Episod 1: Svenskan i Santiago  

Reporter: Här är nummer 1874... Kan det vara här? 

Reporter: Ursäkta... Jag letar efter Aja. 

Granne: Hon bodde här förut, i det där huset där borta. För typ tolv år sen flyttade hon. 

Jag vet inte vart. Det ryktades att hon stal spädbarn och tog med dem till nåt annat land. Jag vet inte om hon sålde dem eller bara gav bort dem. 

Redan 1975 fanns det ett rykte i Chile om en svensk kvinna som stal barn från fattiga mödrar. 

Röst: Jag skall vara ärlig, jag såg dem aldrig. Jag såg inte barnen 

Över 40 år senare konstaterar man i Chile att ryktet om stulna barn verkar vara sant. 

Boris Barrera: Sökandet efter dessa tusentals barn intensifierades under de här åren. 

Mitt i allt detta finns ett brödrapar, och en familjehistoria som spänner över ett helt liv, och två kontinenter.  

Gabriel Henningson: Om mina barn nu hade försvunnit för mig – jag hade nog inte vilat förrän jag hade fått redan på vad vem och varför. 

En god gärning – eller ett fruktansvärt övergrepp. Vilken roll spelade Sverige? 

David Henningson: Det är ju det hela den här historien bygger på, att visa hur hemskt alltså vi räddade barn när de i själva verket satt det i system att stjäla barn. 

Reporter: Vad gjorde AC för att försäkra sig om att breven liksom grundade sig på fakta och inte var uppdiktade?  

Sandberg: Nej, nej, det kunde vi aldrig veta naturligtvis. Vi hade en medarbetare som vi litade på.  

Gabriel Henningson: Jag vill inte tala om det. Jag är svensk punkt slut. När jag var 18 så var det första jag gjorde var ju att säga upp mitt dubbla medborgarskap, jag har liksom stört mig i alla år att det var tvunget att stå födelseorten har stått i passet, det har stått Lota då. Staden hette det, byn i Chile. Jag är från Halmstad, jag är ingen annanstans ifrån. 

Ut med det gamla och in med det nya. Idag pratar man så mycket om att man skall göra det man tycker om.  Hela tiden det skall bara vara det man tycker om.  Det är inte jättelätt när den är blöt.  

Det skall bli så bra allting men att lära sig att älska det man gör och känna yrkesstolthet i det. Det gör jag i detta. 

Jag vet inte vilken som var först, den är först, bra. 

David Henningson: Jag har aldrig känt mig hemma. Jag har aldrig känt mig nöjd, eller inte känt mig svensk. Det är någonting som har saknats hela tiden.

Gabriel och David är biologiska bröder, men deras gemensamma bakgrund har blivit något som har splittrat dem. 

David Henningson: Ju äldre jag blev desto mer ville jag veta helt enkelt. Medan han som jag kände bromsade hela tiden och ville inte veta av det här och det blev någon form utav konflikt emellan oss därför att jag blev jag blev arg på honom helt enkelt. Vill du inte veta var du kommer ifrån, du förstår väl att du är lika mycket chilenare som vad jag är? Det är ju bara att titta dig i spegeln, vi är ju helbröder så det måste du förstå, vi kan inte bara blunda för det medan han då inte ville veta av det och jag accepterade inte det. 

Gudrun Henningson: Vi fick dem på flygplatsen. 

Bo Henningson: På Kastrup.

Gudrun Henningson: På Kastrup. Och när flygvärdinnan kom och la Gabriel i min famn. Det var fantastiskt. Det var stort. 

Bo Henningson: Gabriel och David som de ju inte hette då va, kom av planet men det var fler barn som skulle adopteras men åkte till Stockholm. 

David Henningson: Allegro guagua.  

Gudrun Henningson: David var så, han hade sån känsla för Gabriel.  

Bo Henningson: Ja han kallade honom för guagua. Ja han var mån om honom, och det var som sagt att vi måste ta hand om guagua osv. 

Arkiv, Bo Henningson: Solen lyste genom alla snäckorna på dagen.  

Arkiv, Gabriel Henningson: Stjärnorna 

Arkiv, Bo Henningson: Stjärnorna ja, och på kvällen tände prinsessan massor av ljus.  

David Henningson: Jag var ju över tre år när jag kom. Första åren minns jag inte så mycket. Jag började minnas egentligen från när jag var sex år. De har ju sagt att jag var väldigt överbeskyddande och det var väldigt viktigt med honom hela tiden. Så var det väldigt långt upp i åldern att jag skyddade min bror hela tiden. 

Arkiv, Gudrun Henningson: Ja kasta du till fåglarna. 

Arkiv, Gabriel Henningson: Tog talgoxen den. 

Arkiv, Gudrun Henningson: Tog talgoxen den det var ju fint. 

Arkiv, Gabriel Henningson: Blir de glada talgoxen. 

Arkiv, Gudrun Henningson: Blir de glada ja. 

Gabriel Henningson: Jag har tänkt den tanken många gånger, hur skulle mitt liv sett ut om jag hade varit kvar? Ja vad skulle jag ha gjort? En mamma som inte kunde ta hand om oss och sådär. Jag hade väl varit gatubarn tänkte jag i mitt stilla sinne, så. Det är väl min bild av vad som hade hänt. 

Skylt: Santiago, Chile 1973

Antonia Orellana Gatica: Jag vet att det var den 11 september 1973. Men jag minns inte så mycket av det som hände för vi gick inte hemifrån så ofta. Sen började man se mer våld. Några månader senare började det komma militärer till Lota.Vi började förstå när det blev brist på saker, hungersnöd... Folk som blev gripna. 

Ana Maria Olivares, journalist: Pinochet sa i sina tal att inte ett löv rörde sig utan att han visste det. Jag tror att det stämmer. Alla statliga institutioner var övervakade. Sjukhusen hade direktörer som var tillsatta av regeringen. I domstolarna, de enda institutionerna där man inte ingrep direkt var alla trogna regimen. Diktaturen hade ett finger med i allt. Så alla som arbetade på de här institutionerna vad antingen regimtrogna eller var själva övervakade av den alltigenom auktoritära regimen.

Antonia Orellana Gatica: Hela Lota drabbades svårt av hungersnöd, I gruvsamhällena. Man letade i de mest sårbara områdena. Det var en person från kommunen som kom. Jag bodde i ett väldigt utsatt område. De letade upp dem som led störst nöd och frågade om man i utbyte mot lite pengar var beredd att gå ut och klottra slagord. Jag förstod mig inte på politik, vad man slogs för. Min tanke var att tjäna pengar för att kunna köpa mat åt mina barn. Så jag gick ut och skrev på väggarna: ”Ner med Pinochet!” ”Du ska dö!” och sånt. Jag skrev mest ”Ner med Pinochet!” och sånt. Vi fick betalt. Det var inte mycket. Det räckte till en middag och fyra, fem bröd. Det var som att slänga åt en tiggare en slant, men det var till stor hjälp för oss för i gruvsamhällena var till och med brödet ransonerat. Min enda tanke var att tjäna pengar och ge mina barn mat. Jag var aldrig rädd. Det slog mig aldrig att jag utsatte mig för fara. Jag tänkte bara på pengarna. Så var det. 

Det är under detta speciella år, 1973, som den svenska adoptionsförmedlingen Adoptionscentrum startar sin verksamhet från Chile. På plats har de en svensk representant som bor i Santiago – hon kallar sig Aja och är gift med Carlos, en chilensk officer som tillhör en poliskår nära knuten till juntan.

Grafik:

Santiago, den 29 oktober 1973 

Inflationen är galopperande: det finns varor som gått upp med 3.000 procent sedan de första dagarna i oktober/.../Det är inte bara ute i affärerna och för oss som skall ut och handla som det märks att det brutit ut synnerligen bistra tider. Också på alla kontor och inrättningar av såväl statlig privat natur märker man att det är ont om pengar. 

Hälsningar Aja

Gabriel Henningson: Jag hade jättedålig bild av Chile. Jag visste att ju det hade varit diktatur, eller var diktatur under min uppväxt. Nu var det ju ända fram till 90-talet. Och jag förstod att där vill man helst inte bo. Jag visste att min mamma var, ja vad ska man säga, promiskuös. Och att jag var borta, att jag hittades, enligt då, på en kyrktrappa, jag och min bror. Vilket ju också då underblåste den här känslan av att man skulle känna tacksamhet för att man har kommit hit. Och när du får den beskrivningen då vill du inte veta mer, då känns det som att ”tack det räcker” liksom. Jag vill inte veta. 

Jag bara sköt det ifrån mig, till skillnad från min bror som alltid har sett sig mycket mer som chilenare och alltid känt det här att någonting fattades. Men sen är han några år äldre också. Jag var bara elva månader när jag kom hit, så han måste ha någon fragmentariska minnen av vad som har hänt. Det har jag fått berättat av mina föräldrar att han var väldigt rädd för poliser.  

David Henningson: Jag hade ju ett minne men det kunde jag inte härröra då till utan det var väl mer en såhär återkommande dröm jag hade alltid. Alltså det var ju det här med att det kom in någon i huset, alltså uniformsklädda som kom in huset och så blev det ett väldigt rabalder helt enkelt och sen så vaknar jag alltid efter det men det är liksom, den drömmen hade jag väldigt ofta det kommer jag ihåg. 

Arkivröst: Lilla Lotta som hon skall heta har 20 timmars flygresa bakom sig när hon kommer hit ut till Arlanda där 5 familjer just nu väntar på sina nya barn. De senaste åren har antalet adoptioner av barn från utlandet ökat kraftigt. Medan antalet svenska adoptivbarn har sjunkit. Anledningen till det stora intresset för adoption av barn från främmande länder är det ökade internationella engagemanget och det faktum att 10 procent av alla äktenskap är barnlösa. 

Barn från hela världen kommer nu hit till Sverige, många via den nystartade organisationen Adoptionscentrum, som är grundad av engagerade adoptivföräldrar. 

Arkivröst: På eftermiddagen idag bildades därför Adoptionscentrum i Stockholm, det är en privat organisation som spontant växt fram i och med ett ökat intresse och större förståelse för adoptionsbarn på senare år. 

Elisabet Sandberg: När jag började på Adoptionscentrum på 1976 så hade vi en lång rad, en hel vägg jag skulle tro 10 sådana här skåp med ansökningar. 

Arkivröst: Med 18 000 förmedlade adoptioner är det Sveriges i särklass största adoptionsorganisation och den näst största privata förmedlaren av adoptioner i världen. 

Maria Diemar är adopterad ifrån Chile. 2003 sitter hon i Adoptionscentrums styrelse. Ordförande på den tiden är Ulf Kristersson, redan då profilerad moderatpolitiker och själv adoptivförälder. 

Maria Diemar: De ville ju ha adopterade in i Adoptionscentrums förbundsstyrelse, så jag blev tillfrågad då om jag ville vara med som suppleant då och det tackade jag ja till för det kändes viktigt att liksom representera på något sätt för vi började märka att vi var ju vuxna men ändå så behandlades vi ju inte som vuxna så det blev en viktig sak att få vara där som en ja, jämlik. 

Det är när Maria Diemar sitter i styrelsen på Adoptionscentrum som den chilenska journaliststudenten Ana Maria Olivares tar kontakt med henne. Hon har frågor om chilenska barn som har skickats till Sverige.

Grafik:

“Entrevista a Maria Ohlson” 2003-07-12 

“Preguntas sobre el trabajo e tu organización y el Centro de Adopción Sueco...”

Maria Diemar: Hon hade till exempel försökt att få kontakt med Adoptionscentrum för hon hade jättemånga frågor som hon ville få svar på så då hjälpte jag till och skickade vidare till dem som jag, Chilekontakten och liksom pushade på att hon skulle få svar. Men det var hela tiden så dubbelt för den informationen jag fick var så främmande, den var så annorlunda mot var vi har lärt oss. Vad vi har förstått förut. 

Arkiv: Pangea material 1999-02-21 

Röst: Pinochet till Internationella brottmålsdomstolen! Mördare! 

Man: Strax ska ni få höra ett föredrag av Ana María Olivarez från Universidad de Arte y Ciencias Sociales. En applåd! 

Ana Maria Olivares: Det finns inga döda, ingen tortyr. Samhället duckar...

Som ung journaliststudent har Ana Maria Olivares bestämt sig för att undersöka det gamla  ryktet om stulna barn som har funnits länge i Chile. Hon reser runt i landet och träffar mödrar som vittnar om att deras barn har försvunnit under diktaturen. 

Ana Maria Olivares: Jag hoppades kunna ta reda på om det fanns ett nätverk för handel  med barn i Chile under diktaturen. När jag sökte upp barnens familjer märkte jag att det var nåt som var konstigt. Det fanns olika papper där uppgifterna överensstämde, men det som stod i papperen var inte detsamma som familjerna berättade.

Elisabet Sandberg: I princip alla adopterade fick ett brev med, eller föräldrarna rättare sagt fick ett brev med det som fanns att veta om barnens bakgrund. Det var helt unikt att vår organisation så tidigt tog fram sådana papper. Jag skall nog säga att det kom igång tack vare Aja. Tack vare hennes starka engagemang för barnen. Därför att hela frågan om barnens bakgrund – det var ingen stor fråga. 

När bröderna David och Gabriel flygs ut från Chile heter de Manuel Jesus och Gabriel. 

Arkiv:  

Santiago 4 juli 1976. 

Käraste Gudrun och Bo, 

Manuel och Gabriel....två underbara pojkar är nu resklara.  

Jag ville att de i sitt bagage hem till mamma och pappa skulle ha sin levnadsberättelse. Själv är jag på väg till Sverige (på samma flight som pojkarna). 

Manuel är rent otrolig som storebror. Han kom hit upp till Santiago före lillebror/.../ och få gånger har jag blivit så rörd som den gången då jag kom hem till senora Tita där båda pojkarna bott under sin Santiagotid/.../ Manuel blev helt förstummad då han såg sin lillebror. Han formligen slängde sig om halsen på honom, gav honom en kyss och ropade: åh, min baby, min lillebror vi måste ta väl hand om honom. …/ ..Mellan dem finns det ÄKTA syskonkärlek. Det är jag säker på. Om ni undrar över namnet de har så var de redan inskrivna när jag lärde känna dem. Men jag vet att man i Sverige kan ändra namn i samband med adoption./.../LYCKA TILL och ha det så skönt i sommar alla fyra. 

Anna Contreras Hurtig är precis som Gabriel och David, adopterad från Chile. Även i hennes papper dyker namnet Aja upp. Och bland sina dokument har hon också den slags personliga brev, som skall vara speciellt för de chilenska barnen. Just Annas brev är skrivet av socialsekreteraren Julia som arbetar för Aja. 

Grafik:

Santiago 18 december 1981 

Familjen Hurtig. Mottag den tredje familjemedlemmen Anna som kommer att fylla två månader tillsammans med er. Det är en ömtålig liten flicka eftersom hon föddes för tidigt  

Den lilla Anna kom till världen, kanske sänd av ödet, inte för att fylla ut denna biologiska familj som lider brist på så många nödvändigheter utan för att flyga mycket långt bort och komma till er 

Anna Contreras Hurtig: Min mamma och pappa har alltid läst mina adoptionspapper för mig och där det står liksom om vad mina föräldrar heter och att de hade svårt ekonomiskt och därav då inte hade råd att ha kvar mig om man säger. 

När Anna fyller 18 år söker hon upp sin biologiska mamma i Chile. Men mamman blir chockad och tror att någon utsätter henne för ett grymt skämt.  

Anna Contreras Hurtig: Det som jag får reda på det är ju att min mamma hon blev påkörd av en buss när hon var gravid med mig så hon åkte in till sjukhuset och hamnade i koma och när hon vaknade upp så frågade hon liksom var är min bebis, var är min bebis? För magen var borta och då säger dem, läkaren att ”hon dog”. 

Historien om Anna som stals från sin mamma på BB som nyfödd, för att sedan föras ut till Sverige, väcker uppmärksamhet i Chile, när det hela avslöjas. 

Anna Contreras Hurtig: Jag kom ner, gick av planet och så hitta min mamma och då dundrade det fram massvis med folk och ville intervjua med kameror och mickar och sånt där i ansiktet på en. 

Arkiv: Vår programledare Don Francisco! Mina damer och herrar! 

Rosa och Anna flygs även senare till Florida, där den kända talkshow-värden Don Franscisco bjuder in dem som gäster. 

Don Fransisco: Här är Anna Contreras från Sverige. Vad kände ni när ni träffades för första gången? 

Rosa Contreras: Det var underbart att få se henne, röra vid henne. Hon är mitt kött och blod. 

När Anna kommer hem från Chile tar hon kontakt med Adoptionscentrum för att berätta om skandalen som har uppdagats i Chile. Om hon är stulen – kan det finnas fler barn som hon? Men hennes samtal till Adoptionscentrum gör henne illa berörd.  

Anna Contreras Hurtig: De sa att de visste om att det var någonting med adoptionen som inte var rätt men de visste inte vad och de visste andra fall i Sverige med andra barn varav barnen inte vet. 

Reporter: Och kände du att de var nyfikna och ville ha svar? 

Anna Contreras Hurtig: Nej, jag har inte känt stöd därigenom. Utan jag kände mer att de undrade lite vad håller jag på med? Jag upplevde det som att de blev arga på mig. Jag kände mig inte bekväm med det. Så jag kände mig nästan lite skyldig även att jag har ingenting att känna mig skyldig för så fick jag ändå den känslan.  

Anna släpper det, och hoppas på att hon är ett enskilt fall. 

Men faktum är att det tidigt fanns misstankar och rykten om att barn stals från Chile. Den 14 aug 1975 – publicerar en chilensk veckotidning VEA – en artikel under rubriken “Exklusivt – Skandalös handel med chilenska småbarn”. 

Grafik: 

“Polisen utreder en mystisk organisation som adopterar barn från ensamstående mödrar för att sedan skicka dem till europeiska länder” 

Det är adoptionscentrums representant Aja, som pekas ut i artikeln som en av personerna bakom skandalen, och den svenska ambassaden citerar tidningen när de skriver hem till UD. 

“Följande fråga uppstår därvid. Varifrån kommer de chilenska småbarnen som adopteras?”

Reporter: Hur försäkrade... för om du säger att det är bevisat vad barnen hade för bakgrund, vad gjorde AC för att försäkra sig om att breven liksom grundar sig på fakta och inte var uppdiktade. 

Elisabet Sandberg: Nej, nej det kunde vi ju aldrig veta naturligtvis. Vi hade en medarbetare som vi litade på.

Episod 2: Här tas inga barn

Antonia Orellana Gatica: Vi höll på att klottra när vi hörde en vissling. Ett av barnen började ropa att vi skulle börja springa, för militärerna var på väg. Vid tre, fyra en natt när vi precis hade somnat bankade det på dörren. Inte som; är det nån hemma? Det lät som om de tänkte slå in dörren. Jag tror att pappa steg upp och öppnade. Då kom de in och hämtade mig. De var från PDI, polisens utredningsavdelning och militären. De tog oss. De tvingade mig att släppa barnen. De slet mig ifrån dem, väldigt våldsamt. De släpade ut mig. Jag ville bara sätta på mig nåt, men det fick jag inte. Inte kyssa barnen adjö heller. Jag skrek åt mamma att ta hand om dem. Du kan vara lugn sa hon. Jag tar hand om dem. Efter det såg jag aldrig mina barn igen. Det var sista gången jag såg dem.  

Arkiv, Bo Henningson: Du är så vacker.

Bo Henningson: Vi hade ju konstaterat att vi inte kunde få barn. Alltså vi hade ju gjort vad man brukar (skratt) det var ju inte så att vi inte visste... hur man gör... men vi fick inga barn. Då beslöt vi att jamen vi kan väl adoptera? Vi gick med i Adoptionscentrum. Och sen ringde de vid något tillfälle och hörde av sig om vi kunde tänka oss att ta två pojkar – som var bröder.  

Bo och Gudrun får en dag ett brev från informationssekreteraren Catharina Stackelberg på Adoptionscentrum. 

Grafik:

Kära Gudrun och Bo,  

Det finns två små bröder i Chile som Aja undrar om ni vill ha – storebror är född den 7 juli 1973, alltså snart tre år, och heter Manuel Jesú Gonzalez. Lillebror heter Gabrie  Victoriano Gonzalez och föddes den 11 augusti 1975.  

Catharina  

Bo Henningson: Jag minns att när vi fyllde i att vi ville... 

Gudrun Henningson: Hette hon Aja? 

Bo Henningson: Ja. Vi fick några kort. Och så var det ett brev då från Aja, som vi har kvar, där hon talade om hur de hade det under uppväxttiden men också att pappan förmodligen var alkoholist.  

Reporter: Men ni litade på...? 

Bo Henningson: Ja, vi litade på brevet. Det var ju ändå hon. Hon var från Adoptionscentrum det var ju en organisation som är accepterad i vårt land.  

Bo Henningson: Och då sa vi, ja varför inte. 

Gudrun Henningson: Och så hade de ju varandra. 

Bo Henningson: Ja, det är just det, att de hade varandra under hela livet skulle de ha varandra. 

Gabriel Henningson: Jag har alltid känt mig som supersvensk verkligen, köttbullar och lingon, midsommar... 

David Henningson: Alltså för mig är det jag har alltid varit mer chilenare än vad jag har varit svensk, det har jag varit i hela mitt liv. Medan då, och det skiljer ju mig och min bror naturligtvis. 

Gabriel Henningson: Jag har väl mera tyckt liksom låt det vara, rota inte i det här för du vet inte vad du hittar i andra änden. Men han har ju aldrig gett upp, han har alltid känt att det är någonting som inte stämmer. Så det har väl inte, det har inte varit någon förenande faktor om man säger så mellan oss utan nästan snarare tvärtom. 

Det har gått över 17 år sedan journalisten Ana Maria Olivares reste runt i Chile som ung student för att prata med mödrar som på olika sätt förlorat sina barn under diktaturen.

Ana Maria Olivares: Jag försökte boka in så många personer som möjligt som jag skulle kunna träffa. Och det började öppnas dörrar. Varje gång jag mötte någon blev jag presenterad för andra som hade varit med om samma sak.  

Ana Maria Olivares minns fortfarande känslan när hon började ana att det var något stort hon kommit på spåren. Att kvinnornas berättelser inte var enskilda fall – utan att det fanns ett mönster. I uppsatsen som publiceras 2003 spelar Adoptionscentrum en viktig roll. Och Olivares beskriver ett nätverk av personer som på olika sätt tar barn från deras mödrar för att sedan föra ut barnen från Chile. 

Ana Maria Olivares: Jag började förstå att det inte bara var socialassistenterna som var inblandade, utan att det fanns personer inom rättsväsendet, högt uppsatta, högt uppsatta domare, som arbetade för det här nätverket. Det fanns medhjälpare på sjukhusen, men också inom internationella polisen, De som utfärdade passen. Det som framför allt tyngde mig var att jag var någon som andra satte sitt hopp till. De trodde att jag med mitt reportage skulle kunna hjälpa dem. Återbörda deras barn till dem eller skipa rättvisa. Det var väldigt jobbigt.  

När Ana Maria Olivares uppsats publiceras sitter Maria Diemar fortfarande i styrelsen för Adoptionscentrum. I uppsatsen nämns även Maria Diemars egen adoption, som en adoption som inte gått rätt till. Men Adoptionscentrum försäkrar henne om att uppgifterna i Olivares uppsats är felaktiga berättar hon.

Maria Diemar: På Adoptionscentrum liksom jag tog ju upp det, att varför säger min mamma att jag är stulen? Och då svaret var ju samma sak då som nu att det liksom det är så mammor, det är så de säger. Hon känner skam och skuld så hon säger så till dig. 

Under åren har just detta varit en återkommande förklaring från Adoptionscentrums sida, när det har funnits påståenden om stulna barn. 

Grafik: 

Nr 1, 2001, AC Birgitta Löwstedt adoptionscentrums kansli: 

“För den biologiska mamman kan sanningen ha varit så svår att leva med att hon ändrat historien lite.”

Att adoptera nr 1, 2018:

”Det är även vanligt att de biologiska mödrarna bär på en stor skuld. Konsekvensen kan bli att mamman, när hon väl sitter med den adopterade framför sig och ska förklara situationen då adoptionen skedde, ändrar sin historia för att mildra skulden och skammen.”

Maria Diemar: Alltså Ulf Kristersson var ju ordförande då. Och då fick ju jag frågan som liksom adopterad om jag kunde läsa den och säga vad jag tänkte och vad jag tyckte. Och jag kände liksom att det var ju väldigt stor, stort ansvar, skulle jag titta på den här och komma och liksom ja tycka saker och veta saker?

Efter att Maria Diemar har läst Ana Maria Olivares uppsats, skriver hon ett mejl till Adoptionscentrums ordförande Ulf Kristersson. 

Grafik:

Hej Ulf! 

Jag har nu läst denna uppsats och tänkt lite.  

Jag kommer här skriva lite tankar kring denna text. 

Hursom har Ana María, genom kontakt med adopterade från Sverige, kommit fram till att de internationella adoptionerna från Chile kanske inte har gått rätt till.... 

Hur såg rutinerna ut för AC under denna tid? 

Den mest upprörande situationen, Vid sin födsel ”dödsförklaras” Anna Elinore Contreras Hurtig, hon skickas till Sverige medan familjen tror att hon är död. 

Jag kan konstatera att jag inte tror att AC i sig hade något med dessa oegentligheter att göra.  

Men jag ställer mig ändå frågor som: 

Hur självkritisk bör en organisation vara? 

Vad har hänt efter detta ”avslöjande”?!  

Med vänlig hälsning, Maria 

Maria Diemar känner sig kluven. Uppsatsen från Chile presenterar allvarliga uppgifter om oegentligheter, samtidigt litar hon fortfarande på Adoptionscentrum och deras bild. 

Maria Diemar: Det kändes så främmande att de här människorna som man har hört så mycket gott om, alltså socialsekreterarna som AC hade liksom kopplade till sig att de skulle varit inblandade i saker, det var så dubbelt hela tiden. Vad jag senare fick det var ju att de gjorde en ”utredning” på AC där de tittade hur de har jobbat så jag fick ta del av det här PM:et om vad de kom fram till efter att ha läst hennes uppsats och typ tittat på deras verksamhet och att allting hon sa inte stämde. 

Grafik:

ADOPTIONSCENTRUM 2004-03-11  

PM om Adoptionscentrums verksamhet i Chile  

“De hade ingen uppsökande verksamhet. Dessa socialarbetare försökte alltid i första hand se om det var möjligt för mamman att behålla barnet.” 

“Det finns mycket information i de flesta ärenden om barnens bakgrund. Mer information än den som finns om barn från andra länder, mycket tack vare att A** var medvetet aktiv när det gällde denna dokumentation.” 

“Även arbetet i barnavårdsdomstolen i Concepcion´ (som är den som mest ifrågasatts i Oliveros uppsats) har varit föremål för utredning av myndigheterna./.../Man fann allt i sin ordning.” 

I adoptionscentrums PM avfärdas Ana Maria Olivares allvarliga uppgifter om oegentligheter.

Maria Diemar: Alltså AC är ju så jäkla duktiga på att tysta ner saker, alltså det här var inte nånting som kom ut utan det här var ju en liten i alla fall som jag minns det, det här var en liten egen värld det här var liksom på AC man tittade på det här och man tittar på det man ville alltså om man hade tittat på det som var problematiskt så hade man haft en annan bild men det är som att man sätter på sig AC-glasögon och så blir det en AC-verklighet. 

När vi talar med Adoptionscentrum idag svarar de att deras mål alltid är transparens. Vi tar också kontakt med några av de medarbetare som arbetade på Adoptionscentrum på 1970-talet. Elisabet Sandberg var Adoptionscentrums högsta chef i över 25 år. 

Reporter: Genom åren har du aldrig hört om de här ryktena om att barn kan ha varit stulna? 

Elisabet Sandberg: Jag har läst någon liten notis i tidningen någon gång, men jag har inte följt det 

Reporter: Jag bara tänker att om jag har jobbat i en organisation under många år och sedan hade jag fått höra att det kan ha funnits oegentligheter. Då skulle jag ju blivit supernyfiken för egen del och velat ta reda på. För egen del liksom, om jag skulle kunna åka, alltså jag hade ju blivit nervös. 

Elisabet Sandberg: Nej, jag blir inte nervös, alltså sådant här, jag förstår hur sådant här uppstår. Man hittar konstiga data och slarvfel och grejer, det... 

Reporter: Och du har aldrig, aldrig någonsin känt någon liten oro för att det skulle kunna stämma.  

Elisabet Sandberg: Nej. 

Ana Maria Olivares: Jag blev lite frustrerad över att det här inte fick större genomslagskraft. Sverige har väldigt högt internationellt anseende vad gäller medborgerliga rättigheter och skydd av barn och människors rättigheter. Ändå förmår de inte vara självkritiska, och låta utreda de här fallen.  

Dåvarande SAS-chef Chile: Man kunde inte bara föra ut ett barn i Chile utan att få det godkänt av chilenska myndigheter, hur den biten hur det gick till vet jag inte, men det var väl den biten Aja ordnade gissar jag. Det var ju myndigheter i Sverige också inblandade, jag kunde inte liksom se att det var någonting konstigt, och hon Aja så vitt jag kommer ihåg, var ju anlitad av Adoptionscentrum. 

Elisabet Sandberg: Jag minns bara att det var en väldigt farlig och svår balansgång för vår representant i Chile. Hon var jättejätteorolig jämt. 

Kerstin Gedung: Det är klart att det var viktigt och ha en representant i landet, det tror jag alla är överens om.

Hon var stark, egensinnig, brann för barnperspektivet, väldigt energisk. En stark, en stark personlighet. Det är väl vad de säger. 

Vi kommer i kontakt med en man som får veta att han och hans fru kan bli ett “pilotfall” för adoptioner från Chile. Året är 1973. 

Torsten Haggren: De hade öppnat ett kontor i Alvik som hette Adoptionscentrum och där kunde man eventuellt söka hjälp och då gjorde vi det och de, de var jätteglada för de hade just fått ett svenskt ombud i Santiago och det var de så glada för. Så då fick vi kontakt med Aja. 

Grafik:  

Den 27 juni  

Kära Ulla och Torsten 

/.../tala gärna om för mig om ngn tidpunkt för en resa till Chile är lämpligare eller olämpligare än andra. /.../ 

Många hälsningar  

Aja  

P.S. Jag vet ju inte ens om det är en flicka eller en pojke ni önskar er....och om ni har ngra alldeles speciella önskemål om utseende t.ex. så tala om det för mig. 

Torsten Haggren: Och kuppen kom ju sen den 11 september och så småningom fick vi brev vid jul ungefär från Aja och hon skrev att nu har det lugnat ner sig nu kan ni skaffa biljett och komma ner. 

Då åkte vi hem till hennes bostad och den bostaden låg på en ganska torr tomt och på tomten där så låg ett äldre hus, en äldre, en ganska stor äldre villa va som hon bodde i med sin man där.

Torsten minns dagarna i Chile som väldigt stressiga, med många besök på olika myndigheter. 

Torsten Haggren: Vi åkte från myndighet till myndighet och på varje ställe skulle de ha pengar va, det var på något sätt att hon ville ha saken genomförd så snabbt som möjligt va. Jag tycker hon var nervös alltså. Bar sig väldigt nervöst åt. Men jag tyckte jag får stå ut med allt sånt här som jag har funderingar på, för att för mig gäller det att få hem den här lilla flickan nu under säkra omständigheter.

Det är januari 1974 och Torsten minns den oroliga stämningen i landet. 

Torsten Haggren: Jag såg inte ett leende på tio dagar. Alla var totalt nollställda i ansiktet och vi körde förbi Monedapalatset och det var ju kulhål i väggarna överallt och dörren där Allende hade stått. Och just det där att man såg på människorna vad rädda de var. Som var ute på stan. Man såg skräcken i dem alltså. De gick väl och tänkte att jag kan bli hämtad när som helst. Så som militären bar sig åt. Så att ja, jag var väldigt nervös hela tiden. 

Reporter: Men under då Pinochet eller militärdiktaturer hur ser ni på just farorna med att staten kanske är så stark att mödrars rätt och barns rätt kanske kommer i kläm under en militärdiktatur? 

Kerstin Gedung, Adoptionscentrum: Men så var det ju att det fanns ju inte rättigheter för mödrar som gjorde det möjligt på den tiden och det tycker vi ju naturligtvis är fruktansvärt. Vi har inte analyserat den politiska situationen i länderna. Det har inte varit ett av kriterierna när vi väljer länder. Här har vi listan på alla länder som vi jobbade med på 70- och 80-talet och tittar man igenom den listan och de länder där det var väldigt många barn så är tyvärr väldigt många av de diktaturer. Diktaturer leder ofta till att också det sociala nätverket fallerar.  

Reporter: Och hur tänker AC på ansvaret då på att säkerställa då att det kanske är ett extra stort ansvar att ta barn från ett sånt land? 

Kerstin Gedung: Jag vet inte, jag kan faktiskt inte besvara den frågan. 

Antonia Orellana Gatica: Man vet inte om det är dag eller natt. Det finns knappt nåt ljus. Bara ett ljus så svagt att man nätt och jämnt urskiljer den som är bredvid en. Man ser bara figurer, vad de håller på med. När de börjar tortyren tänder de ett jättestarkt rött ljus. De tar en efter en. De sparkar en, sen en annan. De band händerna på alla minderåriga, radade upp oss nakna, och tvingade oss att se vad de gjorde med folk. Om vi sänkte blicken slog de oss med gevärskolven I huvudet, I ryggen över njurarna, vi var tvungna att titta upp och se allt de gjorde.  

Jag hade hämtat mig lite i fängelset berättade jag för en av mina medfångar att jag inte visste nåt om mina barn. I fängelset San Miguel finns det en avdelning för mammor med barn, där kan man vara med sina barn tills de är fem. Sen skickas de till skolan. Jag tänkte att de kunde hämta dem så jag fick vara med dem. Jag föreslog det för socialassistenten. När svaret kom efter runt två månader, var det, sätt dig jag måste berätta nåt, var tapper, för det är inte bra. Vad har hänt? Hur är det med mina barn? Mår de bra? Det här är svaret från rätten. Det står att dina barn dött i lunginflammation. 

Arkiv: 

Chilevision

Arkivspeakerröst: Det här är den aldrig tidigare berättade historien om handeln med barn i Chile.  Adoptioner var lönsamt under diktaturen.  

Kvinna i inslag: Svenskarna stod på väldigt god fot med vissa domstolar. 

Reporter i inslag: Var det en maffia? 

Kvinna i inslag: Ja. 

Reporter i inslag: Ni arbetade väl med Aja? 

Kvinna: Ja. 

Man i inslag: Så gick det till. Läkaren förlöste kvinnan och barnet försvann omedelbart därefter.

David Henningson: Det cirkulerade ett klipp på YouTube om just det här illegala adoptioner. Och först var jag såhär bara jaja det är säkert så att det är någon som det har fallerat någonstans. Sånt händer, men sen hade jag fler och fler som började prata om detta.  

Dotter: Är maten klar? 

David Henningson: Alldeles strax klar. 

David Henningson: Och då liksom började det gnaga i huvudet, jag undrar vad det är för någonting och då började jag tänka tillbaka på mina adoptionspapper litegrann. För jag kommer ihåg just det här med kyrktrappan. Och ju mer jag tänkte på det så tänkte jag att det här stämmer inte. Det är någonting som inte stämmer. Så jag gick, jag bad mina föräldrar om alla mina adoptionspapper och började gå igenom dem.

I Davids handlingar ser han uppgifter om vilka som har varit inblandade i hans adoptionsärende. Och också den adress som bröderna skall ha bott på i Chile, Monseñor Muller 38.

Grafik:

Flygbiljett, id-handling 

Arkiv Aktuellt: Barn som har adopterads från Chile kan ha tagits. 

Flera av de över 2000 barn som adopterades från Chile till Sverige under 1970 och 80-talen kan ha tagits från mammorna, mot mammornas vilja. Det här visar en granskning som har gjorts av chilenska journalister i samarbete med SVT.  

Maria Diemar: Vi var ju ett gäng adopterade som började kontrollera, kolla upp historierna för första gången med nya ögon. Och då var det kompis efter kompis “men jag är stulen” och “jag är stulen”. Det var så absurt. Det var så sjukt.

Det här programmet sprids ju mellan adopterade i Sverige och det är liksom, det går i november, december och sen kommer det här på SVT då i slutet på januari 2018 och då har vi redan liksom vi var tvungna att bilda, det var inte föreningen, men som ett nätverk då Chileadoption.se vi var tvungna liksom att gå samman, för att vi frågade liksom myndigheter och liksom vad kan ni göra, vad är det som händer? 

Skypemöte:

Kvinna: Jag heter Lovisa Karlsson, jag fick av en slump reda på det här med Chileadoptionerna när jag lyssnade på radio, när jag hörde Chile och adoption och jag själv är adopterad så tänkte jag men shit, det berör ju mig. Varför har ingen sagt nåt? 

Kvinna: Det är det här som gör mig riktigt jävla förbannad, att liksom de har liksom fått hitta på och dikta upp historier, som vi adopterade har trott på och det gör jävligt ont. 

Kvinna: Det är inte rätt att det bara hamnar i knät på för att man bara lyssnar på radio.  

Kvinna: Och sen har jag ju flygbiljetter och sånt och då står det Aja var eskort on departure. 

Kvinna: Och i mitt pass så var jag, bodde jag på Monseñor Muller 38 som många andra också har gjort här. 

Kvinna Nej det ser annorlunda ut, men det kanske är för att senare gjort.

Maria Diemar: Men det är Monseñor Muller på din? Monseñor Muller där.

Man: Ja, 38 ja.

Kvinna: Oj vad söt du var, titta, nu ser jag, herre je, kinderna.

David Henningson: Så till slut tog jag kontakt med en organisation i Chile för jag ville veta om jag var ett utav de här barnen. Och då fick jag reda på hur många barn det var och hur stort det här var egentligen och det hade jag inte förstått överhuvudtaget. Sen så dröjde det inte många dagar så ringde de tillbaka och så sa de att vi har hittat din mamma och då var det hon och då rasade min värld skall jag säga. Totalt.

Episod 3: Nätverket

Gabriel Henningson: Man har förstått att han har, att han liksom, börjat på allvar rota i det. Jag kommer inte sätta min fot i Chile, varför ska jag göra det? Det är många som också har frågat apropå uppväxt, är du inte nyfiken på att åka till Chile? Nej varför skulle jag vara det? Vad ska jag där och göra? Finns ju ingenting för mig där. 

David Henningson: Jag hade nog förväntat mig mer utav, mer respons från hans sida, jag trodde, i min värld så trodde jag att han skulle mjukna på något sätt när han faktiskt fick fakta. Nu har jag hittat henne, att han skulle bli nyfiken men det blev han inte. 

Antonia Orellana Gatica: Man sa, det finns många mammor här vars barn har dött. De är inte döda sa jag. Jag känner inte att de är döda. Jag kände aldrig att de var döda. Jag fortsatte att gråta. De andra kom fram för att trösta och prata med mig, de sa: Hur är det möjligt? Båda två i lunginflammation? Santiago och Lota var som två olika världar för mig. Vem skulle jag ringa. Vi kunde inte kontakta nån. Jag hade ingen att fråga var de fanns, vad som hade hänt. När jag kom ut från fängelset var jag övertygad om att mina barn var döda. Och det var mina föräldrar som hade angett mig. De hämtade mig den där natten, eftersom mina föräldrar hade angett mig. Jag ville inte tillbaka till Lota. Det var som att hamna i ett hål. Jag levde genom att andas. Det var bara syret som höll mig vid liv, för jag hade inget att leva för. Jag hade inga förhoppningar. Jag hade inga drömmar. För det som var mitt hade dött. 

David Henningson: Manuela, där titta där. Ser du dem? 

Ana Maria Olivares: Det fanns fall i Temuco där socialassistenterna kom med karabinjärer och slog mödrarna och tog deras barn. I andra fall hotades de med fängelse. Eller att de skulle röjas undan eller mista sina andra barn. Och mödrarna trodde dem, för de visste att folk försvunnit eller satts i fängelse. Det var inte som man trodde kunde vara sant, nåt som kanske kunde hända. Det var verkligt.  

Så hur mycket vet Sverige om barnen som flygs ut från Chile? I en tidig korrespondens mellan Catharina Stackelberg som är informationssekreterare på Adoptionscentrum och hennes kontakt på den svenska ambassaden Caj Groth, blir det tydligt att ambassaden tidigt förstår att Adoptionscentrum inte vet hur Aja arbetar. 

Grafik:

23 oktober 1975  

Käre Caj, 

Jag förstår mer än väl att Du tycker att det borde ha räckt, som Du säger, med att få iväg säg 30 ungar om året, men detta sammanhänger också med det faktum att vi aldrig fått riktigt klart för oss HUR hon arbetat och under vilka former hon fått ta emot barnen. Vi har bara, för att uttrycka det drastiskt, tackat och tagit emot. /..../Tack än en gång, Caj, för all hjälp. 

Många hälsningar, Catharina 

Adoptionscentrum saknade kontroll över var barnen kom ifrån. Ändå har uppgifterna om stulna barn ständigt tillbakavisats genom åren.

En återkommande förklaring har varit att mammorna har efterkonstruerat sina historier – för att de känner skuld och skam när de har blivit uppsökta av sina vuxna barn. Men i Chile möter vi också familjerna som fortfarande letar efter sina försvunna söner och döttrar. 

Sara Jineo berättar att hennes son Camilo bara var några dagar gammal när han kidnappades från ett sjukhus i Temuco. Kidnappningen uppmärksammades stort i media när det hände, och tidningarna publicerade också en fantombild på den kvinna som skall ha tagit barnet.

Sara Jineo berättar att hon blev kontaktad av en okänd kvinna redan under graviditeten. Kvinnan ställde frågor om hur många barn hon hade. Men Sara förklarade att hon och hennes man inte hade några problem att försörja sin stora familj. 

Sara beskriver hur hon besökte sjukhuset med sin nyfödda son, och att hon där blev presenterad för en socialsekreterare. 

Sara Jineo: De tog min bebis och gick in med honom. De bad om blöjor åt honom. De gick in med honom. Det var... “Du behöver inte komma in,” sa kvinnan. Socialassistenten. “Ni får inte gå in”, sa de. Det fanns en skylt: “Tillträde förbjudet.” Jag började misströsta, det hade redan gått en halvtimme. Jag frågade efter mitt barn. Det var en sjuksköterska som gick förbi. “Mitt barn är därinne med socialassistenten”, sa jag. “De säger att han är allvarligt sjuk, jag vill veta.” Hon öppnade dörren. “Här finns inget”, sa hon. De lurade mig. Jag sprang till polisen som var stationerad vid ingången. Jag sa: “Damen gick in med mitt barn och sen kom hon inte ut igen.” “Det finns inget där. Var är mitt barn?” Jag var alldeles ifrån mig. Jag hade min lilla flicka med mig. “Ni är tokiga”, sa de. “Ni är tokiga. Den här frun är inte klok.” 

Sonia Collinau Jineo: När min mamma väntade barn stickade hon barnkläder. Och jag hjälpte henna att sticka. Jag minns att jag gjorde en liten sparkdräkt. Jag hade lärt mig sticka som liten. Hon stickade en massa kläder i ull. Och jag stickade också åt honom. En dräkt som var gul upptill och blå nedtill.  

Sara Jineo: Jag gick upp till fjärde våningen. “Mitt barn föddes här”, sa jag. “Varför...Men nu säger de att han inte är här.” Det var fruktansvärt. 

Juana Collinau Jineo: Polisen gjorde en formell efterspaning. Det var därför de åkte till andra regioner och delar, för att leta efter babyn. Vissa poliser kände inte till fallet, andra gjorde det. Men polisen fick hans id-nummer och kollade upp om det hade använts här i Chile, men det har det inte. 

Sara Jineo och hennes familj tillhör ursprungsbefolkningen Mapuche. Idag vet man att många av de svenska adoptivbarnen kommer just härifrån, i Mapucheområden kring Temuco i de södra delarna av Chile. Familjen Jineo misstänker därför att Camilo befinner sig i Sverige någonstans.  

Det är en adress som dyker upp i fall efter fall, Monseñor Muller 38 i Santiago. Här skrivs många barn in före avresan till Sverige. Vi bestämmer oss för att åka dit.  

Adressen Monseñor Muller 38 leder hem till den socialsekreterare som Aja knöt till sig redan från början i Chile. Och som sedan blir en del av det nätverk som växer fram kring Aja. 

Tolk: Många av barnen kom hit innan de blev adopterade.  

Granne: Jag vet att hon var socialassistent, det är allt jag kan säga. Jag såg inget barn. 

Tolk: Ni såg aldrig till något barn? Ni hörde aldrig något spädbarn som skrek? 

Granne: Nej, nej, nej. 

Granne: Jag tror att de angav den här adressen, men barnen kom aldrig hit. 

Men adressen i Santiago som så många svenska barn har stått skrivna på har bara använts som en brevlåde-adress, innan de flögs till Sverige. I själva verket flyttas barn ibland runt på olika adresser. Vid ett tillfälle försöker chilenska myndigheter spåra var barnen verkligen bor, och en oroad Aja skriver hem till Adoptionscentrum. 

Grafik:

Santiago, 6 december 1977 

Har just fått in meddelande om att sedan i söndags försiggår en undersökning i alla hus i Barnechea. Två män – som säger sig vara från la Municipalidad – går ur hus till granne till nästboende för att fråga om man “passar barn” här och hur många man passat under året. Undersökningen har hittills berört två av våra vårdarinnor och så småningom kommer man väl hit. 

Aja 

Demonstrant: De stal våra barn. De skickade dem utomlands.  

I december 2020 samlas föräldrar som fortfarande letar efter sina barn, utanför den svenska ambassaden i Santiago. 

De är upprörda över att Sverige inte vill se sin del av ansvaret.  

Marisol Rodriguez: Just nu har vi ungefär 10 000 personer som söker. Barn, mödrar, familjer som söker. Man har inte ens gjort sig besväret att undersöka om det är sant eller ej. De talar om mänskliga rättigheter men de tillämpar dem inte. 

Sveriges hållning har länge varit att det är i Chile som utredningarna i första hand skall ske.  

Men när vi går igenom dokument från UD upptäcker vi något som överraskar oss. Redan på 1970-talet verkar chilenska myndigheter förstå att någonting är fel. Och nu ber de om namnlistor på barnen som flygs till Sverige. Aja är orolig men skriver att hennes man Carlos har kontakter med en av generalerna i juntan.

Grafik: 

Santiago den 29 september 1975 

Käraste kära mina vänner Marianne och Catharina, 

Det ska FAN ge upp nu när vi är så nära den slutliga och varaktiga lösningen på problemen. Ty så många domare och så många auktoriteter försäkrade ju att det här med internationella adoptioner inte bara var “mäkta intressant” det var liksom en liten liten möjlighet till en brygga mellan två folk./.../ 

Nu ville man dock ha reda på varifrån jag fått barnen (LISTAN) eftersom Casa Nacional inte kände till mer än sju fall....SÄG HENNE ATT HON MÅSTE LÄMNA MIG LISTAN PÅ MÅNDAG.../Man ville ha reda på var den biologiska mamman finns, om hon visste att hennes barn åkt till Sverige./../Carlos var igår hos en av sina gamla officerskamrater och talade med en kompis och god vän till general Mendoza, som idag ska ta upp situationen till diskussion med några av “de sina”./.. 

Aja 

Catharina Stackelberg: Nej, även när jag ser tillbaka, vad hade vi kunnat göra annorlunda? Vi hade ett hundraprocentigt förtroende för Aja, vad skulle jag gjort annorlunda? Det föll mig inte in, det föll oss inte in. 

Reporter: För redan i oktober 75 så skriver du ju att ”vi har aldrig riktigt fått klart för oss hur hon arbetar och under vilka former hon har fått ta emot barnen utan att vi har bara för att uttrycka det drastiskt tackat och tagit emot”. 

Catharina Stackelberg: Ja exakt och det där har jag nu, aaah, vi har ju gjort, vi hade hundraprocentigt förtroende för alla som jobbade i Chile. 

Reporter: För du skriver ju också i samma brev där 75 att Aja inte ville lämna ut en lista på var barnen kommer ifrån och att Aja säger att det är ett förtroende mellan henne och mödrarna?  

Catharina Stackelberg: Ja just det, nu kommer det tillbaka att jag skrev det till Caj Groth just det. Men det föll mig aldrig in att det var något annat än…ah.

Reporter: Men när du säger att du inte fanns varningstecken är det inte ett varningstecken ändå att ni inte visste var barnen kom ifrån och att Aja inte själv ville lämna ut listor på barnen? Att hon satt… 

Catharina Stackelberg: Nej, nej. nej, nej. Absolut, absolut, inget varningstecken. Absolut inte. 

Reporter: Och det är inget varningstecken att hon inte ville vara transparent? 

Catharina Stackelberg: Nej, nej. 

Reporter: Det var ju ändå under Pinochet och att det fanns liksom enorma övergrepp mot folket hur bekymrad var man från ert håll över att man hämtade barn från ett sånt land? 

Catharina Stackelberg: Från ett sånt land? Det var otänkbart annat än att hämta dem från ett sånt land. 

Skypemöte: 

Kvinna1: Det är ju det här som är så konstigt när man hela tiden har trott på att ens adoption har gått rätt till, men sen att få reda på såna här saker det kastar ju om ens liv helt och hållet. 

Kvinna1: Alltså i alla fall mina föräldrar har ju litat blint på Adoptionscentrum. 

Maria Diemar: Frågan är svår att lyfta, alltså, det här är svårt att lyfta, jag tror, jag känner väl själv att jag inte riktigt vet hur man ska tackla det här. Alltså var ska man vända sig? 

Man: Det är ju inte vi som ska utreda någonting, det är ju den svenska staten som ska utreda det här. Vi är ju bara vanliga, vanliga personer. 

Frågan är vilken roll svenska UD hade i allt detta. I gamla brevväxlingar ser vi hur Sveriges representant i Chile, Carl-Johan Groth, eller Caj som han kallas, engagerar sig för att hjälpa Aja. 

Grafik:

Santiago de Chile 1975-09-24 

I den chilenska kriminalpolisens internationella avdelning pågår en undersökning om Ajas förmedlingsverksamhet av adoptivbarn till Sverige. /.../Jag har idag satt henne i kontakt med en advokat som nu tar sig ann ärendet. 

Groth  

När Aja vägrar lämna ut listor över barnen som har flugits till Sverige, försöker den chilenska säkerhetstjänsten till sist att få ut passagerarlistor över barnen via SAS kontor på Santiago flygplats. På den svenska ambassaden i Chile uttrycker man oro och skriver hem till UD att skandinaviska intressen är hotade.

Grafik:

1977-06-06       

STRÄNGT FÖRTROLIGT   

Broder,  

Som du kanske känner till är det en ström av barn som i Adoptionscentrums (AC) regi – genom platsrepresentanten fru [Aja] – förs över till Sverige.

Fru [Aja], som är rädd att en plötslig husundersökning kunde frånhända henne material som hon skulle behöva om hon måste bevisa att verksamheten alltid skötts fullt legalt, har nu fått deponera en del dokument och pengar (mest resecheckar) på ambassaden. 

Peder Hammarskjöld 

Och trafiken med småbarn från Chile till Sverige bara fortsätter. Hur många av adoptionerna som gått rätt till, är det ingen som vet. 

Grafik:

1973: 1 

1974: 16 

1975: 97 

1976: 199 

1977: 207 

1978: 213 

1979: 201 

1980: 165 

1981: 175 

1982: 121 

David Henningson: Vi var ju de enda mörka barnen i området och barn är väl inte alltid så snälla mot varandra utan upptäcker ganska fort att de här är några som ser annorlunda ut. Så han blev utsatt för mobbing på ett annat sätt än vad jag blev. Därför att jag sa ifrån på en gång så att, och han gjorde inte det. 

Gabriel Henningson: Ja, vad ska man säga... Det har ju inte varit friktionsfritt att vara chilenare i Sverige om man säger så, även om jag ändå känt mig väldigt stark, starkt svensk. 

Bo Henningson: När han började skolan sen så blev han ju så oerhört mobbad. Det var en som skulle bjuda till ett barnkalas och så stod de uppställda framför i, klassrummet och så fick alla inbjudan utom Gabriel och går man i första klass så är man alltså knappt sju år gammal och man får inte inbjudan när alla de andra får. Det kan jag. Alltså jag orkar knappt berätta om det. 

Bo Henningson: Och det pågick... 

Gudrun Henningson: Det är ju fel på föräldrarna. 

Bo Henningson: Jag borde kunnat kört honom till skolan. Jag kunde ju ha börjat senare och kört honom så han slapp gå. 

Bo Henningson: David försvarade ju Gabriel när han kunde. 

Gudrun Henningson: Naturligtvis. 

Dotter: Kan jag också få en. 

David: Du skall få det också, men vi skall ta tänderna först 

David: Åhhhh, brrrrrr, så, och så tar vi den, brrrrr, så, nöjd? 

David: God natt, god natt.

Efter att David har hittat kontaktuppgifter till sin biologiska mamma, får han nu hjälp av en anhörigorganisation nere i Chile som skall försöka kontakta henne. 

David Henningson: Jag kommer ihåg när de ringde för först ville jag inte liksom, för jag, jag tvekade att ta upp luren först för att jag ville inte ha ett dåligt besked kommer jag ihåg för det kunde mycket väl ha varit så att det var det och att de inte hade lyckats med, jag tänkte äh jag måste svara i alla fall. När de ringde till henne och tog kontakt med henne så blev hon jättearg och undrade vad det här var för människor som hade ringt henne om en sån här sak. Ingenting man skojar om, ingenting sånt här mina barn är döda. Hon hade väl, ja hon hade på ren svenska bett de dra åt helvete och slängt på luren helt enkelt. 

David får kontakt med en syster nere i Chile, som förklarar för mamman att han inte är någon bedragare. 

David Henningson: Och sedan hade hon pratat med henne. Och så hade hon lugnat ner sig. Och så hade hon fått se en bild på mig då som jag hade skickat över och då rasade hennes värld därför att jag var så otroligt lik hennes pappa. Så att vi fick det här samtalet i alla fall. Alltså det första som hände var egentligen att vi var helt tysta, det, alltså tystnaden var total kan man säga vi satt bara och titta på varandra egentligen. Rätt lång tid. Och jag vet att jag tänkte, det första jag tänkte när jag såg henne och den här biten då, så även, jag tänkte under tiden så tänkte jag att jag måste till Chile, jag måste dit nu. 

Efter att Maria Diemar har hittat sin familj, och fått höra mammans historia, om hur hon som ett fattigt hembiträde som varken kunde läsa eller skriva, blev fråntagen sin dotter, bestämmer hon sig för att kolla upp sin svenska adoptivbror Daniels historia. När de får tag på Daniels mamma uppdagas ytterligare en tragedi. 

Maria Diemar: Hon var ensamstående då och pluggade på universitetet och hon skulle föda och ja det var en lång förlossning men han föddes liksom halv tolv på kvällen och de fick lite tid tillsammans men att barnen sov i en annan sal på den tiden så att han togs ut till en annan sal och dagen efter så att de var tillsammans dagen efter och sen skulle han sova i den här salen igen nästa natt och på morgonen att de kommer de in och säger att han är död. Så när vi får tag i Daniels mamma så är ju total chock, alltså hon bryter ihop och är i chock för han har ju varit död i 41 år... alltså han har varit död, så jättechockad, och ledsen, och glad och arg. Alltså allt. 

I september 2018 reser Maria Diemar till Chile för att söka fler svar. Där blir hon inbjuden för att tala inför parlamentet. 

Ana Maria Olivares:  Jag vill presentera Maria Diemar.  

Maria Diemar: Tack för att ni tar emot mig. Jag heter  Maria Diemar. 

Kort därefter fattas beslutet om att starta en parlamentarisk utredning av adoptionerna i Chile.

Maria Diemar: När jag kommer hem, jag landar och sen bara mail, jag mailar politiker i Sverige liksom berättar om vad jag har varit med om och liksom hur ser ni på det här i Sverige, det kändes lite svårt att maila till Moderaterna till exempel då på grund av att det är Ulf Kristersson då som inte kanske gjorde så mycket åt det här tidigare så vi mailar till fem eller sex partier men det är liksom två som svarar, Vänsterpartiet och Centerpartiet. 

Jon Thorbjörnson: Jag har ju sett SVT:s nyhetsrapportering och man satt hemma i tv-soffan och knöt handen och kände varför gör ingen någonting? Ja, jag lämnade in en skriftlig fråga, jag tror det var sent hösten 2018 eller runt årsskiftet, och nu har vi en ny motion som är inlämnad och kommer behandlas under våren 2021. 

Riksdagen 22 okt 2020 

Jon Thorbjörnson: Tack fru talman min fråga till statsrådet Hallengren, 2018 uppmärksammade SVT Nyheter de misstänkta oegentligheterna vid adoptionerna från Chile på 70-, 80-talen från Pinochets militärdiktatur adopterades 2000 barn till vårdnadshavare i Sverige. I Chile har man gjort en parlamentarisk utredning av dessa adoptioner och det är ingen munter läsning. 

Boris Barrera: Enligt vår utredning var det framför allt två typer av oegentligheter som upprepades. Det första hade med sjukhusen att göra, när personerna i fråga skulle föda, när de hade fött sin son eller sin dotter sa de till mödrarna att deras barn hade dött, men de lät dem inte se dem. Utan de sa att barnet hade dött och att kroppen skulle användas för studier. Därför kan man inte påstå att det var enstaka fall för det skedde på många sjukhus och på samma sätt. Man sa till mamman, oftast en fattig mamma, en fattig mamma som inte hade möjlighet att klaga eller kräva något. En socialassistent kom och tog barnen ifrån dem på grund av ekonomiska problem tillexempel. De omhändertog barnet men sen såg de till att de förlorade kontakten, så att säga. De hittade på saker för att familjen inte skulle kunna hälsa på barnet. De kunde flytta barnet till ett barnhem längre bort eller säga att det var sjukt. Sen gick socialarbetaren till domstolen och sa att barnet blivit övergivet. 

Riksdagen 22 okt 2020

Jon Thorbjörnson: I Chile har man också startat en brottsutredning där 600 svenska barn ingår.  Barn har försvunnit i Chile och hamnat i Sverige. De inblandade förtjänar att få svar och upprättelse. Även från svenskt håll. Varför vill ministern inte utreda och klargöra Sveriges roll i de uppmärksammade adoptionerna från Chile.  

Talman: Tack så mycket, Lena Hallengren, varsågod. 

Lena Hallengren: Tack fru Talman, tack så mycket Jon Thorbjörnsson för frågan. Ja det är en ju en förfärlig historia som rullas upp, där Sverige förekommer, liksom många andra länder. Det är naturligtvis väldigt välkommet att Chile tar det här på så allvar för det är de som sitter på merparten utav dokumentationen och informationen  

Boris Barrera: Jag anser att den svenska staten har samma ansvar som den chilenska. För att det här skulle kunna ske måste båda parter vara överens. Här såg man till att barnen kunde åka, men där såg man till att de togs emot. Det har skett brott. Och de brotten möjliggjordes genom att det i Sverige fanns en organisation som tog emot de här barnen för adoption. Därför är det oroande, som jag hela tiden sagt att man i Sverige inte ser det här som allvarligt.

Riksdagen 21 januari 2021

Jon Thorbjörnson: Herr Talman, min fråga till statsrådet Hallengren, nästan tre år har gått sedan nyheten om de oegentligheterna kring adoptionerna från 70- och 80-talen, Sveriges regering har ännu inte gjort någonting för att ta reda på hur dessa adoptioner har hanterats i Sverige.

Lena Hallengren: Ja tack herr Talman och tack Jon Thorbjörnson för frågan. Jag minns inte hur många veckor sedan det var som vi hade motsvarande diskussion och jag skall säga till Jon att så mycket har inte hänt sedan frågan ställdes förra gången. 

Boris Barrera: Det är många som är nära att dö. Många mödrar som hela livet sökt sina barn. Nu är de till åren, de är gamla och kommer att dö utan att få veta vad som hände med deras barn. 

Reporter: Vad fruktar du mest? 

Boris Barrera: Det värsta skulle vara att de som var inblandade börjar dö. 

Den parlamentariska utredningen kom fram till att en anmälan mot staten för systematisk kränkning av de mänskliga rättigheterna är välgrundad. I dag pågår också den brottsutredning som utreder misstänkta brott mot mänskligheten. Och en specialgrupp inom polisen har bildats.

Mario Vásquez Rubilar: Den inleddes i januari 2019, Sedan dess har vi vidtagit en rad åtgärder för att få fram information från sjukhus, barnhem och andra institutioner som hade att göra med det som hände med barnen under den aktuella tiden.  

Brottsutredningen har också skickat över information till den svenska tillsynsmyndigheten för adoptioner, MFOF, kring hur många svenska adoptivbarn som för tillfället förekommer i utredningen. 

Grafik:

With regard to the systematised cases to Sweden, we can point out that we currently have 630 cases, of which 615 are recorded as having been processed through Adoptioncentrum. 

Utredarna har också sett något som kan beskrivas som ett snabbspår – många barn fördes ut till Sverige, redan efter någon vecka. Detta trots att det fanns lagar och regler i Chile redan på den tiden, som reglerade detta.

Mario Vásquez Rubilar: Ur rättslig synvinkel har Chile varit väldigt strikt när det gäller adoptioner. Under den tid som intresserar oss från 1960 och fram till 1999 fanns det två adoptionslagar var och en med specifika krav och regler. Dessutom krävdes det en fosterhemstid. En prövotid om minst två år. 

Det skall visa sig att de chilenska barnen fördes in i Sverige som fosterhemsplaceringar som ett sätt att komma runt Chiles adoptionslagar. För att få ut barnen ur landet, skrevs ansvaret för barnen tillfälligt över på Aja av chilenska domstolar, i de fall som vi har haft insyn i. När adoptionen senare prövades, var det i ett land på andra sidan jorden. De biologiska föräldrarna kontaktades inte. 

Mario Vásquez Rubilar: Det förekom oegentligheter både i fråga om hur de togs ifrån sina familjer och hur de fördes ut ur landet. 

Polisen i Chile har gjort tillslag, för att säkra utredningsmaterial. 

Mario Vásquez Rubilar: Det är inte fullständiga dokument utan registerkort eller pärmar som sköttes av en socialassistent som arbetade direkt med Adoptionscentrum. De ansvariga på Adoptionscentrum kanske har mer information men på grund av domstolarnas jurisdiktionsområde slutar våra befogenheter vid Chiles gräns.

Reporter: Skulle det kunna skada er utredning om Sverige startade en egen utredning?  

Mario Vásquez Rubilar: Nej det vore idealistiskt. Det vore idealiskt om man i ursprungslandet utredde hur barnen fördes ut och om man även i mottagarlandet såg behovet av att utreda hur de kom dit. Det skulle betyda mycket att få den hjälpen. Att få veta att man har inlett en utredning i Sverige.   

Hemma i Sverige växer frustrationen.  

Skypemöte: 

Kvinna 1: Jag tror att hade vi blivit stulna på gatan här eller på BB här då hade det låtit på ett annat sätt. 

Maria Diemar: Det har gått två år, men vad händer, det händer ingenting. Ingenting händer. 

Kvinna: Det brott som begås mot oss är ingenting som Sverige vill hjälpa oss med. Då tillhör vi inte Sverige, då kan vi åka hem igen och ta reda på sakerna där nere.

Röst: Hur känns det älskling? Vänta lite, vänta lite, vi hinner inte med. 

David Henningson: Det känns som att vi aldrig kommer ut  

Röst: David, vi hinner inte med dig.  

Röst: Min bror! 

Episod 4: Förlorade år

Gabriel: Det här har jag skjutit ifrån mig i hela mitt liv. Helt plötsligt så kände jag att, jag måste ta i detta. Jag har inte velat ta i det med tång ens. Vad gör jag nu? 

Reporter: Här är nummer 1874... Kan det vara här? Vilket stort hus! 

Reporter: Vi söker Aja ***.

Fd granne: Hon bor inte här längre. Det var längesen.

Reporter: Är det ingen som har hennes nya adress?

Fd granne: Hon bor i närheten, men jag vet inte var. Jag tror det är nära ***.

Reporter: Har du haft kontakt med Aja sen allt det här kom upp i dag, alltså har du...

Catharina Stackelberg: Nej, nej. Nej. Det har jag inte.

Reporter: Finns det någonting som du skulle vilja fråga henne om?

Catharina Stackelberg: Nej, nej, nej. Jag har fortfarande ett enormt förtroende för Aja.

Genom åren förmedlar Adoptionscentrum över 2000 barn från Chile. Själva ser de sig som pionjärer i landet. Så hur kommer det sig att Sverige blir först med att ha en adoptionsorganisation på plats i Chile?

Vi vill försöka förstå Ajas engagemang. Vad var det som drev henne under alla dessa år?

Under många år kommer hon viga sitt liv åt att hjälpa barnlösa svenska par, att få barn.

Bo Henningson: Och där är de två stycken lusse...

Gudrun Henningson: Ja, vad fint. David håller lillebror i handen.

Bo Henningson: Ja, det är fint. Och där är Toka och Gabbe.

Gudrun Henningson: Ja, det var ju valpen.

Det skall visa sig att det finns en personlig historia bakom det allra första barnet som Aja flyger ut med från Chile. 

1973 inkommer det en ansökan till en tingsrätt i Sverige. Ett par uppger att de har en flicka boende hos sig sedan ett och ett halvt år tillbaka. De önskar nu adoptera henne.

Grafik:

“Ifrågavarande barn har vistats i vårt hem sedan den 8/7 1971 och vi har under tiden blivit allt mer fästade vid henne och betraktar henne redan såsom vår egen dotter.”

Men tingsrätten har invändningar. Svensk lag kräver samtycke från de biologiska föräldrarna om föräldrarna går att hitta.

Grafik:

“Något samtycke synes ej ha lämnats i detta fall. Enligt företagen barnavårdsutredning synes ej heller de biologiska föräldrarna vara okända.”

Paret som vill adoptera flickan svarar att det hela måste vara ett missförstånd. Domstolen väljer att lita på att de biologiska föräldrarna inte går att spåra och godkänner adoptionen.

Av ansökningshandlingarna framgår det att det är Aja som har flugit in med flickan till Sverige. Det första barnet som Aja hämtar – är alltså ett barn som hon hämtar åt en närstående.

Ana Maria Olivares: Hon gick till Nationella barnhuset och gjorde efterforskningar. Det ledde henne till Telma ***. Och Telma *** sa att hon kunde hjälpa henne.

Det som börjar som en personlig angelägenhet för Aja växer till något större. I Chile bygger Aja genom åren upp ett nätverk med bland annat socialsekreterare, läkare, och domare – som domaren Tatiana vid barn- och ungdomsdomstolen i Temuco.

Grafik:

Santiago, lördagen den 16 december  

Dessutom åker Carlos och jag under cirka sju dagar mellan jul och nyår ut på landet söderut och skall då ta kontakt med så många inrättningar av typ barnhem och sjukhus vi kan. Och eftersom Carlos xxxx tidigare var officer vid den sk carabineros-kåren så har han kontakter med ngn eller ngra officiella personer i snart sagt varenda liten by. Jag anser det rent otroligt att vi inte skall kunna hitta två små babies, som skulle må bra att få flytta till Sverige.

Eran Aja

Ana Maria Olivares: Hon visade att det går att föra ut barn inom några dagar. Att det går att upprätta ett nätverk för att kontinuerligt föra ut barn utan problem.

Närstående: Det var pang bom så kom det en pyttebebis, och det var många runt omkring dem som fick sådana här små bebisar.

Vi talar med en person som ingick i den umgängeskrets som fanns kring Aja och hennes närstående i Sverige när de första barnen kom.

Närstående: Det var liksom nära, nära, nära relationer så det var inte bara någon sådan hära, nära yrkes, utan det var att de umgicks, och ja umgicks, och ja de var nära vänner. Sedan vet jag ju att det var Gud och alla som flög barn alltså, även hennes barn var ju eskorter till barn och de var inte så jäkla gamla så alla verkade användas som eskorter till barnen.

Aja har hittat ett sätt att få ut barn från Chile. Den metod som används vid den allra första adoptionen, blir nu en modell för andra.

Grafik: Fullmakt

Senare kommer också andra länder som etablerar sig i Chile, att kopiera Ajas sätt att jobba.

Johan Högberg: Ibland när barn kommer till världen så blir det inte som det var tänkt och föräldrar som i praktiken inte kan vara föräldrar trots att de vill det eller i extrema fallet kan det vara barn som behöver skiljas från sina föräldrar för att det är barnets bästa.

Reporter: Det var aldrig så att AC kände att det kunde vara problematiskt om det inte fanns samtycke från föräldrar?

Kerstin Gedung: Men det är ju faktiskt så att det händer ganska ofta att föräldrarätten tas ifrån föräldrar i olika länder och i Sverige också så att det framgår av dokumentationen om man läser akter från, eller handlingar så, så ser man ibland att föräldrar faktiskt inte vill det eller bedöms som inte lämpliga.

David sattes på ett flygplan till Sverige när han var tre år gammal. Nu landar han på samma flygplats.

David: Det känns som om vi aldrig kommer ut. 

Kvinna: David! Vi hänger inte med dig.

Kvinna: Och mamma.

Damari Jimenez Orellana: David. Min bror!

Gabriel Henningson: Vi var alltså dödförklarade för henne men i själva verket så satt vi på ett, ja så bodde vi i Sverige. Det var ju inte så himla lätt för mig att vakna upp till det efter 40 år, oj nu skall jag ta ställning till att jag har, förutom mina föräldrar som börjar bli åldriga och kanske i sin tur behöver stöd och hjälp, så som de har ju gett mig livet, och det är min tur att pitcha in för dem, känner jag. Så har jag en mamma i Chile att ta hänsyn till också vilket jag gärna gör. Men...

Fridens kapell det var Gabriel. Ja hon står här, hon står på en katafalk.

Kerstin Gedung: Jag kan inte föreställa mig ens hur svårt det här måste ha vart att bygga upp en verksamhet i länder ute i världen när kunskapen i samhället var låg vad det gäller internationella adoptioner och man också samtidigt byggde infrastrukturen, dvs det legala, det etiska runt processerna det var ju verkligen ett fantastiskt arbete i många stycke.

Vi fortsätter att söka Aja. Idag är hon en äldre kvinna, och det finns uppgifter om att hon är sjuklig. Tidigare har hon lämnat in en stämningsansökan mot en chilensk tv-kanal som har rapporterat om de stulna barnen, för att hon inte har fått framlägga sin version.

Reporter: Hallå?

Vi försöker nu komma i kontakt med Aja, via hennes exman Carlos, som ofta nämns i breven, som någon som hade viktiga kontakter inom juntan.

Reporter: Kan vi ringa från din telefon, så det blir ett chilenskt nummer?

Carlos: Hallå?

Tolk: God dag. Är det Carlos ***?

Carlos: Ja

Tolk: Jag skulle vilja tala med er om en sak. Jag sitter här med Lena. Och Lena skulle vilja ställa några frågor.

Reporter: Jag är så glad att prata med dig. Jag behöver komma i kontakt med Aja eller någon i hennes närhet. Vi har viktiga uppgifter.

Carlos: Jag var visserligen gift med henne, men vi separerade för många år sen. Det enda jag kan säga är att allt gjordes korrekt och enligt chilensk lag, med Adoptionscentrum, punkt slut. Hon var representant för det internationella svenska centret. Det gjordes aldrig några oegentliga adoptioner. Om nån mamma påstår att de tog barnet ifrån henne, att de stal det eller nåt så ljuger hon.

Det är genom Ajas personliga brev genom åren, som man får en liten inblick i hur adoptionsverksamheten kunde fungera på plats i Chile. I breven finns också tecken på att pengar ibland är inblandade i adoptionerna. Efter ett besök på det statliga barnhemmet skriver Aja hem till Sverige. 

Grafik:

Santiago den 17 januari 1973

Sen jag sist skrev har jag varit på Casa Nacional vid flera tillfallen – en gång för att bli utskälld av ngt slags socialassistentschef, som kände sig grymt förolämpad, dels för att “jag talat om att jag fått betala 150 dollars vid de båda föregående adoptionerna”, dels för att jag “gått vid sidan av den vanliga vägen”.

Hälsningar, Aja

Genom åren har Adoptionscentrum också haft en egen biståndsverksamhet. Bland annat har man samlat in pengar från adoptivföräldrar. Pengarna har samlats in av en lokalavdelning på Adoptionscentrum.

Grafik:

Skall vi även denna gång ställa 25.000 kronor som mål? Ja, varför inte. Om det sedan blir mera så dessto bättre. Snälla, snälla ni, hjälp oss/..../Vi tar oss friheten skicka med ett inbetalningskort för Tatianaprojektet. Låt det komma till användning och glöm inte skriva “Tatianaprojektet” på talongen.

Även Torsten tillhör de adoptivföräldrar som har varit med och betalat in pengar till Adoptionscentrums biståndsverksamhet. 

Torsten Haggren: Och det har vi varit med och betalat? Vad pengar de har samlat in alltså. Otroligt mycket. Nej men vad är detta? Vem är denna Tatiana? Vem är det?

Tatiana är inte vem som helst. Hon är den domare som Adoptionscentrum kallar för “sin ungdomsdomare” i Temuco, som godkänner adoptioner. Idag är domaren Tatiana pensionerad. Vi söker henne därför i hennes hem.

Tolk: Hallå? 

Tatiana: Goddag, vem söker ni?

Tolk: Jag söker Tatiana, vi är från ett svenskt tv-bolag SVT.

Tatiana: Nej, jag ger inga intervjuer.

Tolk: Hur sa?

Tatiana: Jag ger inga intervjuer.

Tolk: Varför inte?

Tolk: Två minuter, det är viktigt att vi får prata med henne, så att hon kan förklara.

Reporter: Eller åtminstone kommentera.

Man: Hon är sjuk.

Reporter: Vi vill bara höra hennes version.

Man: Hon vill inte prata med nån.

Man: Adjö.

Tolk: Kan vi mejla henne?

Hur kontrollerade Adoptionscentrum vart pengarna till projekt som Tatianaprojektet tog vägen – att insamlingarna gick till bistånd och inget annat?

När vi ställer frågan idag, svarar Adoptionscentrum:

Grafik:

”Detta har varit enskilda medlemmars initiativ, skilt från Adoptionscentrums centrala biståndsverksamhet.”

Redan 2003 presenterades en statlig utredning som hade identifierat en rad brister i den svenska adoptionsförmedlingen. Annika Nilsson var statlig utredare.

Annika Nilsson: I våra förslag som vi lägger, är ju att samhället ska ställa tydligare krav på de förmedlande organisationerna. Vi tyckte att staten tog ett lite för litet ansvar i det.

Utredningen ser risker med att adoptera från länder med korruption och inre oroligheter. Och de varnar för att biståndspengar i adoptionsverksamhet kan öka risken för att barn blir en handelsvara.

Annika Nilsson: Det var inte tillräckligt transparens. Vi kunde inte heller riktigt följa alla pengarna och vi kunde inte se liksom spåren och det var väl därför vi också la ett förslag att man skulle redovisa till myndigheten de faktiska kostnaderna för adoption. Men det väckte ju väldigt mycket känslor det förslaget som vi la som jag tyckte var ganska modest om jag får säga så.

En som riktar skarp kritik mot den statliga utredningens förslag om hårdare krav är Ulf Kristersson som då är ordförande för Adoptionscentrum. Ulf Kristersson menar att det blir barnen som kommer i kläm, i väntan på en bättre värld.

I en debattartikel i Dagens Nyheter i oktober 2003, redogör han för en beräkning som Adoptionscentrum har gjort.

Grafik:

“Sverige stängs nästan helt för adoptioner”

“Resultatet är förödande. Av de knappt 700 barn som fick svenska föräldrar genom oss förra året skulle sammantaget 37 barn ha fått komma till Sverige om utredningens förslag varit lag.” 

Arkiv, Ulf Kristersson: Och där sätter de upp sådana krav som i praktiken skulle, att då skulle alla de här länderna som vi samarbetar med falla helt enkelt, då skulle vi inte tillåtas arbeta med. Om man i praktiken tar bort 95 procent då har man en avsikt, då vill man egentligen stoppa detta.

Vi söker Ulf Kristersson för en intervju. Han var inte bara ordförande för adoptionscentrum, när de avfärdade de tidiga uppgifterna om oegentligheter i Chile. Han var också en tung kritiker av den statliga utredningen. Hur ser han på det idag – borde man lyssnat mer på utredarens oro? Efter att vi har skickat över våra frågor till Ulf Kristersson får vi veta att det inte blir någon intervju.

Siri Steijer, pressekreterare Ulf Kristersson: Det här är mitt beslut, som hans pressekreterare.

Reporter: Har Ulf Kristersson fått ta del av de frågor som vi har mejlat över till er efter att ni bad om dem?

Pressekreterare: Det är jag som har fattat det här beslutet.

Reporter: Men har Ulf Kristersson fått ta del av frågorna som vi skickade över, de detaljerade?

Pressekreterare: Det tänker jag inte kommentera.

Reporter: Du kan inte kommentera om Ulf Kristersson har fått se frågorna som ni bad oss skicka över som vi sen skickade över?

Pressekreterare: Jag tänker inte kommentera det nej.

David Henningson: Det var som att alla år hade försvunnit på något sätt här. Nu var vi här och det var här jag skulle vara. Det var ju mamma, alltså det var... hon kallade mig för Manuel. Nej, det var inte David utan det var Manuel. För henne är jag Manuel Jesús.

Gabriel Henningson: Jag blir väldigt avvaktande, min bror kastar sig in i det här med hull och hår liksom, han ska dit. Han vill dit så fort som möjligt, han vill träffa mamma. Medan jag är med nej, vill jag det? Nej, det vill jag nog inte... Varför ska jag det? Men så känner man att det är ju ändå mamma liksom. Jag får väl ge det en chans.

Gabriel: Mamma! Kolla kameran. Vinka!

Antonia: Varför ser de så långt borta ut? Jag vänder på mobilen. Såja!

Gabriel: Hej mamma!

Antonia: Hej älskling!

Antonia: Hur mår du?

Gabriel: Jag mår bra!

Antonia Orellana Gatica: Jag började ha kontakt med Gabriel. Han undvek mig mycket. Han hade alltid nåt han måste göra, han måste arbeta. Han undvek mig. För han kände att han blivit övergiven. Jag tyckte inte att jag förtjänade det, för det var inte mitt fel. Jag var bara ännu ett offer för det som hade hänt. Det gjorde ont men jag måste godta det för han fick en annan mamma. Han växte upp med dem som blev hans mamma och pappa. Så jag kunde inte klandra honom. Inte kräva något av någon av dem två.

Gabriel Henningson: När jag kom till Chile nu så jag var ju sjuk när jag kom dit, jag hade hög feber och det var typ värktabletter som höll ihop mig så att första dagarna så låg jag till sängs men hon tyckte, hon älskade att få ta hand om oss eller ta hand om mig. Hon kom med frukt och hon kom med vatten och hon kom med allt. Det var bara mamma jag behöver. En sekund senare så var hon där, hon tog igen det här då att få pyssla om sin son.

Isaac Jimenez, bror: Mamma har förändrats. Ibland blir jag ledsen när jag tänker på allt som har hänt, det hon har berättat. Men det gör mig glad att se henne prata med dem. Hon är glad på ett ovanligt sätt. Det är fint.

Reporter: Hur känns det att ha fått två nya bröder i din ålder?

Isaac Jimenez, bror: Jag hade tyckt om att ha nån som kunde vägleda och lära mig. Jag har systrar, men det är inte samma sak som att ha en bror. Man pratar inte om samma saker. Allt är annorlunda. Min mamma betyder allt för mig. Hon har alltid gett oss allt hon har kunnat. Inte allt man vill ha som liten, men hon och pappa har gjort stora uppoffringar för att ge oss allt de kunnat. Och det räcker för mig. Det är allt.

Gabriel Henningson: De har inte det livet som jag var rädd att jag skulle fått. Jag har liksom målat henne i väldigt svart färg under hela min uppväxt. Jag är jag ju givetvis är jag ju förbannad över att jag blev lurad. Det är ju som en stor mörkläggning, det är väl ingen av dem som kan ha varit inblandade kan ju någonsin i sin vildaste fantasi ha tänkt sig att de här barnen kommer om 40 år att ta reda på vad som har hänt. Men nu har jag begåvats med en bror som har en helt annan uppfattning, som har tyckt att gräv inte, utan gräv så jävla djupt som det bara går, och inte gett sig.

Det finns fortfarande många frågor som inte fått svar, kring hur David och Gabriel omhändertogs i Chile. Antonia har lyckats få ut ytterligare dokument från myndigheterna i Chile under våren, men uppgifterna är motstridiga, och det finns fortfarande många frågetecken kring hur pojkarna hamnade hos Aja.

Reporter: Skäms du fortfarande över att det står Lota i ditt pass?

Gabriel Henningson: Nej, tvärtom. Jag har en identitet att vara stolt över. Jag ser mig som chilenare och svensk. Jag skäms inte en sekund över att jag är chilenare längre.

Bo Henningson: När de hittade henne då kände jag såhär: vad är jag nu då? Jag är inte barnens far, ja det är jag, jag är adoptivpappa det är jag alltid  Men det är ändå så att jaha det finns en farfar någon annanstans vad är jag nu?

Nu i efterhand kan man ju då fråga sig kunde ni inte förstått att det och det var fel eller något sådant här men det gör man inte när man väntar på två barn och blir jätteglad och hela hemmet fylldes av barn. Alltså man upplevde ett liv som vi aldrig hade upplevt. Det är klart när det stod i brevet att de hade hittat Gabriel på en kyrktrappa ja hade man analyserat det så hade man kunnat sagt ja men hur visste de då vilken familj det var?

Vi har två barn. De är, Gabriel och David är våra barn punkt slut.

Skall jag acceptera att vara Facebookvän med människor som jag inte vet vad de är? Problemet med Facebook är att...

David Henningson: Just det här när du skriver något, är det här rätt bra, om du inte vill lägga upp en bild alltid, men kanske det här, det har hänt något roligt, jag känner mig glad...

Under tiden som vi arbetar med reportaget har vi kontakt med Adoptionscentrum vid flera tillfällen. Vi har blivit lovade en andra intervju när hela vårt arbete är klart, så att de skall kunna bemöta den kritik som framkommer i vår granskning.

Men när det blir dags för den avtalade intervjun, meddelar Adoptionscentrum att den inte blir av.

Kerstin Gedung: Vi diskuterade det här i styrelsen och det här är det beslutet som fattades på styrelsen igår.

Reporter: Jag bara tänker ni ändå att ni är en stor organisation som många har ett enormt förtroende för, och ni har i alla dessa år gått i god för att man kan lita på att allting har gått rätt till och att ni har haft kontroll, tycker du själv att det här känns som ett ansvarsfullt sätt att agera?

Kerstin Gedung: Ja det tycker jag, vi har ansvar för våra medlemmar, för de adopterade, för de adoptivfamiljerna som vi jobbar med. Vi anser att det här är bäst för våra medlemmar, det bästa sättet att hantera det här på. Du får gärna skriva ett mejl till mig, tack så mycket hej då.

Reporter: Men vad har förändrats?

Veckan efter kommer det ett mejl från Adoptionscentrum, där de upprepar att det inte blir någon tv-intervju, med möjlighet att ställa följdfrågor. Vi får nöja oss med skriftliga svar.

Grafik:

“Under de år vi arbetat med dessa frågor i Chile har det inte framkommit någonting som tyder på att det förekommit brottslig verksamhet. Däremot har vi stött på berättelser om att biologiska mödrar blivit utsatta för mycket olämpliga påtryckningar från familj, samhälle och kyrka.”

På vår fråga, om hur de ser på sitt ansvar för de människor som idag känner sig lurade, och som litade på Adoptionscentrum svarar de i ett mejl:

Grafik:

“Det är djupt tragiska livsöden som beskrivs och vi vill självklart också ha klarhet i vad som hände i Chile, och på vilket sätt chilenska myndigheter och domstolar kan ha brustit i sitt arbete. Skulle utredningen komma fram till att vår medarbetare agerat olämpligt eller olagligt utifrån den tidens lagar och regler, får vi ta ställning till det då.”

Adoptionscentrum skriver att det var domstolarna i Chile som ansvarade för att en tillräcklig utredning av barnen gjorts. Detta ansvar låg inte på Aja, skriver man.

Vi har fortsatt söka Aja för att höra hennes version. Vad visste hon om alla dessa barn som flögs till Sverige. Vi vet att det finns barn, som hon förmedlade, där mödrarna hade gett upp barnen frivilligt.

Idag finns det över 600 svenska fall i den chilenska brottsutredningen, och i 108 av dessa fall pågår en förundersökning.

I början av juni gör vi ett sista försök att kontakta Aja, och till slut hittar vi hennes nuvarande adress. I dag bor hon i ett bostadsområde bakom grindar med vakter.

Reporter: Hej, hur står det till?

Reporter: Jag har ett brev till XXX.

Vakt: Vad heter ni?

Reporter: Jag heter Joan.

Vakt: God dag det är en señorita Joan som har ett brev till frun som ni kan hämta.

Vakt: Javisst, okej tack.

Vakt: Nej det gick absolut inte!

Tolk: Inte? Får jag prata med henne, för...?

Vi kommer inte längre än så här. Aja vill inte prata med oss. Men i en tidigare stämningsansökan från 2018, ger hon sin bild av åren då hon arbetade för Adoptionscentrum.

Grafik:

Chile på 70-talet var inte på något sätt likt dagens Chile.

Barnen fick väldigt lite hjälp från staten och många av dem levde under urusla förhållanden, med allvarlig brist på mat och med mycket dystra framtidsutsikter.

Jag hade aldrig kontakt med adoptivbarnenens biologiska föräldrar.

Jag fick månadslön av Adoptionscentrum. Den varierade över tid, men det var aldrig min familjs huvudsakliga inkomstkälla, än mindre något som lade grund för framtida förmögenheter.

Barnen som kom till Sverige har fått det bra, de lever ett bra liv, har familjer och en lovande framtid.

Jag avslutade mitt arbete övertygad om att vi gjort en djupt humanitär insats. 

Enligt Adoptionscentrum har de bett den svenska tillsynsmyndigheten, MFOF, Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd, om att få bli utredda. De har också bett staten att ta över ansvaret för de adopterades adoptionshandlingar. Men svaret har varit att det inte ingår i tillsynsmyndighetens uppdrag.

Enligt MFOF meddelade de också regeringen redan 2018 – att de anser att staten bör utreda vilka åtgärder som bör vidtas i frågan.

Även om ett tungt ansvar vilar på Chile, där chilenska domstolar gick i god för att barnens papper var i ordning, spelade Sverige en central roll.

Så var är den svenska staten i allt detta?

Maria Diemar: Det är många som också kontaktar oss som liksom hur får jag tag i min dokumentation, jag vill inte kontakta AC hur gör jag nu? Alltså du skall fråga en organisation som har jobbat på det här sättet. Liksom du ska fråga en organisation som liksom har jobbat på det här sättet och be dem om svar. Alltså det är så absurt, det måste vara någon tredje instans, alltså det kan inte ligga på oss som också är en förening som vi försöker såklart göra vårt bästa och hjälpa till allt vi kan fördelen är ju att det är så många i samma situation tyvärr, alltså det är både tragiskt men också en styrka och man möts i det här.

Maria Diemar: Åh jag skall stänga av.

Adoptionscentrum är en ideell intresseorganisation, som till stor del har drivits av engagerade adoptivföräldrar. Under åren har de förmedlat över 25 000 barn, och idag finns det misstankar om oegentligheter i fler länder än Chile.

Våren 2021 publicerar Dagens Nyheter en granskning av internationella adoptioner i stort. Socialminister Lena Hallengren svarar nu plötsligt att regeringen öppnar för en svensk översyn i frågan. Vad utredningen skall innehålla kan ministern inte svara på förrän efter sommaren, mer än att man kommer att titta på alla adoptionsländer.

Antonia Orellana Gatica: Vem ger mig tillbaka mina barn nu? De drygt 40 åren som stals från mig? Frågade den svenska staten varifrån barnen kom ifrån? Gjorde de nåt för att försäkra sig om att barnen kunde adopteras? Frågade de sig om barnen fördes ut på laglig väg ur landet?

Reporter: Den här frågan har ju varit känd sen flera år tillbaka. Varför har ni under alla dessa år hela tiden hänvisat till att ni vill avvakta den chilenska utredningen istället för att man har tittat på det svenska ansvaret?

Lena Hallengren: Till en början trodde man att det kanske skulle pågå ett par års tid, nu är det tydligt att det är nästan oöverskådlig tid som den här utredningen kommer att pågå och därför behöver vi se till att göra en egen utredning.

Reporter: När vi talar med utredarna i Chile så säger de till oss att tiden är oerhört viktig här eftersom många både offer och förövare är väldigt gamla, att skräckscenariot är att de inblandade hinner dö innan man hinner få svar. Vad tänker du om det?

Lena Hallengren: Nej men jag tänker att 2018 när det här uppdagades så att man satte igång arbetet i Chile så gjorde vi vad vi kunde från myndigheternas sidor och från regeringens sida för att kunna ge ett stöd till den brottsutredningen som pågår i Chile men också till de enskilda som vill söka sitt ursprung.

Reporter: Men du ser inget problem i att ni säger att ni har velat avvakta den chilenska utredningen samtidigt som de chilenska utredarna säger att de hade varit hjälpta av att ni hade startat tidigare?

Lena Hallengren: Det var den bedömning som då var, så såg vi det som värdefullt att kunna invänta det arbetet.

Reporter: När vi talar med den statliga utredaren som presenterade en utredning redan 2003 kring internationella adoptioner så sa hon ju att den utredningen redan då kom fram till att vi tyckte att det är ett ansvar för staten som vi kanske inte tycker att staten har tagit. Vad är din kommentar till det?

Lena Hallengren: Ja jag har ingen kommentar till den meningen faktiskt.

David Henningson: Hej mamma.

Dotter: Sluta säg mamma för det låter som riktiga mamma.

David Henningson: Men det är ju min riktiga mamma. Hur många farmor har ni?   

Dotter: En.

David Henningson: Ni har en farmor i Halmstad ju och det är min mamma i Halmstad och så har jag en mamma i Chile som jag pratar med nu ju. Så hur många mammor har jag då? Två ja. Det är inte så lätt att få ihop det här, jag vet.

David Henningson: Som en gris.

Antonia Orellana Gatica: Som en gris.

David Henningson: Jag sa till flickorna att de måste äta också. All mat. Och inte…

(Antonia gråter)

Antonia Orellana Gatica: Det borde ha varit jag, inte hon. Varför?

Gabriel Henningson: Om mina barn nu hade försvunnit från mig och sen om 45 år hade jag fått reda på att dina barn lever, de har inte alls dött, de lever, det är bara en stor mörkläggning alltihopa, ah jag hade nog inte vilat förrän jag fått reda på vad, vem, och varför det hade skett.

David Henningson: Varför skulle hon inte kunna ta hand om barn, jag tycker det är oförskämt att säga det, det är ju bara ett bevis på okunnighet som jag säger förfalskade historier och såna grejer för att man ska kunna påvisa att så här hemskt var det så att vilken tur att ni kunde adoptera barnen. För det är ju det hela den här historien bygger på, att visa hur hemskt alltså vi räddade barn när de i själva verket satt det i system att stjäla barn.