UG-referens: Droger på recept

Uppdaterad
Publicerad
UPPDRAG GRANSKNING ·

Ta del av manus och källor till reportaget Droger på recept. Du hittar källhänvisningar både i texten och längst ner på sidan.

Niclas: 

Här är mitt rum.   

Reporter:  

Och här tillbringar du ganska mycket tid då?   

Niclas:  

Nästan hela dygnet. Så här har jag gjort, så har jag indelat i smärtmediciner, bensodiazepiner, och lite blandat.     

Niclas: 

I början hade jag två icakassar, helt fulla med bara mediciner.  

Reporter:  

Med bara mediciner?  

Niclas:  

Ja  

Niclas:  

Här har jag ungefär det jag tar per dagen. Här har vi narkotikaklassad medicin, narkotikaklassad medicin, narkotikaklassad, narkotikaklassad, narkotikaklassad, narkotikaklassad, narkotika.     

Reporter:  

Tar du allt det här?   

Niclas:  

Ja   

Reporter:  

Dagligen alltså?   

Niclas:  

Ja.     

Det är maj i år och Niclas pappa Anders har skrivit till oss. “Vår son har blivit narkoman av vårdens ofattbara oförmåga”    

Niclas tog studenten för fem år sedan och hans mål var att söka till sjuksköterskeutbildningen och jobba inom vården.    

Men sedan hände något som förändrade allt.  

Niclas:  

Precis här vid skyltarna var det där krocken själva hände. Det var väl ingen jättestor krock, det var väl mer att jag tog skadan, snarare än att bilarna tog skadan.     

På väg fram mot rödljusen körde Niclas in i bilen framför.  

Niclas:  

Sen hade jag inga problem i det allra första akutskedet. Jag hade ingen akut smärta eller så. Jag var väl mer i chocktillstånd sa väl ambulanspersonalen. Men ungefär en två dagar senare då började det komma på riktigt.     

Efter olyckan började Niclas få ont i ryggen. Smärtorna tilltog och inget tycktes hjälpa. Läkarna var först inte villiga att skriva ut starka smärtstillande, men i maj 2018 fick han till slut sin första dos oxycontin, ett starkt morfinliknande läkemedel.   

Niclas:  

Eh, ja vad blir det. Tre, fyra, fem, sju, åtta...14, 15. 18 tabletter tar jag per dag.     

Reporter:  

18 varje dag?     

Niclas:  

Ja    

Reporter:  

Men hur ser dina dagar ut då? Ditt liv, hur skulle du beskriva det?     

Niclas:  

Väldigt ensamt. Eftersom jag är bara hemma här. Jag gör ju ingenting. Jag har ju min dator men efter två år att ha suttit där är det inte så roligt.     

Niclas:  

Ibland har jag ju, jag kan ligga i min säng kanske 50 timmar. Kan inte gå upp pga jag har så ont.  Sen så när jag väl kommit upp så sitter jag, jag sover mycket i stolen och sånt. 

Reporter:  

Har du liksom några bra stunder?  

Niclas:  

Nej, det skulle jag inte säga att jag har.    

Föräldrarna är skilda, och Niclas bor med sin mamma Agnetha som hjälper, och håller koll på honom. Pappa Anders bor i Stockholm men åker allt oftare ner till Göteborg för att träffa Niclas, som han upplever bara blir sämre.   

Anders:   

Man ser att han är påverkad. Man ser det på hans sätt att gå, prata, röra sig. Och kombinationen då med att han är trött gör ju att det är en hemsk syn. Det är en jättehemsk syn att se en son vara så beroende av nånting. Den drivkraften borde vara kompisar, ha kul, jobb, resa eller vad det nu kan vara för nånting. Så är det medicinerna.     

Reporter:  

Hur skulle du beskriva den situation som ni lever i just nu?   

Agnetha:  

För mig är detta en mardröm, det jag lever i. Per definition en mardröm. Det går inte att beskriva den stress och press man lever under.     

När vi träffar Niclas har det gått drygt två år sen olyckan. Han fyller snart 24 och nu är det här rummet nästan hela hans värld. Några  få kvadratmeter, en säng, en dator och en hylla som rymmer alla hans mediciner. Och dörren in till hans rum är ofta låst. Bakom den låsta dörren finns Niclas med mängder av starkt beroendeframkallande och narkotikaklassade mediciner.   

Agnetha:  

Att jag hör där inne att nåt pågår. Och så låser han sin dörr för han vill ha privatliv och då kommer jag inte in. Och då står jag med min nyckel på utsidan, den andra rumsnyckeln, och försöker så jag kan få runt den nyckeln som sitter på insidan så jag kan komma in.    

Agnetha:  

Jag lever ständigt i tron att när jag kommer hem kommer jag hitta honom död.  Det är så fruktansvärd press. Jag har levt med detta nu i två år, och jag tycker ändå att jag är ganska stark person, men nu börjar det kännas.   

Niclas och hans föräldrar för en kamp, men på olika fronter. På olika sidor om den här dörren. Niclas kämpar med sin smärta, för att få hjälp och vill ha mer av de starka smärtstillande medicinerna han hämtar på apoteket. För föräldrarna på andra sidan dörren är det just medicinerna som hotar.     

Niclas:  

Jag tror inte de riktigt vet hur man klassar missbruksproblem. Jag är ju inte ute efter att få ett rus. Jag är ju beroende av mina mediciner för att få ner smärtan och så.    

Niclas köper inte sin narkotika på gatan, det är hans läkare som månad efter månad, skriver ut dem till honom och vad medicinerna orsakar är ingen hemlighet för läkarna.  

Under ett drygt halvår ska vi följa familjen och under den tiden kommer Niclas att bli betydligt sämre. Hur kan medicinerna, som ska hjälpa Niclas att bli frisk, göra honom sjukare?    

Vi försöker ställa frågor till läkaren och vårdcentralen som behandlar Niclas, men trots fullmakt vill de inte svara på våra frågor, utan vi blir hänvisade till två högt uppsatta chefer i regionen.   

Lise-Lotte Risö Bergerlind:  

Den här typen av medicin, det är de allra starkaste smärtstillande medicinerna. Och de ska bara användas väldigt kort i det akuta skedet. Så att patienten förstår att det kommer någonting annat. Sen framhåller den här riktlinjen också vikten av att man tar till andra behandlingsåtgärder än bara läkemedel.     

Reporter:  

Och när du säger kort tid, vad innebär det ungefär?     

Lise-Lotte Risö Bergerlind:  

Det kan bero på vilken typ av tillstånd det är. Har du genomgått en banal operation eller ett tandingrepp så kan det röra sig om en dag eller två. Är det en större operation där du ligger med svår smärta länge då kan det röra sig om veckor, men det är sällan längre än så. Sen ska man börja sätta ut det läkemedlet, eftersom det så snabbt är beroendeframkallande.      

Reporter:  

Jag vet ju att Niclas föräldrar har kontaktat dig och din avdelning angående hans fall. Vad ser du har gått fel eller behöver göras?    

Marga Brisman:  

Jag, det är ju så att enskilda fall kan jag ju inte, uttalar jag mig inte om.     

Reporter:  

Men familjen och Niclas vill ju att ni pratar om det här. Och jag har fullmakt.    

Marga Brisman:  

Nej, det ingår inte i hur vi, med våra sekretess och journalbestämmelser och så, hur...Så enskilda fall uttalar jag mig inte om.     

Långvarig smärta är en folksjukdom som är svår att behandla.   

Ett sätt är opioider, starka smärtstillande mediciner. De ingår i en familj där man på den illegala sidan hittar heroin, och på den legala sidan hittar läkemedel så som morfin, tramadol och oxikodon. Det är mediciner som oftast fyller sitt syfte och som för många fungerar bra i akuta lägen, men som kan bli skadliga när de används långsiktigt, inte minst för att de är så starkt beroendeframkallande.   

Mats Rothman:  

Om man nu liksom har varit van att få bara piller kanske. Jag har ont, vad ska jag göra? Ja men du kan ta en tablett får du se då. Sen har man gått passivt och bara ätit tabletter och blir bara sämre och sämre.   

I Västerås träffar vi Mats Rothman, han är läkare på Smärtrehab och har drivit ett framgångsrikt projekt med att få ner förskrivning av beroendeframkallande medicin. Han träffar patienter, som liksom Niclas har svår och långvarig smärta.  Efter utredning föreslår de oftast att patienterna ska trappa ut sina mediciner.  

Mats Rothman:  

Och då kan man ju undra, varför ska man göra det? De har ju ont. Ska man då ta bort smärtstillande. Och vi ser att det nästan är nödvändigt många gånger för att om man har haft smärtstillande i många år och ändå inte blivit bättre, och till slut ändå kommer hit, då är det ganska uppenbart att de inte varit så himla bra. Då har man oftast tappat energi, lust, livsglädje, ork, kognitiva förmågor. Man är okoncentrerad, tappar saker, livet har liksom blivit som en sorts dimma eller burk är det många som beskriver.      

Mats Rothman:  

Och det är många som tycker att det är en jättedum idé, det var det dummaste de hört hittills för de har ju haft det här i kanske tio års tid. Och då har sjukvården givit och kanske ibland, det är det enda vi kan göra nu då. Och det tror inte jag är av dumhet och så, utan det har blivit så, det har blivit en vana. Och man har ätit de här läkemedlen.      

Det är känt att få personer är hjälpta av långvarig behandling med opioider. Läkemedelsverkets rekommendation är att behandling med dessa läkemedel sker kortsiktigt. Och dessutom kan vissa patienter drabbas av en effekt av medicinerna som kan göra det värre.  

Mats Rothman:  

Det finns nånting som heter opioidhyperalgesi...alltså att man får en ökad smärta av morfinet i sig. Och det är en mekanism som man känner till genom forskningen då, att man får faktiskt en högre smärtkänslighet av morfin. Och ett sätt att bli av med den smärtan är att ta mera morfin vilket ger en ökad smärtkänslighet, vilket kräver mera morfin och så vidare. Och så kan det vara så att man har ibland väldigt höga doser, för att hämma en smärta som morfinet själv egentligen åstadkommer.    

Reporter:  

Men om det är såhär som du säger att personer som har fått morfin under längre tid som kommer ändå hit för det har inte hjälpt, men ändå har de fortsatt få det här år efter år efter år. Varför är det så?   

Mats Rothman:  

Ja. Man kan undra. Jag tänker såhär att när någon kommer som lider och som har värk så vill ändå de flesta som jobbar i vården hjälpa till på något sätt. Och det man kan hjälpa till med är de verktyg man har, så sitter jag som läkare och har mitt verktyg, ett receptblock, det har man inte längre utan man skriver i datorn, men det är det man har. Då kanske man tar till det.     

I Niclas journal ser vi att hans läkare på vårdcentralen skrivit remisser till flera olika röntgenundersökningar, men de visar ingenting. Vi ser att Niclas fick gå till en sjukgymnast men tyckte inte det hjälpte. I journalen står också att läkaren ville trappa ner läkemedlen så fort som möjligt. Redan ett halvår efter olyckan försökte läkaren få in Niclas på en beroendemottagning, men de tog inte emot honom. Istället fortsatte medicineringen och Niclas fick efter en tid till och med extra medicin, när han tagit mer än vad han skulle.   

Samtidigt fortsatte Niclas smärtor och han började också må sämre och sämre psykiskt.  

Niclas:  

Det var ju isoleringen var det ju, och sånt. Att bara vara här hemma och sånt, jag träffade ju ingen. Inte gå till jobbet, inga rutiner, man gick inte upp på morgonen samma tid varje dag och sånt. Och då började jag må dåligt.    

Månaderna efter olyckan hade han ångest och tankar på att ta sitt liv och sökte vård på psykakuten vid flera tillfällen, men de tyckte inte Niclas behövde läggas in. De bedömde att han primärt var där för att få mer smärtstillande. I journalen står att han visade ”Klara tecken på missbruk”.   

Niclas och föräldrarna sökte istället hjälp för hans ångest på en privat klinik. Och läkaren, som är en erfaren psykiatriker, skrev ut lugnande och sömntabletter.    

Agnetha:  

Jag kände ju det att han behövde ju nån typ mer av hjälp, kände jag ju. Sen så fattade inte jag i vilken omfattning han skulle få den hjälpen. Med så mycket medicinutskrift. Det var ju helt, det trodde man ju inte var sant. Att de skrev ut så mycket.    

Niclas:  

Jag blev väldigt förvånad. Då kom jag dit i väldigt skört skick och då hällde han ju mediciner över mig. Jag var väl över på maxdos på alla mediciner han gav mig ungefär. Varje gång jag gick till apoteket kom det upp varningar hela tiden.    

Från och med nu går Niclas på narkotikaklassade mediciner från två olika läkare, en offentlig och nu också en privat.  

Niclas:  

Det här är ju ångestmedicin, den starkaste av alla ångestmediciner som finns.    

Reporter:  

Men vill du själv ta det då?    

Niclas:  

Ja. Alltså i den ideala världen innan sjukskrivningen mådde jag ju jättebra utan medicinerna. Jag klarar ju mig utan dem. Men i dagsläget gör jag inte det.   

Och det blir som en ond cirkel.  Läkaren på vårdcentralen försöker få in Niclas i smärtspecialistvården, men de säger nej eftersom han går på så mycket mediciner.     

Smärta är en av de vanligaste anledningarna till att personer söker vård i Sverige. Mer än var femte person uppskattas lida av långvarig smärta. I gruppen finns bland annat en högre frekvens av självmord än hos övriga befolkningen.   

Mats Rothman:  

Långvarig smärta är ju en sjukdom i sig, inte som en akut smärta utan nånting som en helt egen sjukdom kan man säga. Och det är inte så känt ens i sjukvården att det är på det viset.      

Reporter:  

Finns det för lite kunskap om långvarig smärta skulle du säga?    

Mats Rothman:  

Ja det skulle jag säga att det finns. Det gör det. Man sätter ofta likhetstecken att långvarig smärta ska vara akut smärta bara att det hållit på lite längre. Men så är det inte. Utan det händer så mycket saker i kroppen när man får långvarig smärta som, ja men akut smärta där har läkemedel ofta en bra effekt, ska användas. Men vid långvarig smärta är det nästan tvärtom. Läkemedel hjälper inte längre.  

Opioider är en speciell grupp läkemedel som Läkemedelverket i år bestämde sig för att kartlägga, och resultatet visar att man skrivit ut ungefär samma mängd över tid de senaste åren, men att man bytt preparat.     

Mikael Hoffman är forskare och läkemedelsexpert och har följt utvecklingen genom åren.    

Mikael Hoffmann:  

I Sverige har den totala användningen av opioider legat stabilt, under de senaste 20 åren. Så vi har ingen opioidepidemi. Men vi har kraftiga förskjutningar inom det här segmentet och den diskussion som finns just nu är framför allt, använder vi oxikodon optimalt eller måste vi se över vem som får det, hur lång behandling man får, vilka doser osv.     

Oxikodon är det smärtstillande läkemedel som Niclas får. Det är relativt nytt och har ökat snabbt i förskrivningarna, inte minst sen den mer välkända opioiden tramadol fasats ut.   

Mikael Hoffmann:  

Jag tror att det var samma problem när tramadol kom som idag. Smärta är svårbehandlat och vi har inga riktigt bra alternativ. Och då kom det ett läkemedel som hade god effekt på smärtan, och som man initialt trodde, och marknadsfördes som också, att det inte var så problematiskt med beroende. Det var inte narkotikaklassat. Så lika bra effekt som morfin, men inte lika farligt. Så då är det rätt naturligt att man fick den bilden. Det var inte bara marknadsföring, utan det var ju en generell bedömning från läkemedelsmyndigheten när den kom innan man lärde sig mer om den här substansen.   

Idag beslagtas mängder med tramadol av polisen på gatan, och av Tullen vid våra gränser.  

När man insåg att läkemedlet var mycket starkt beroendeframkallande och att det började missbrukas, narkotikaklassades det.  

Mikael Hoffmann:  

Så att när det då blev narkotikaklassat och plus det här missbruket spred sig så blev man mer restriktiv med användandet. Och då sökte man nya andra alternativ.     

Reporter:  

Går det i cykler med läkemedel?      

Mikael Hoffmann:  

Inte generellt men inom gruppen opioider har det definitivt varit så. Just att det kommit ett nytt läkemedel, lovar mycket, man lär sig mer om det, lär sig använda det, och det blir stort, man ser då problemen. När många börjar ta det så ser man på ett annat sätt hur biverkningarna ser ut eller om det bidrar till att det är svårt att sluta. Och så backar man tillbaka eller så kommer det nåt nytt. Och så kommer det nåt nytt och i den bästa av alla tänkbara världar slutar det med att vi har olika alternativ som kan passa till olika patienter. I andra situationer så blir det såhär, upp som en sol ner som en pannkaka och så kommer det en annan sol och så blir det cykliskt på det sättet.      

Reporter:  

Men är det ett problem att oxikodonet har ökat?    

Mikael Hoffmann:  

Det ska du egentligen fråga de som arbetar med smärtpatienter. Det finns två aspekter. Är det så att behandlingen, den riktiga behandlingen i vården blir sämre pga det här? Eller är det som så att problemen uppstår i samhället för att man bidrar till ett beroende som sen söker sig andra vägar för att få tag på. Jag tror att det finns båda problemen. Och i hälso- och sjukvården handlar det egentligen inte om att det är fel på oxikodon utan vi har inte tillräckliga resurser att göra de här helhetsbedömningarna och långtidsuppföljningarna av patienter med smärttillstånd.    

Vi är hos Niclas och Agnetha igen. Niclas är i sämre skick än när vi träffades sist. Hans smärta gör att han inte kan sova på nätterna och även Agnetha har varit vaken på natten, som så många nätter sedan olyckan. Och stämningen hemma i lägenheten är ansträngd.  

Agnetha:  

Han är ju så seg och zombieliknande. Jag vill ju bara att han ska bort från alla medicinerna. Samtidigt ser jag ju att han har ont. Men jag vet ju det att lösningen är inte morfin och bensodiazepiner.     

Niclas:  

Folk går på det livet ut. Och jag bad min läkare om att höja i två månader, min morfindos. Så jag orkade komma till rehab.     

Agnetha:  

Det är Niclas idé då. Och jag kan inte uttala mig för jag vet ingenting, jag kan ingenting om detta.  Bort från medicinerna måste han ju. Men han måste ha stöd och hjälp för att kunna göra det. Det är där det fallerar. De skrivs ut men det blir inget mer sen.   

Agnetha: 

Han är ju fast i ett beroende, så hans trigger är ju att tillfredsställa det beroendet.  Och det är ju så för alla, som fastnar i det. Det är det som är det viktiga.      

Niclas:  

Och det är där man skiljer på missbrukare och beroende.     

Agnetha:  

Fast beroendet är ju samma sak, även om man tar nåt på gatan eller får läkemedel. Så är beroendet samma sak. Men du har ett beroende och...     

Niclas:  

Det får alla människor som får det utskrivet.     

Agnetha:  

Ja alla får det. Men det som är drivkraften i din kropp är att kroppen vill ha mer av samma ämnen.     

Niclas:  

Ja det blir ju så för kroppen.    

Agnetha: 

Fast det inte är en bra lösning. I längden är det en jättedålig lösning.       

Han pendlar mellan att vilja bli av med läkemedlen och att vilja ha mer. Hon säger att det är en del av symptomen när man har ett djupt beroende.   

Niclas har för ett par dagar sedan överdoserat medicinen.    

Agnetha:  

Men det var ju också det här med att du, för att du hade gjort slut på dina morfintabletter. Och så hade du satt på dig plåster istället. Och så har han tagit på sig detta pga att han gjort slut på sin vanliga morfindos, oxycontin. Och då blir ju jag helt förtvivlad. Och jag orkar inte med det här längre. Det går inte liksom, det är slut nu. Det är klart han behöver ju nånting då, då tar han det han har.      

Reporter:  

När du sätter på dig tre såna plåster, vad är det som går i ditt huvud då?   

Niclas:  

För att jag har inga andra mediciner och jag vill inte hamna i abstinens.    

Agnetha: 

Det har liksom så långsamt, långsamt eskalerat all misär. För det är ju sån misär. Jag är själv medberoende. Det är ju så, man blir ju medberoende.  Man ser ju inte riktigt klart som andra människor gör utifrån.      

(Börjar gråta)    

Agnetha:  

Får jag ta en näsduk?  

Reporter:  

Självklart.     

Agnetha:  

Du får gärna vara lite på ditt rum.   

Niclas:  

Ja jag ska ta en macka.   

Agnetha:  

Måste du ta en macka just nu?   

Niclas:  

Ja, jag...   

Agnetha:  

Skulle du kunna vara lite på ditt rum en stund?   

Niclas:  

Ja.  

Agnetha:  

Han vill kontrollera, jag märker ju det. Han vill kontrollera vad som händer här. Vad jag säger och sånt.      

Reporter:  

Men det känns ändå som att ni är ganska öppna med varandra, att ni tycker olika och sådär?     

Agnetha:  

Ja det har jag varit hela tiden och sagt att jag, att jag tycker olika eller att jag... Jag är inte inne på den här medicinlösningen, det är jag inte.    

I snart två år har Niclas lutat sin tillvaro mot de smärtstillande opioiderna och den lugnande medicinen. Han har testat Oxycontin, kodein, citodon, fått norspanplåster och fentanylplåster. Men han säger att han fortfarande har väldigt ont.      

De lugnande tabletter Niclas får utskrivna av den privata läkaren är även de narkotikaklassade, så kallade bensodiazepiner. Det är också en grupp läkemedel, där man upptäckt större negativa effekter än man tidigare känt till.     

Mikael Hoffmann:  

Det används på många olika sätt. Men de två stora sakerna är mot sömnbesvär och mot ångestsyndrom. Ångestsjukdomen. Och där har vi lärt oss väldigt mycket på båda sidorna. Effekten, det visste man väl sen tidigare men man har blivit mycket mer insiktsfull kring att lugnande medel som sömnmedel fungerar sällan särskilt bra långsiktigt. Det kan lösa ett kortsiktigt behov men det skapar andra problem. Och därför har man successivt förändrat riktlinjerna här och gått bort från bensodiazepiner så långt som möjligt.    

Bensodiazepiner är en typ av lugnande, mediciner som under många år varit vanligt att skriva ut mot ångest och sömnsvårigheter. De rekommenderas inte för långvarig förskrivning eftersom de har många negativa effekter, bland annat nedsatt kognitiv förmåga och beroende.  

Mikael Hoffmann:  

Och när det gäller ångestsjukdomen har vi också lärt oss mycket mer och blivit duktiga på att behandla olika typer på flera olika sätt och där man sätter in behandlingen i ett sammanhang på ett annat sätt än vad vi gjorde tidigare. Så vi använder läkemedel på väldigt olika sätt inom de här två områden än vad vi gjorde för 20 år sedan. Och vart vi är på väg vet jag inte, men en sak är väl klar och det är att sömnproblem är inte någonting som läkemedel är en bra lösning på, annat än hos enskilda patienter som har väldigt speciella behov, och under kortare perioder sannolikt.     

På psykiatrin ser man att Niclas framför allt har ett problem med beroende och smärta och föreslår beroendemottagning eller smärtenhet. Men på beroendemottagningen har man avslagit läkarens remiss och på smärtenheten bedömer man att han i första hand har problem med ångest. Dessutom kan man inte påbörja behandling medan han går på de lugnande medicinerna. Familjen upplever att alla dörrar är stängda.   

Det som blir kvar är medicineringen.  

Reporter:  

Niclas, han har svår smärta, och ett läkemedelsberoende och psykiska problem. Han och hans familj upplever att de inte kan få hjälp just för att han har alla de här problemen.     

Marga Brisman:  

Det är ju ett av vårdens stora problem, är att vi har en mångfacetterad vård där vi är väldigt specialistfokuserade. Och då kan det hända att man kan uppleva att man inte får den hjälp man vill ha.  Det jobbar vi ju med och vi ser ju att det är ett problem.  Men däremot är det ju så att sjukvården utvecklas kontinuerligt. Den blir mer och mer specialiserad, vi kan hjälpa fler och fler, men det innebär, det har sina nackdelar kanske då i detta att det blir mer uppdelat.   

Reporter:  

Om läkare skriver ut mediciner till en patient, som den patienten sen blir beroende av, och patienten inte klarar av att trappa ut det själv. Vilket ansvar har vården för att man fortsätter skriva ut då?      

Lise-Lotte Risö Bergerlind:  

Som läkare har man ju i det läget att göra den här bedömningen, skadar jag patienten genom att skriva ut? Då kan jag faktiskt inte fortsätta. Och då sätter jag ju patienten i en annan problematisk situation. Det blir stor förtvivlan, jag har ju träffat de här patienterna personligen så jag vet hur svårt de har det. Så då försöker man alltid hitta den här vägen att kunna erbjuda ytterligare stöd och hjälp. Men annars så får man nog ändå inse att nu håller den här patienten på att råka så illa ut att jag får sluta och skriva ut. Jag kan inte ta ansvar för att den här patienten kanske dör genom de läkemedel jag förskriver.      

Reporter:  

I det här fallet som vi tittar på så är det många enheter inblandade men ansvaret faller ju tillbaka på primärvårdens läkare. Vilka förutsättningar har ens en läkare i primärvården att kunna hantera den här typen av patienter?     

Marga Brisman:  

Det finns ju, det är som vi sa tidigare, så finns ju då mycket hjälp att få som när det gäller läkemedel och läkemedelsmissbruk. Vi har ju våra regler och rutiner för hur vi ska samverka.     

Niclas får en kombination av läkemedel som starkt avråds ifrån, de starka smärtstillande opioiderna han får från vårdcentralen och de lugnande bensodiazepinerna från sin privata läkare. Kombinationen ökar risken för död genom andningsuppehåll eller överdosering.    

Doserna och mängderna går upp och ner, båda vårdgivarna gör försök att trappa ner. Men två år efter olyckan har han fortfarande denna kombination av läkemedel, trots varningar från akutläkare, psykiatrin och smärtspecialister.    

Inte heller Niclas privata läkare vill svara på några frågor om medicineringen. 

Psykiatriker:  

Jag anser inte att jag ska över huvud taget lämna ut nåt om min patient. Jag hänvisar till sekretessen där. 

Reporter:  

De förskrivningar som du gjort under lång tid, av starka lugnande. 

Psykiatriker:  

Ja 

Reporter:  

Som ju går emot rekommendationerna? 

Psykiatriker:  

Ja det beror på hur du ser det ja. 

Reporter:  

Men vad säger du om det? 

Psykiatriker: 

Du jag kommenterar inte det här ärendet över huvud taget.     

Nu har flera orosanmälningar kommit in till socialtjänsten om hans beroende, både från vården och från föräldrarna.    

Niclas och Anders är på väg till det första mötet hos socialtjänsten.   

Anders:  

Jag hoppas ju att det leder till att socialtjänsten tar upp frågan och driver den mot sjukvården. Ifrågasätter kanske, behandlingsmetoder, all den här utskrivningen av läkemedel till egentligen ingen nytta. Så ja...     

Socialtjänsten kan hjälpa Niclas att samla alla läkare och göra en plan, men det kan också sluta med att de utreder om han behöver tvångsvårdas för missbruk.   

Anders: 

Jag skulle ju helst vilja, det kanske inte är så enkelt att säga, men läkarna borde säga nej, vi ska inte skriva ut läkemedel om det inte sker på de här premisserna.     

Det uppskattas att 65.000 personer i Sverige har ett utvecklat läkemedelsberoende.    

För att upptäckta skadlig förskrivning finns ett system där apoteken är skyldiga att anmäla till Inspektionen för vård och omsorg, IVO, om de misstänker felaktigheter.  

När vi går igenom anmälningarna som kommit in de senaste två åren ser vi  läkare som misstänks för ren kriminalitet, läkare som förskriver till kända missbrukare, men också det som ser ut att vara oförsiktighet eller okunskap. Vissa utreds av IVO och kan sluta i kritik eller till och med indragen förskrivningsrätt eller läkarlegitimation. Drygt 60 läkare har de senaste tre åren fått sin förskrivningsrätt begränsad eller indragen.    

I anmälningarna återkommer ett antal namn på läkare gång på gång. Trots att de utreds av IVO för felaktiga eller skadliga förskrivningar fortsätter de skriva ut samma preparat - och apoteken fortsätter anmäla dem.    

Bland anmälningarna hittar vi ett bekant namn – Niclas privata psykiatriker. Ett apotek har reagerat på att en annan av psykiatrikernas patienter hämtar höga doser narkotikaklassad medicin, samtidigt som patienten upplevs påverkad.     

IVO inleder hösten 2019 en granskning av läkarens yrkesutövning men den är ännu inte klar.    

Det har blivit juni. Efter att vi har börjat granska Niclas fall börjar vårdcentralen trappa ner Niclas smärtmedicin. Men Niclas blir bara sämre, och hans mamma har tillfälligt flyttat ut ur lägenheten för att få andrum. Istället har Niclas pappa flyttat in, för att hålla koll på honom.  

Anders:  

Det var ju den här synen jag möttes av i morse, då var klockan åtta nu är klockan tre. Så en person som Niclas som är helt okontaktbar och ligger i nån slags rus, dvala.    

(Telefonen ringer)  

Anders:  

Ska bara se så det inte är socialsekreteraren som ringer. Jo.      

Anders:  

Ja det var Anders. Ja, hej    

Socialtjänsten ringer eftersom Niclas läkare på vårdcentralen skickat in en orosanmälan, och vill att socialtjänsten utreder om Niclas behöver tvångsvårdas.   

Anders: 

Efter han varit på besök hos er, så är han fullkomligt neddrogad, han har plåster på sig, såna här plåster som läkarna har sagt att han inte ska ha på sig. Så han är liksom helt borta.      

Anders:  

Han måste in. Det visar ju den här dagen tydligt att han är inte kapabel, och vi är inte kapabla att hantera Niclas längre. Tyvärr. Ja...     

Nästa dag är Anders ensam i lägenheten.   

Anders: 

Mina föräldrar var här på utsidan och fikade och så hörde jag att Niclas ropade och då gick jag in i hans rum och såg att han vred sig fram och tillbaka, ögonen var alldeles utspärrade, han var kallsvettig och ingen kontakt. Han andades ju så det var inget sånt läge men han var inte kontaktbar.   

(Tittar på bilder på datorn)   

Anders:  

Det är hemskt att se. Och jag ser de här bilderna och filmerna som...jag tänkte jag gör detta idag, eller igår då, och så om inte läkarna tror på mig så visar jag dem så de får se i vilket tillstånd han är i.   

(Ljud från film. Niclas andas snabbt)   

Anders:  

Hemsk bild när man ser hur han…Såhär var han i princip då hela dagen igår.   

Anders:  

Man hör ju hur den här killen kämpar. Ber om hjälp.      

Ambulansen kom direkt och Niclas är sedan igår inlagd på sjukhus.  

Anders:  

Ja det är svårt att se alltså.   

Niclas har det senaste året fått ett antal krampanfall, som bedöms vara utlösta av läkemedel.     

Anders:  

Xanor 100 tabletter. Nu vet inte jag om det är mycket. 2 mg, men det är 300 tabletter som är där. De är helt tomma, det finns ingenting kvar. Så han har ju levt på detta. Narkotikaklassat lugnande ihop med allting annat. Otroligt att han inte har…Ja.   

(Anders telefon ringer) 

Anders:  

Jag ska inte ta det, men läkaren skulle ju ringa.  

Reporter:  

Just det här när vi pratar om två olika läkare, en privat och en från regionen som skrivet ut. De har ändå vetat om varandra men haft olika syn på medicineringen, samtidigt så har flera olika vårdenheter larmat om att det här är en ohållbar situation med medicinen. Varför lyckas inte regionen lösa det?     

Lise-Lotte Risö Bergerlind:  

Det som är ett väldigt klokt sätt att arbeta och som Marga var inne på tidigare, är ju att man samlar de berörda parterna ihop med patienten och eventuella anhöriga och försöker göra upp en gemensam plan. Är det ihop med socialtjänsten kan ibland behövas, och ibland är de bara de som är inblandade i vården.    

Marga Brisman:  

Vi har ju våra system för att hitta när vi ser att allting inte är riktigt som vi vill. Dvs vi har ett avvikelsehanteringssystem i regionen, där våra alla medarbetare kan då notera risker eller avvikelser som vi sedan kan sammanställa och nyttja till att förbättra i vården.    

Reporter:  

Han behöver ju inte de tipsen, hur man klagar, för det klarar han ju av. Utan han behöver ju vård. Nån som sammanhåller vården åt honom. Han behöver hjälp med sin smärta, med beroende och med ångest. Och det verkar inte vara möjligt.     

Marga Brisman:  

Jag tror att det är möjligt att ordna det. Jag tror att oberoende, för vilken patient som helst, som upplever det här. Man ska ändå gå tillbaka till den huvudsakliga vårdgivaren, diskutera och se hur man kan göra det här bättre.  

Vårdcentralen fortsätter att trappa ut Niclas smärtmedicin. Själv är han ambivalent, han är orolig att han ska må dåligt utan medicinen.    

Bara några veckor efter att Niclas kommit tillbaka från sjukhuset kommer ett mejl, skickat till läkare och socialtjänsten:    

Niclas beskriver hur smärtan är outhärdlig när han nu får allt mindre doser medicin.   

Han skriver också ”Jag är självmordsbenägen hela tiden” Och till oss skriver han samtidigt “Om jag nu tar livet av mig hoppas jag ändå ni gör ett reportage om den katastrofala vården.”     

Samma dag gör Niclas ett självmordsförsök och hamnar på sjukhus, men han skriver ut sig själv och gör sen ett nytt försök redan samma kväll. Och han åker återigen ambulans till sjukhuset.   

Efter tre dagars tvångsvård i psykiatrin erbjuds han att få stanna och få hjälp med avgiftning. Men Niclas tror inte han kommer få den hjälp han behöver och lämnar sjukhuset efter ytterligare ett par dagar. Då inleder socialtjänsten en utredning om tvångsvård.    

Niclas:  

Jag förstår att läkarna anser att morfin är inget man kan gå livet ut på, det är inget man ska gå livet ut på om man inte är cancersjukdom eller nåt sånt. Och de säger att det förändrar kemin i hjärnan så att man blir annorlunda. Men samtidigt tycker jag att man får välja mellan att man blir lite annorlunda av morfinet och kan leva ett någorlunda kvalitet liv än att bli sjukpensionär när man är 21 år gammal, eller, jag var ju 21 år gammal när olyckan inträffade.    

Anders:  

Vi trodde vi hade kommit till botten. 

Anders:  

Så då låg han ju en vecka, på psykakuten eller psykiatriska mottagningen på Sahlgrenska sjukhuset. Och sen efter en vecka så hade man inte tillräckligt mycket skäl. Både socialtjänsten och läkaren ringde till mig och verkligen bönade och sa, du måste försöka, ni måste försöka påverka Niclas till att ta den här chansen som han har fått, att vara kvar frivilligt. Vi har inte tillräckligt för att tvångsvårda honom. Och Niclas tog inte den chansen och åkte därifrån.     

Socialtjänsten håller möte med alla läkare, och man beslutar att trappa ut både smärtläkemedel och lugnande. Niclas blir erbjuden att besöka en beroendemottagning medan han trappar ner medicinerna, men det gör han inte. Han säger att han har ont, och vill inte bli av med medicinerna.  

Anders:  

Jo men Niclas har ju sin del idag, det är inte Niclas mot läkarteamet. Niclas stretar ju naturligtvis emot. Han ser inte att det här kommer ge honom den hjälpen han behöver. Han är inne och fast i ett missbruk. Han hittar alla möjliga vägar för att han inte ska bli styrd, han inte ska behöva gå upp på morgonen och börja nedtrappningen på det här sättet, utan han vill ju sköta det själv. Och det är klart att han stretar emot, så han är ju en del av problembilden. Sen så, det är ju en komplex situation iom att läkarna och han måste vara helt överens. Och när läkarna inte är överens och Niclas inte känner sig trygg med det, då blir det ju pannkaka utav det.      

Lise-Lotte Risö Bergerlind:  

Nu tror jag att klockan har dragit iväg va.     

Presstjänsten:  

Två minuter över.   

Reporter:  

Men det är bara det här jag vill fråga om, för man upplever nästan att nu är det Niclas ansvar att lösa den här situationen, att lyckas trappa ner. Och är man beroende så är ju det väldigt svårt. Är det hans ansvar?  

Lise-Lotte Risö Bergerlind:  

Niclas har ju ett ansvar naturligtvis för att ta emot de stöd- och behandlingsresurser som han erbjuds. Erbjuds han inga sådana så är det naturligtvis svårt. Jag är inte heller inne i det enskilda fallet utan jag pratar, men min erfarenhet från att jobba med det här praktiskt är att, samlar man alla erfarenheter runt bordet och gärna så tidigt som möjligt, om man ser att det är på väg åt fel håll, då brukar man kunna förebygga den typen av svåra situationer.  

Det har blivit höst.  Socialtjänstens utredning om tvångsvård är klar, den slår fast att Niclas inte behöver tvångsvårdas.   

Han börjar dricka alkohol, röka cannabis och säger till sina föräldrar att han ska köpa droger på gatan om de inte plockar fram gammal medicin som han har kvar sen tidigare.  

Niclas:  

Då har du mig där. Och så är jag den lillbrorsan, och där.  

När vi är hos Niclas nästa gång är han märkbart påverkad. Han säger att han tagit extra morfin.   

Niclas:   

Man saknar ändå den delen då man fick, vissa läkare var väldigt generösa mot mig och gav mig väldigt starka mediciner. Och då var det ju riktigt så, jag sov i min datastol, jag kommer inte ihåg hur dagarna gick, de bara flög förbi. Jag var ju i praktiken påverkad, hög. Men samtidigt, normal går det inte att bli riktigt heller. För nu är det en helt ny personlighet. Du har smärta, ditt humör är ännu värre, du sover inte om nätterna.  

Anders:  

Vad ska vi göra? Vem ska jag ringa? Hur ska jag agera? Jag vet inte, jag kanske låter uppgiven, men det är bara att fortsätta.  

En liten krock i en korsning förändrade allt för Niclas. Redan några månader efter olyckan började vården varna för hans medicinering, som tidigt beskrevs som ohållbar. Gång på gång gjorde olika delar av vården bedömningen att medicinerna måste bort, trots det fick det pågå i över två år. 

Men i början av november har läkarna under kort tid trappat ut nästan alla Niclas läkemedel.  Han säger att han har ont och mår nu väldigt dåligt utan smärtmedicinen. 

Niclas: 

Den tiden jag är ute håller jag uppe en fasad, för att sen komma hem och då brister jag.    

Niclas:   

Jag tycker att behandlingen har gjorts väldigt fel. Och det har varit lite väl liberalt och sånt som inte jag har vetat om vid det tillfället vad det var, hade för impact på mitt liv.  

Då fick jag blanda de här medicinerna och då var jag som en zombie. Jag visste inte vad som hände under dagarna.  

Reporter:  

Nu sänds reportaget om bara några dagar. Hur känns det?  

Niclas: 

Både bra och dåligt. Det är aldrig kul att se sig i tv, intima saker om sitt liv sänds över hela Sverige men samtidigt bra att folk i liknande situation kanske höjer sin röst också.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer