UG-referens: Den sjuka stressen

Uppdaterad
Publicerad

UPPDRAG GRANSKNING · Ta del av manus och källor till programmet Den sjuka stressen. Du hittar samtliga källhänvisningar både i text och längst ner på sidan.

Linda Henriksson: 

Jag vill börja med att berätta att jag tycker att det är oerhört obekvämt, pinsamt och ledsamt att erkänna att jag inte klarar av att ta hand om mina barn. Om ni kände mig skulle ni förstå att det krävs...Åh Gud vad jobbigt. 

Emma Hagen: 

Så började vi prata om det här att de trodde att jag var utbränd. Och hon ba: jag tror inte att på att tjejer blir utbrända i så här ung ålder.  

Anneli Hagen:  

Jag kommer ihåg när hon kom hit och berättade att hon inte hittade hem när hon körde bil. Då blev man ju liksom lite rädd på allvar. 

Emma Hagen:  

Det har känts helt fantastiskt i början. Jag har verkligen vaknat varje dag och så här ja, äntligen. Måndagar har varit min favoritdag, nu får jag gå och klippa och färga och göra de här uppsättningarna igen.  

Min allra första kund var när jag hade mamma. Och då var det klart man var nervös men hon visste ju ändå att man inte hade kommit så långt.  Så hon var ju så ja men klipp, jag kan väl sätta upp håret i ett halvår om det är så. Men sen började man ta emot de här kunderna som, man kände dem inte men de var ändå liksom bekanta. Och det var jätte, jag var ju nervös i flera dagar innan.

Mormor kikar in på salongen

Emma Hagen: 

Hon kommer in nån gång i veckan i alla fall. Antingen har hon bakat till alla eller så vill hon bara säga hej, eller så ska vi göra nåt med håret. 

Emma är 18 år och går tredje och sista året på gymnasiet där hon utbildar sig till frisör. Hon säger att det som skulle bli det roligaste året i hennes liv istället blev det värsta. 

Nu måste hon säga nej till det mesta. 

Emma Hagen: 

Det är väldigt mycket saker som händer kring det här som man inte måste delta på men det är klart man vill göra det, när det här ska vara den bästa tiden av ens liv. 

Vi ska följa henne fram till studentdagen, och har bett henne filma sin vardag. 

Nu när jag mår som värst så ligger jag på rygg. I min säng om jag lyckats komma så långt, annars lägger jag mig på golvet och bara gråter.  

Emma Hagen:

Jag vaknar liksom rädd varje dag. Jag är rädd när vi pratar om det i klassen. Jag är inte med och diskuterar det någonting. Jag låter alla andra bestämma för jag är liksom så rädd att jag planerar in för mycket. Så att allting bara slutar med att jag ligger hemma på studentdagen och gråter och inte kan fira med min klass på kvällen för att jag har så fruktansvärt ont i kroppen. 

Det är någonting som har hänt med ungas psykiska hälsa. 

Bea Khoshaba Filipes:   

Jag trodde ju inte att det skulle vara problem med att köra på så hårt. Jag trodde ju att såhär; det är det man gör. Man jobbar, man pluggar, man gör saker intensivt för livet är intensivt. Men det slutade ju på ett helt annat sätt än vad jag förväntade mig i alla fall. 

Redan hos gymnasieungdomar har forskare sett att hjärnans förmåga att tänka, fungera och minnas påverkats av stress. Det är symptom som man tidigare bara sett hos vuxna personer med utmattningssyndrom.

Bea Khoshaba Filipes:   

Jag trodde ju inte att jag skulle ha svårt att vakna på morgonen eller prata med folk eller ens borsta tänderna eller äta mat. Men så blev det ju. 

”Unga vuxna mår så här under tiden som ska vara och är den friskaste tiden i livet. Detta är ju framtidens arbetskraft. Vi har larmat om detta i 15 år nu. Ändå kryper det nedåt i åldrarna.” 

Sara Thomée, psykolog och forskare vid Göteborgs universitet 

Lidija Krakic:  

Då levde jag ett liv... där jag bara sprang. Bara sprang och sprang och sprang. Så kändes det. Det skulle vara en karriär, en specifik typ av bostad, en viss typ av pengar på kontot och vänner. Jag skulle vara en person som tränade mycket och liksom såg bra ut.  

Nathalie Beronius:  

Jag tänkte aldrig att jag kunde bli sjuk av det. Jag tänkte att det är någonting som hände andra. Jag trodde alltid att jag skulle klara det. Det tog väldigt många år för mig att acceptera att... att detta är en typ av en sjukdom. 

Linda Wahlsten:    

Hon var alltid på väg från det ena till det andra. Gjorde praktiken, gjorde kompisar, var ute.    

Under gymnasiets sista sommarlov jobbar Emma heltid som frisör, tar körkort, driver en blogg och umgås med sina vänner. Det går ut över sömnen. 

Emma Hagen:   

Jag tyckte att det här var hållbart för jag märkte inte av att jag var trött. Sen började min handledare på praktiken säga att Emma vi känner inte igen dig.   

Linda Wahlsten:    

Jag tyckte hon behövde gå och prata med en psykolog, för att få hjälp.  

I Emmas läkarintyg står det att hon uppvisar tydliga tecken på stressrelaterad ohälsa och att hon riskerar att drabbas av utmattningssyndrom.  

Det står att hon har problem med sin koncentration, sitt minne, att hon snabbare blir uttröttad och att hon behöver längre återhämtning än i vanliga fall. 

Emma Hagen: 

Jag hade känt lite innan att nånting var fel. Jag kanske, det är nånting som är fel i min kropp. Men jag tänkte inte att det var nåt allvarligt. 

Jag hade huvudvärk konstant, jag mådde ofta illa, jag åt inte lika mycket som jag brukade göra. Så, det var väl så jag kände av det att de kanske ändå kunde ha rätt. Men att det var som att man försökte ignorera nånting som man själv var på väg att inse. 

Emma Hagen:  

Jag var precis på väg att somna. Sen började jag få ångest, det brukar inte jag ha oftast. Så bara det känns konstigt.  

Och sen fortsatte det, jag kände mig instängd och sen fick jag en panikattack. Det här är andra gången som jag får det och det är så obehagligt. 

Uppdrag granskning har pratat med anställda inom skolhälsovården som ger en samstämmig bild. Tjejerna som mår dåligt på grund av stress blir fler.  

GRAFIK

“De har tagit ut sig i nian för att komma in, sedan orkar de inte mer. Det är studiestarka elever som vill gå i skolan, men som inte längre fungerar kognitivt. De kan inte få ihop sina tankar på grund av utmattning.“ 

Linda Krabbe, skolkurator på en gymnasieskola i Göteborg 

Och det finns fler tecken på att speciellt tjejer mår allt sämre. 

GRAFIK: 

Andelen kvinnor mellan 16 och 24 år som känner oro, ängslan och ångest har ökat från 27 procent till 44 procent mellan 2008 och 2018. Och de som känner svåra besvär av oro, ängslan och ångest har ökat från strax under 7 procent till 14 procent. Källa Statistiska centralbyrån

Och sju av tio tjejer i nionde klass uppger att de känner sig ganska eller mycket stressade av skolarbetet.

Vad de här siffrorna egentligen visar är omstritt. Kritikerna menar att det finns en utveckling där vi mer och mer betraktar svåra känslor som något sjukligt som kräver vård.  

Men experterna Uppdrag granskning har varit i kontakt med menar ändå att ökningen måste tas på allvar. 

GRAFIK CITAT: 

“Kanske de som mår sämst är mest motiverade att svara på sådana här enkäter. Men det borde inte kunna förklara att den subjektiva hälsan hos de unga, särskilt unga tjejer, ser ut att ha utvecklat sig så dramatiskt annorlunda än i andra åldersgrupper.“ 

 Hugo Westerlund, professor i epidemiologi vid Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet

Linda Henriksson:  

Det här är några kavajer som jag alltid hade på jobbet. Det här är min såhär vår och så fin pennkjol eller klänning, och det här är sån som går ihop med allting också skjorta liksom. Det är nåt som jag inte rört på över ett år. Och jag verkligen bara längtar efter att ta på mig igen. 

När vi träffar Linda för första gången har hon varit sjukskriven i ett år.  Vi ska följa henne under några månader, då hon kämpar för att få hjälp att bli frisk.  

Linda Henriksson:  

Så det känns som att det är en del av ens personlighet också att vara mäklare och det här är min stil liksom rent såhär, jag gillar den stilen. Och nu går man runt i sånt här istället liksom. 

På ett sätt känns det som, det ger mig självförtroende. Jag vet när jag började mäkla och jag var, jag var typ 21 eller nånting. Då kommer jag ihåg när jag hade kavaj då kändes det nästan som att jag var utklädd. Det kändes som att jag var barn och så satt jag med kontrakt på flera miljoner när jag sålde, och så kändes det som att jag var barn och de var vuxna och så satt jag där utklädd och bara nuka ni göra såhär. Nästan såhär skådespel att jag satt så ung med så stora kontrakt. 

Så snart. Till hösten tänker jag att då är jag tillbaks. Det är mitt mål i alla fall. 

Linda arbetar som mäklare och är nybliven tvåbarnsmamma när hon börjar få problem med sömnen. I början förstår hon inte att hon drabbats av utmattningssyndrom. Det har varit en intensiv period med flera flyttar, Lindas föräldrar har separerat och alla småbarnsföräldrar är ju trötta, tänker hon. 

Med Louie i sängen: 

Linda: Är du mammas Louie? 

Louie: Mm. Jag vill kolla på ipaden 

Linda: Får mamma en puss? 

Linda ligger och vilar 

Linda Henriksson:  

Jag tänkte ju först när jag blev sjuk att om bara nån veckas vila är jag bra. Sen tänkte jag att ja ja om nån månad så är jag bra. Sen har liksom månader gått så har jag liksom fattat nu när det gått ett år att det här tar tid. 

De senaste åren har trenden varit tydlig: Aldrig förr har så många svenskar varit sjukskrivna på grund av psykisk ohälsa. Den största anledningen till det är stress.  

GRAFIK:

Bland kvinnor mellan 25 och 29 år har antalet sjukskrivna på grund av stressdiagnoser ökat med 370 procent sedan 2011. Den procentuella ökningen är som störst bland de yngre, även om den största gruppen sjukskrivna är kvinnor mellan 45 och 49 år. Källa Försäkringskassan 

Det finns dessutom en grupp som inte syns i den här statistiken. De allra yngsta, som inte har börjat jobba än. 

Linda Henriksson:  

Nu har filmteamet åkt, eller det var typ en timme sen och jag är helt slut. Jag blir så ledsen att jag alltid ska bli så trött typ när jag gör nånting. Att jag inte ens orkar nån sån liten grej som att de är här och filmar. Jag är helt slut. Och så har jag ont i huvudet. 

Det var så jobbigt när de började fråga hur man mådde och så. Det är så jobbigt att erkänna för nån. För utåt sett har jag fått allt. Jag har en man som jag avgudar, mina barn är helt fantastiska, jag har vänner och ett jobb som jag älskar och sen drabbas jag av det här och så känns det som ett jävla i-landsproblem. 

Det är iaf såhär bakslagen är, som att vara drogad nästan, jag är bara så jäkla slut. Och ont i huvudet. 

Marie Åsberg är professor emeritus i psykiatri vid Karolinska institutet – och en av Sveriges främsta experter på stressrelaterad ohälsa. 

Marie Åsberg: 

Det här är ofta människor som är högpresterande, duktiga, ambitiösa och som verkligen vill fungera bra. Och ofta har arbetsbördor som inte är av denna värld. Och så märker man då att huvudet inte funkar, och vad man än gör så kan man inte tänka klart. Man kan inte planera, man kan inte göra saker i ett jämnt flöde utan man måste göra först det ena och sen vila en stund och göra det andra. Och det är klart att man blir förtvivlad och desperat, speciellt när man märker att det inte går över på ett par dar. Utan att det håller på och håller på och håller på.  

GRAFIK: 

Den stora trenden de senaste tio åren är att sjukskrivningskurvan gått upp, men de sista tre åren har utvecklingen planat ut och till och med sjunkit för alla yrkesverksamma kvinnor över 35. Men för de yngre fortsätter sjukskrivningarna att stiga.  

Den vanligaste stressdiagnosen bland sjukskrivna är utmattningssyndrom. 

Marie Åsberg: 

Jag tycker att det är väldigt allvarligt. Det är unga människor som borde ha ett mycket bättre liv och som vi andra också är beroende av fungerar. 

Normalt kan man ju känna när man är stressad under längre tid att man får obehag av olika saker, klart att man kan bli spänd i musklerna, få ont i ryggen, ont i nacken och man kan få besvär med magen och alla sånadär saker. Men om man fortsätter väldigt länge att vara stressad och man inte sover ordentligt och man inte återhämtar sig ordentligt, då kan man bli sjuk. Och det är alltså i, kan man säga, undantagsfall efter lång tids kronisk stress. Och då kan man drabbas av ett utmattningssyndrom.  

Reporter: 

Och vad är symptomen på utmattningssyndrom?  

Marie Åsberg: 

Det är tre kärnsymtom kan man säga. Det första symptomet är att man blir trött. Väldigt trött. Olika påfrestningar på hjärnan kan ge den här tröttheten som man kallar för hjärntrötthet, och som skiljer sig från annan trötthet på det sättet att man kan inte vila bort den. Man vaknar i stort sett lika trött som när man gick och la sig.  

Och det andra symptomet är att tänket inte fungerar normalt. Det som vi kallar för kognitiva problem. Och det mest centrala i det är att man inte kan styra sin uppmärksamhet, alltså man kan inte vidmakthålla sin uppmärksamhet och man har svårt att skifta uppmärksamhet mellan olika saker. Och så kanske det drabbar minnet, hitta i rummet. Så det finns många utmattningspatienter som berättar hur de plötsligt har varit på väg hem och sen inte kan hitta hem va.  

Sen det tredje är att man blir väldigt känslig för stress. Och de här människorna som går i väggen har väldigt ofta varit såna som har berömts för att vara stresståliga och klarar mycket stress. Och det där försvinner.  

Men de här tre symptomen de är det viktigaste, alltså tröttheten, de kognitiva problemen, och stresskänsligheten.  

Den som drabbas av utmattningssyndrom beskriver ofta en krasch. Vissa kan inte ta sig ur sängen eller gråter otröstligt. Andra beskriver det som en härdsmälta i hjärnan. Faktum är att man sett skillnader i hjärnan på personer med utmattningssyndrom, i jämförelse med friska personer. 

När det är som värst orkar Linda inte ens titta på tv. Att duscha är som att bestiga Mount Everest, säger hon. 

Linda Henriksson: 

Jag tror inte man förstår hur trött man är om man inte har varit där. För det går inte att beskriva liksom. Det är som att vara extremt bakis. Man vill bara vänta på nästa dag att det här ska vara över liksom. Och sen är det såhär, man klarar ju av att vara bakis kanske en dag. Men att vara det dag för dag för dag för dag, vecka för vecka, för månad. Det tar ju på psyket att känna såhär. 

Bea Khoshaba:  

Mina fysiska symptom varierade allting ifrån att jag kunde må lite illa, ha lite huvudvärk, till att jag hade så ont i magen att jag fick åka in på akuten.  

Lidija Krakic: 

När jag mådde som sämst så var det som att allt var väldigt svart. Så kändes det. Att hamna i en utmattning är ju.. dels att inte fatta nånting för man känner inte igen sig själv. Vem är jag? Varför är jag sån här? Och också inte förstå att det som har varit mitt största nöje i livet och drivkraft att jobba inom det jag har gjort – för jobbet var ju min drivkraft till exempel – att inte finna nån lycka i det längre.  

Nathalie Beronius:  

Jag har vad ska man säga... ja panikångestattacker får man väl säga, det har jag ju till och från men jag har bara fått två eller tre på jobbet. Och då känns det ju typ, då känns det ju som att man håller på att dö. 

Bea Khoshaba:  

Jag har väldigt ont i nacke, rygg. Jag hade jättesvårt för att gå i trappor, jag fick dimmig syn, började höra sämre, kunde inte koncentrera mig och sen ångesten då.  


Emma ringer mormor   

Emma Hagen: Hej, vad gör du?  

Anneli Hagen: Jag håller på att sätta på kaffe  

Emma Hagen: Vill du göra frukost till mig?  

Anneli Hagen: Aaah. Ja, vad vill du ha då?  

Emma Hagen: Vad som helst.  

Emma Hagen:  

Jag har alltid varit en sån här person som ger 110 procent och alltid försöker leverera så bra som möjligt. Och sen att jag skulle bli sjukskriven, det var som att skjuta mig själv i foten typ. 

Anneli Hagen:  

Hon har ju så mycket projekt hela tiden. Det ska fixas naglar och det ska göras, det och det. Hoppas bara att du orkar, så att det inte går ut över jobbet eller att hon blir sämre för att hon har så mycket för sig. Men det är därför hon orkar säger hon. Hon säger att hon måste ha det här med kompisar och att det gör att hon mår bättre.    

Man har ju inte varit med om det här förut, så då... Man tycker ju att det är konstigt liksom. Att man kan vara så ung och bli så drabbad.   

Tror man ju liksom är, hon kanske bara inbillar sig. Men så är det ju inte. Nej, så tänker jag väl inte heller. Nej det gör jag inte. Men det är konstigt tycker man, och varför? Det har man ju inget svar på. 

Emma Hagen:   

Eftersom jag är ensambarn så tror jag att jag har pratat väldigt mycket med mormor istället. 

Så då har det alltid blivit att när man har mått lite dåligt, har man pratat med henne. Och nu ska jag bli ledsen igen. Men då har det alltid varit henne man går till och pratar om allting. Så hon är ju den som jag är närmast, hur man än tänker. För hon ställer alltid upp, hon hjälper mig alltid. Mår jag jättedåligt då följer hon med. Vill jag inte gå själv till psykologen eller doktorn då följer hon med. Hon är liksom den som alltid finns där och alltid ställer upp. Hon har alltid ställt upp så mycket. 

Anneli Hagen:   

Hon försöker ju hela tiden vara pigg och sådär. Men man ser ju det när man gått till henne och klippt sig, eller hon ska fixa håret, jag ser liksom på henne när hon blir sådär himla trött som hon blir. Och håller hon på med mig liksom, då kan hon ju säga det att, mormor nu måste jag sätta mig ett tag för jag orkar inte hålla upp armarna. Och det tycker man ju är konstigt, men så är det verkligen. 

Jag kommer ihåg när hon kom hit och berättade att hon inte hittade hem när hon körde bil. Då blev man ju liksom lite rädd på allvar. 

Linda Henriksson: 

Först var jag typ bara jag vill aldrig att nån ska veta att jag är sjuk. Folk tror säkert att jag lever helt perfekt liv som mitt Instagram. Mår bra såhär, två barn, lyckligt gift och sånt. Och då vill jag visa det som är på riktigt. Jag tänker att, jag tror att folk behöver se det. Men jag tänker att, jag tror att folk behöver se det typ. 

Martin Henriksson:  

När barnen hade somnat på kvällarna och vi skulle gå och lägga oss då hade hon fortfarande så mycket i sitt huvud som hon inte kunde få bort. Så hon hade svårt att slappna av. Svårt att sova och sådär. Det var väl så det började. 

Linda Henriksson:  

Det var ju ibland flera månader som man var utan djupsömn. Så att tro att man kan hålla det tempot samtidigt som man har barn och en massa andra projekt, det funkar liksom inte. 

Martin Henriksson:  

Det är alltid jag som i regel hämtar och lämnar barnen på dagis, hon är väl nästan aldrig själv med barnen utan jag finns ju alltid där.  Och det är jag som tar på mig mycket att ha barnen och tvätta och diska och sådär.  

Linda Henriksson:  

Att vara småbarnsförälder och utmattad, det är ju det som är det jobbiga. Att man känner att man missar saker i deras liv... 

Reporter: 

Hur kände du av nedstämdheten? 

Linda Henriksson: 

Kan vi ta en paus 

Linda Henriksson: 

Och missa så mycket av mitt liv, för livet är på hold. Jag kan inte göra nånting, jag kan inte träffa kompisar, jag kan inte vara närvarande med mina barn. Och det är nånting som jag aldrig kommer kunna förlåta mig själv, att jag tillät mig själv att bli såhär dålig. För jag missar så mycket med barnen. 

Emma Hagen:   

Gud jag har sovit superdåligt de två senaste nätterna och jag vet inte varför.  

Under en lång period sover Emma mellan fyra och sex timmar per natt.

Emma Hagen:  

Jag kände väl inte att jag behövde mer sömn. Jag gick och lade mig, jag hade lätt att vakna på morgonen. Jag kände mig hyfsat utvilad. Dagarna funkade ändå. Så jag tänkte att alla behöver olika mycket sömn. Jag kanske är en sån som bara behöver mindre än andra. 

Unga sover både mindre och sämre i dag än de gjorde för tio år sen.

 Lie Åslund är psykolog och driver ett projekt om sömnproblem hos ungdomar. 

Lie Åslund: 

Ja alltså när det kommer till unga men jag tänker att det här även rör vuxna så har man sett att det är relaterat, vad man tror för det finns inget som sagt man kan inte peka på ett direkt orsakssamband, men man tänker att det är fler faktorer dels med ökade krav på tex akademisk prestation från skolor och liknande. Att unga upplever sig behöva prestera mer och det här ökar stressen som vi vet är relaterat till sömnproblem. Men också hela det här socmed och digitala tekniker som vi också vet påverkar sömnen negativt. Så över tid så tycks det som att både kraven på prestation och användningen av olika typer av skärmar, datorer, mobiltelefoner med blått ljus har ökat. Och man tänker att det här i kombination med det nya 24timmarssamhället att man kan vara tillgänglig dygnet runt är alla faktorer som påverkar sömnen negativt. Och i kombination då så bidrar det till att fler får problem. 

Stress och sömn är ju två symtom så att säga eller diagnoser sömnproblem och stressrelaterad problematik som påverkar varandra iom att de båda påverkar kroppens system för reglering av vakenhet och vila. I stressammanhang handlar det om så att säga då är man vaken men ofta väldigt uppvarvad. Det handlar om personer som har svårt att komma ner i varv och lätt reaktiva system på stressiga situationer och så att säga har svårt att lugna sig själva. När det kommer till sömn så har vi liknande mekanismer. Man behöver kunna komma ner i varv ordentligt för att kunna somna och vi vet att det här är svårare för personer som har stressproblematik. Sen vet vi också att dålig sömn påverkar vårt mående. Sover vi dåligt har vi allt sämre att hantera vardagsbekymmer och vi kan uppleva mer stress då i samband med ganska vanliga händelser i livet och att sömnen då i sin tur blir ännu sämre och så är man i den här dåliga spiralen. 

Emma Hagen:   

I jämförelse med mina klasskompisar så är väl mitt liv raka motsatsen, skulle jag säga. De orkar praktik och skola fulltid, många har extrajobb. Jag kan ju inte vara i skolan eller på praktiken fulltid. Jag kan inte spontant ta en fika eller gå ut och äta middag för jag måste verkligen planera det i flera dagar innan. 
 

Emma Hagen: 

Så fort jag tänker på balen blir jag ju rädd för att jag inte kommer orka. Men jag hoppas att när det kommer så mår jag lite bättre och i alla fall orkar en kväll helt ute även om jag blir sängliggandes några dagar efter. 

Klockan är just nu tjugo över nio. Vi har haft möte med min lärare, jag och mamma, om hur jag ska göra nu sista tiden i skolan. Min lärare vill att jag sjukskriver mig ännu mer. Och vi har förenklat den sista kursen så jag bara gör det jag absolut måste.

Linda Henriksson:  

Jag skrev ett brev till försäkringskassan för jag fick ett nej, alltså nekande på min sjukpenning. Då ville jag ju uttrycka, för jag förstod inte varför nekade de min sjukpenning. Så då ville jag skriva liksom, det här är min situation. 

Linda har diagnosen utmattningssyndrom, men det tar åtta månader innan hon beviljas sjukpenning. Under den perioden försöker hon få Försäkringskassan att förstå hur hon mår. 

Jag vill börja med att berätta att jag tycker att det är oerhört obekvämt, pinsamt och ledsamt att erkänna att jag inte klarar av att ta hand om mina barn. Om ni kände mig skulle ni förstå att det krävs...Åh Gud vad jobbigt. Kan vi bryta? Varför gråter jag varje gång ni är här?  Det har varit så jäkla tufft alltså. 

Det känns som att man lade sig så platt. Det känns som att det tog så lång tid innan jag kunde erkänna för mig själv liksom. 

Linda Henriksson:  

Nu är dagen snart slut och nu är en sån här tid, den här tiden när min man får mata barnen för nu är jag helt slut. 

Ja men i alla fall, då brukar han alltid ta kvällsrutinen att han matar barnen och sen lägger dem och nåt som är väldigt mysigt är när de springer in där. Så kommer de springades så sitter jag här och väntar och så bara godnatt. Och så springer de där med sina ben. De är så gosiga, det är typ den bästa stunden när de kommer. 

Emma Hagen:   

Jag har alltid drömt om att få öppna en egen salong. Gärna inte bara en frisörsalong, jag vill ha en inom allting. Inom fransar, inom naglar. Jag vill att man kommer till ett och samma ställe och det känns som att man kommer hem och hälsar på hos en familj typ. Så att nu ska jag bli ompysslad av den här familjen. Fast sen jag blev sjuk så är mitt enda mål att jag ska kunna jobba som frisör liksom. För att jag ska öppna eget nu det finns det inte en möjlighet till, så länge jag mår såhär. Så min enda dröm nu är att jag ska kunna jobba inom det här yrket och att min kropp ska orka det.  

För första gången på länge ska Emma försöka vara med på en fest för att fira en kompis födelsedag. Hon har vilat några dagar innan, för att vara säker på att orka.  

Emma Hagen:  

Så nu är klockan kvart i tio. Jag har gråtit och jag gråter nu för jag åkte inte ens hem när de andra skulle ut, jag fick åka hem innan för jag orkade verkligen inte. Och det är inte det att jag är ledsen för att jag inte orkar gå ut, jag är ledsen för att jag känner mig som en sån himla dålig vän som inte orkar vara med och fira en av mina bästa vänner för att jag mår så dåligt just nu. 

Lidija Krakic:  

Att gå ut 200 meter var... jag var tvungen att vända. För att jag, min kropp orkade inte ta mig, varje steg jag tog var som att jag skulle ramla. Och jag som alltid har sprungit jättemycket. 

Nathalie Beronius:   

Man vill inte gå utanför dörren, man vill inte att någon ska se en för att man tror att alla ska se på en, att man är helt som ett vrak. Så jag gick inte ut med soporna, men jag kunde ju så smått tänka på att jag faktiskt skulle börja äta nånting eller ja, börja sköta om mig själv lite mer och...  

Bea Khoshaba:   

När jag är i de mörkaste perioderna är det lätt att känna sig värdelös. Oj... Jag måste bara andas lite. Det är jätteenkelt att känna att man inte är värd någonting, även om man är det. 

Vad är det som gör att den skadliga stressen ökar bland unga? Uppdrag granskning har talat med ett stort antal forskare inom flera olika forskningsfält. Tillsammans lyfter de flera orsaker. 

GRAFIK: 

Jobb

En osäker arbetsmarknad där höga krav ställs på den enskilde och där yrkesrollerna blir mer och mer avancerade.  

Skola 

Dålig arbetsmiljö och ett otydligt betygsystem i skolan.  

Skärmar  

Skärmar som riskerar att konkurrera ut och störa sömn, vila och umgänge. 

Individualism 

Individualism som bidrar till att människor upplever ensamhet och att det vilar ett tungt ansvar på individen att lyckas.  

Omvärld 

Och en utveckling i världen med klimatkris, polariserad politik och ett ökat terrorhot.

Kristina Glise är överläkare på Institutet för stressmedicin och har lång erfarenhet av patienter med stressrelaterad ohälsa. 

Kristina Glise: 

När vi tittar på vår grupp så är det fler kvinnor som söker än män. Det är en överrepresentation av kvinnor. Men när man väl har blivit sjuk så är det ingen skillnad i förlopp eller symptom mellan kvinnor och män. Så det är alltså inte så att kvinnor blir sjukare och är sjukare längre än män. Men de insjuknar oftare. Och där tittar man ju på arbetslivet, man tittar på kvinnorollen framför allt då, som orsak till detta.  

Reporter: Och vad tänker du om vilka orsaker som finns?  

Kristina Glise: 

Jag tror att det ligger mycket i det. Kvinnor tar ett stort ansvar för familjen fortfarande, även om det är så att man delar mer på sysslorna hemma. Och sen är det så att även om kvinnor och män har samma jobb på en arbetsplats så får de olika arbetsuppgifter. Finns en hel del intressant arbetsmiljöforskning. Sen är det kvinnor i offentlig sektor som framför allt får de här problemen.  

Jag tänker såhär att hade man sett och förstått det här på arbetsplatsen och även de anhöriga hemma så hade man säkert kunnat hjälpa till att få den som är sjuk idag att söka tidigare. Men då kräver det också att vården är uppmärksam på problemet, och har möjlighet att se och förstå att här måste vi sätta stopp för nånting som kan bli en allvarlig sjukdom. 

Nu har Linda varit sjukskriven i ett år och tre månader. 

Hon vill få hjälp att bli frisk. Men hon upplever att hon slussats mellan olika ställen och behövt kämpa för att få tillgång till vård. Nu har det gett resultat.  

Linda Henriksson:  

Nu har jag kommit in på en stressbehandling. Och sen börjar nästa vecka. Det ska bli jättekönt. Kul, skönt. En blandning mellan kul och skönt. Nä men det ska bli jätteskönt att få hjälp.  

Nu är jag klar med rehab och idag fick vi gå en sinnespromenad. Vi skulle gå i led och det skulle vara glest mellan varandra, först skulle vi tänka med alla våra sinnen, först lukt, känsel, hörseln. Och så skulle vi gå och känna sådär. Det är just med närvaron. Jag brukar ju göra sånt på promenad det gör jag med barnen också när jag är ute och går med dem, för jag själv känner jag behöver det. Liksom, hör ni fåglarna, vad är det för ljud? Sådär. Det kändes liksom back to basics, det skulle de kunna göra på förskolan liksom.  Det är ju väldigt bra men det blir lite, ja jag vet inte.

Linda är på väg till Kristina Glise. Linda vill veta om behandlingen hon har påbörjat kommer att hjälpa henne.  

Kristina Glise:  

Symptomen går upp och ner, vilket kan vara väldigt frustrerande för den som är sjuk – och även för vården. 

Linda Henriksson: 

Det har jag ju märkt och förstått också. Sen att jag har börjat/../ rehab som jag går nu, två gånger i veckan, två timmar. Efter de besöken är jag så trött så att jag somnar. Jag vet att man inte ska sova på dagen, men jag kan inte hålla mig vaken. Och då är min fråga; hur ska man veta... alltså hur mkt ska jag pusha mig? Jag tänker såhär; att nu får jag vara tacksam att jag får hjälp, så det är bara att bita ihop och åka dit. 

Kristina Glise:  

Mm. Man kan säga såhär för det första; det finns alltså ingen behandling, evidensbaserad behandling för utmattningssyndrom som visat sig vara bättre än nån annan. Mer än åtgärder på arbetsplatsen, dvs om man har en arbetsgivare som hjälper till med anpassning, säger välkommen tillbaka. Att man får stöd på arbetsplatsen, det skulle kunna förkorta arbetstiden. Allt annat vi har försökt att hjälpa patienter med utmattningssyndrom med, påverkar inte sjukskrivningstiden. 

Linda Henriksson:  

Mm.  

Kristina Glise:  

Och det vanliga man ser där är att individer som är ambitiösa, de har ofta för stora ambitioner med vilka rehabiliterande åtgärder de ska göra.  

Kristina Glise:  

Utan man är mer ambitiös än vad kroppen orkar med. Det är inte alls ovanligt.    

Linda Henriksson:  

Mm.    

Kristina Glise:  

Och det verkar som att man har, den kliniska iakttagelsen är att man har en viss mängd energi varje dag. Och om man använder mer än den då får man på något sätt betala tillbaka nästa dag genom att bli extra trött.   

Kristina Glise:  

Det är inte alls så att man ska pusha dem på samma sätt som man gör med folk som har depressiva symptom.    

Linda Henriksson:  

För det är det jag känner när jag sitter där i gruppen, man är ju tacksam att få hjälp, men alla där sitter och tänker liksom... Eller många där är sådär att; jamen kom igen vi måste liksom... inte tänka på det som låg bakåt och allt sånt där. Medan jag kanske är för fokuserad framåt snarare.     

Kristina Glise:  

Mm. Så kan det vara.    

Linda Henriksson:  

Och därför just, tänker jag att det är många som blandar ihop alla de här med psykisk ohälsa. Tänker just att men bit ihop, kör på, det kommer lösa sig. Men här gäller det faktiskt att bromsa. Så att jag tror att det är en väldig missuppfattning att jamen tänk positivt, kör på.    

Kristina Glise:  

Ja. Det är det.   

Linda Henriksson:  

Fast det egentligen inte handlar om det alls.    

Kristina Glise:  

Ja, det är en missuppfattning, och där har vården inte riktigt hängt med. Utan där kan man se att patienter med utmattningssyndrom ibland får behandling som vid depression.    

Linda Henriksson:  

Mm.    

Kristina Glise:  

Så det får vi lära oss att hantera bättre. För utmattnings-patienter är en alldeles särskild grupp som man får hantera utifrån deras alldeles speciella problematik.    

Linda Henriksson:  

Jag har ju varit ivrig. Och liksom såhär; kan jag göra det här, det här. Och provat med massa nålar (visar mot huvudet), haha. Jag bara det här kanske kan hjälpa. För att man vill så gärna. Men jag... men i grund och botten är det såhär. Hjärnan är skadad, den får ta den tid den tar för att läka. Det är som ett sår liksom att den... kroppen läker i den takten den kan läka liksom. Det är inte så mycket man kan göra. 

Utifrån genom fönstret, Emma och kompis sjunger och fixar håret  

Emma Hagen:   

Vi har en bild på vad vi har tänkt oss ungefär. 

Det har varit en tuff vår för Emma. Men nu är dagen hon både längtat efter och oroat sig för här.  

Emma Hagen:   

Jag är helt klar med allt skolarbete. Det är så skönt. 

Mamma:   

Sköter du dig? Ha det så kul nu hörni, puss puss 

Emma Hagen:  

Klockan är halv två, vi går in genom grindarna. 

Oliver:  

Men hur mår du? 

Emma Hagen:  

Just nu mår jag bra. Jag är lite trött i kroppen men jag vet inte om det beror på att jag är sjuk eller, jag har ju dansat nu några timmar. 

Linda Henriksson:  

Jag har varit sjuk i 1,5 år och jag har fortfarande problem med, dels är minnet, jag har svårt att hitta ord, säger fel ord och jag är fortfarande väldigt trött. Sen tror jag att jag blev väl först smart förra vintern, för ett halvår sen. Det var först då jag fattade att jag måste släppa på hushållssysslor, vara hårdare med att säga nej. Innan har jag ändå försökt leva i nåt försök, säkert förnekelse, när jag haft energi har jag kört slut på det. 

Egentligen känns det som nu de senaste veckorna som jag börjar bli tillbaks till mig själv i hjärnan. Det är nu jag börjat tänka mer att jag vet att det kommer gå bra, jag är inte rädd. 

Jag har ju bara kört på alltid, nu måste jag, tvingas stanna och bromsa och reflektera. Och det gör att jag går saktare och jag är mer närvarande när jag väl gör nånting. Jag njuter verkligen av varje stund jag har med barnen. När det är såna här lyckostunder, de springer på gräsmattan och vi har vattenlekar och sånt och man bara ser lyckan. 

Emma Hagen: 

Jag har fortfarande en bit kvar, men det är så skönt att känna en förbättring. Jag har tagit studenten, wow. 

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer