UG-referens – Bakom stängda dörrar

Uppdaterad
Publicerad
Uppdrag granskning ·

Ta del av UG-referens och läs manuset till reportaget Bakom stängda dörrar – en granskning av missförhållanden på boenden för personer med funktionsnedsättning.

Det här är Cornelius – han har autism och utvecklingsstörning. Han fyllde 24 år i år men ligger på en 2-3-årings utvecklingsnivå. Det kommer aldrig att förändras, och han behöver alltid ha en vuxen vid sin sida. Hans föräldrar har i flera år kämpat för det. Ändå ligger han här vaken och ensam i en egen lägenhet...

Vårt reporterteam har granskat närmare 1800 anmälningar som rör grupp- och korttidsboenden för funktionshindrade barn ungdomar och vuxna, runt om i hela Sverige. och det är en hårresande läsning där okunnighet, bristande empati och ibland till och med våld är vardag…

Bakom stängda dörrar

Daniel Björnarås: Vad kan han, han kan få igång sin dator. 

Susanne Björnarås: Ahh, datorn är han bra på. 

Daniel Björnarås: Ja. Det kan han få igång. Han väl klä på sig i viss mån men man får alltid hjälpa till och rätta till, byxorna kan komma bak och fram, sockarna dras på fast hälarna är uppåt och såna här saker.

Susanne Björnarås: Ja

Daniel Björnarås: Ungefär så.

Susanne Björnarås:Kom här och se.

Cornelius: Twisted Sisters.

Susanne Björnarås: Jag har ingen Twisted Sisters men jag har...titta här, vem är det?

Cornelius: De är jag.

Susanne Björnarås: Det är du ja, vem är det då?

Cornelius: Mamma

Susanne Björnarås: Mamma.

Reporter: Och vad kan han inte?

Susanne Björnarås: Nä, han kan inte skära eller äta mat utan att man är med honom och hjälper honom och är på honom. Han kan inte duscha och såna grejer. Han kan inte ha den där sociala delen han har väldigt svårt för folk i samling. Är man mer än tre, fyra eh, så blir han stressad och… och rädd.

Susanne Björnarås: Nä inte slå inte slå, inte slå Cornelius.. hå hå inte. Här är massa bilder på pappa som spelar gitarr.

Det är här på tillsynsmyndigheten, IVO, Inspektionen för vård och omsorg, dom närmare 1800 dokument som vi granskat finns. Det rör anmälda missförhållanden på gruppboenden för funktionsnedsatta barn och vuxna och har inkommit de senaste åren. Många visar det sig snart handlar om personer som blir bortglömda eller lämnas ensamma och därför råkar illa ut...

Kiruna – Nattpersonal hittas nedbäddad, sovandes på morgonen.

Karlstad – Badar i badhus, upptäcks medvetslös på botten. Överlever.

Uppsala – Lämnat boendet nattetid. Påträffas tidig morgon svårt nedkyld.

Kristianstad – Bortglömd på toalett 3 h 15 min. Fastspänd.

Västerås – Lämnas utan tillsyn trots behov av hjälp med andning.

Göteborg – Lämnas ensam, hittas blodig i sin säng.

En av dessa anmälningar rör Cornelius. Han flyttade hemifrån hit, till gruppboendet Skalskärsgatans i Göteborg när han hade fyllt 20…

Daniel Björnarås: Det var inte bra från början alls. När vi flyttade dit, första dagen kommer vi dit då får vi plötsligt reda på att han ska vara helt själv. Och han har ju aldrig varit själv. Han skulle bo själv. Så dom första flytt...   

Reporter: Men det hade ni, förlåt men det hade ni inte förstått eller tänkt att han skulle vara själv?

Daniel Björnarås: Nä det hade de inte sagt, nej ingen hade sagt det. Utan det skulle vara personal och det skulle vara så jättebra allting och...

Reporter: Ni tänkte att han skulle ha någon som bodde hos honom hela tiden?

Susanne och Daniel Björnarås: Ja.

Daniel Björnarås: För att han är ett litet barn.

Susanne Björnarås: Så sa dom: Men ni får välja det här nya för att annars får ni ställa er sist i kön igen och vänta, då kan det ta år till de hittar ett nytt boende till honom. Och de gjorde ett uppdrag då som man gör, som boendet ska utföra, det gjorde LSS-handläggaren. Och i den står det – Cornelius ska ha tillsyn 24-7. Ständig närvaro, det står liksom i hela uppdraget. Man kan läsa det och det är ju ingenting, man kan inte missförstå det.

Cornelius förstår inte och kan inte berätta hur ofta och länge han lämnas utan tillsyn, så vi beslutar oss för att under ett antal dygn registrera när han är helt ensam i sin lägenhet. Kom ihåg han är på en 2-3-årings nivå. Det här är en lördag i våras och klockan är tio i sju på kvällen när personalen säger godnatt och lämnar lägenheten.

Långt efter att personalen har gått ligger Cornelius vaken, han är uppe och röjer i köket, somnar några timmar och vaknar igen.

Hans pappa säger att ljudet han gör på morgonen här, är det han gör när han är rädd...

Vår granskning visar att Cornelius, trots att han aldrig ska lämnas ensam, är helt själv i sin lägenhet i snitt över 12 timmar per dygn ibland redan från sex-tiden på kvällen. Björn Lind är områdeschef i kommunen och ansvarar bland annat för gruppboendet där Cornelius bor.

Intervju Björn Lind, områdeschef Göteborgs kommun

Reporter: Cornelius har ett stort tillsynsbehov och en vuxen måste ständigt finnas vid hans sida. Och då tänker jag. Hur eh hur tolkar du ordet ständigt?

Björn Lind: Eh ständigt är för mig att det är hela tiden pågående. Um.

Reporter: Är det okej då att lämna honom ensam i en halvtimme?

Björn Lind:  Jag kan inte gå in på hur det specifikt ser ut för en enskild brukare som bor hos oss..

Reporter: Kan det vara ett halvt dygn?

Björn Lind: Jättesvårt att svara på generellt.

Reporter: Om du ska va… om du tänker efter?

Björn Lind: Nej det känns kanske inte så. Nej.

När vi går igenom Cornelius daganteckningar som är en slags dagbok som alla gruppboenden enligt lag måste föra och där personalen ska skriva upp om det händer något speciellt med honom, stöter vi på flera incidenter med direkt koppling till att han lämnas ensam.

Reporter: Cornelius hade kissat i sängen under natten och själv burit in dom blöta sängkläderna i badrummet. Han hade sedan själv lagt en tidning och en handduk i sängen där det var blött. Vad tänker du om det?

Björn Lind: Um, när det gäller personer som bor hos oss som har omfattande behov av stöd och stora funktionsnedsättningar så har vi ju ofta en person som är avdelad att stödja en brukare hos oss i stort sett dygnets alla timmar.

Reporter: Men här var det ju ingen som?

Björn Lind: Nej. Uppenbarligen inte. Nej.

Reporter: Här är en annan. Cornelius finnes blodig i sin lägenhet. Ansikte plus sängkläder nedblodade. Ensam.

Björn Lind: ...

Reporter: Ehh här har vi ytterligare en. Det framkommer att Cornelius vid ett obevakat ögonblick börjat laga mat själv i sin lägenhet och satt på plattan på högsta värmen. När personalen anländer går brandlarmet.

Björn Lind: Ja det låter inte bra.

Reporter: Nä.

Björn Lind: Det låter farligt ja.

Reporter: Hade du lämnat en treåring ensam och laga mat och sätta på plattan på högsta?

Björn Lind: En treåring!

Reporter: Ja

Björn Lind: Nej!

Cornelius: Bella Bella.

Susanne Björnarås: Din syster Bella ja.

Cornelius föräldrar påbörjar den mödosamma processen med att försöka få byta boende då de upplever att sonen mår allt sämre, han blir grå i hyn, håret e smutsigt och ingen hjälper honom att klippa hans naglar, men värst av allt – hans beteende förändras…

Susanne Björnarås: Han var ju otrygg och...han började ju liksom att skrika rakt ut helt utan, det fanns liksom ingen grund i varför det kom, det blev skrik och det blev uttryck som var väldigt udda och sen så började vi märka i lägenheten där inne att saker och ting gick sönder och så...

Reporter: Det gjorde inte det här hemma?

Daniel och Susanne Björnarås: Nej.

Cornelius: Schhh

Daniel Björnarås: Det är en pippi.

Cornelius: Schhh.

Susanne Björnarås: Det är ingen fara den kommer inte in.

Cornelius: Böö.

Daniel Björnarås:Vem är det då?

Cornelius: Morfar.

Susanne Björnarås: Morfar ja.

När man har den typen av diagnos som Cornelius har är det viktigt att han i alla lägen bemöts lågaffektivt, det vill säga att alla runtomkring backar, ger plats och absolut aldrig utmanar honom då han är stressad, för gör man det blir utåtagerandet bara värre… Ändå hittar vi mängder med anmälningar där boenden runt om i Sverige anmäler sin personal för att de använder våld.

Norrköping – Boende ställer många frågor. Personal tejpar för munnen.

Hedemora – Boende utsatt för nedläggning. Fick kotkompression.

Hultsfred – Personal bryter armen på brukare under bråk vid bakning.

Heby – Trampad på fötterna, nedknuffad i sängen.

Nyköping – Personal släpar boende i armarna. Skrapmärken på rygg uppstår.

När det gäller Cornelius saknas daganteckningar helt under perioder, men av den dokumentation som finns kan vi utläsa att han blivit nedlagd – det vill säga istället för att backa har personal med fysiskt våld brottat ned honom på marken vid minst sex tillfällen – på det kommunala gruppboendet.

Det är ett svårt jobb att ta hand om människor med den här sortens funktionsnedsättning och många gånger otacksamt när försök att hjälpa besvaras med motstånd. Är man inte tillräckligt snabb med att backa får man som personal räkna med att kanske bli spottad på, dragen i håret eller få kläderna sönderdragna. Men det är också därför det är viktigt att personalen är utbildad och har en förståelse för de människor man ska arbeta med.

Intervju Björn Lind

Reporter: Vad tänker du om nedläggningar?

Björn Lind: Ehh, nedläggningar är inte heller någonting som är en del av våran arbetsmetod. 

Reporter: På väg till sin lägenhet riktas uppmärksamhet mot personal som fick ner honom på gräsmattan där han lugnade sig och börjar gråta.

Björn Lind:

Reporter: Här är ytterligare en. En annan boendes personal lyckas få ut den boende ut från hallen och lugnar ner honom. Medan jag, med hjälp av två andra ur personalen, får ner Cornelius på golvet och lugnar ner honom.

Det verkar som att man använder sig av dom här nedläggningarna ganska ofta?

Björn Lind: Ehm, det kan jag inte kommentera om det sker ofta eller inte och jag vet ju inte heller omständigheten kring dom här nedläggningarna som du läser upp för mig.

Reporter: Nä och det går ju inte att veta mer än det står här, men jag tänker att det är så himla konstigt för han har ju aldrig behövt bli nedlagd när han bott hemma hos sin familj under alla år. Vi har aldrig hört talas om någon nedläggning i hans skola. Aldrig hört talas om någon nedläggning i hans dagliga verksamhet.

Björn Lind: Um.

Reporter: Kan det finnas någon anledning till att man måste lägga ner honom på gruppboendet men aldrig behöver göra det någon annanstans?

Björn Lind: Nä, den skillnaden kan jag inte egentligen sätta fingret på men jag vet ju ibland lyckas vi inte fullt ut med, med det som vi har avsett och det är så lite som behöver gå fel. Det är en otroligt komplicerad verksamhet och vi följer kanske inte rutinen såsom var avsett.

Många av de anmälningar vi granskar rör personalens bemötande av de boende, och är lex Sarah-anmälningar, det vill säga anmälningar som boendena enligt lag måste göra om det uppstår ett missförhållande eller ens risk för missförhållande på gruppboendet. Bilden vi får är att det ofta handla om okunnighet eller brist på empati – men resultatet kan bli förödande för den som i många fall inte har något språk och inte kan berätta vad som händer dem när ingen annan är där och ser.

Tärnsjö – Personal spottar på boende som spottat på personalen.

Gislaved – Boende suger på sin tumme så personal doppar den i sambal olek.

Orust – Personal sparkar boende då boende sparkat på personalen.

Katrineholm – Anställd häller en kanna vatten över boende.

Kristianstad – Anställd vrider om kragen så det blir en snara om halsen på boende.

Uddevalla – Personal skriker och knuffar brukare hårdhänt.

I Cornelius fall går det så illa att vid ett av dessa nedläggningstillfällen skadas en i personalen och får hjärnskakning.  Men det enda man kan läsa i daganteckningarna om det är det här:

”Brukare var orolig när han kom hem ifrån jobbet och reagerade utåtagerande i boendets korridor i den omfattning att en stor del utav personalstyrkan tvingas hjälpa till för att avvärja en konflikt som uppstår mellan en i personalen och brukaren. Boende bet undertecknad hårt i vänster arm varvid sjukhus fick besökas.”

Susanne Björnarås: Chefen ringde mig till slut. Var det inte så?

Daniel Björnarås: Ja, det var det nog.

Susanne Björnarås: ...ringde mig och sa att ja, det här har hänt, Cornelius har fått ett utbrott inne i allmänutrymmet och fick puttat en personal i väggen så hon fick åka till sjukhuset med hjärnskakning. Så.

Susanne Björnarås: Du hallå gör inte sönder bilen.

Susanne Björnarås: Så det var liksom inga raka svar alls. Det var som om de var rädda och oroliga för att säga vad som hade hänt och vi fick inte reda på någonting direkt.

Så småningom visar det sig att den anställde polisanmäler Cornelius och han blir kallad till förhör.

Susanne Björnarås: Han sa att Nä men han är misstänkt för grov misshandel! Och alltså jag bara skrattade: Näe, sa jag det tror inte jag. Jo, sa han. Det är han. Och jag bara Men alltså min son har skolios, han har inget rörelsemönster som liksom...om någon håller fast honom så kan han vifta med huvudet. Kallar man det skallning, då är det en skallning, men alltså inte annars. Och då har man varit alldeles för nära honom. Där man inte skall vara, det är hans utrymme, och det står ju i alla papprena.

Lars Nelson var utredande polis.

Lars Nelson: Hans försvarare var ju närvarande. Det var ju ett krav givetvis. Och sen, det gick ju inte, jag fick ingen kontakt med honom helt enkelt. Sen om han förstod eller inte, det vet inte jag, men han gav ingen respons.

Reporter: Men du pratade med honom?

Lars Nelson: Ja jag fick ju delge honom formellt, misstankarna, vad dom avsåg. Och sen svarade han inte på det. Och då eh kunde jag inte fortsätta förhöret.

Susanne Björnarås: ... och så sitter han och läser upp för Cornelius vad han är anklagad för och frågar: Hur ställer du dig till detta? Alltså Cornelius blir ju bara stressad så han satt ju där. Han förstår ju ingenting. Och jag bara men – har du inte förstått att han inte förstår vad du säger? Han har ingen möjlighet att samla de här tankarna till sig och säga till dig vad han har gjort – för han vet inte.

Reporter: Och sen fick ni gå igen då?

Susanne Björnarås: Och sen fick vi gå. Alltså det var en parodi.

Lars Nelson: Det fanns väl inget annat sätt att göra det på, som jag förstod det i alla fall. Eller det kanske det fanns. Men det var det... den instruktionen jag hade fått ifrån åklagaren helt enkelt.

Reporter: Han skulle delges punkt?

Lars Nelson: Ja. Det kanske finns undantag där men jag följde åklagarens instruktioner i alla fall.      

Reporter: Um. Vad tänker du om det?

Lars Nelson: Jag har ingen klar uppfattning i frågan utan det var ett tragiskt fall och sen om det var korrekt eller inte. Det kan inte jag avgöra. Faktiskt.

Åklagaren som valde att dra Cornelius inför rätta påpekar att det räcker att advokaten förstår delgivningen. Han vill inte låta sig intervjuas framför kameran men berättar över telefon varför han menar att Cornelius med en utvecklingsnivå som ett litet barn ändå ska ställas till svars...

Intervju Mehrdad Sanaei, Kammaråklagare.

Mehrdad Sanaei: Eh, det utesluter ju inte uppsåt. Man kan fortfarande ha uppsåt, även om man har en grav utvecklingsstörning. Även om man utvecklingsmässigt ligger på en låg ålder.

Reporter: Eh...                

Mehrdad Sanaei:  Då får man göra en bedömning. // Vad är det som talar för att han haft ett uppsåt, vad som talar emot att han har haft ett uppsåt. Och i det här fallet så gjorde jag den bedömningen att det inte bara var en reflexhandling eller spasm utan en medveten handling.

Susanne Björnarås: Sen blev vi ju kallade till rättegång. 

Reporter: Vad tänkte du då?

Susanne Björnarås:  Alltså jag trodde ju hela tiden att någonstans måste det vara ett slut. Någonstans måste någon säga nej men stopp! Men det hände ju aldrig.

Daniel Björnarås: Alla människor i ens omgivning, alla som känner Cornelius, läkare och allihopa, så här: Det här kommer inte att bli nåt! Det här kommer avskrivas. De lägger ner detta. Och sen gick det bara längre och längre och vi blev frustrerade. Jag blev ju arg här hemma, men man var ju rädd.

Susanne Björnarås:Um ja

I stämningsansökan kan man läsa att Cornelius är misstänkt för att ha skallat den anställde i ansiktet, knäat huvudet, rivits och knuffats.

Cornelius som inte klarar den minsta lilla förändring i vardagen skulle nu infinna sig i tingsrätten för att stå till svars för sina handlingar.

Susanne Björnarås: Ja, Gud. Vi bestämde ju att Cornelius skulle komma med en från boendet som han var trygg med. 

Reporter: För han var tvungen att vara med?

Susanne Björnarås: – Han var tvungen att vara med, ja. Ett skådespel värre än nåt. Men Cornelius blir så stressad när han går runt där så till slut så blöder han näsblod. Och det är kaos. Då kommer nämndemannen och då sätter sig alla ner och så tror de jag ska försöka få in Cornelius.

Reporter: Han är utanför själva rättegångssalen?

Susanne och Daniel Björnarås: Ja. 

Susanne Björnarås: Precis.

Reporter: Och vandrar fram och tillbaka?

Susanne Björnarås: Ja, det är fullt med folk där, fullt med folk där inne. Han kan ju inte vara där. Eh men vi fick ju på nåt sätt baxat in honom, med hans personal då, en personal som går med honom. Det första han gör när han kommer innanför dörren det är att slå till henne i ansiktet med handen.

Daniel Björnarås: För han vill ju att hon ska ta honom därifrån.

Susanne Björnarås: ...han ville att hon skulle ta honom därifrån. Och hon vet ju det. Hon är så van vid honom att hon vet hela det där. Hon vet att nu kommer det nog en reaktion. Men vi var tvungna att göra det. Vi var tvungna att visa det här händer. Och det här är på grund av. För det var det enda sättet att få honom att slippa så till slut så bestämde domarna: Nä han kan åka hem! Ja, tack. Det kan han göra.

Det blir ytterligare ett rättegångstillfälle men den gången försöker man inte tvinga dit Cornelius, han slipper. Och rätten ser det inte heller bevisat att Cornelius har någon insikt i hur hans handlande kan medföra skada på någon annan och domen blir till slut friande...

Susanne Björnarås: Det var så lättnad så att det går inte att beskriva den.

Reporter: Att det är över?

Susanne Björnarås: Ja, att det är över ja.

För när man läste där kunde man se att de hade förstått. De förstod Cornelius, de förstod hela situationen. Överklagar man det så nä...det hade ju inte...det hade aldrig gått.

Intervju Mehrdad Sanaei, Kammaråklagare

Mehrdad Sanaei:  Jag valde att inte överklaga, det är riktigt.

Reporter: Därför?

Mehrdad Sanaei: Jag godtog det resonemang som tingsrätten förde i sin dom. Jag tyckte att den var korrekt och när jag gick igenom den såg inte jag förutsättningar för att få en ändring av den här domen i överrätt och då fanns det inte skäl för mig att överklaga.

Reporter: Men du känner fortfarande att du gjorde rätt att driva detta till åtal?

Mehrdad Sanaei: Jag känner mig trygg i mitt beslut.

Cornelius: … bajs

Susanne Björnarås: ... bajs ja jag skriver att du har gjort kaffe till oss.

Cornelius: Ja.

Susanne Björnarås: Gör du det då?

Cornelius: Nej

Susanne Björnarås: Snälla.

Cornelis Nej.

Susanne Björnarås: Snälla…

Cornelius. Rap…

Susanne Björnarås: Å fy! Usch.

Vi har talat med domaren, flera av nämndemännen, Cornelius läkare och hans advokat, ingen av dom har hört talas om ett liknande fall där någon som Cornelius med en utvecklingsnivå som ett litet barn ställs inför rätta.

Vi fortsätter vår resa bland missförhållanden på gruppboenden i Sverige. Många av anmälningarna rör vad man kan kalla ren vanvård men också sexuella övergrepp...

Mölndal – Brukare har inte fått duscha på tio dagar.

Åtvidaberg – Barn utsatt för misstänkt sexövergrepp. Boendet stängt i sju dagar.

Karlstad – Minderårig sexuellt antastad av personal. Smekt på underlivet.

Höganäs – Boende blåslagen på ryggen. Ingen informerar anhörig.

Skövde – Flera barn har avföring på kroppen och smutsiga kläder.

Kungälv – Personal filmar boende när de tar av sig kläderna.    

Nisreen Alghalayini: Kom … kom… kom… Aj aj Fadi.

Samtidigt som Cornelius föräldrar fortsätter sin kamp för att få byta boende, träffar vi Nisreen och hennes två barn. Thaera eller Soso som hon också kallas är 14 år och Fadi 16. Förra året placerades båda barnen här på Nytida barn- och ungdomsboende i Lilla Edet, som ingår i vårdkoncernen Ambea.

Intervju Nisreen Alghalayini

Nisreen Alghalayini: Det var svårt, i början det var inte så bra. Eller det känsligt, mamma-känsligt. Att det var första gången de var borta från hemma hos mig.

Men jag tänker bara bästa till mina barn.

De har rekommenderat till mig det här boendet som de har flyttat där, och jag tänkte… I början de har visat mig att de är bra, de kan behandla mina barn och de har mycket erfarenhet och mycket personal som hantera och…

Nisreen Alghalayini: Soso färdig

Båda barnen är diagnosticerade med autism och utvecklingsstörning och båda ligger enligt läkare på samma utvecklingsnivå som ett mycket litet barn och behöver hjälp med i princip allt. Men det tar inte lång tid innan Nisreen misstänker att barnen inte blir omhändertagna som dom borde. Hon upplever att kommunikationen med boendet funkar dåligt och tar hjälp av Pia Johnsson som är funktionsrättskonsulent och tillsammans åker dom dit för att träffa chef och personal.

Intervju Pia Johnsson, funktionsrättskonsult

Pia Johnsson: Mamman ville ju gärna ha ett möte för att vi skulle se om det skulle kunna skapas ett förtroende mellan mamman och boendet då det var väldigt osäkert, eller hon kände sig väldigt otrygg med där barnen var. Och då tänkte vi att istället för att rycka upp dem kan vi försöka att ha ett möte och skapa kommunikation.

Under besöket på boendet görs en rundvandring, detta är vintertid och Pia och Nisreen noterar att det är väldigt kallt i sovrummen.

Pia Johnsson: Då visade det sig att det fanns överhuvudtaget inget element i Thaeras sovrum och då så förklarade de med att vi ställer in en byggfläkt där på kvällarna så att det ska bli lite värme.

Reporter: Men hur kallt var det?

Pia Johnsson: Ja, vad kan det ha varit därinne, 15 grader? Och när jag såg den där byggfläkten så tänkte jag att det här måste ju vara livsfarligt.

Nisreen Alghalayini: Det var självklart farligt till min dotter. Hon förstår inte, hon kan röra den här fläkten, så det kommer bli brand eller någonting.

Pia Johnsson: Att de visade den här värmefläkten, att de inte ens tänkte på att det är ju helt galet att ha en värmefläkt och sätta in i ett rum för ett barn som inte har förståelse för vad som kan hända om man täcker över den eller om sticker in fingrarna eller...

Vi tar med oss några foton från boendet och visar Ulrika Ekdal som är ansvarig för kvaliteten på Nytidas gruppboenden

Intervju Ulrika Ekdal, kvalitetsansvarig Nytida

Ulrika Ekdal: Självklart ska vi inte ha byggfläkt i rummen, utan självklart ska värmen fungera på dem verksamheter vi har.

Reporter: Nej det fanns ju inte ens ett element i det här rummet.

Ulrika Ekdal: Nej, och byggfläkt är absolut inte lämpligt.

Reporter: Men det var det ni hade?

Reporter: Det här är mitt i vintern. December månad. Hur kan man ens ta emot ett barn och säga ”vi kan ta emot det här barnet och ta hand om det på bästa sätt”, om man inte ens kan värma rummet på något annat sätt än med en byggfläkt?

Ulrika Ekdal: Nej jag kan bara bekräfta, det är inte lämpligt att ha en byggfläkt och jag, som jag har också fått vetskap om så är det åtgärdat, att det fungerar väl med värmen idag.

Efter intervjun påpekar Nytida att Sosos sovrum ska ha haft golvvärme. Men det är inte bara värmen som är problemet på boendet sonens hygien missköts och dottern har flera gånger svårförklarade blåmärken på kroppen.

Ulrika Ekdal: Jag tänker att jag inte, jag vet ju inte vad som har hänt och utifrån det enskilda i det här fallet då, så tänker jag att alla, alla som bor i våra verksamheter är, är ju barn och ungdomar med stora behov. Sen vad som har hänt kan jag inte säga.

Vi hade själva identifirat brister i verksamheten, IVO var på besök, kontrollerade och påtalade också brister var på ytterligare ett uppföljande besök nu våren 2018 och har avslutat ärendet.

Men precis som i Cornelius fall, slarvas det med daganteckningar och kommunikationen mellan Nisreen och boendet blir inte bättre efter det där mötet…

Nisreen Alghalayini: Jag har sagt till dem att de skulle skicka till mig rapport att vad som hände med min dotter, de har inte rapporterat mig också.

Pia Johnsson: Hon försökte ju flera gånger att ha kommunikation med boendet, men men fick ju inga svar direkt. Det kom ju enstaka sms eller… hon upplevde liksom ovilja, att informera henne då och då skapar det oro eh hos mamman. 

Dotterns återkommande blåmärken och det faktum att ingen säger något förrän Nisreen själv upptäcker dem gör henne allt oroligare och hon gör ytterligare ett oanmält besök på boendet. Ett besök som slutligen leder till att hon tar hem sina barn. Hon kommer på en manlig personal liggandes i soffan med sina fötter i dotterns knä.

Nisreen Alghalayini: En personal. Och han jobbar inte med min dotter. Jag har… Dem här barn har känslor också. Och jag tänker så här, om min dotter har känsla mot någon kan, självklart det, jag vill inte att kan man utnyttja dem på dåligt sätt.

Nisreen uppfattar situationen som sexuell och spelar in samtalet när hon konfronterar den anställde. Vi kan höra honom be om ursäkt och bland annat säga: Jag ska inte göra det igen, det är inte som ni tror, det är hon som vill, hon håller min hand, hon kommer till mig.

Pia Johnsson: Det är ju inte riktigt klokt att man gör så som professionell. Jag menar alla vi som arbetar professionellt med människor det vet ju att man är, man är inte så fysisk med någon och, och den förklaringen som ges att det är hon som vill det det.

Nisreen Alghalayini: Och det är min dotter faktiskt. Och även om jag har sagt till hans chef, så hon sa till mig vi har, vi ska lova dig att det skulle inte hända en gång till.

Reporter: Vad kan få en manlig personal att göra på det här sättet? Vad, vad.. Är det professionellt?

Ulrika Ekdal: Nej, absolut inte. Och, återigen, utifrån det enskilda fallet, men alla våra medarbetare ska agera professionellt och bemöta…

Reporter: Men han gjorde ju inte det?

Ulrika Ekdal: Nej och jag tänker att utifrån enskilt fall och hur den här händelsen uppstod så behöver man ju diskutera, vad har, vad.. Hur har man agerat, hur gör man och det behöver man ju hela tiden.

Reporter: Men det borde väl, det ska väl eran personal veta innan? Soso är ju på en två någonstans, ja, mellan 1,5 och 3 års ålder i utvecklingsnivå. Hon har inget riktigt tal, svårt för kommunikation, men hon har en tonårsflickas kropp.

Ulrika Ekdal: Självklart, och alla, alla våra medarbetare ska agera professionellt och bemöta professionellt.

Trots att Nisreen ifrågasätter personalens agerande på plats och anmäler händelsen hittar vi ingen dokumentation om det, från boendet.

Ulrika Ekdal: Alla våra medarbetare som arbetar i våra verksamheter får kontinuerlig utbildning om regelverket eller lagstiftningen Lex Sarah.

Reporter: Har ni gjort någon Lex Sarah på det här?

Ulrika Ekdal: Inte utifrån det enskilda fallet, men om jag pratar generellt…

Reporter: Nej, jag pratar om den här händelsen, har ni gjort en Lex Sarah? Det är ju ingen, det finns ju ingenting som är hemligt med det. Har ni gjort en Lex Sarah på det här eller har ni det inte?

Ulrika Ekdal:  Om jag inte går in i det enskilda fallet så finns det en tydlighet att vi följer ett regelverk, utifrån Lex Sarah…

Reporter: Det är, ni får faktiskt svara. Du får faktiskt svara på det. Har ni gjort en Lex Sarah-anmälan eller inte, det är ju lätt för mig att kontrollera i det…

Ulrika Ekdal:  Absolut, precis som du säger så är ju Lex Sarah, alla Lex Saror som är inlämnade och inskickade är ju offentlig handling så att..

Reporter: Ja, och finns det då en på det här?

Ulrika Ekdal: Då förmodar jag att du vet att det inte finns någon Lex Sarah på det här.

Reporter: Du vet inte själv eller?

Ulrika Ekdal: Det finns ingen Lex Sarah gjord utifrån. Men man hanterar…

Reporter: Och varför finns inte det?

Ulrika Ekdal: Allt som kommer till vår kännedom som inte har skett så som vi tänker att det ska ske ska utredas och hanteras enligt den lagstiftning i regelverket och så vitt jag vet så har man också hanterat det i det ärendet.

Reporter: På vilket sätt då?

Ulrika Ekdal:  Att man har utrett och hanterat ärendet.

Reporter: Hur då?

Ulrika Ekdal: Gjort uppföljningar och utredning.

Reporter: Hur då?

Ulrika Ekdal: Ja, enligt den, den regelverket som vi förhåller oss till.

Reporter: Om det var din dotter, hade du tyckt det var okej att inte göra en anmälan?

Ulrika Ekdal: Jag tror att det värsta man kan tänka sig som förälder är att hamna i situation där man känner sig otrygg, och att man inte känner sig trygg med att lämna bort sitt barn. Och självklart så ska vi eftersträva och ha den tryggheten, vilket vi ju absolut har misslyckats med i det här fallet.

Reporter: Gjorde Nisreen rätt som valde att ta hem barnen från gruppboendet i Lilla Edet?

Pia Johnsson: Ja utifrån de incidenterna som hände, och all den fakta som vi ändå har på att det var, eh, fanns stora risker på boendet så tycker jag absolut att man som förälder att man måste se till sina barns hälsa och undvika fara för dem givetvis, när man känner att ens barn riskerar livet kanske eller är i allvarlig fara i alla fall.     

Reporter: Om du själv hade haft barn med funktionsnedsättning hade du velat att de skulle bo på det här gruppboendet?

Pia Johnsson: Det hade jag aldrig velat.

Efter påstötningar från oss skickar Nytida ett antal daganteckningar för båda barnen.

Där har man nu i efterhand skrivit att incidenten då en manlig personal ertappas med fötterna i knät på 14-åriga Soso saknas. Den anteckningen gjordes efter att intervjun med Ulrika Ekdahl på Nytida ägt rum.

Nisreen Alghalayini: Bror ska följa med.

Nisreen Alghalayini: Soso vänta! Okej. Soso vänta! Fadi ska följa med. Okej!

Efter att Nisreen tar hem barnen från boendet är hon ofta ensam med båda, när det är dags för aktiviteter.

Nisreen Alghalayini: Okej Soso!

En dag i veckan är det en båttur i hamnen som står på schemat.

Trots fasta rutiner och lågaffektivt bemötande, blir dottern mycket utåtagerande och Nisreen har svårt att klara av situationen själv....

Hon får hjälp från kommunen med korttidsboende, assistanstimmar och avlösarservice men, det är betydligt färre timmar än innan barnen bodde på gruppboendet och hon upplever att hon nu straffas för att hon var besvärlig och valde att ta hem dom.

Alexis Ljungkvist: Ja, det är ju ingen, det är ju ingen rolig känsla som hon förmedlar tänker jag. Men, men vad vi försöker göra, och jag tar till mig det att vi kanske har, i den mån inte agerat tillräckligt skyndsamt, och det är något vi ser över nu också. Men, men.. Och jag kan hålla med er att, att, utifrån, utifrån, bakgrundskunskap som vi har sedan tidigare så borde vi ju kunnat agera snabbare utifrån detta.

Reporter: Så du menar att, att ni, ni var inte tillräckligt snabba med att ge henne hjälp när barnen kom hem igen

Alexis Ljungkvist: Nej, precis. När hon beslutade att, att vi skulle ta hem, att hon skulle ta hem barnen så behöver vi ju stå på tå och veta om detta, och mobilisera inför det och arbeta skyndsamt.

Reporter: Men menar du att hon idag har fått tillräcklig hjälp?

Alexis Ljungkvist: Alltså, återigen, så har jag svårt att gå in på specifika ärenden och prata om, om hur mycket eller hur lite, men jag kan säga det att, att socialtjänsten eller vi, vi jobbar ju för att tillgodose behoven. Så tänker jag.

För sin egen säkerhet och för att visa hur hon har det när hon är ensam med sina barn spelar Nisreen in sin vardag.

Barnen behöver passas hela tiden, även nattetid då Fadi helt enkelt inte förstår vad han gör.

Barnen har blivit så stora och starka att det är med nöd och näppe deras mamma klarar av att skilja dem åt.

Men när hon visar den här filmen för tjänstemännen på kommunen och desperat ber om mer hjälp blir beskedet att hon får ta med sig sonen till socialjouren om läget blir akut.

Reporter: Alltså den här filmen har ju Nisreen skickat till er, för att visa hur hennes situation ser ut idag.

Alexis Ljungkvist: Tydligen till er också.

Reporter: Och då kommer ni hem till familjen efteråt och pratar med dem. Och det hon får till svar då är att om det händer fler såna här saker som hon inte kan hantera, då ska hon gå till socialjouren.

Alexis Ljungkvist: Mm.

Reporter: Är det ett rimligt svar?

Alexis Ljungkvist: Ja, alltså om det är, om det är, det beror ju på hur, hur man tittar på det. Alltså, pratar vi efter arbetstid om vi säger så, och på helger, då är det socialjouren som står stand-by, för situationer.

Reporter: Och där har de fattat beslut om att man inte gör någon åtgärd här. Och jag vill veta, varför gör ni inte det?Alexis Ljungkvist: Nej, det är en bedömning då som man har gjort på enheten att, att, att man inte går vidare.

Nisreen Alghalayini: Jag vet inte faktiskt. De, jag tror de trodde inte på mig. Och de behöver till mer bevis och mer någonting att man bevisar det här.

Bland anmälningarna vi går igenom hittar vi också det allra värsta.

Flera lex Sarah anmälningar rör dödsfall som skett på boenden runt om i Sverige:

Norrköping – Badar badkar, lämnas ensam påträffas under vatten, räddas.

Hedemora – Boende har andningsproblem hela natten, ambulans tillkallas först på morgonen. Den boende är död när ambulans anländer.

Taberg – Anställd glömmer dela maten boende kvävs till döds.

Göteborg – Lämnad utan tillsyn i badkar, drunknar.

Det här är Kofferdalens korttidsboende för barn och unga med autism. För mindre än ett år sedan var det full aktivitet här med barn som kom och bodde ett antal dygn i månaden, ofta för att ge utslitna föräldrar en chans till återhämtning. Men i januari i år skedde en katastrof här inne i badrummet…

Bland dom ansvariga i Göteborgs kommun var boendet sen många år tillbaka, väl känt för olika problem, men föräldrar som lämnade sina barn här visste inget eller väldigt lite om det.

Vi går tillbaka till sommaren 2016, ansvaret för boendet har tagits över av en annan avdelning inom kommunen och Bo Sannum anställs som stödpedagog med uppgift att tillsammans med en ny chef få ordning på boendet.

Bo Sannum: Jag visste att det hade varit ett struligt korttidsboende. Arbetsmiljöverk och IVO hade varit inblandat sedan tidigare, Att det hade varit mycket chefsbyten och sånt, det var det jag visste om.

Reporter: Och vad var det som mötte dig?

Bo Sannum: Det var konflikter i gruppen. Sen var det också att man kom och gick lite som man ville. Det rådde en tystnadskultur givetvis då. Så att det var sådana bitar också, men att det saknades rutiner för hur man jobbade med dom här barnen. Det är ju oerhört viktigt när det gäller den målgruppen.

Reporter: Och dokumentation?

Bo Sannum: Saknades eller var bristfällig kan jag väl säga.

Reporter: Hur gick det?

Bo Sannum: Det gick bra. Vi gjorde ett jättejobb tillsammans, personalen. Dom flesta i personalen skulle jag säga. Det fanns genomförandeplaner. Det fanns arbetsrutiner. Det fanns, you name it, från att du klev över tröskeln till Kofferdalen tills det att du lämnade stället. Tyvärr var det inte all personal som följde detta. Vi gjorde en rutin. Det säger lite om hur det fungerar på Kofferdalen. När personal ligger i soffan och inte orkar medverka på planeringsmöten som vi hade klockan halv tre varje dag. Då man sitter och går igenom alla rutiner. När vi får skriva en rutin för personalen, hämta en stol och sätt dig vid bordet. Den nivån var det.

När vi tittar närmare på vad som var känt kring de missförhållanden som fanns på boendet kan vi se att ledningen blev larmad flera gånger. I oktober 2016 några månader efter att Bo Sannum börjat på Kofferdalen har han och en timvikarie ett möte med gruppchefen och beskriver då hur några i personalen hellre ligger i soffan, dricker kaffe och tittar på ishockey än tar hand om barnen, att så kallad bestraffningspedagogik förekommer och att man ibland använder sig av inlåsning av barnen vilket alltså är helt förbjudet.

Jag vill ställa frågor till den chefen angående mötet men hon avböjer och hänvisar till Ingela Johansson som är högre upp i hierarkin.

Ingela Johansson: Det här hände, alltså den här timvikarien som jag har fått ta reda på då, var inne i juli och hade några arbetspass där, kanske något i augusti, och det hon såg då skulle rapporterats till chef som en avvikelse. 

Reporter: Hon gjorde ju det.

Ingela Johansson: I oktober ja. Avvikelser av det här slaget ska rapporteras direkt till, enligt avvikelsesystemet. Alltså det skulle varit en avvikelse redan från början. 

Reporter: Ja, men varför gjorde man inte en senare då? 

Ingela Johansson: Den som är närmast ska göra det, det är den medarbetaren som är närmast ja. 

Reporter: Ja och när hon talar om det för chefen och inte har gjort det så är det väl chefen som får göra det? 

Ingela Johansson: Alltså man tog om hand, alltså det jag fick till mig då, det var att man tog om hand om de här sakerna.

Korrigerande samtal hölls, regler och rutiner skrevs men problemen med några i personalen bestod, ibland dök de inte upp, ibland kom de för sent och ibland gick dom för tidigt.

Bo Sannum: Ja. Och vems är ansvaret när personalen inte gör sina arbetsuppgifter?

Reporter: Vems ansvar är det, tänker du?

Bo Sannum: Ja det är väl ledningen, det är väl närmsta chef som har första ansvaret.

Reporter: Och varför kunde det ske.

Bo Sannum: Konflikträdsla kanske. Det är jobbigt att ta i dom här för det är tuffa bitar att ta i, självklart. Men det är ju därför du är chef. Så att eh. Mm.

Hösten 2017 efter drygt ett år väljer Bo Sannum att avsluta sin anställning...

Bo Sannum: Jag kunde inte ansvara för innehållet i den här verksamheten. Jag träffade ju föräldrar, anhöriga, varje vecka, jag kunde inte se dom i ögonen och säga att ert barn är tryggt här. Så jag gjorde allt vad jag kunde för att få ledningen att vakna men man tog inte det här på allvar.

Bara några dagar efter att Bo Sannum lämnar Kofferdalen sker en allvarlig olycka.

Ada som är det enda barnet på boendet den dagen blir svårt skållad i badet. Personalen märker inte att vattnet blir för hett förrän flickan som bara kan kommunicera med enstaka ord börjar skrika och sprattla.

Ingela Johansson: Det är en förfärlig olycka. Hon blev allvarligt skadad, hon låg på sjukhus, jag tror det var 13 dagar. Och det vi tror hände, det var att flickan kommer åt reglaget på något sätt, och det var en, visar det sig senare då när vi tittar på det, att det var fel i anläggningen. Det skall inte kunna gå ut så hett vatten som det gjorde på Kofferdalen, den kvällen i, i systemet.

Reporter: Fick föräldrarna reda på att att ni råkade skålla ett barn i badet på Kofferdalen? Alltså alla andra föräldrar som har sina barn där.

Ingela Johansson: Nej, det fick inte alla andra. 

Reporter: Varför?

Ingela Johansson: Det var inte utav den, vi bedömde inte att det var utav den karaktären att man behövde ha reda på det. Ehm, så.

Nu är ledningen väl medveten om vilka problem man har: timvikarien har slagit larm, Bo Sannum givit upp och slutat och den allvarliga brännskadan där personalen inte haft tillräcklig uppsikt över Ada när hon badade har skett. Då, bara några veckor senare skickar en annan av dom anställda på Kofferdalen ett mail till enhetschefen.

Marie Samuelsson: Jag har jobbat inom funktionshinder i över 20 år och aldrig varit med om något liknande som jag nu upplever.

I mailet kan man läsa om frågor och oro om en stundande flytt då Kofferdalen skulle byta lokaler och om frågor kring lönerna men också om en oro kring hur barnen togs omhand...

Marie Samuelsson: Jag är orolig över den personalpolitik som råder. Jag är orolig för vad allt detta kan leda till.

Ingela Johansson: Ja, det…det mailet känner jag till. Det gör jag. Och det är en person som var djupt missnöjd med flytten till de nya lokalerna. Det handlar väldigt mycket om det och hennes oro inför det.

Reporter: Och hon är inte orolig då, över vad som kan hända? 

Ingela Johansson: Hon var orolig utifrån flytten.

Marie Samuelsson: Jag ville göra dom uppmärksamma på den arbetsmiljö vi hade då vi inte hade, varken pedagog eller närvarande chef på plats. Och det var rörigt. En personalgrupp utan ledning blir rörig. Tappar ansvar.

Reporter: Bo Sannum hade slutat?

Marie Samuelsson: Han hade slutat.

Reporter: Blev det sämre efter det?

Marie Samuelsson: Första dan efter att han hade slutat.

Kommunen menar att en tillförordnad gruppchef fanns på plats under den här tiden och att det också fanns en stödpedagog personalen kunde ringa om det behövdes.

Reporter: Och vad var det du var orolig för skulle kunna hända?

Marie Samuelsson: Nu har ju det värsta hänt. Det skulle kunna ha hänt drunkningstillbud tidigare...det…så är det. Det är säkerheten. Barnens säkerhet som står på spel.

I januari i år bara några månader efter att Marie Samuelssons slagit larm och trots alla tecken på att barnen inte alltid tas omhand på bästa sätt, händer det som inte får hända. Måns 17 år gammal, men på ett mycket litet barns utvecklingsnivå, lämnas helt ensam i badkaret och drunknar.

Ingela Johansson: Den kvällen, så hade vi två stödpedagoger i tjänst. Det var två ungdomar på boendet. Personer som kände honom väl, som hade utbildning, som kände till våra rutiner. De brast. 

Reporter: Hur kan man lämna ett litet barn ensam i badkaret?

Ingela Johansson: Det är för mig helt obegripligt hur man kan göra det,

Reporter: Men de här två medarbetarna är ju också kända för att inte kunna arbeta ihop, att inte ta ansvar. En av dem är ju just han som ligger i soffan och dricker kaffe och tittar på ishockey istället. Och det visste ju ni. 

Ingela Johansson: De klagomål, om man säger så, som har funnits på personal på Kofferdalen som har varit kända, har handlat om andra saker. Och det har, det är fler medarbetare vi pratar om då när det gällt brister i att komma försent till APT, att inte sitta upp när man har APT utan ligga i soffan, att inte sköta sin rapportering utav frånvaro och så, det har varit det här med städrutiner där man haft olika syn på det i arbetsgruppen och därför så har man då också gjort upp rutiner för detta. Det har inte handlat om, i relation till omvårdnad om barnen. 

Reporter: Men, nej men vänta lite. Det är klart att du inte kan ha någon ordentlig omvårdnad av barnen om du ligger i soffan och tittar på sport och dricker kaffe. Det hänger ju ihop. Det måste ni ju vetat. Vilken småbarnsförälder kan ligga i soffan? 

Ingela Johansson: Det är klart att man inte kan göra, så. Jag kan konstatera att ingen var med Måns den kvällen

Reporter: Och i själva verket var det ju så att det var den andra boende, det andra barnet, som hittade Måns livlös i badkaret. Inte de som hade hand om honom. 

Ingela Johansson: Nej, inte medarbetarna, nej.

Reporter: Hade denna katastrof kunnat undvikas?

Bo Sannum: Ja, absolut. Det var ingen olyckshändelse det här. Det är precis detta jag varnat för, personal i vissa konstellationer, det finns fara att barn skall fara illa då.

Reporter: Dom här två medarbetarna som jobbade med Måns när han lämnades ensam i badet. Visste du att de var sådana som inte alltid gjorde sitt jobb?

Marie Samuelsson: Ja.

Reporter: Visste alla det?

Marie Samuelsson: Ja.

Bo Sannum: Där finns jätte tydliga regler för hur du ska göra när Måns badar, till exempel här då. Och det har vi ju satt ihop tillsammans med personal så gjorde vi det här jobbet så att alla har en individuell plan. Men när man inte följer den här planen eller den här arbetsbeskrivningen, var ligger ansvaret då.

Reporter: Men visste cheferna att den här personalen inte brydde sig om att följa regler?

Bo Sannum: Ja. Vi kan göra hur mycket regler som helst men om det inte finns någon som följer dom så spelar det ju ingen roll. Eller arbetsbeskrivningar eller vad man kallar det.

Vi har sökt de två medarbetarna men bara lyckats nå en av dem, den personen säger att Måns död var en ren olyckshändelse och att den andre medarbetaren var huvudansvarig för honom. Personen känner inte heller igen sig i beskrivningarna om att inte sköta sitt jobb ordentligt och säger att de rutiner som fanns följdes.

Inspektionen för vård och omsorg gör en utredning efter Måns död och riktar skarp kritik mot kommunen för att inte ha vidtagit kraftfulla åtgärder trots att man kände till problemen.

Ingela Johansson: Vi har ett ansvar för att se till att man har tillräcklig bemanning förutsättning i verksamheten för att kunna sköta sitt jobb. De förutsättningarna fanns på plats, när detta hände. De fanns på plats.

Reporter: Så vilket ansvar har ni för Måns död?

Ingela Johansson: Det ansvaret ligger på de som lämnade honom ensam i badkaret.

Reporter: Men, jag tänker, är det inte erat ansvar att se till att det är, är personal som man tycker passar för det här jobbet, som har det här jobbet?

Ingela Johansson: Jo, det är vårt ansvar där vi, att vi ska ha bra personal på plats, så är det. Det är, det är ledningens ansvar att se till det. Det som är allvarligt i sig, tänker jag, när det gäller personalgruppen så är det att man inte, i så fall, om man har sett brister, har tagit avvikelserna på allvar och gjort det i den formella vägen. Det är oerhört viktigt att man gör det för att vi ska ha en dokumentation. 

Reporter: De som anser att ni är ansvariga, ni chefer, har de fel?

Ingela Johansson: Vi har våran del av ansvaret, också. Så är det, vi har ett stort ansvar. Cheferna har ett stort ansvar och de enskilda medarbetarna har också ett. 

Reporter: I Måns död?

Ingela Johansson: Ja.

Med dom nära 1800 anmälningar vi granskat som riktmärken, gjorde vi en resa bland gruppboenden i Sverige. Och genom anmälningarna fick vi insyn i en sluten värld med våld, kränkningar och till och med dödsfall.

Och vi har mötts av kämpande, ofta utslitna föräldrar vars röst få lyssnar på.

Cornelius, Soso och Fadi och Måns tillhör dom allra svagaste i vårt samhälle. utan röst och utan möjlighetatt själva berätta vad som sker bakom dom stängda dörrarna…

Cornelius har tillslut fått byta till ett annat boende där han nu verkar trivas...

Nisreen har inte fått hjälp med fler timmar per dygn istället har kommunen inlett ännu en utredning.

De två stödassistenterna som lämnade Måns ensam i badet har avskedats och polisutredning kring Måns död pågår fortfarande.

Reportaget Bakom stängda dörrar finns att se på SVT Play och sänds på SVT1 onsdagen den 24 oktober 2018. I reportaget söker Uppdrag gransknings team efter de som lurat skattebetalarna på mångmiljonbelopp – och själva tjänat stora pengar.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Bakom stängda dörrar

Mer i ämnet