UG-referens: För barnens bästa

Publicerad

UPPDRAG GRANSKNING · Ta del av UG-referens och läs manuset till reportaget För barnens bästa – ett program om barn som far illa i Sverige.

1979. Sverige håller på att bli världskänt för sin kamp för barns rättigheter.

Vi blir första land i världen att förbjuda barnaga.

Regeringen föreslår en ny Socialtjänstlag, där kommunerna får ansvar för att barn ska växa upp under trygga och goda förhållanden.

Socialnämnderna ska bedriva uppsökande verksamhet.

Inga fler barn ska fara illa.

1980: Det är barnens behov utav vård och skydd som måste komma i första hand.

1980: Framför allt under de allra första åren, där en kontinuitet utav vården är väldigt viktig.

1989: Vi finns till för hjälp här. Vi hjälper till och krisar det så kommer vi.

1997: Jag tycker vi har gjort allt vi har kunnat i den här situationen.

Men skyddsnätet har brustit, skandaler följt på varandra och samhället har lovat bättring.

Rosenbad 2010, Maria Larsson: Det får naturligtvis inte ske. Ändå vet vi att det har skett.

Riksdagen 2016, Stefan Löfven: Alla barn ska rätt till en bra start i livet.

Gomorron Sverige 2010, Maria Larsson:

Sen är det också viktigt att se till att det inte kan hända igen.

Installationstalet 2013, Stefan Löfven: Samhället måste finnas där för de barn och unga som allra mest behöver stöd.

Skylt: Socialkontoret i Skellefteå, 20 november 2018

Pär Åhdén, chef Individ- och familjeomsorgen Skellefteå kommun: Alltså, vi gjorde vad vi skulle. Det är alltid vårt perspektiv, vad blir bäst för barnen. Men som jag säger alltså, vi gjorde en felaktig bedömning då, men utifrån det underlag vi hade.

Sverige är berömt för sitt sociala skyddsnät, ett föregångsland rörande barns skydd och rättigheter. Men jag och min kollega Marja Grill får samtal och brev om fortsatta brister – och när vi sätter oss in i fallen läser vi om barn som far illa, trots att man säger att barnens bästa ska sättas först.

Vi granskar en rad fall – av dem ska vi nu berätta om tre. Det första handlar om Tina, som inte vill ha med sitt efternamn.

Tina: Man var ju liten på den tiden...liten och visste inte så mycket...Men jag har nog aldrig tyckt att jag var så liten. Jag har aldrig fått vara ett barn. Och hela min uppväxt så har jag liksom tittat på andra och känt liksom gud varför har inte jag den uppväxten varför har de så bra? Då kunde jag känna liksom, gud de uppskattar inte det de har.

Susanne Bergkvist: Du hade aldrig fått en kram...jag fick visa hur man kramas. Kommer du ihåg?

Tina: Jag minns...mmmm. Jag har fortfarande inte lärt mig att kramas riktigt. Inte med mina syskon.

Tina var fem år när hon, mamman och syskonen kom till Sverige.

Tina: I början var det mest med handen, en toffla, en sko. Men.. Jag minns inte om, faktiskt om vi hade så mycket blåmärken på den tiden. Men inte långt senare så började det.

Tina säger att hon försökte få hjälp redan som sexåring, att syskonen berättade för en skolsköterska om mammans våld.

Tina: Ja, då berättade vi och då så sa de att vi skulle gå hem och säga till våran mamma att i Sverige får man faktiskt inte slå barn. Det var ju bara det. Liksom, nej. Man får inte slå barn i Sverige, gå hem och säg det. Okej då, då, så små som vi var då lyssnade vi, vi gick hem och sa det.

Tina: Det blev bara värre. Sen hade hon alltid, alltid, alltid en träpinne alltså på ett specifikt ställe och den tog hon alltid fram när hon skulle slå. Hittade hon inte så ja, hon hade tagit tjockare tillhyggen när hon inte hitta den. Så det var ju liksom, hon tog det värre faktiskt. Hon slog ju såklart bara där man, där man, man inte kunde se, för att andra skulle ju inte förstå något.

Familjen flyttade till Skellefteå och barnen försökte åter slå larm.

Tinas storasyster berättade i skolan, som gjorde orosanmälan till socialen.

Socialtjänsten pratade med systern i skolan och gjorde hembesök.

Tina: De pratade med våra föräldrar, pratade inte med oss. Den gången faktiskt så hann syrran hem. Hon hann prata med dem en kort liten stund. Ja, men du ni har det så hem, fint hemma faktiskt. Ni har så dyra grejer, så fin soffa, ni har många teven och ni har nästan varsitt rum ...nej det här, det här kan det inte va något dåligt tyckte de. De här måste ha det jättebra.

Socialen avslutar utredningen - utan att prata med de andra barnen.

Det går tre år av fortsatt misshandel.

Skolan är en fristad – Tina pluggar hårt, spelar basket för att komma hemifrån.

Men så blir situationen allvarligare, barnen fruktar för sina liv.

Tina: Hon gick för långt. För hon slog min lillebror så mycket att hela hans kropp skakade och darrade liksom och hon ville inte sluta.

Jag stoppade henne den gången, första gången, jag vet inte vart jag fick modet ifrån. Men jag kände att det här var droppen.

Tina slår larm i skolan. Socialen kommer och nu lyssnar dom. Syskonen blir omedelbart omhändertagna, socialtjänsten polisanmäler. Mamman erkänner att hon vid ett tillfälle slagit sin son, men nekar till resten. Ändå döms hon till två års fängelse.

Tina kommer till sin första fostermamma Susanne Bergkvist: Håret – har du förlängt?

Idag är Tina 18 år, hon läser sista året på gymnasiet och vill bli advokat.

Fastän blåmärkena sedan länge bleknat, finns frågorna kvar.

Varför tog det sån tid för samhället att skydda henne och hennes syskon från mammans misshandel?

Tina: De pratade inte ens med oss för att få veta historien från våran sida för att lyssna på oss. Utan det, de lyssnade på de vuxna då, på våra föräldrar, som i det här fallet var misstänkta för att ha slagit oss. Hur kunde de gå och fråga våra föräldrar det? Vem skulle erkänna liksom, liksom frivilligt att den personen faktiskt har gjort det?

Tina ska få ställa sina frågor till rätt personer. Hon har fått ut sin akt från socialtjänsten i Skellefteå som också lovat att träffa henne.

Det är svårt att göra rätt bedömning.

Ofta är kritiken mot socialtjänsterna att dom varit passiva, inte gjort sitt jobb och inte ingripit.

Men i handlingarna hittar vi också barn som råkat illa ut, på grund av att socialen har agerat för mycket eller felaktigt. Missbrukat sin makt.

Ett sådant barn var Alicia, idag 19 år. Hon vill berätta sin historia, utan att visa sitt ansikte eller ha med sitt riktiga namn:

Alicia: Det kom väldigt plötsligt faktiskt. Det var först så fick jag inte ha min telefon ena dagen, andra dagen så fick jag inte ha min iPad och sedan så var det inget internet. På det sättet så var man ju totalt isolerad.

När samhället omhändertar ett barn, tar man också på sig ett extra stort ansvar. Socialtjänsten får makten över barnets hela tillvaro.

Alicia har Aspergers syndrom, när hon var 15 år låg hon på sjukhus med svår anorexia. Socialtjänsten kopplades in, föräldrarna – som var skilda – hade olika syn på vilken vård Alicia behövde. Det slutade i ett tvångsomhändertagande. Det här är Alicias berättelse:

Alicia: Jag mådde bara sämre och var nöjd med det hela, jag orkade inte mer, jag ville bara hem. Det enda jag ville var att komma hem och fick till svar fick jag då att nej men det går ju så bra här såklart du ska stanna eller vi har en annan uppfattning eller det fanns alltid andra anledningar till varför jag skulle stanna.

Alicia ville hem, men tvingades kvar. För att ge henne lugn och ro beslutades att hon inte fick ha dator eller telefon. Hon kunde då inte längre kommunicera utåt.

Hon försökte till slut ta sitt liv, men hittades i tid.

Hennes mamma, Monica, kämpade för att få henne därifrån.

Monica: Och jag försökte ju på alla sätt få socialtjänsten att förstå att liksom, hallå hon har hittats medvetslös för hon försökte dö. Och det gick inte. Ingen var intresserad av att göra någonting och man var inte intresserad av mer information. Man var inte intresserad av att hon hade fått någon vård efter detta man var inte intresserad av någonting annat än att ytterligare bara skära av mitt och min dotters möjlighet att kommunicera.

Monica förbjöds hälsa på sin dotter. Dessutom begränsades och övervakades deras telefonsamtal. Monica började spela in för att dokumentera:

Alicia: Jag vill inte sluta prata med dig.

Monica: Jag vill inte sluta prata med dig heller.

Alicia: Dom kommer snart stänga av samtalet och jag vill verkligen inte sluta prata

Monica: Nej, nej Lydia. Jag förstår.

Alicia: Jag vill prata med dig i timmar.

Monica: Kämpa lite till nu.

Alicia: Jag vill prata med min mamma. Sluta, släpp mig. Släpp mig! Släpp mig!

Monica bestämde sig för att påbörja rättsliga processer.

Gemensamt för många av fallen vi granskar är att barnens egen berättelse inte hörts å att varningssignaler vi kan tycka borde tagits på allvar, ignorerats.

Extra viktigt är det kanske, när det gäller barn som är för små för att tala för sig själva.

Som Eddie Wagerland.

Rebecca Wagerland: Det är Eddies hand och fotavtryck. Mmm… som vi gjorde på sjukhuset. Det var några timmar innan vi stängde av respiratorn. Så den brukar jag gå å känna lite grann på ibland…ja, det är ett fint minne...

Eddie Wagerland föddes 9 december 2015 på Skaraborgs sjukhus i Skövde. Rebecca och Eddies pappa hade varit ett par i ungefär två år.

MOBILFILM: Hej Eddie!

Efter några dagar hemma från BB, hände vad pappan beskrev som en olycka, när han hade hand om Eddie.

Rebecca Wagerland: Då sa ju han pappan att han tappade huvudet framåt. Han var ju bara tre dagar gammal, så sprack det ju lite här, på näsan och på läppen.

Familjen avbokade barnavårdscentralens, BVC’s hembesök.

Jan Johansson, Eddies morfar:

Personligen tänkte jag att en olycka kan ju ske. Så tänkte ju jag, naiv som jag var.

Maria Wagerland, Eddies mormor:

Det har gått många månader av funderingar kring vad kunde jag gjort, varför såg jag inte att mitt lilla älskade barnbarn var i stor fara varför trodde jag att allting var bra.

Jan Johansson, Eddies morfar:

Det märktes ju ingenting på pappan, han var ju så glad, humoristisk, hjälpsam. Så man misstänkte ju ingenting.

En dryg månad senare låg Rebecca och slumrade, när pappan bytte blöja på Eddie. Hon vaknade av ett gällt skrik.

TEXT: Åklagarens rekonstruktion 8 februari 2016. Eddies pappa visar på en docka och ger sin version av vad som hände.

Pappan: Han sparkade ju och flaxade med benen, men, det var, jag lyckades hinna lyfta upp honom å allting innan. Sen skulle jag knäppa, knäppa blöjan så här, då minns inte jag om jag hade mina armar innanför eller utanför, om jag knäppte blöjan innanför så eller utanför benen då. Då var det precis som att det knäppte till i benet då och han vrider sig och allting samtidigt som han sparkar. Gjorde han ju då.

Eddie hade brutit lårbenet.

Rebecca Wagerland: Eddie gallskrek och då vaknade jag självklart. Att det hängde bara, som att det var helt borta, vad säger man; lealöst heter. Jag tog och höll i hans ben hela tiden, jag kommer ihåg det, jag släppte det inte förrän vi kom till Skövde. Då röntgades han, då var det helt av, här på lårbenet.

Jacques Riad:Här är benbrottet, mitt på lårbenet och det är tvärt av. Det här är ett så litet barn så vi kan inte se höftkulan häruppe. En del av det har ännu inte blivit ben utan det är fortfarande brosk. Det här är den andra oskadade sidan, så här ska det se ut.

Reporter: Och hur skulle det se ut annars, om det var ett annat brott?

Jacques Riad: Om det skulle varit annorlunda, som en spiralfraktur, eller benbrott, så går det mer långsträckt så och man ser en vridning i benbrottet.

Jacques Riad är barnortoped och forskar på lårbensskador. Det var han som behandlade Eddies lårbenbrott och Rebecka har godkänt att han uttalar sig i reportaget.

Han bedömde att Eddie utsatts för misshandel och gjorde en orosanmälan till socialtjänsten.

Jacques Riad: Någon har tagit tag i benet och ryckt i det eller slagit på det. För på något annat sätt kan det inte gå till nästan.  Om det inte finns någon annan förklaring som exempelvis benskörhet, de här extremt ovanliga åkommorna som kan ju finnas.

Reporter: Men det undersökte ni?

Jacques Riad: Det undersökte vi och hittade inga tecken på

Reporter: Varför är det viktigt att anmäla till socialen, när de här misstankarna finns?

Jacques Riad: Det är viktigt för det finns ingen som skyddar barnen.

Det finns risk annars att barnet kommer senare i att bli utsatt för risken att få mera skador och bli misshandlad helt enkelt.

Socialtjänsten i Götene påbörjade utredning, dom gjorde också polisanmälan och förundersökning inleddes, ännu en läkare bedömde att skadan orsakats av våld.

Två socialsekreterare åkte till sjukhuset för ett första möte med familjen. De återberättar senare själva i ett polisförhör.

Reporter: Hej Carolina Jemsby här ifrån SVT, Uppdrag Granskning.

Läser i FöU, s 310 är ju socialsekreteraren hörd, hon får frågan: vad var ert första intryck av föräldrarna, får hon av föu-ledaren och svarar: ….. ur FöU s. 310.

Reporter: Vad var ert första intryck av föräldrarna?

Eva Thimfors: När de träffade dem så var deras intryck att detta absolut inte kunde vara någon form av misshandel mot barnet. De var båda överens om detta. X säger att både pappan och mannan svarade på minsta signal ifrån barnet. Med detta menar hon att om barnet gnydde till så gick någon av dem fram till barnet och klappade eller tröstade. De svarade också på alla frågor på ett normalt, bra, sätt. Det var inga konstigheter med någon. När X och Y åkte ifrån sjukhuset så var deras intryck att det absolut inte kunde handla om någon form av barnmisshandel. Detta var de båda överens om.

Reporter: Hur ser du på det?

Eva Thimfors: Återigen, jag uttalar mig inte i det enskilda fallet. För nu relaterar du direkt till ärendet. Så det avstår jag att kommentera.

Reporter: Jag relaterar ju till vad dina tjänstemän säger när dom har kommit till sjukhuset och träffat ett barn där läkarna säger att det här brottet har uppstått pga våld mot barnet. Och där dom efter ett första besök slår fast att det inte handlar om barnmisshandel. Jag undrar hur du ser på det?

Eva Thimfors: Jag avstår att kommentera det faktiskt.

Reporter: För socialtjänsten när man startar en utredning, hur viktigt är det att gå in i den med öppna ögon, att inte låsa fast sig vid en uppfattning tidigt?

Annelie Andersson, IVO: Ja, det är ju oerhört viktigt att man gör det, man ska samla in den informationen som behövs för att kunna besvara de frågeställningarna som man har i utredningen och annars så är det ju risken för att man börjar samla in information som bara uppfyller de uppfattningarna som man har från början.

Reporter: Att man liksom bestämmer eller pratar om redan tid, liksom till exempel vid ett första möte med en familj säger att det här är absolut inte ett misshandelsfall, att man bestämmer sig för det. Hur ser du på det?

Annelie Andersson, IVO: Ja det är väldigt, jag skulle nästan behöva veta mer om det här enskilda fallet i så fall men det låter ju.. ganska orimligt att man har bestämt sig för det från början.

Socialtjänstens utredning bestod av sjukhusbesöket, därefter två hembesök, två samtal med pappan respektive med Rebecca. Möte med mor- å farföräldrar å samtal med vårdpersonal och polis.

Under tiden fick inte pappan vara ensam med Eddie och under några månader gick allt bra.

Men förundersökningen lades ner, det inte gick att utesluta att skadan uppstått genom en olycka och samma dag avslutade också socialen sin säkerhetsplanering kring Eddie.

Rebecca säger att hon aldrig informerades om att lårbensbrottet orsakats av kraftigt våld.

Pappan fick nu vara ensam med Eddie igen:

Rebecca Wagerland: Jag var väldigt lättad. Jag kunde inte tänka mig från början att han skulle kunna gjort ngnting öht. Han var så snäll å omtänksam å ingen annan bara nej…Så jag kände väl då att dom gjorde en bra utredning, men jag visste ju inte vad som skulle ske efteråt.

Jan Johansson, Eddies morfar: Så fort som utredningen upphörde, släppte man precis all kontakt. Då bröts allting. Det borde varit en löpande uppföljning, kan jag tycka då efteråt. Men det fanns inget sånt.

Rebecca Wagerland: Jag kände väl då att dom gjorde en bra utredning, men jag visste ju inte vad som skulle ske efteråt.

Jan Johansson, Eddies morfar: Det blev ju, vad som framkommit, skador ganska omgående efter att säkerhetsplaneringen upphörde.

Hur många såna här fall finns det, där barn far illa trots rop på hjälp å varningssignaler?

Vi vänder oss till IVO, inspektionen för vård och omsorg och begär ut ALLA fall, 2016, 2017 och första nio månaderna 2018 där IVO utrett hur socialnämnderna hanterat barnärenden.

Vi får totalt 324 utredningar som rör 994 barn å kodar dom i en databas.

Vi ser fall efter fall med allvarliga brister:

En flicka i Lysekil med missbruks och självskadebeteende som inte får hjälp.

Två barn i Falköping, lämnas ensamma med narkotikapåverkade föräldrar och knark framme – trots anmälan tar det fem dagar för socialen att agera.

En 3-åring i Hässleholm berättar på förskolan att mamma slår, men socialen utreder först efter två månader.

Ett spädbarn i Ale omhändertas utifrån ett missvisande underlag under en månad splittras familjen.

I vår databas ser vi att det finns 150 barn som farit illa dom senaste åren, trots att socialtjänsterna haft kunskap, varningssignaler, borde kunnat förstå.

150 barn, där antingen socialtjänsterna själva eller IVO ser att det inte behövt ske.

Annelie Andersson, IVO: Det är klart att det är allvarligt om det finns ett enda barn som far illa. Det är det såklart.

Så vad beror det då på, att det om och omigen händer?  

Reporter: Och hur, alltså det ni ser, vad är de huvudsakliga problemen på socialtjänsterna som ni ser?

Annelie Andersson, IVO: Det här är en fråga tror jag som socialtjänsterna själva måste svara på. De har..

Reporter: Ja fast de är ju, de ser ju bara sina verksamheter. Alltså ni ser ju många olika kommuner så ni har ju en överblick som alla andra instanser saknar. Så jag tänker att det faktiskt är en fråga som bara ni kan svara på.

Annelie Andersson, IVO: Det tror inte jag utan det är dock så att det är kommunerna som måste själva ta reda på vad det är för problematik som de har i sin verksamhet som gör att saker och ting inte fungerar.

Reporter: Ni ser inga mönster eller saker som återkommer?

Annelie Andersson, IVO: Inte som jag kan uttala mig om så.

Men vi ser mönster och återkommande problem.

I drygt hälften av fallen har IVO kritik eller kräver förändringar.

I 68 av utredningarna uppges resursbrist vara orsaken till att fel har begåtts, men oftare, i 170 utredningar är det bristande kompetens och rutiner.

Det är ett svårt jobb och vi ser att det – inte alltid men ofta – är socialsekreterare med begränsad erfarenhet som har hand om svåra barnärenden.

Maria Eriksson, professor i socialt arbete

Den sociala barnavården är en av de delar av socialtjänsten där det har vari stora personalomsättningar, det kan betyda att de mest erfarna kan vara ganska nya i yrket så att säga.

Hamnar man då i en arbetssituation med väldigt komplexa ärenden och dessutom då är ganska ny, med hög arbetsbelastning, stödet kanske inte fungerar, arbetsgruppen inte fungerar – då är det en väldigt svår situation.

För att öka kompetensen och skapa bra rutiner så att socialtjänsten klarar att skydda barnen finns Lex Sarah.

Den innebär att socialtjänsterna själva utreder missförhållanden. Är de allvarliga skall de rapporteras till IVO som granskar utredningarna.

Syftet är att åtgärda misstag och undvika att dom upprepas.

Maria Björklund, IVO: Vi tittar på utredningen, kvalitén i den, har man tagit

reda på vad är det för förhållanden som har gjort att det är ett missförhållande? Vad är det, har man utrett om

det har hänt förut? Har man kunnat se det? Vad har man vidtagit för åtgärder för att det inte ska inträffa igen?

Reporter: Varför är det viktigt att den blir gjord?

Maria Björklund, IVO: Det är jätteviktigt för att se till att, för att få svar på var, hur kunde det hända? Vad är det i verksamheten som brister och hur ska vi göra för att det inte ska hända igen? Det är ju det allra viktigaste, att undanröja alla möjligheter till missförhållanden.

Sju veckor efter att socialen avskrivit ärendet, fredag den 8 juli, åkte Rebecca till jobbet vid sex på morgonen. På eftermiddagen ringde hennes sambo och berättade att Eddie inte andades.

Rebecca Wagerland: Först får jag panik, skriker i telefonen. Är i chock. Frågar vart han är, vi skyndar jag å min syster oss dit. Han har inte ringt eller nånting, sitter med Eddie i bilen. Sen åkte vi direkt till sjukhuset.

Maud Holmström, kriminalinspektör: Man hade fått in ett svårt skadat litet barn.

Anette Timm-Preinfalk, kommissarie: Det var ett det var en sjumånaders bebis som hade avlidit, pga skador i huvudet.

Det man kan se är att barnet har huvudskada, en ganska stor sådan i bakhuvudet. Som man inte riktigt får ihop med den berättelse som pappan lämnat då.

Maud Holmström, kriminalinspektör: Vi får lite klockslag, lite tider och information ifrån läkarna som vi får prata med. Sen är ju en väldigt stor uppgift att samla alla typ av information.

Anette Timm-Preinfalk, kommissarie: Det är ngt som har hänt när pappan hade barnet. Det är det vi kan slå fast, som rätten slagit fast. Någonting har hänt. Och det är bara han som har haft barnet under den tiden.

Eddie dog bara sju månader gammal sommaren 2016. Hans pappa dömdes mot sitt nekande till sju års fängelse för grov misshandel och vållande till annans död.

Det fanns varningssignaler; ett inställt BVC-hembesök och ett brutet lårben. Läkare som larmade.

Ändå beslutade alltså socialnämnden att lägga ner sin utredning – pappan fick vara ensam med Eddie igen.

Reporter: Vad tänker du om att Eddie ändå sedan hamnar i omvårdnad hos den pappa som orsakat skadan?

Jacques Riad: Det var ju hemskt att höra för att det är ju precis det som vi ville undvika, som finns en risk för att… att när, ibland säger man helt krasst att när barnet kommer tillbaka igen och man inte har uppmärksammat det här från början, då är det en hög frekvens, i synnerhet om man är under ett år igen och har lårbensbrott, och barnet kommer in mycket illa skadat och ibland dött, till och med.

Reporter: Det som hände med Eddie.

Jacques Riad: Ja.

Reporter: Så man vet att barn som är små och har lårbensbrott, är risken stor för att dom kommer tillbaka och att misshandeln fortsätter och förvärras?

Jacques Riad: Ja.

Reporter: Hur vet man det?

Jacques Riad: Det vet man genom statistik.

Socialchefen i Götene går med på en telefonintervju, men vill inte svara på frågor framför kamera.

Eva Thimfors: Nej vi har bestämt oss för inte medverka

Reporter: Socialsekreterarna bestämmer sig vid första mötet med föräldrarna att det inte handlar om misshandel, trots att flera läkare säger att skadan inte kan ha ngn annan uppkomst. Å det finns statistik som visar att små barn som fått lårbensbrott löper stor risk att utsättas för än allvarligare misshandel eller tom att dödas. Hur ser du på det som socialchef?

Eva Thimfors: Å vad tänker du då att jag ska, det är klart att det är förfärligt. Eller vad tänker du att…

Reporter: Jag undrar ju om ni ser att ni har gjort något misstag i det här, om ni borde ha agerat annorlunda? Det är ju det jag undrar.

Eva Thimfors: Ok. Ok. Fast jag säger som jag sagt hela tiden, jag kommenterar inte det enskilda ärendet.

Reporter: Ni har inte gjort ngn utredning av det här, jag bara tänker hur, ni måste ju ändå ha diskuterat det internt?

Eva Thimfors: Nej jag har inte diskuterat det ärendet internt.

Reporter: Ett litet barn som ni har gjort säkerhetsutredning kring blir dödad ett par veckor innan det avskrivs och ni pratar inte om det?

Eva Thimfors: Nej… Nej, inte på det sättet.

Rebecca har valt att berätta om Eddie, i förhoppningen att kunskapen om honom ska skydda andra barn i framtiden.

Vi hade velat få svar på varför socialtjänsten avskrev utredningen, varför man inte lyssnade på läkarna. Varför Eddie inte ansågs ha behov av skydd, bara för att åklagaren inte kunde styrka brott?

Om allvarliga fel begås av socialtjänsten, är det viktigt att göra Lex Sarah-anmälan för att lära av det som hänt, förebygga nya misstag.

Reporter: Gjorde ni någon Lex Sarah-utredning?

Eva Thimfors: Nej, det är jag tveksam till. Det är jag tveksam till.

Reporter: Varför gjorde ni inte det?

Eva Thimfors: Jag vet faktiskt inte det… Alltså det är en jättejättedålig förklaring. Jag har inte en aning, men det var om jag inte missminner mig under en sommar, och då skulle det kunna vart att det var vikarier inne. Jag vet faktiskt inte det.

Rebecca Wagerland:
Mitt i allt det svåra så träffade jag min man nu då, vi är gifta. Nu har vi ett barn ihop, snart ett till. Livet är underbart, men samtidigt väldigt jobbigt med allt som har hänt. Så det är båda delarna samtidigt, om man kan ha det så.

Alicia: Du inser att det är så här det kan vara resten av ditt liv. Du kanske aldrig någonsin, det här, för jag blev, förstod så skulle det här, så skulle jag leva såhär resten av mitt liv jag skulle, jag skulle spendera tid i ett rum resten av mitt liv och.. Jag skulle, ja, jag kan inte beskriva, jag vet inte hur jag, jag vet inte, jag vet inte hur jag ska beskriva det.

Alicia. Hon var i princip isolerad å blev alltmer desperat – hon skadade sig själv och gjorde gång på gång allvarliga självmordsförsök.

Hennes mamma Monica sålde huset, flyttade från kommunen och hyrde in egna advokater.

Efter flera domar, som gav kommunen rätt, slog till slut kammarrätten fast att socialtjänsten inte fick begränsa Alicias och Monicas kontakt. Tre månader senare upphörde tvångsomhändertagandet och Alicia flyttade hem.

Alicia: Ja, jag mår, jag menar jag lever väl vad man skulle klassa som ett normalt liv.

Monica: Just nu, nu är livet så osannolikt bra för att man vaknar varje morgon och man vet att hon lever, man vet att hon är hemma. Att jag får träffa henne och att livet går framåt.

IVO gav Socialtjänsten i Härryda kritik, de skulle ha lyssnat på vad Alicia ville.

Lena Lager, Socialchef Härryda:Vi tycker att vi har lyssnat. Vi tycker att vi har gjort vad vi har kunnat, vi tycker att vi har försökt..

Vi.. Hennes upplevelse är att vi inte har lyssnat, men..

Reporter: Menar du att ni inte isolerade henne?

Lena Lager, Socialchef Härryda: Ja, men, ja med hänsyn för, för, för den här ungdomen och den här familjen så vill jag inte kommentera delarna i våra insatser. Men om man återgår till det som handlar om hur hon, hur hon har upplevt att hon inte har blivit lyssnad på så är ju det allvarligt, därför att hennes..

Reporter: Men, ja, förlåt men när du säger upplevt, och sen samtidigt så finns det ju domar och det står här i IVO, menar du att det inte stämmer..? Att ni begränsade hennes kontakter.

Lena Lager, Socialchef Härryda:

I, i IVOs, IVO riktar kritik att vi inte har lyssnat tillräckligt att.. Att flickan upplever att hon inte har kommit till tals på ett sätt så att det har påverkat utvecklingen i de insatserna. Det är ju den kritik som riktas.

med den information vi hade då hur situationen var och de bedömningar vi gjorde, så är vår, så ser vi att ja men vi har gjort, vi har försökt vi har gjort vad vi har kunnat, vi kunde ha gjort mer. Det är det jag säger och som vi också fått kritik för, vi kunde gjort mer.

Reporter: Vad gjorde ni konkret då?

Lena Lager, Socialchef Härryda: Mycket av det här handlar också om att man behöver kontinuitet, man behöver få träffa samma socialsekreterare, så då har vi gjort åtgärder för att säkra det.

Vi har försökt skapa en arbetsmiljö så att socialsekreterare väljer att stanna kvar i vår kommun.

Reporter: Här var det fem olika socialsekreterare tror jag?

Lena Lager, Socialchef Härryda:

Precis. Och det drabbade barnen.

Alicia: Nej jag skulle inte säga att jag har fått någon form av upprättelse det har mer bara, det är positivt att de ger kritik men det som har hänt har redan hänt, och ja det borde inte ha behövt hända.

Samhället har ett extra stort ansvar för omhändertagna barn, de är särskilt utsatta.

Ändå brister kommunerna – många barn som placerats på Hem för Vård eller boende, HVB-hem får inte den hjälp dom har rätt till.

Vid en riktad tillsyn i 50 kommuner upptäckte IVO brister i nästan samtliga.

Reporter: Så av 50 kommuner var det 47 som, som hade brister?

Annelie Andersson, IVO: Ja, det var det.

Reporter: Vad, hur ser du på den siffran.

Annelie Andersson: Ja det är ju en hög siffra

Sverige har 290 kommuner.

Tina är på väg mot Skellefteå – där ska hon få ställa sina frågor, om det svek från samhället hon tycker hon utsattes för som barn.

Möte med Pär Åhdén, chef för individ– och familjeomsorgen vid socialkontoret Skellefteå

Tina: Jag börjar från första början. Första, första början. När min syster anmälde, 2012, 2013.

Pär Åhdén: 2012

Tina: 2012 första. Varför gick ni inte vidare med den?

Pär Åhdén: Det är ju en bra fråga, men vi gjorde det vi skulle om man säger så. Vi inledde. Alltså vi gjorde en förhandsbedömning. Vi gjorde utredning precis som man ska. Men sen efter att vi hade gjort utredningen då, efter det underlag vi hade då, så beslutade vi att avsluta utredningen.

Tina: Varför pratade ni inte med någon av oss barn? Vi var ju dom som var utsatta och en del av oss var ju av ålder att man faktiskt kan fråga oss.

Pär Åhdén: Idag skulle vi göra det.

Tina: Vid ett av tillfällena hade skolsköterskan dokumenterat ett blåmärke. Så hur kunde det inte gå vidare, när det fanns dokumenterat att min syster har blivit slagen. Varför har ni inte hört med skolpersonalen som gjorde orosanmälan?

Pär Åhdén: Jo. Men alltså. Vi pratade ju med skolpersonalen, det var ju dom som gjorde anmälan. Det står kanske något om det i utredningen. Och det är väl det som är tragiskt idag, vi gjorde en felaktig bedömning då, sen är det ju så, bedömningar blir ibland fel.

Det är ett ärende som berört oss allihop som jobbar här, det är tragiskt att det blev som det blev.

Tina: Andra gången så tyckte ni att vi har så fint hemma, så vi kunde då inte ha det dåligt ställt. Det var det vi fick höra. Hur kan ni göra en bedömning på materiella saker?

Pär Åhdén: Jag har inga jättebra svar på dina frågor. De som gjorde utredningen, det var inga nybörjare. Utan det var ju två av våra handläggare som, de har lång erfarenhet. Deras ingång i det här var trots allt och det är alltid vårt perspektiv, vad blir bäst för barnen? Men som jag säger alltså. Vi gjorde en felaktig bedömning då, men från det underlag vi hade.

Tina: Jag tappade allt hopp för vuxna människor, speciellt när jag fick höra av alla att socialtjänsten kommer att hjälpa dig, göra bra för mig, men varken innan eller efter så har jag fått det bästa för mig,. Fast ni haft möjligheten att kunna göra det som är bäst för mig. Jag trodde inte längre på vuxna, att ni kunde hjälpa oss.

Hur många gånger har jag inte tänkt ta livet av mig, jag tänkte hoppa ut genom fönstret, skylla på min mamma, så kan mina syskon komma bort. Jag tänkte sticka mig själv med en kniv, då kan mina syskon komma bort.

Ni har inte råd att göra felbedömningar. Ni måste ha tillräckligt med underlag. Ni kan inte anse att ni har underlag. NI måste har underlag. Det är alltid bättre att ha för mycket underlag än för lite underlag. Det här är inte endast papper och pappersarbete. Ni beslutar om människors liv.

Genom hela arbetet, finns det en fråga vi inte kunnat släppa. Hur många barn som far illa saknas här? Sverige – med världens bästa barnskydd – vad är det vi inte ser?

Reporter: Hur många socialtjänster kan ha allvarliga problem som ni har missat?

Annelie Andersson, IVO: Ja det vet vi inte.

Barnskyddet bygger på att kommunerna ska göra Lex Sarah-utredningar för att lära av och åtgärda misstagen. Inte något av dom här tre fallen har Lex Sarah-anmälts och det är upp till kommunerna själva om det ska rapporteras vidare till IVO.

Det visar sig att mer än var sjätte kommun aldrig Lex Sarah-anmält om barn sen IVO bildades 2013.  

51 svenska kommuner anser inte att det skett något allvarligt missförhållande, eller ens funnits risk för det – bland dom kommunerna finns Götene, där Eddie Wagerland bodde.

Reportaget För barnens bästa finns att se på SVT Play och sänds på SVT1 onsdagen den 7 januari 2019.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer