. Båda sakerna stämmer.
Reporter: Informationen om att en patient att den är under tvångsvård.. den försvinner, mellan läkare och personal, och en människa kan gå ut genom dörren och ta livet av sig!
Svante Nyberg: Det här var en katastrof och det är absolut nödvändigt att man utreder och förstår den i detalj, så att man lär sig någonting, vad kan man göra för att risken för att det här ska bli mindre.
Samhället kunde inte rädda Vahid. Hur ska det nu gå för hans bror Reza där i husvagnen vid motorvägen?
Reza: Jag känna så här att... Det finns de som har det värre än mig. Jag är inte i det enklaste läget. Men det finns de som har det värre än mig. De som inte ens har tak över huvudet. De som är utanför i kylan.
I kommunens utredning om Rezas ansökan om gruppboende, står att Rezas mamma är orolig för att Reza har självmordstankar. Kommunen skriver att man då hänvisat henne till att Reza ska söka hjälp hos psykiatrin på landstinget.
Reporter: Det är ett problem här eller, när man blir hänvisad till psykiatrin när man faktiskt bara behöver ett tryggt boende?
Lena Thalén, avdelningschef Uppsala kommun: Oftast så är det ju komplext de här ärenden och har man stora psykiatriskt svårigheter då har man behov av både insatser från kommunen men även från regionen, det är regionen som är de som är ansvariga för vården.
Reza säger att han blivit erbjuden härbärge eller stödboende, men där vill han inte bo eftersom han inte känner sig trygg tillsammans med narkomaner.
Lena Thalén: Så här. Det är olyckligt när personer är missnöjda med vår handläggning. Men det man ska vara jättenoga med är att man har alltid rätt att klaga på våra beslut. Då prövas vår bedömning i domstol.
Reporter: Jag kan ju se här i utredningen om den här killen att ni har inte ens varit ute och träffat honom. Så när ni drar slutsats om att han klarar sina sysslor, så är det på vad handläggaren fått för uppfattning när man pratar med honom i telefonen?
Lena Thalén: Mm. Jag är ledsen men jag kan inte kommentera det.
Reporter: Du kan inte kommentera det.
Vi kommer inte längre i att få svar från Uppsala kommun om Rezas situation.
Reza har – utan framgång – ansökt om LSS-boende även till Järfälla där hans mamma bor. Järfälla kommun vill inte ställa upp på en intervju, utan meddelar att de inte uttalar sig i enskilda ärenden.
Men i vår granskning ser vi att man hänvisat Reza till att söka boende på den öppna bostadsmarknaden..
Nu skymmer det över avfarten där Reza ställt sin husvagn. Jag lämnar över lite hämt-mat från en restaurang en bit bort, eftersom jag vet att Reza inte lagar mat, han äter kalla konserver.
Reza: När min brorsa levde, Vahid alltså, han har ju liksom i olika situationer fått hjälp av sina polare fast han inte haft några pengar alls än. De har bott i villor eller lägenheter i Stockholm city va… Då tänkte jag att jag, eftersom ni verkar trevliga och jag är i en fucked-up situation där jag står helt själv… då tänkte jag bara om det kanske finns några möjligheter om jag bara kunde.. om ni kanske kunde, och jag betalar för det.. om det går.. Jag behöver bara kunna duscha och jag lämnar er i fred, absolut.
Reporter: Vi har ju inte.. alltså, så det går inte.. det finns inget rum, ingenting.
Reza: Nähä. Take care.
MARIA OCH SANNE BER Tack för att jag fick lära känna henne. Tack för att jag får vara Sannes vän. Jag vill göra din vilja Gud, det är sagt att vi ska komma med kärlek, såsom du är Jesus.
För Sanne väntar nu en lång kamp för att försöka hitta vägen till ett friskt liv.
Maria: Tack Jesus.
Och Eva och de anhöriga, de kämpar vidare. Sanne behöver ju också anorexivård.
Eva Dozzi: Någonstans där man kan vara drogfri, trygg, där det finns personal som inte släpper taget. Som hon kan få en personlig relation till.
Reporter: Vad tänker du om de som inte släpper taget nu, som hon har träffat, som är kristna?
Eva: Ja det är fantastiskt. De kommer ju med det som samhället inte har kommit med.
Reporter: Nu vet jag ju att du inte själv är kristen, men du är ändå glad för det där?
Eva: Ja, jag är jätteglad för det. Får hon hjälp, på vilket sätt det än vara månde, så är jag glad för det. För jag vill att hon ska leva och ha ett liv värt namnet.
Sebastian: Det finns ett vakuum av hopplöshet i vårt land där man inte ens tror att saker kan bli bättre, hänger du med?
Man kan inte skylla allting på vården, och man kan inte skylla allting på psykiatrin. För att civilsamhället också... Grejen är så här: Sverige har blivit ett kallt land. Och människovärdet har sjunkit i vårt land men om det skulle finnas mer solidaritet och mer kärlek och mer människor som faktiskt skulle börja kämpa för de svaga i vårt samhälle så skulle vi som civilsamhälle, vi som inte har en anställning eller en lön för att göra rätt, men som har ett hjärta för att göra rätt, vi skulle kunna förändra mycket i Sverige.
Här skulle vi vilja kunna stänga det här reportaget.
Men det finns någonting mer vi måste berätta. Det handlar om Elin. Hon som så länge suttit fast på psykiatrisk slutenavdelning. Och det handlar, precis som hela det här programmet har gjort, om vårdsystemets yttersta ansvar att skydda de kanske mest sköra människorna i vårt samhälle.
I Elins journaler finns uppgifter av ännu allvarligare karaktär än jag kunnat ana. Här står att Elin berättat att hon utsatts för sexuella övergrepp av personal inom vården. .
Uppgifter som vården har skyldighet att utreda.
En av dem som skrivit i journalen om övergrepp är hennes tidigare läkare Anna Sallin.
Reporter: Vad gjorde du med den här informationen? Förde du fram den?
Anna Sallin: Jag förde fram den på ett möte med högsta ledningen för södra psykiatrin, också närvarande då var jurist.
Reporter: När var det då?
Anna Sallin: Våren 2018.
Reporter: Fick du någon reaktion då?
Anna Sallin: Jaa, det är klart att alla som inte visste om det innan då blev ju väldigt chockade.
Reporter: Men ledde det till någonting som du vet?
Anna Sallin: Inte vad jag vet.
Elin orkar inte själv ge hela sin berättelse i det här reportaget. Men hon stödjer att vi ställer frågan till vårdens chefer om varför de reagerat på uppgifterna om sexuella övergrepp.
Reporter: Varför har ni inte utrett och anmält det här?
Svante Nyberg: Mmm… Ja. Det här är också uppgifter som handlar om en enskild person och en enskilds patients vårdhistoria… och jag kan inte kommentera det.
Reporter: Men det handlar ju också om ert ansvar för en person som vårdas under tvång – då undrar man ju, varför ni inte har agerat, och utrett och anmält?
Svante Nyberg: Jag kan säga generellt att när det kommer fram uppgifter om att någon person har utsatts för något otillbörligt eller felaktigt då ska det utredas och då måste man ta sådana uppgifter på.. och det är ju väldigt allvarliga uppgifter som du.. mm.
Reporter: Det är en jätteviktig fråga.
Svante: Ja, och det kan gå att svara annorlunda på den så småningom.
Ja, det visar sig alltså att det är nu, när Uppdrag granskning undersöker Elins fall, som även de vårdansvariga börjat agera. Och nu har man inlett en egen utredning om vad Elin kan ha upplevt kan ha upplevt under sin tid inom den svenska psykiatrin.
Och nu är också vår historia slut. För den här gången.