UG-referens – En tiggares död

Publicerad

UPPDRAG GRANSKNING · Ta del av UG-referens och läs manuset till reportaget En tiggares död – ett program om en man som kallades Gica.

Sorin Hortolomei-Lupu: Jag fick veta att det finns ett fängelse för barn. Där får vakterna inte...Om jag slår dig lägger de sig inte i. Du får ingen mat, de skyddar dig inte ens. Jag är tolv, snart tretton. De är fjorton och sexton. Ingen stor skillnad.

I flera år bodde Sorins pappa i ett parkeringsgarage mitt i centrala Huskvarna.

Här kallades han Gica och på dagarna tiggde han utanför gallerian och efter stängning gick han ner hit.

Nästan alla vi pratar med i Huskvarna visste om att han bodde här nere.

Som William, som bor i området.

William Magui: Här runt hörnen brukar han bara sitta ner... här nånstans kunde han gå runt.. och nånstans här vid gångarna han har kunnat sova…

Ofta sov han i det här förrådet.

Utan avlopp, utan rinnande vatten.

William Magui: Ja, han sa inte så mycket. Han såg ju sorgsen ut, och deprimerad, jag skänkte han pengar, ibland lite mat men det var inte så ofta... i och med att man själv har en trasig ekonomi och så... man försöker göra så gott man kan... skänkte han även kläder, cigaretter, och det uppskattade han... för det mesta verkade det vara en glad person, men som sagt sorgsen.

Frukost på Frälsningsarmén.

Margareta Frisk: Och så ta den den där lappen nu, klockan är ju nio nu.

Röst: Bra.

Margareta: Bra, bra.

Röst: Godmorgon!

Margareta: God morgon, god morgon

Hit till Frälsningsarmén kommer många av EU-migranterna som tigger i området.

Frukosten är gratis och Gica brukade komma hit varje vecka.

Margareta Frisk, Frälsningsarmén Huskvarna:

Ja, han var här varje... varje dag. Måndag till torsdag, så satt han där nere i det hörnet vid pinnstolen. Det var hans plats. Och han ville sitta där själv. Ensam.

Reporter(R): Hur kommer det sig?

Margareta Frisk: Nä, han ville vara för sig själv. Det var så bara.

Tvärsöver gatan ligger Pingstkyrkan.

Där finns Iréne Linddahl, samordnare för organisationen Kyrkhjälpen.

Iréne Linddahl, samordnare Kyrkhjälpen Södra Vätterbygden: Han har varit i den här kyrkan, Pingstkyrkan i Huskvarna, så gott som varje söndag, suttit vid ett bord här bredvid, fått några mackor och en kopp kaffe. Laddat sin telefon, och funnits med här i gemenskapen. Han har trivts med det. Uppfattar vi. När man frågar så säger han, sa han, ”it's ok”, även att vara här då.

Det är Iréne Linddahl och hennes kollegor inom Kyrkhjälpen som börjar kalla mannen för Gica.

Här där kvinnan sitter brukade Gica sitta.

Mitt i centrala Huskvarna och bara ett stenkast från Pingstkyrkan.

Iréne Linddahl, samordnare Kyrkhjälpen Södra Vätterbygden:

Man hejade på honom och hade kontakt med honom på det sättet. Och eftersom han satt på samma plats, så långt jag kommer ihåg under de här fyra åren, så vande ju människor sig vid att han satt där. Och man hälsade på honom, många gjorde det i alla fall, innan man gick in på det här centrat. Eller när man kom ut. Så visst var han känd.

Han var känd bland många, säger Iréne Linddahl.

Ändå hittar vi bara en enda bild på honom.

Den tas en aprildag i Frälsningsarméns källare.

Det hålls ett informationsmöte för utsatta EU-medborgare och Gica fastnar på bild.

R: Berättade han nånting om varför han var här egentligen?

Margareta Frisk, Frälsningsarmén Huskvarna: Nä han tyckte det var bra, han tyckte det var okej. Han hade det bra här.

R: Sa han det?

Margareta Frisk: Mm.

SR P4 Jönköping 8 augusti 2018: En man har hittats död utomhus i Huskvarna i Jönköpings kommun. Polisen har spärrat av området och inlett en förundersökning om vållande till annans död.

Tidigt på morgonen den 8 augusti hittas Gica död i Smedbyparken, av två män som ska fiska i ån.

Utspritt i parken ligger en filt, några smutsiga kuddar, en träskylt och två livbojar.

Insatschefen från polisen beskriver det som att han får en känsla av att “någonting inte riktigt stod rätt till på platsen”.

I gräset ligger också en mobiltelefon.

Men inte heller den ger några ledtrådar om Gicas liv och död.

Samtalslistorna är helt tomma.

Vi bestämmer oss för att börja leta långt från Sverige, i en fattig by i nordöstra Rumänien.

Nela Hortolomei-Lupu: Han var ung då. Han var fyra år äldre än jag.

Jag lärde känna honom på tryckeriet där vi båda jobbade.

Vi fattade tycke för varandra, blevtillsammans och höll ihop i elva år.

På den här bilden är Gica 23 år.

Hans riktiga namn är Gheorghe Hortolomei-Lupu.

Och han kommer snart att träffa sin blivande fru, Nela.

Nela Hortolomei-Lupu: Han var en glad man, full av liv. Och full av hopp. Han tyckte nog om mig också,därför blev vi ihop och gifte oss 1996.

1997 kom flickan, 1998 kom pojken och 2006 kom Sorin, den sista.

Nela och Gica lever tillsammans i hemstaden Bacau där de båda är uppväxta.

De bor i ett rum hos Nelas föräldrar, men skaffar snart en egen lägenhet för sin växande familj.

Nela Hortolomei-Lupu: Vi kom hem från jobbet och barnen från skolan.

På somrarna tog vi promenader i parken. Sen kom vi hem.

På söndagar gick vi till någon park. Vi hade kul med barnen.

Det gick bra...tills det inte gick längre.

2008 händer något mellan Nela och Gica.

Hon tycker det är svårt att prata om det.

De separerar och hon flyttar med de tre barnen till sin mamma.

Gica blir kvar i staden Bacau.

Sorin Hortolomei-Lupu: Jag hörde att han hade varit och letat efter mig i Bălăneasa, där mormor bor.

Han gav mig och min bror två lei, som det var då.

När han åkte tog han tillbaka dem. Han hade inga pengar till resan.

Den första uppgiften vi hittar om när Gica ska ha kommit till Huskvarna är i augusti 2014. Kyrkhjälpen har ordnat en grillfest.

Gica kommer ensam och säger att han är från Rumänien.

Iréne Linddahl minns att det är första gången hon träffar honom.

De flesta som kommer till Huskvarna för att tigga reser hem efter några månader, men inte Gica. Han blir kvar.

Iréne Linddahl, samordnare Kyrkhjälpen Södra Vätterbygden: Den mesta tiden så var han utomhus och vintertid så sökte han sig till det här garaget då, smög in där i något hörne. Egentligen är det ju inte tillåtet att vara där men jag förstod att han... han ändå var där de kallaste nätterna.

R: Det måste ju folk ha märkt av, att han...?

Iréne Linddahl: Jag tror det.

R: … att han bodde i garaget?

Iréne Linddahl: Jag tror det. Och det är lite skrämmande då att vi vänjer oss vid att bilden ser ut så här. Han gjorde inget väsen av sig. Han hittade ett sätt att leva, eller överleva. Och vi andra vande oss vid att han, han fanns där. Och vi gjorde inte så mycket mer åt saken.

Under vintern driver Kyrkhjälpen och kommunen ett härbärge i Råslätt någon mil från Huskvarna.

En kall vinterdag kommer Gica dit och hoppas på en sovplats.
Men enligt reglerna måste man vara helt drogfri och Gica har druckit alkohol.

Irene Linddahl, samordnare Kyrkhjälpen:

Och Gica då, som vanligt, accepterade, han... han sa att han förstod. Tackade för sig, vänligt leende och gick.

R: Så var tog han vägen den natten?

Irene Linddahl: Ja du... jag anar att han försökte hitta... en plats här i garaget under gallerian.

Det kommer ännu att dröja flera år innan Gica stöter på tonåringarna som misshandlar honom.

Vi kallar dem Johan och Niklas.

Hösten 2014 är Johan 12 och Niklas bara 10.

Båda har flera syskon och deras föräldrar är skilda.

De går på skolor i Huskvarna.

Vi vet inte om de känner varandra vid den här tiden.

SR Ekot 27 augusti 2018: En tonåring har gripits misstänkt för mord på en EU-migrant i 45-årsåldern i Huskvarna i Småland för snart tre veckor sen, sammanlagt har nu tre ungdomar hörts av polis som inblandade.

Stefan Gustavsson, Willys Huskvarna: Ja, kom ju varje morgon då när vi körde burkautomaten där och rengjorde, kom han alltid, god morgon... sen gick han och köpte sin kopp kaffe, han gick ut på denna sidan eller den andra då, sen satt han ju här, hela veckan ut, helgen med likadant.. satt likadant vettu...

R: Alla dagar?

Stefan Gustavsson: Ja

H: Öl

Stefan Gustavsson: Ja, öl, jajamen. Öl köpte han ju en burk på morgonen med ibland då va.

R: Jaha.

Stefan Gustavsson: Då hade han det där lilla kvittot från panten då och så lämnade han det och sen kom han med en kopp kaffe. Det var ju på morgonen en såg honom...

R: Lämnade han panten.. och så köpte han?

Stefan Gustavsson: Jajamen.

R: ... och så köpte han en ny burk?

Stefan Gustavsson: Jajamen. Och sen när man gick hem då, för jag går hem vid middag i regel, va. Antingen satt han vid den entrén eller på framsidan då, med.. på hösten vet du, en brun filt vet du, och mössa då, och på sommaren så… jag hade aldrig ont av han heller.

R: Vad gjorde... satt han och..?

Stefan Gustavsson: Han satt ju med den här.. en kopp kaffe och det och en del dom köpte väl nåt cigarettpaket ibland eller gav honom nån pizza eller nåt, och.. nä väldigt lugn, det var ingen människa som störde va.

R: Nä, såg du om någon störde honom alltså, var det nån som gav sig på honom?

Stefan Gustavsson: Nej, det har jag inte sett. Han hade nog sina bekymmer, det kan inte ha varit så roligt liv...

R: Nä

Stefan Gustavsson: Vi sa ju det många gånger när vi stod där när det var kallt, sa jag till Haschi då.. nu sitter han hele dan här vettu. Och sen vad jag menar... vi går hem till bostad och teve och familj och han var ensam då... nä det gör ont.

Åsa Regnér f.d. minister (S):

”Och våra utgångspunkter det är helt enkelt att att ingen ska behöva tigga”

En EU-medborgare får vistas i Sverige i tre månader, sen måste man kunna försörja sig eller lämna landet.

Gica kunde leva som hemlös på Huskvarnas gator i fyra år.
Hans liv stöttades av Kyrkhjälpen som får pengar från kommunen.

Men under Gicas tid i Sverige förändras debatten om tiggeri.

Hjälporganisationer vittnar om att något händer.

Klimatet hårdnar.

Färre ger pengar.

Och problemen i spåren av tiggarna blir allt tydligare.

I Malmö skapas ett stort läger, där hundratals människor bor.

Och i Huskvarna kommer några unga pojkar att börja ge sig på mannen som sover i garaget.

Ann-Marie Nilsson, ordförande kommunstyrelsen Jönköping (C):

Att det är fler som sannolikt är här längre än den här tremånadersperioden, det tror jag inte är så ovanligt. Vi vill ju egentligen inte medverka till det, för vi.. alltså vår uppfattning är ju att det här är ju verkligen inget önskvärt sätt att nån människa ska leva på det sättet som många EU-migranter gör. Och vi vill ju inte bidra till att permanenta det naturligtvis, utan istället så..

R: Kan man inte säga att ni på ett sätt har gjort det i det här fallet?

Ann-Marie Nilsson: Nej, det tycker jag faktiskt inte vi har gjort.

R: Du ser inte att det kan vara någonting här som inte har fungerat som det ska?

Ann-Marie Nilsson: Jag säger inte att vi är perfekta, men jag tycker att kommunen har verkligen ansträngt sig för att hantera en svår situation, som många kommuner gör, och som vi inte helt råder över.

Margareta Frisk, Frälsningsarmén Huskvarna: Nu tänker jag som vi tänker här. Egentligen så ska dom ju vara hemma i sitt land. För vi.. egentligen så tycker ju inte vi heller att det är okej att de är här. Men när de ändå är här så hjälper vi dom och gör det bästa för dom. För det är ju i deras eget land dom ska... det är där dom ska få hjälp. Vi försöker ju säga att.. att ni ska åka hem.

R: Gör du det?

Margareta Frisk: Ja, det försöker vi emellanåt säga.

R: Vad säger dom då?

Margareta Frisk: Nämen det är bra i Sverige, man har det bra, man tjänar pengar.

R: På vad?

Margareta Frisk: Ja, sin kopp.

Gica lever ett till synes enkelt liv i Huskvarna.

Många vi pratar med säger att de brukade ge honom pengar och mat.

Andra blir besvikna när de märker att han börjar använda pengarna till öl och vin.

Iréne Linddahl, samordnare Kyrkhjälpen Södra Vätterbygden: Vi såg att han satt och somnade på sin plats där utanför gallerian. Det hade han inte gjort innan. Och.. mycket talar för att han, att han.. att hans fysiska hälsa blev successivt sämre. Han blev smal.. tunn, han blev magrare och magrare. Han åt mindre, han var mer tacksam för kaffekoppen än mackan.

Margareta Frisk, Frälsningsarmén Huskvarna: Han hade väl ont i sina ben och leder kan jag tänka mig. Och såg allmänt.. sliten ut.

R: Vad tänkte du om det?

Margareta Frisk: Nämen så som han levde. Så är det inte så konstigt att det blir så.

Nela Hortolomei-Lupu: Han ville inte jobba mer. Jag sa åt honom att tänka på våra barn.

Nela börjar berätta om varför hon separerade från sin man, Gica.

Hur han förändrades och kom hem allt senare från jobbet.

Hur han börjar gå ut med arbetskamrater och vänner och när han väl kommer hem är han berusad.

Nela Hortolomei-Lupu: Ett tag hjälpte föräldrarna oss, de ville att vi skulle fortsätta ihop.

Jag sa att jag inte orkade mer och att jag ville separera.

Han ville ha ett bättre liv, någon hade lovat att ta med honom utomlands.

Ingen vet riktigt när Gica lämnar Rumänien.

Men Nela hör aldrig något mer från sin man.

Inga brev, inga telefonsamtal.

Ingenting – på alla år.

R: Han brukade komma in här varje morgon och handla kaffe.

Nela Hortolomei-Lupu: Det är han bakifrån. Jag ser på händerna att det är han.

Det är som om han vore här. Det finns inga tvivel. Kroppsspråket, gångsättet...

Nela Hortolomei-Lupu: De måste ha känt till hans tillstånd. Därför undrar både jag och mina barn...Den där organisationen – Kyrkhjälpen eller vad den heter – kände till hans fall. De kunde ha flyttat honom eller kontaktat myndigheterna i Rumänien eller den ortodoxa kyrkan i Sverige för att försöka hjälpa Gică. De kände ju honom ganska väl. Han var deras vän, som det står överallt.

Den här organisationen hade kunnat kontakta myndigheterna i Rumänien och sagt: ”Vi har en sjuk man här.” ”Han kan inte försörja sig. Vi skickar hem honom så att han inte dör här.” Hur som helst borde nånting ha gjorts. En enda fråga kvarstår: Varför?

Iréne Linddahl, samordnare Kyrkhjälpen Södra Vätterbygden: Kyrkhjälpen kan jag också säga till dig som inte vet, vi startade 2014, för att stötta och hjälpa utsatta EU-medborgare, där även vår vän Gica fanns med. Fram till i augusti i år. Hade han fått veta det här som händer, då tror jag det hade tagit honom djupt i hjärtat.

Lena Möllås: Nämen det finns ingen förklaring. Det är ju så. Det är ju sån ondska i det, så man kan inte förstå att det kan finnas sån ondska hos barn.

Lasse Gustavsson: Jag jobbar ju mycket med ungdomar, jag tror att.. det kan ju också vara hemförhållanden, det kan vara en miljö som de har växt upp i.. det är ju unga grabbar alltså, på nåt sätt har det format dom. Tyvärr.

R: Hur är det möjligt?

Lena Möllås: Jag har inget svar, det är nog inget som har något svar på det. För man tänker att några måste ha sett, och hört. Några vuxna.

Det är i garaget som trakasserierna mot Gica börjar under 2016.

En förälder börjar kalla Gica för “Pissråttan”.

Ungdomarna tar efter och “Råttan” blir ett begrepp.

Det blir en grej bland en grupp pojkar i Huskvarna att hålla på med “Råttan” i garaget.

Gå ner till honom.

Knacka på dörren till förrådet.

Öppna den.

Ibland tappar Gica tålamodet och jagar iväg dom.

Det kunde hända alla dagar – om och om igen. Varje vecka.

2016 är Johan 14 år. Han bor ofta hos sin pappa, som kämpar med ekonomin och Johans skolgång.

I polisens utredning och av flera källor pekas Johan ut som en av dom som deltar i trakasserierna. Själv nekar han till det.

Niklas är vid den här tiden 12 år och hänger inte i garaget.
Han bor också ofta hos sin pappa.

Pappan har gripits, beväpnad med kniv och knogjärn.
Inne på polisstationen har han misshandlat en polisman.

R: Var han utsatt eller angripen på, på något sätt, vet du det?

Margareta Frisk, Frälsningsarmén Huskvarna: Han sa aldrig nånting till oss om att han var utsatt eller att nån inte var trevlig mot han.

R: Han sa aldrig det?

Margareta Frisk: Nej, aldrig.

Christin Lund, rektor Alfred Dalinskolan: Hade vi.. vuxna eller vi som verkar och lever i Huskvarna, hade vi uppmärksammat detta, mycket tidigare, så hade ju förhoppningsvis detta aldrig hänt. Så tänker jag.

R: Hade ni såna signaler? Att det pågick det här?

Christin Lund, rektor Alfred Dalinskolan: Skolan hade inte fått några såna signaler.

R: Ingenting?

Christin Lund: Nej.

I polisens utredning läser vi att vuxna i ungdomarnas närhet känt till trakasserierna av Gica. Vuxna vittnar om att barn – ibland deras egna – kallade Gica för Råttan. Att barnen var ner i garaget och retade honom.

Men ingenstans får vi svar på varför.

Vi skriver brev till 14-åringens och 16-åringens föräldrar. Kanske kan dom förklara.

Det är svårt att förstå hur Gica kunde bo i ett förråd i garaget under så lång tid.

Flera grannar berättar för oss att dom ringt fastighetsförvaltaren upprepade gånger men att inget hände.

R: Han har ju sovit där i ett rum här nere, och det känner du ju till?

Roger Sundberg: Ja, absolut. 

R: Och det har varit okej då eller?

Roger Sundberg: Nej, nej.

R: Så hur har han kunnat sova där då?

Roger Sundberg: Men alltså vi har ju kört ut han när vi väl har ertappat han när han har varit där.

R: Jag men jag förstår inte, har du ringt polisen då eller vad har ni gjort, han har ju sovit där..?

Roger Sundberg: Vi har ju Securitas som ronderar och låser huset, det är ju dom som har ertappat mer för detta är ju efter våran arbetstid.

R: Ja, men du är väl ansvarig för fastigheten va?

Roger Sundberg: Ja.

R: Jag tänker det ligger väl i ditt intresse att människor inte bor..?

Roger Sundberg: Ja.. nä ja då när han blivit utkörd då tar dom hjälp av polisen och kört ut och så och jag får ju bara en rapport.

R: Ja. Och sen har han kommit tillbaka och fortsatt då? Att sova där?

Roger Sundberg: Ja, om du går runt i huset så är det ett ganska stort hus och det finns alltid några smygar man kan smyga in i.

Vi går igenom alla brott som anmälts runt garaget, under de fyra år Gica befunnit sig där.

Och vi hittar ett enda tillfälle där polisen ingripit mot honom.

Det är natten till den 14 maj 2018 som två väktare hittar Gica.

I förrådet där han ligger finns påsar med tillhörigheter och ett 50-tal tomma vinkartonger.

Gica misstänks för olaga intrång, men är till en början för berusad för att förhöras och får tillbringa natten i polisens arrest.

Efter det här börjar han leta sig en ny sovplats, i Smedbyparken några hundra meter från centrum.

Gica lever som hemlös i Huskvarna i fyra år.

De som ser honom vittnar om hur han mår allt sämre och dricker allt mer.

Andra i hans närhet går och väntar på att han snart ska dö.

En polis använder ordet ”utmärglad”.

I en akut situation, där livet kanske är hotat, har alla människor rätt till hjälp av samhället. Det gäller även en ensam man från Rumänien.

Vi ska träffa dom som har det yttersta ansvaret för den hjälpen.

R: Visste ni om att det bodde en man i Huskvarna, året om, som hemlös?

Bengt-Åke Torkelsson, sektionschef individ- och familjeomsorg: Nej inte inte, vi har inte fått dom rapporterna.. från allmänhet eller polis, vilket vi ofta får annars, som det har framgått av teveuppgifter, bland annat att han bodde i garaget där.. så uppfattar jag det i alla fall, var han har bott egentligen.

R: Att det bodde en man som sov utomhus sommartid, sov i en park, sov i garage vintertid i Huskvarna. I fyra år. Detta kände ni alltså inte till?

Bengt-Åke Torkelsson: Kan jag svara? Jo, jag skulle vilja säga så här.. den här mannen har ju... man får ju uppehålla sig i landet i tre månader, så han levde ju här så att säga illegalt, kan man säga. Vi har en uppsökande verksamhet som upplyser också vad socialtjänsten kan göra. Och det som jag förstår... det som man kan göra det är att på dagtid man serverar frukost, erbjuder dusch osv och sen har man haft i samarbete med kommunen ett härbärge. Den informationen är jag helt övertygad om att även den här personen har fått.

R: Han har ju bott där på det här viset då i fyra år, i Huskvarna. Hur kommer det sig att ni har missat det?

Annika Åberg, funktionschef individ- och familjeomsorg: Alltså du tänker att socialtjänsten ska ha koll överallt i princip? Det är omöjligt för socialtjänsten att ha det, skulle jag vilja säga.

Bengt-Åke Torkelsson: Eller menar du att socialtjänsten ska söka upp honom och uppmana honom att åka hem? Är det det som är frågeställningen, så att säga?

R: Nej frågeställningen var...

Bengt-Åke Torkelsson: För att frågeställningen är ju inte att.. att man att socialtjänsten skulle, när en person som illegalt uppehåller sig i landet, att vi skulle ordna ett speciellt boende för honom?

R: Nej, det var verkligen inte frågeställningen (i mun)

Bengt-Åke Torkelsson: Utan det är ju så att säga att erbjuda en biljett hem.

R: Men just för att kunna bedöma kanske om en människa i kommunen lever i en akut situation, han levde ju i fyra år som hemlös utomhus, mestadels, och bodde i ett garage. Kan man leva då, kan man sova i ett garage i Huskvarna vintertid utan att ni får reda på det?

Annika Åberg: Uppenbarligen är det så.

Gicas hälsa blir allt sämre.

Det här är en film från den 6 augusti i fjol. Gica kommer som vanligt in på Willys. Det är tidig morgon. I handen håller han ett pantkvitto.

Det är bara två dygn kvar till han hittas död.

Sverige upplever den varmaste sommaren i mannaminne.

Och i parken där Gica nu sover har hans plågoandar hittat honom.

Det är 14-årige Niklas som följer efter Gica en dag från platsen utanför gallerian.

Nu har Niklas lärt känna 16-årige Johan.

Och sent på kvällen den 7 augusti samlas flera tonåringar i parken.

De kastar äpplen på Gica.

Någon slänger en sten.

Niklas och en annan 14-årig pojke kissar i en kakburk som Johan kastar mot Gica.

Som mest är det sex pojkar och två flickor på platsen.

Någon filmar.

Gica är arg och upprörd.

Efter hand går ungdomarna därifrån.

Fram till den här tidpunkten är det som en vanlig kväll med “Råttan”.

Men Johan och Niklas går tillbaka.

Niklas hoppsparkar Gica i ryggen.

Johan slår honom med en livboj.

Ibland filmar dom och skrattar.

Exakt vad som händer vet bara dom själva.

Vi får kontakt med deras föräldrar. Men dom vill inte medverka i programmet.

I förhören pekar pojkarna ut den andre som den mest skyldige.

“Jag blev själv rädd alltså. Såg Niklas förvandlas till någon jävla jävel alltså typ från den andra sidan”, säger Johan.

Niklas berättar:

“Jag tror jag sparkade han mot huvudet [...] tre gånger kanske, fyra. Men Johan gjorde typ 25-30 gånger, 30 gånger kanske.”

Var träffade dom sparkarna? Frågar förhörsledaren.

“Mot huvudet, bara mot huvudet.”

Linda Schön, kammaråklagare: Och det jag påstår har inträffat är att 16-åringen och 14-åringen tillsammans och i samförstånd, dödat mannen genom att utöva ett omfattande våld mot hans huvud och mot hans kropp.

Den 19 november håller åklagaren presskonferens.

16-årige Johan åtalas för mord.

Niklas, som bara är 14, FÅR inte åtalas, men domstolen ska ändå pröva hans skuld i en så kallad bevistalan.

I tre månader har utredningen pågått.

En enda gång nämner Johan ett motiv till hur allt började med Gica nere i garaget.

”Det måste ha varit typ att han var lite annorlunda”.

Linda Schön, kammaråklagare: Jag kan inte ge dig något svar, vi har försökt att reda ut det, men inte nått hela vägen fram.

R: Ni vet inte varför det hände?

Linda Schön: Nej, vi har inte fått klarhet i det.

R: Vad tänker du kring det? Vad känner du, är det ett misslyckande eller vad..?

Linda Schön : Nämen, jag tycker som sagt att fokus för mig har varit när, var, hur och vem och.. varför är en del, jag förstår att det är angeläget, men det är inte avgörande för oss.

R: Nä, jag tänker kanske för många här i Huskvarna?

Linda Schön: Ja... det är möjligt men vi kan inte nå hela vägen fram med alla saker, det hade naturligtvis varit viktigt om vi hade kunnat göra det, men det har vi inte gjort.

Från socialtjänsten medverkar chefen Lilian Elmquist.

Enligt henne har dom haft fältsekreterare i Huskvarna, vars uppdrag varit att röra sig ute bland tonåringarna.

Lilian Elmquist: områdeschef individ- och familjeomsorg:

Jag kan inte s vara exakt på vad dom hade för signaler eller vad dom visste. Det vet jag inte.

R: Det har gått tre månader sen det hände här nu och du kan inte svara på.. vad de visste?

Lilian Elmquist: Det.. näe.. inte exakt hur det har varit och så... eller vilka ungdomar som dom pratar om skulle ha trakasserat så, det vet inte vi.

R: Men har ni inte tagit reda på det, eller?

Lilian Elmquist: Det handlar ju om att... jag kan ju inte svara på allt vad vi har gjort när det gäller enskilda ungdomarna.. så... och.. jag kan ju bara säga att.. det har ju inte varit nånting som fältsekreterarna har uppmärksammat oss på, att det är nånting vi behöver jobba med extra eller så. Utan i så fall har dom hanterat det själva

R: Fältsekreterarna har inte uppmärksammat er på att det har pågått nånting?

Lilian Elmquist: Nej.

R: Utan de har hanterat det själva?

Lilian Elmquist: Eller också har de inte vetat om saker.

R: Ja, men det här är ju oerhört centralt. Vilket är det, har dom inte vetat om det eller har de hanterat det själva?

Lilian Elmquist: Jag kan inte svara dig på det.

Skolan missade vad elever höll på med.

Kyrkan märkte inget.

Socialtjänsten såg inte hur en hemlös levde i misär.

Men även polisen har missat uppgifter om Gica.

Det handlar om timmarna före händelserna i Smedbyparken.

Vi gör upptäckten när vi granskar alla anmälningar runt gallerian.

Hur en pappa anmäler att en tiggare dragit iväg hans 12-årige son och en kamrat.

Pappan lämnar signalement om en tiggare med skägg och New York-keps. Idag säger han till oss att han är säker på att det var Gica.

Händelsen utspelar sig den 7 augusti, samma dag som Gica misshandlas.

Och anmälan rings in till polisen vid 20-tiden på kvällen.

Då är Gica fortfarande vid liv.

Men polisen gör inget.

Efter 40 minuter beslutar en inspektör att inte inleda förundersökning.

Och vad som egentligen hände här har aldrig blivit utrett av polisen.

I Rumänien letar Nela efter Gica.

Hon vill att han ska godkänna skilsmässan, så hon kan gifta om sig.

Då hör polisen av sig och säger att han hittats död – i Huskvarna.

Det är första gången hon får höra att han befunnit sig i Sverige.

Nela Hortolomei-Lupu: Jag letade efter honom i Bacău i tre års tid, varje år. Senast i juli var jag hos polisen. Där sa man att han inte hade någon hemadress.

Nela bor sedan länge med en ny man, här i byn Caraclau.

Idag är bara yngste sonen Sorin kvar med sin mamma.

Dottern bor i England och den äldre sonen jobbar på byggen i Holland.

Nela Hortolomei-Lupu: Efter att deras pappa lämnade oss ensamma kvar kunde jag inte erbjuda dem allt det som barn behöver. De materiella bristerna gjorde att de åkte iväg för att jobba när de fyllde arton. För att kunna köpa sig det som vi inte har kunnat erbjuda dem. Inte för att vi inte ville. Vi kunde helt enkelt inte. 

R: Var det din dotter som ringde nyss?

Nela Hortolomei-Lupu: Det är lite jobb kvar till på måndag. Jag sa att ni var här och att jag ska se till att inte bli sjuk. Hon började gråta, som vi alla gör när något smärtar. Det är deras pappa. Det borde inte ha hänt.

Präst: Hur är det möjligt att två tonåringar

som inte saknade något materiellt kom att plåga en stackars man?

Självklart går mina tankar även till dessa

svenska ungdomars familjer som går igenom en traumatisk upplevelse.

Gica lämnade Rumänien och slog sig ner utanför en galleria i Huskvarna.

Där satt han dag efter dag, vecka efter vecka.

År efter år.

Tills alla – men ändå ingen – såg honom.

När han dör blir han ett slagträ i debatten om tiggeri.

En symbol för hatet mot romer.

Men Gica var inte rom.

Han begravs i Rumänien, efter en insamling i Sverige.

Innan vi lämnar byn säger hans syster en sak som stannar kvar.

Om man kunde ta hit honom död, varför kunde man inte ta hit honom levande?

28 december 2018

Jönköpings tingsrätt håller presskonferens

Tord Edlund, rådman Jönköpings tingsrätt: Vad tingsrätten har funnit styrkt det är då att 14-åringen och 16-åringen har agerat tillsammans och i samförstånd. Dom har då på sätt som anges i gärningsbeskrivningen utdelat slag och sparkar mot målsäganden. Och även använt tillhygge i form av livboj, en träskylt och en vägkon.

Tingsrätten slår fast att både 16-årige Johan och 14-årige Niklas har misshandlat Gica.

Men polisens utredning har lämnat en avgörande lucka.

När Gica hittas kallas ingen rättsläkare till platsen, för att närmare bestämma tidpunkten för dödsfallet.

Domstolen anser därför att det inte går att slå fast att Gica dött i direkt anslutning till misshandeln.

Tord Edlund rådman Jönköpings tingsrätt: Tingsrätten har ogillat åtalet för mord, även för synnerligen grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott. Och påföljden har bestämts till sluten ungdomsvård, fem månader.

Rätten ändrar brottsrubriceringen för 16-årige Johan, som döms för grov misshandel och ofredande.

Samma ändring går inte att göra för 14-årige Niklas, på grund av hans låga ålder, och han frias därför. Trots att domstolen konstaterat att båda pojkarna deltagit i misshandeln.

Inga skadestånd döms ut till Gicas familj.

Dödgrävare: När var han född? Och, 1970.

Nela Hortolomei-Lupu: Man är fortfarande ung vid 48. Jag är ledsen och vi sörjer honom.

En mans liv har gått till spillo och barnens liv har också förstörts.

De har framtiden framför sig. Vi är ledsna för allt.

Sorin Hortolomei-Lupu:

Om sju år tänker jag åka till England.

Jag ska spara ihop pengar. Sen tänker jag ta körkort.

När jag väl har körkortet ska jag flytta från Rumänien och köra lastbil. Jag ska antingen bli polis eller lastbilschaufför.

Där ser man klockan i kyrktornet på kyrkogården. Ser du kyrkan?

Min pappa är på andra sidan där de stora träden står.


Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer