UG-referens: Dicks rop på hjälp

Publicerad
UPPDRAG GRANSKNING ·

Ta del av manus och källor till reportaget Dicks rop på hjälp. Du hittar källhänvisningar både i texten och längst ner på sidan.

Emma: Det är 15 mil till där Dick bor nu, och åker man ner över dagen så blir det 30 mil fram och tillbaka. Och jag hälsar på en gång i veckan. Jag hade gärna hälsat på honom oftare, men…

Emma har under flera år kämpat för sin systerson Dick.

Emma: Det är inte alltid besöken kan bli så långa för Dick orkar inte så mycket längre, så är vi alltid lite oroliga på vägen ner, vilket tillstånd han skall vara i, hur bra skick, hur dåligt skick han är i.

Dick fick redan som barn diagnosen autism. Idag är han vuxen men har en funktionsnedsättning som gör att han är på ett barns intellektuella nivå.

Emma: Ja du sträcker dig duktigt Dick. Ja det ser gott ut.

Det är Emma och hennes mamma, Dicks mormor som har besökt honom genom åren. Eftersom hans mamma inte lever längre.

I december 2017 flyttades Dick till ett nytt boende Hultagården, och Emma upplevde att han snabbt blev sämre.

Emma: Vi vet att någonting är inte bra.

På det nya boendet ser de en helt ny typ av skador som de inte har sett tidigare.

Under åtta månader försöker de få boendet och kommunen att förstå att någonting är allvarligt fel.

Emma: Om de som är ansvariga. Om de som har möjlighet att ta reda på vad som händer inte gör det då måste vi göra det för Dick kan inte ha det så här.

Tillslut ser Emma och hennes mamma ingen annan utväg än att montera upp en dold inspelningsutrustning inne på Dicks rum.

Emma:  Alltså det var fruktansvärt, det här är ju något av det svåraste jag har gjort. Men vi var tvungna att få reda på vad som hände då. Jag trodde inte ju att jag skulle få höra något riktigt allvarligt men när jag satt där så var jag tvungen att stänga av för jag klarade inte av att lyssna. Så det var, jag var själv där. Och jag kunde inte berätta för min mamma vad jag hade hört. Jag tänkte att hon. jag kunde inte spela upp det för henne heller. För jag trodde inte att hon skulle klara av det, heller att höra det.

Arkiv: Det finns omkring 80 000 människor i Sverige som är utvecklingsstörda. För svårt utvecklingsstörda finns vårdhem och specialsjukhus. Avdelning 84 på Vipeholms sjukhus i Lund, specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda.

På de stora specialsjukhusen isolerades människor med funktionsnedsättningar från det övriga samhället. Ställen som Vipeholm och Salberga kom senare att förknippas med övergrepp, tvång och låsta dörrar.

Med LSS-lagstiftningen 1994 ville man i Sverige bort från de gamla institutionerna

Reporter: Och vad säger då den officiella policyn när LSS-lagstiftningen kommer?

Niklas Altermark: Ja, den säger att människor i de här, i målgrupperna för LSS är fullvärdiga medborgare. Att människor ska ges så mycket självbestämmande som möjligt, så mycket inflytande som möjligt över hur insatserna ska utformas. Så det är helt klart och tveklöst ambitionen och det syns i lagstiftningen. Men det syns också i alla förarbeten till lagen.

Niklas Altermark är forskare vid den Statsvetenskapliga institutionen på Lunds Universitet. Hans specialområde är funktionshinderpolitik med speciell inriktning på makt och rättigheter.

Niklas Altermark: Inom LSS har det vuxit fram en föreställning om att de här människorna. De klarar inte av att få alla de rättigheter de de facto har enligt lag.

Skylt: Uppdrag granskning februari 2020

Vi har tidigare berättat om hur Robin blir inlåst av sin personal i hemmet. Han bor i ett hus i skogen som kommunen har specialbyggt åt honom. Han sover på en häktesmadrass på golvet i sitt sovrum, där han har gnagt sönder fönsterkarmarna. Under åren är det bara hans syster och hans pappa, som har fått hälsa på under begränsade tider.

Niklas Altermark: Jag tänker väl att det är inte ett enskilt fall ni har rapporterat om utan det finns en punkt där vi måste börja inse att det här är, förekommer, det är systematiskt.

Skylt: 11 februari, Robins pappa begravs

I januari går Robins pappa bort. Robin bor fortfarande kvar i huset i skogen, men för första gången på sex år får han nu komma ut bland folk. Det är personalen på boendet som följer med honom till begravningen.

Peter, Robins svåger filmar. På sex år har Peter aldrig fått träffa Robin. 

Peter: Jag vill prata med han där- det blir väl inte krig Peter

Peter: Hej Robin.

Robin: Blir det krig?

Peter: Känner du igen mig?

Robin: Blir det krig?

Peter: Krig? Nej, nej.

Robin: Kan jag få sova hos dig någon natt.

Peter: Vi ordnar det.

Robin: Sova hos dig någon natt.

Peter. Vi hörs någon annan dag Robin.

Robin: Sova hos dig

Efter begravningen tas Robin återigen tillbaka till det låsta huset i skogen av sin personal.

Robins syster Jessica har under flera år kämpat för att förändra Robins livssituation.

Jessica: Blåsa här i då, andra hållet, andra hållet.

Jessica och hennes man Peter har funnits i Robins liv sedan han var liten.

Robin: Tut. Tut.

Trots att lagstiftningen är tydlig – man får inte låsa in utan lagstöd – fortsätter Gnosjö kommun och tillsynsmyndigheten IVO Sydöst att hävda att Robin är ett undantag. Att han behöver låsas in för sitt eget bästa.

Våren 2020 bestämmer Peter och Jessica sig för att de inte har något val, de måste försöka få bort Robin från det låsta huset i skogen.

På Dicks boende Hultagården utanför Göteborg, fortsätter personal och chefer att hävda att omsorgen om Dick är bra.

Eftersom Dick inte har talet, kan Emma inte fråga honom själv, hur han har det. Hennes förhoppning är att den dolda inspelningsutrustningen på Dicks rum skall kunna ge några svar.

På ljudupptagningarna hör hon hur flera i personalen är med när Dick plågas på olika sätt inne på hans rum.

Hon klarar knappt av att lyssna. Den här inspelningen är från mitt i vintern.

Personal A: Nästa gång du håller på, ska du ta av dig alla dina kläder, och gå ut naken, runt huset, okej?

Dick: Nä

 Personal A: Jo Nästa gång du håller på såhär så ta av dig kläderna, går en promenad utan kläder, okej

Dick: Nä

Personal A: Runt huset

Dick: Nä

Personal A: Du får välja,

Dick: Nää

Personal A: Jo

Dick: Näää

Personal A: Så är det

Det finns otaliga timmar med inspelningar från Hultagården. SVT Nyheter Väst har tidigare berättat om två händelser från boendet, och publicerat inspelningar kring detta.

Vi hittar nu nya delar som tydligt visar att det är fler i personalen som deltar i trakasserierna mot Dick.

I en upptagning hör man hur personal häller vatten på honom.

Personal A: Skall jag också skrika? Skall jag skrika Dick? Vill du ha mer? Vill du ha mer?

Dick: Nej nej, nej

Personal B: Häll vattnet, häll vattnet

Personal A: häll vattnet.

Dick: Nej, nej.

Personal A: Häll vattnet, häll vattnet, häll vattnet

Personal A: Sluta Dick.

Personal B: Sluta

I över sex minuter fortsätter personal att hälla vatten på Dick. Förutom Dick är det två personer i rummet.

Musiken som hörs på inspelningarna är musik som spelas i Dicks rum, eftersom han tycker om klassisk musik.

Personal A: Vem är det som bestämmer här Dick, va? Vem är det som bestämmer? Jag.

Personal B: Backa, backa, backa?

Personal A: Vill du ha mer, vill du ha mer dick!! Skall vi göra om det?

Personal A: Vill du ha mer? Vill du ha mer Dick?

Personal A: Skall jag lära dig en läxa Dick?

Personal A: Lägg dig ner, lägg dig ner Dick,

Personal A: Bete dig,

Personal B: Ja

Personal A: Vem är det som bestämmer, nej, kan du förstå det din hjärna?

I Sverige idag finns det en stor samstämmighet kring hur man skall arbeta med personer med autism, för att minska deras oro som främst kan skada dem själva men också personal som ofta måste hantera väldigt svåra situationer. I Hultagårdens beskrivningar av hur de jobbar med Dick kan man läsa;

Grafik: En person med autism har svårt att tolka och förstå sin omvärld/…/Hultagården strävar efter att göra händelser, människors handlingar och miljön begriplig/…/Vi använder också en metod som kallas lågaffektivt bemötande. Den metoden går i princip ut på att möta oro, stress och komplexa beteenden med lugn.

Emma sätter efter ett tag också upp en filmkamera, men den klarar bara av att filma kortare sekvenser. I ett klipp ser man att Dick klär på sig samtidigt som personal stressar på.

Personal C: Nje, Nje, Nje

Dick: Öh

Personal C: Nje. Skall jag vara lugn? Skall jag vara lugn?

Vid ett tillfälle sparkas en stor boll mot Dicks håll. 

Personal C: Upp med dig. Hämta strumporna.

Dicks diagnos gör att han väldigt lätt kan bli stressad. I sådana situationer kan det leda till att han blir självskadande eller utåtagerande, och det gäller då att lugna honom. På Hultagården använder man sig ibland av en saccosäck som man lägger ovanpå Dick.

Personal A: Vill du ha mer? Skall du sluta? Skall jag skrika på dig Dick.

Personal A: Skall jag skrika mer.

Personal A: Sluta då Dick. Ska jag slå dig också?

På ljudinspelningarna hör man att en i personalen kommer in och avbryter en situation vid ett tillfälle.

Personal D: Hallå. Du kan kliva av

Persona A: Det här är personligt

Personal D: Nej, det är inte personligt. Så kliv av nu. Kliv av nu

Personal A: Är det bra nu Dick?

Emma: Ingen har sagt någonting. Ingen har anmält någonting. I Dicks dokumentation står ingenting om detta heller.

För bara fyra år sedan hade Dick en annan tillvaro, på ett boende där det fanns personal som förstod honom, och visste hur man arbetade med honom.

Emma: När jag besökte honom så var det bara höjdpunkten på min vecka. Och det var en sån oerhörd glädje att träffa honom. Han var väldigt omtyckt han var väl har bara en stor charm.

Vi går genom dokumentation, från ett av Dicks tidigare boenden. Han har alltid haft svårigheter och utmanande beteenden, men tidigare hade han ett aktivt liv.

2015-07-13

På strålande humör hela dagen

2015-07-16

Långpromenad i Skåneleden

2015-09-29

Åkte till Danmark, kollade in på hotellet/…/D är intresserad och uppslukad av att resa.

2016-02-27

Film på Lexby, har varit på restaurang och ätit pizza

2016-03-05

Mormor var med på ridlektionen. Det blev succé. D överraskade alla, han red flera varv.

Idag har Dick tappat många av sina förmågor.

SVT Nyheter Väst träffade Martin Linde-Rahr som är ansvarig för Hultagårdens boende, efter att inspelningen där Dick läggs under en saccosäck blev känd.

Skylt SVT Nyheter Väst 20 190 128,

Martin Linde-Rahr: Hela vår verksamhet bygger ju på att vi skall respektera individen så det är självklart att det inte är acceptabelt hos oss.

Martin Linde-Rahr: Min upplevelse av alla de som jobbar är väldigt positiv, det här är oerhört förvånade för mig det kommer som en riktig kalldusch.

Emma och hennes mamma hoppas nu på att saker äntligen skall bli bättre för Dick. Men när de träffar Martin Linde-Rahr vid ett senare tillfälle, låter det annorlunda. Nu försvarar man personalens arbetsmetoder och ifrågasätter de anhöriga för att ha spelat in.

Martin Linde-Rahr: Det är en jättestor påfrestning att vår personal känner sig iakttagna och övervakade på det sättet som de har varit det känns det känns kränkande för dem.

Martin Linde-Rahr försvarar också metoden där man ibland lägger en saccosäck över Dick för att hålla nere honom.

Martin Linde-Rahr: Du säger att det är enbart en negativ upplevelse att säcken är där. Jag är inte så säker på att det är det.  För han väljer själv att ligga kvar och är lugn på sängen när han har säcken ovanför sig.

Martin Linde-Rahr säger till Emma att han inte tycker att personalen har brustit i sitt bemötande, bortsett från den person som hotar Dick med våld. Den personen har sagt upp sig.

Martin Linde-Rahr: Resten utav dem menar att de inte använder olämpligt språk. De menar att de är eh, respekt eh, visar respekt för honom.

Vi tar kontakt med Martin Linde-Rahr för att ställa frågor om de delar i inspelningarna som inte blivit kända förrän nu. Vi vill också fråga honom om han fortsätter att försvara Hultagårdens metoder.

Martin Linde-Rahr: Ja, jag har inte tid jag sitter ju och kör bil så det svajar väldigt mycket så jag kan inte svara på några frågor just nu men vi kan väl höras i nästa vecka kanske.

Reporter: Ja skulle vi kunna bestämma en tid och dag, så kan vi se till att…

Martin Linde-Rahr: Nej det kan jag inte. Jag kan inte boka någon tid nästa vecka.

Reporter: Okej, ser det annorlunda ut veckan efter?

Martin Linde-Rahr: Nej det gör det inte, utan det är verksamheten ser ut sån så att allting händer hela tiden.

Trots att IVO har kritiserat Hultagården för att använda sig av tvångs och begränsningsåtgärder, och också för bristande kompetens hos personal så avslutas tillsynsärendena.  Under tiden är det Dick som har blivit uppsagd från Hultagården -  skälet som anges är att boendet inte kan behålla tillräckligt med personal för att ge Dick en bra vård.

Och nu blir Dick flyttad längre bort från de anhöriga till ett boende som ligger i en annan kommun, 15 mil från Göteborg.

Som anhörig har Jessica haft väldigt lite insyn i Robins liv sedan han kom till huset i skogen.

Hon har tidigare försökt att få Robins förvaltare utbytt. Utan framgång. Men efter vårt program, “Inlåst i skogen”, ser Överförmyndaren över förvaltarens uppdrag igen.

Jessica: Det tog inte så lång tid och sedan ringde de upp dig och sa att du var tillsatt som förvaltare för Robin.

Den 28 februari kommer papper på att allt är godkänt.

Nu börjar kampen för att ändra på saker för Robins skull.

Peter och Jessica ser till att Robins fyrhjuling nu blir lagad. Den som Robin inte har fått åka på under flera år.

Jessica: Heja

Peter: Så.

Alla: Ja må han leva, ja må han leva, ja må han leva uti hundrade år.

Under alla de sex åren i huset i skogen, har personalen hela tiden hävdat att Robin inte klarar av för mycket besök.

Alla: Hundrade år

Jessica: Ett fyrfaldigt leve för Robin. Han leve

Alla: Hurra, hurra, hurra

Jessica: Grattis på 27 års dagen

Som förvaltare ser Peter till att Robin nu får träffa sin bror Henrik som han länge har frågat efter.

Nu tar vi en sak i taget, nu skall vi äta lite tårta väl. Ja, är du sugen,

Peter: Ah, blir du sugen, skall du ha rosen, den var fin va

Jessica: Åh det är roligt när Henrik är här med väl.

Henrik: Du ser så tuff ut Robin så

Jessica: Ja jättefin

Det är första gången som syskonen får träffas tillsammans, sedan Robin kom hem till Gnosjö kommun för över sex år sen.  

Jessica: Den röda kepsen, skall vi byta eller, spänna ut den lite liten eller, du är ju superfin, är det bättre

Robin: Den andra kepsen?

Jessica: Den andra är här, skall jag lägga den på rummet.

Robin: Ja

Jessica: Titta vad snygg du är, få se nu, se lite glad ut,

Henrik: Den kepsen med

Jessica: Ja den är jättefin.

Peter: Jajamen. Nu skall det bli gött med tårta.

Jessica: Jag har ju hela tiden fått till mig att Robin skulle må så dåligt av att träffa sin egen bror och att det blev en sådan vinst att det blev helt fantastiskt.

Robin har under lång tid också önskat få träffa sin bonuspappa. 

Magnus: Hej

Robin: Trevligt att träffas

Magnus: Ja det är trevligt att träffa dig Robin, det var länge sen.

Robin: Pappa har dött

Magnus: Ja det vet jag att pappa har dött.

Robin: Var du med i kyrkan?

Jessica: Om du var med i kyrkan

Magnus: Nej jag var inte i kyrkan, nej du var med i kyrkan Robin.

Robin: Jag skall till tandläkaren

Magnus: Skall du till tandläkaren, hallå hallå.

Jessica: Vad fin du är idag

Jessica: Skall du inte krama om Magnus. Tänk så länge sen du träffade Magnus

Han är nästan längre än vad du är nu Magnus.

Jessica: Hallå snygging.

Efter vårt program har Gnosjö kommun meddelat att man har slutat att låsa in Robin på hans rum, men man håller honom fortfarande inlåst i huset i skogen.

Trots det meddelar IVO att man inte kommer göra någon ny tillsyn. Men någon som reagerar efter programmet – är justitieombudsmannen, JO.

Peter: Ivo då, de hade beslutat att de inte behövde göra någon ny utan han har det bra där han är om man säger och. Men sedan på vägen hade de väl blivit JO-anmälda. Och det hade varit tre stycken som hade kommit och knackat på helt oanmält där då. Så hade de varit där i tre timmar men det hade de inte fått något beslut om det, vad JO-anmälningen skulle leda till då.

Jessica känner sig orolig. Polisen har lagt ner förundersökningen om olaga frihetsberövande.

Även en förundersökning gällande en misstänkt misshandel av Robin är nerlagd.

Jessica har upptäckt att det finns två personer i Robins personalgrupp som är dömda för brott sedan tidigare. En dom gäller narkotika, och det finns också en i personalen som har blivit dömd för misshandel vid två tillfällen.

Peter o Jessica söker efter lösningar så att de kan flytta bort Robin från det låsta boendet i skogen.

De har börjat undersöka om de tillfälligt kan ställa i ordning ett litet hus som finns på deras tomt tills man hittar en bättre och mer varaktig lösning för Robin.

Dick har blivit förflyttad till ett nytt boende, i en annan kommun. Han sover på en häktesmadrass i ett kalt rum utan saker att sysselsätta sig med. Och äter i ensamhet.

Personal: Hej. Gå o lägg dig och vila en liten stund så går tiden snabbare.

Dick har dubbel personal dygnet runt. Men om Dick vill ha hjälp måste han gå ut i korridoren och hämta personalen.

De stänger in sig i ett gemensamhetsutrymme, som Dick inte får vara i.

Vi får kontakt med en person som har jobbat på boendet.

Hon vill vara anonym och har fått ett annat namn.

Carina: Att han vill vara ensam, det passar ju fint för personalen eller hur? När man skriver att han vill vara ensam så vill jag veta vem som har skrivit det och utifrån vilken kunskap, och hur har Dick talat om att han vill vara ensam, för det är ofta han kommer och knackar på och bara vill sitta, han vill se dig,

Carina: Antingen så ville han ju bara ha sällskap, eller han ville se och höra att man fanns, för han satte sig i trappan ibland och...

Enligt Carina finns det ingen fungerande ledning på boendet. Personal ägnar sig ofta åt annat än sitt jobb. Och det är ständigt nya ansikten, som inte vet hur man skall jobba med Dick.

Reporter: Varför slutade du?

Carina: Jag ville inte sätta mitt namn på det här boendet överhuvudtaget. Jag kan inte jobba så, det finns inte på min karta.

Carina berättar att det har hänt att personal har kommit påverkade till jobbet. När vi tittar närmare i belastningsregistret finns det flera i personalen som är dömda för brott – som olaga hot, och narkotikabrott.

Verksamhetschefen på boendet vill inte ställa upp på intervju. Via mejl svarar hon att det har funnits misstankar om drogpåverkad personal, men att detta har hanterats. Att dömd personal har anställts handlar om att rutiner har brustit, och att kontroller har skett först i efterhand. När det upptäckts brukar man nå en överenskommelse om att avsluta anställningen, enligt henne.

Carina: Sen kan jag tycka lite att när man köper en tjänst som ändå kommunen gör och placerar boende här så borde man kanske kolla upp lite bättre vad det är man köper.

Peter har nu som förvaltare åt Robin sagt upp avtalet med Gnosjö kommun och en helt ny personalgrupp har anställts.

Robin kommer att flyttas till det lilla huset på Peter och Jessicas mark tills man hittar en mer varaktig lösning.

I slutet av maj i år städar dom ur det sista i Skogsbo.

Peter Det är ju låst precis överallt

Jessica: Man ser ju ganska tydligt hur personalen har arbetat då, man har använt sig av en sådan här då, för att slippa ha kontakt med Robin och då har man kanske bara kunnat titta ut så här. Ja man har använt sig av den här kedjan.

Under alla år sa man att Robin inte klarade av att vara ute bland människor. Att han mådde bäst av kala väggar. Att han inte klarade av att åka i en vanlig bil. Att han inte kunde sova i en vanlig säng.

Och att han måste hållas inlåst.

Jessica: Får se. Nej men ligger du så på natten?

Robin: Ja.

Jesica: Gött.

Jessica: Vems fyrhjuling är detta?

Robin: Min

Jessica: Är det din fyrhjuling?

Peter: Känner du igen den?

Robin: Ja

Jessica: Ser du? Det var en bra suprise va?

Efter att vårt program om Robin hade sänts tidigare i år var det en mängd tittare som anmälde Gnosjö kommun till Justitieombudsmannen, och den 17 juni i somras kom JO´s uttalande.

Grafik: ”Av utredningen i ärendet framgår att brukaren som var placerad vid LSS-boendet Skogsbo under större delen av dygnet var inlåst på boendet.”

“Det innebär att brukaren har varit frihetsberövad utan lagstöd under flera år. /.../Gnosjö kommun förtjänar allvarlig kritik för att detta har kunnat ske.”

Jessica: Sätt dig en gång bakom Peter en gång

Peter: Hoppa upp här

Jessica: Ja sätt dig därvid

Robin blir allt mer närvarande, när man börjar trappa ner på medicinerna. Jessica berättar att han samtidigt minns mer och mer vad han har blivit utsatt för. Och han behöver fortfarande ständigt personal vid sin sida.

Men idag lever han i ett olåst boende, och kan ta emot besök. Han sover i en vanlig säng, och har tillgång till sitt eget kök och kan åka på utflykter.

När det gäller Dicks boende Hultagården, väcker en åklagare åtal under sommaren 2020. Det gäller händelsen med saccosäcken. Den åtalade nekar till brott. Men nu förhörs personal, och man gör en rekonstruktion.

Skylt: bilder från polisens rekonstruktion

Personalen som vittnar minns att det kom kvävda läten från Dick, och att en i personalen sitter uppe på honom och studsar med knäna mot Dicks bröstkorg och upp mot hans strupe. Dick är panikslagen och verkar frukta för sitt liv.

Martin Linde-Rahr, ansvarig för Hultagården meddelar till sist att Stiftelsen inte vill svara på frågor med hänsyn till att det nu väckts åtal.

I över fyra år har Emma och Dicks mormor kämpat för att Dick skall få tillbaka sitt gamla liv. Förutom IVO-kritik som har lett till vissa förändringar, som att personalen inte längre får stänga ute Dick från gemensamhetsutrymmet, finns det nu en dom från Kammarrätten som ger de anhöriga rätt. Dick lever fortfarande inte under goda levnadsvillkor.

Men Dicks hemkommun Partille, menar fortfarande att Dick har det bra på boendet i Oskarström. Trots domen i Kammarrätten.

Veronica Strömsten: Och idag har ju också IVO avslutat tillsynen och är nöjda med de förklaringar och de insatser som boendet har gjort, så idag är vår bedömning att han uppnår goda levnadsvillkor.

Men nu är det boendet som säger upp Dicks plats. De anhöriga får beskedet att han måste flytta.

Veronica Strömsten: Det är uppenbart att vi självklart önskat att den här flytten inte hade behövt drabba honom, såklart, den stabiliteten som han har behov av, den har vi inte kunnat uppnå.

Det blir Dicks femte flytt på fyra år.  Och de anhöriga får nu besked om att Partille kommun kan komma att placera honom var som helst i Sverige, i väntan på att ett boende i hemkommunen kan bli färdigt om tidigast ett år.

Emma: Ibland är det som att jag känner, ja vi kan bara vänta på att han dör. Nej nu är det verkligen ingen idé, jag kan inte göra någonting mer. Jag får bara försöka glömma att Dick finns. Men efter ett halv dag så är man där igen. Jag kan inte överge honom jag måste kämpa vidare. Han kan inte ha det så här.

Vi skall nu lämna Robin och Dick, för att bege oss till den myndighet som ansvarar för tillsynen och kontrollen av Sveriges LSS-boenden.

Hur många som har det som Robin och Dick vet ingen.

Enligt Lex Sarah är personal skyldiga att anmäla missförhållanden till ansvariga chefer. Är missförhållandena allvarliga, skall anmälningarna skickas vidare till IVO.

Vi bestämmer oss för att gå igenom de Lex Sarah anmälningar som kommer in för LSS-boenden, för att se vad som händer med ärendena.

Handläggare: Och sen så har du alla ärenden här uppdelat på våra regioner.

Det vi ser är anmälda övergrepp, i fall efter fall.  Det här är bara några exempel.

“Därefter ska berörd personal ha dragit med sig brukaren ner till ett närliggande vattendrag och hotat att slänga i brukaren i vattnet”

“I en hygiensituation där två personal närvarade, fick en klient sina intima delar rakade av personal.”

“Fysiska övergrepp i form av knuffar och fasthållning samt att dryck kastats mot ansikte på brukaren.”

“Polisen fann att nattpersonalen var efterlyst.”

De här ärendena avslutas med samma slags formuleringar, efter att verksamheterna har fått yttra sig.

“Inspektionen för vård och omsorg (IVO) avslutar ärendet och kommer inte vidta några ytterligare åtgärder.

IVO bedömer att huvudmannen har fullgjort sin utrednings och anmälningsskyldighet.”

Riksrevisionen har under förra året riktat kritik mot IVO just när det gäller svårigheten att följa ärenden.

Man konstaterar att IVO brister i sin tillsyn på flera områden. Bland annat litar IVO på att verksamheterna själva åtgärdar sina brister, utan att det finns någon systematisk kontroll av om detta verkligen sker.

I vår genomgång av anmälningarna är det ett boende som väcker vårt intresse alldeles särskilt, Dalhem ute på den skånska slätten utanför Malmö.

När vi begär ut rapporter längre tillbaka i tiden, ser vi att en ambulansöverläkare hörde av sig till IVO redan i september 2018.

Ambulanspersonalen hade reagerat över miljön på boendet under en utryckning.

“De beskrev att det var ett kalt rum med hårda väggar och inga möbler förutom en metallbrits. Utanför rummet fanns något som liknade en bur där killen vistas när han är utomhus.”

IVO som får in ärendet, ringer till föreståndaren som uppger att boendet är specialanpassat för den boendes speciella behov, och att den boende mår bra.

“Utifrån ovanstående uppgifter görs ställningstagandet att ärendet ska avslutas utan vidare utredning.”

Reporter: Jag är bara lite liksom nyfiken varför det är så låst

Personal: Men här, folk som bor. De är inte inlåsta. De är inte som vi. De kan dra eller skada någon annan. Dra, skada bilar och sånt. De är inte som vanliga människor

Vi tar kontakt med Malmö stad och avdelningschefen för LSS-bostäder. Inför intervjun skickar hon över det verksamhetsprogram som Malmö stad har tagit fram.

Här kan man läsa att brukaren har rätt till “ att få en rättssäker behandling och ges utrymme att uttrycka sina medborgerliga och demokratiska rättigheter”

Reporter: Vad är din bild av hur det ser ut i Malmö stad. Hur god kännedom har ni om det här verkligen stämmer, att det är på det här sättet som man jobbar.

Åsa Qvarsebo Jag tänker att vi har väldigt god kännedom om det. Vi har ett bra system för att rapportera om det är avvikelser.

Reporter Hur ska man se på inlåsning till exempel?

Åsa Qvarsebo: Den är inte helt enkelt, fastän samtidigt som att den är ju enkel för att vi får inte låsa in någon och sådär men man kan också se den som en skyddsåtgärd, vi får inte använda det som en tvångsåtgärd men det kan vara en skyddsåtgärd om man har brukarnas medgivande.

Reporter: Då går ni egentligen emot Socialstyrelsen. För Socialstyrelsen säger att. De grundar sig i ett äldre beslut från JO. Där man säger att samtycke från den enskilde till en tvångsåtgärd är inte förenligt förenlig med lagen.

Åsa Qvarsebo: Och det är ju ett bra lag såklart. Men sen så finns det ju ändå där man kan se det som en skyddsåtgärd.

Reporter:  Så då pratar du om att det kan finnas lås för att de inte ska springa ut på en väg. Men inte att det kan finnas lås så att de blir inlåsta i sina lägenheter.

Åsa Qvarsebo: Nej alltså det är lås ut mot allmänna alltså, mot samhället om man säger. 

Vi har kontakt med personal på insidan, som vittnar om att man under flera år har låst in personer med autism på Dalhem. Personalen vill vara anonyma, och har här fått andra namn.

Veronika: Asså lagen är ju jättetydlig, det gäller alla människor. vi får inte låsa in, vi får inte låsa ut. O ändå så ser man där både chefer och personal tycker att jamen i det här fallet måste vi ju. Det är jätteorimligt för då hade det ju fått stå så i lagen, att vid vissa fall.

Reporter: O av dom som är inlåsta hur många timmar om dagen blir de inlåsta när dom är på boendet?

Veronika: Dygnet runt

Reporter: Hela tiden

Veronika: Ja när dom är hemma så är dom inlåsta.

Personalen som vi möter består av personer som har arbetat på Dalhem tidigare, och av personal som fortfarande arbetar där när vi träffar dem.

Terese: Mycket att man tycker att man ska gå in och visa vem som bestämmer, du kommer bli hans bitch om du är för snäll.

Veronika: Man har som strategi att aldrig säga ja så brukaren kommer med ett förslag om att han vill göra någonting så säger man alltid nej för att man har en tanke om att vi ska inte va deras hundar eller så.

Hos en av de boende byggde man under en period över uteplatsen med ett trädäck.

Viktors röst är här inläst av en annan person.

Viktor: Han ville gräva sig ut, så han höll på där som en, vad kallar man det, grävling, han gräver, gräver gräver, men det är ju hans sätt att visa, jag vill inte vara inlåst.

De är inga djur, varför skall de vara inlåsta bakom höga staket, och allt sånt där det är inga djur, det är människor. Det är inga fångar heller.

Reporter: Jag tänkte vi kan ju titta på ett av era boenden. Dalhem. Här ser man ju väldigt tydligt liksom att det här är ju inbyggt i verksamheten. Så här sitter det ju lås det sitter till och med från utsidan på lägenheterna. Det här är ju inte för att låsa in dom för att de inte ska springa ut på vägen, utan det här är ju att de blir inlåsta i sina lägenheter.

Åsa Qvarsebo: Ja

Reporter: Och här står det också glöm inte att låsa till och med, så det är ingenting som döljs på något sätt. Vem är det som tar, har tagit det beslutet att man ska göra ett undantag?

Åsa Qvarsebo Jag alltså, och undantag, jag vill inte säga att det är så att vi har bestämt att man man får låsa in.

Reporter: Men det är ju lås på dörrarna, vem har tagit de besluten att det ska se ut på det sättet.

Åsa Qvarsebo:  Mmm. Det är det ju närmaste chef som gör det. Men sen är det ju givetvis jag menar nu i den här processen. Det här har ju blivit känt också för oss andra chefer.

Reporter: Oroar det inte dig att det här är en kommunal verksamhet och att det liksom i år efter år kan se ut på det här sättet hos en extremt röstsvag grupp utan att ni får kännedom om det.

Åsa Qvarsebo: Ja men, jag tänker att vi, vi ja vad skall jag säga. Det är, är extremt som jag har jag sagt några gånger så är det extremt känsliga personer som kräver mycket åtgärder runt omkring hur man ska arbeta med dem och hur man ska stötta de här brukarna på allra bästa sätt.

Personer med svåra utmanande beteenden och självskador är en utmaning för samhället. Hur skall man hjälpa dem på bästa sätt? Och hur skall man undvika att de skadar sig själva eller personal, när de blir uppjagade och oroliga?

Under det här reportaget får jag kontakt med föräldrar som vill nyansera bilden av inlåsningar. De har erfarenheter från olika LSS boenden i Sverige. Och vet hur snabbt det kan bli farligt för sonen om han försvinner iväg.

Karl: Each person has a right to privacy. I also believe that each person has a right to be safe.

Vanessa: I think for me in particular, being a mother of a child with autism is the the unsurmountable amount of pressure and guilt that you have, as how can I, what can I do to make this situation better?

Karl och Vanessa känner att de har känt sig tryggare, när sonen har bott på låsta LSS-boende. Och de tycker att personalen alltid har varit öppna med sina metoder.

Karl: In general, our experience has been that they are very, they are very honest in what they do.

Reporter: Even when they break the law.

Karl: It's.That's a very sensitive question, but, um, like I said, I think that the representatives, we have met have been very open.

 Reporter: They dont hide things from you

Karl: They dont hide things from us.

Skylt: Lunds Universitet

Niklas Altermark: Det verkar finnas en medvetenhet och föreställning om att lagen kan läggas åt sidan och när det ska ske saknas det regleringar för det. Det är upp till den enskilde personalen att bestämma.

Niklas Altermark påminner om det finns en lag, för när man behöver låsa in personer som är farliga för sig själva -  eller för andra. Nämligen lagen om psykiatrisk tvångsvård.

För detta krävs läkarintyg och chefsläkarintyg som ständigt skall omprövas. Efter fyra veckor skall beslutet också prövas i domstol.

Det farligaste med inlåsningarna som sker på LSS-boenden – är att de sker i det dolda.

Veronika: Eftersom inte det finns ett lagstöd för att låsa så är det lite mer påhittat. Ett ställe med tvångsvård där har du, där följer man ju reglementet, där är det ju timmar på hur många timmar behöver man vara utomhus, hur många timmar skall vi göra aktiviteter, hur många veckor får man vara i låst miljö innan man ska börja jobbas ut? Allt är reglerat. I en låst verksamhet. I en verksamhet som ska va öppen men ändå låst så är det ju på nåt sätt godtyckligt lite vad chefen känner för.

Niklas Altermark: Avsaknaden av strikt reglering gör att det växer fram lokala kulturer, lokala praktiker, rutiner, saker som sitter i väggarna som som som det är väldigt svårt att granska och komma åt.

Efter vår intervju meddelar Malmö stad att man har låst upp dörrarna på Dalhem under sommaren 2020. Och nu har det också kommit ett IVO-beslut som i en utförlig rapport riktar skarp kritik mot boendet på punkt efter punkt.

Man konstaterar bland annat att

”boendemiljön har en institutionslik prägel”

”boende utsätts för otillåtna tvångs- och begränsningsåtgärder”

”olaga frihetsberövande tillämpas”

Samtidigt byggs ett nytt LSS-boende upp intill Dalhem. Och den som är utsedd för att driva det nya boendet är sektionschefen på det hårt kritiserade Dalhem .

Åsa Qvarsebo säger att sektionschefen har hennes fortsatta förtroende.

Men personalen som vi talar med känner sig besvikna. De tycker att det är svårt att göra sin röst hörd. På Dalhem slog ambulanspersonal larm redan 2018, ändå dröjde det till 2020 innan IVO gjorde ett besök.

Veronika: Jamen dom har ändå makten att kunna göra någonting. Personalen i sig kanske inte har så mycket makt liksom, men att dom har makten.

Där är rätt många på olika nivåer, olika myndigheter som faktiskt försvarar att vi behandlar människor så.

Det går inte att svara på hur många personer i Sverige idag som har drabbats som Dick och Robin.

Och det är inte alla som har anhöriga som kan föra deras talan.

De är beroende av sin personal, och av en tillsynsmyndighet som lever upp till det som den lovar, att stå på deras sida.

Själva saknar de möjligheten att slå larm.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer