Foto: SVT

UG-referens: Inlåst i skogen

Uppdaterad
Publicerad
Uppdrag granskning ·

Här kan du ta del manuset till programmet Inlåst i skogen. Av hänsyn till sekretess och känsliga uppgifter och uppgifter som kan bli utpekande för personal publicerar vi inte något källmaterial till detta program.

24 juli

Robin: Skall jag berätta för dig vad som var tråkigt?

Jessica: Vad sa du?

Robin: Vad tråkigt och otäckt här är.

Jessica: Vad var det som var tråkigt och otäckt?

Robin: Att dörren, att de låste dörren.

Jessica: Mmm. Gjorde dom det igår?

Robin: Ja.

Jessica: Vilken dörr?

Robin: Till mitt rum.

Jessica: Till ditt rum?

Robin: Jag vill inte att dom ska göra det.

Jessica: Nej… det får dom inte göra.

Robin, 26 år,  bor i ett specialbyggt hus ute i skogen, ensam med två vårdare dygnet runt. Anhöriga har fått skriftliga regler om att de bara får komma på föranmälda besök, högst en timme i veckan.

”Det är ingenting som säger att han ljuger, det är ingen som har sagt att någon ljuger, men alla har sin egen sanning.”

Under åren har vi på Uppdrag granskning gjort många reportage om missförhållanden på boenden för personer med funktionsnedsättningar.

Det har bland annat handlat om dödsfall, sexuella övergrepp och stöld av mediciner. I flera fall har anhöriga undanhållits information och har haft svårt att gå till botten med vad som egentligen hänt om den drabbade inte haft en egen röst för att göra sig hörd.

I kvällens reportage ska vi följa Robins livshistoria från dess början fram till idag.

Det är en berättelse om en systers livslånga kamp för sin bror.

Butiksbiträde: Då är det en mottagningsbevis här med där du ska skriva på.

Jessica: Jajjemen.

Butiksbiträde: Där då

Jessica: Mmm. Så.

Butiksbiträde: Så. Tack för det.

Jessica: Tack så mycket.

Butiksbiträde: Ha det gott.

Reporter: Ok, hur tjockt är det.

Jessica: Ja ganska… ganska rejäl lunta ändå.

Jessica oroar sig över att allt inte är som det ska på broderns boende. Insynen är starkt begränsad. Och under en längre tid har hon försökt att få ut handlingar.

Jessica: Beslut, vi avslår ansökan att lämna ut dagsschema, att lämna ut behandlingsprogram för 2018 och 19, att lämna ut aktivitetsprogram för 18 och 19, att lämna ut information kring de skador som Robin haft… eh, ja men ändå så verkar det finnas lite, vi ska se vad det är för någonting.

I handlingarna som Jessica får ut, finns det ett mejl från Robins nuvarande förvaltare som förvaltaren har skickat till kommunen när hon har besökt boendet någon månad efter att hon har tillträtt.

Jessica: “Jag måste säga att jag har knarkare som bor bättre än vad Robin gör. Det var ingen hemkänsla överhuvudtaget. Även om han har problematik med utåtagerande beteende kan han inte bo så här, det ska föreställa hans hem. Jag uppmanar er att göra någonting åt detta.

Robin: Jag kasta den

Peter: Det gick sämre du

Peter: Där var den fin.

Robin: (Säger ngt ohörbart)

Peter: Hur stor är tårtan

Pappan: Visa hur stor den är

Robin: Så, den är så

Kvinna: Tänk att du blivit så stor kille nu

Robin: Så, så stor är den, så stor är tårtan.

Röster: Ja visst skall han leva uti hundrade år

Pappan: Ett fyrfaldigt leve för jubilaren han leve, hurra, hurra, hurra, hurra!

Pappan: Sex år!

Jessica: Jag minns att det var helt, dels var det ganska fantastiskt att få va 20 och skulla få ett syskon, för mamma var ju inte så gammal när hon fick mig. Jag minns jätteväl när pappa kom ut med sina gröna kläder och sa att det, att det hade blivit en lillebror till. Så det var ju helt fantastiskt.

Pappan: Robin vad säger fyrhjulingen, vad säger fyrhjulingen. Hur låter fyrhjulingen? Robin?

När Robin föds är Jessica och Peter redan ett par.

Jessica: Robin, mamma och pappa och min andra bror bodde där nere och så bodde jag och Peter på övervåningen. Så vi hade en väldigt nära relation och jag gick ju ner och passade Robin och var med honom.

Pappan: Titta här kan du sätta dig på snowracern, den står här Robin, titta sätt dig på den, så kan vi åka.

Det finns saker som oroar när det gäller Robins utveckling.

Robin: Med snowracern

Pappan: Ja vi skall köra där.

Redan när han är liten utreds han, och senare får han diagnosen autistism och lindrigare intellektuell funktionsnedsättning.

Pappan: Titta nu filmar jag Robin när du går med snowracern.

Våren 2018 ser Robins liv väldigt annorlunda ut. Robins mamma lever inte längre och sedan 2013 lever han i ett isolerat boende ute i skogen. De enda som får komma på besök är pappan och systern.

På hans 26 års dag köper Jessica med ballonger.

Jessica: Det här är delar av Robins liv.

Jessica: Hans första skor. De är välanvända.

Jessica: Ja det är, jag tänker de här Alfons Åberg-böckerna det är ju hans favorit. Alfons och det önskar han ju varje gång att jag ska stanna och läsa sagan och även fast han är 26 år i dag så läser vi fortfarande Alfons Åberg.

Jessica: Robin har alltid gillat att klä ut sig, kommer du ihåg det, och du har ju alltid gillat Kiss. Så vi målade, eller du målade Robin som, vad heter han, Gene Simmons och så fick han på sig en peruk. Det tyckte han var jätteroligt.

Jessica: Här har han räknat ut att en lastbil kostar 10 kr och en boll kostar fyra kronor och att det blir 14 kronor då. Han har fått hjälp kanske här första gången då men sen har han fixat de andra grejerna själv.

När Robin blir äldre ökar svårigheterna. Att ha autism och en intellektuell funktionsnedsättning kan för vissa personer innebära att man också får så kallade “utmanande beteenden”.

GRAFIK

”De vanligaste formerna av utmanande beteenden är utåtagerande beteende (t.ex. biter, sparkar eller slår), självskadande beteende (t.ex. dunkar huvudet, biter eller river sig)…”

Källa: Socialstyrelsen, ”Att förebygga och minska utmanande beteende i LSS verksamhet”

När Robin är 15 år placeras han på ett gruppboende utanför Sala, där han går på ett särskolegymnasium.

Jessica:  Ja på Danielsberg är ju väldigt fritt, alltså han har ju sitt rum, han har ju skolan då varje dag som han åker till i bussen, man har ridning på schemat man gör ganska mycket utflykter. Han kan berätta idag om roliga saker som de har hittat på säg.

Robin har svåra utmanande beteenden, men i journaler kan man också  läsa att – När Robin har vuxna nära inpå sig hela tiden minskar dessa beteenden.

Jessica: Där är när Robin tar studenten, och han står så fint i kyrkan och sjunger och tar emot sitt diplom, och vi är jätteförhoppningsfulla att han skall komma hem till Gnosjö kommun. Och ja börja sitt vuxna liv.

Jessica: Han ville inte ha slips utan han skulle ha fluga. Och han ville inte ha vit skjorta utan han ville ha mer en grönrandig skjorta säg. Han var så stolt den dagen. Han åkte sådant här lövad traktorsläp med alla sina kompisar, med avgångseleverna då.

Efter studenten skall Robin tas hem till sin hemkommun. Man håller på att bygga ett specialbyggt hus till honom ute i skogen.

Jessica: Vi tyckte det var jättefint och man ”oj vad det har kostat” och man nästan bugade djupt för kommunen då.

Lennart och Gunborg Torstensson var nära vänner till pappan. Och minns hur stort det var för pappan att sonen skulle komma hem.

Gunborg: Han tyckte väl att det var bra

Lennart: Jo pappan sa det att han var, äntligen, han var så glad för nu skulle Robin få komma hem och jag kan åka och hälsa på honom när jag vill.

Gunborg: Mmm

Lennart: Han var så jättestolt för detta och såg fram emot detta varje.

Gunborg: Och på nära håll.

Lennart: Och såg fram emot varje tillfälle.

Jessica: Det passar ju bra om man säger Robin gillar ju vara i skogen och allting och dubbel personal ska han ju få ha. Pappa och jag köper en studsmatta och pappa vi fixar eller han köper en fyrhjuling till honom. Så att vi ser fram emot det här jättemycket att han ska få komma hem då och vi ska få träffa honom mer.

Reporter: Vet du vad som finns här i, har du hunnit kolla någonting?

Tjänsteman: Jag har bläddrat lite och det är ju mycket bygghandlingar och sådana grejer.

Tjänsteman: Och det ska väl finnas fullmäktigebeslut och allting sånt också med där, ja jag tror jag jag såg innan ja, var det inte i början där, beslut här har vi det.

I beskrivningen av boendet kan man läsa:

Detta boende kommer inte på något sätt att likna någon institution eftersom det är hyresgästens egen bostad som han hyr, han har givetvis rätt att själv bestämma när han vill vistas utanför bostaden.

I handlingarna föreslås att entrédörren skall kunna öppnas utan nyckel, och att detsamma gäller ett fönster i vardagsrummet och ett fönster i ett sovrum.

På Robins boende finns idag en fast personalgrupp med 6 män och 2 kvinnor som går i skift.

Reporter: Just det, man ser ytan då.

Reporter: Hur viktigt är det med ekonomin när man ska få igenom en sådan här grej? Att man kan visa att det blir inte alltför dyrt för kommunen liksom, för skattebetalarna?

Tjänsteman: Det är ju viktigt naturligtvis, men var det inte så också att, att här… vi tog väl hem någon som var placerad i en annan kommun, och det var ju ännu dyrare ju.

Reporter: Vilket var dyrare?

Tjänsteman: Att ha placeringen.

Reporter: Det var dyrare att honom någon annanstans?

Tjänsteman: Det var dyrare att honom någon annanstans ja

Reporter: Det var billigare att ta hem honom?

Tjänsteman: Det var billigare att ta hem honom, så fattade jag det.

Hösten 2013 är huset i skogen färdigt, och Robin flyttar hem till Gnosjö. Det är nu Robins vuxna liv skall börja.

När boendet startas hösten 2013 är Kim en av de som anställs. Han jobbar där i tre år fram till det att han slutar under 2016.

Reporter: Hur är det att jobba på ett sådant här boende?

Kim: Ja, det är rätt speciellt. Vi jobbade i dygn då, så vi jobbade 24 h med sovande jour, så det blev som en egen liten bubbla där ute i skogen.

Reporter: Allt det här som man kan se utåt, specialbyggt boende, dygnet runt assistenter. Det som du beskriver i det här. Det låter ju helt fantastisk

Kim: Mmmm

Reporter: Att man kan ha det så här.

Kim: Japp, det är… och det är nog väldigt få förunnat att kunna ha det så, så länge allting sköts och går rätt till. Så att säga.

Lennart: Tyvärr blev det någonting helt annat för pappan. Han fick inte komma när han ville och det skall bara vara vissa bestämda tider. Det var så, kan man säga, det blev så militäriskt rakt igenom så att han var mkt bedrövad för detta.

Jessica: Men det blir ju ganska snabbt tillsagt då att vi, får, jag  får ju bara komma en gång i månaden och jag kan väl också tycka nånstans att vi ger dem den chansen att få lära känna Robin då, men samtidigt såhär i efterhand nu så, så ångrar man ju det.

Vi ringer till den person som var förvaltare för Robin i närmare 7 år.

Fd Förvaltare: Han ville ju bara ha de han kände igen, väldigt nära, och det var ju personalen.

Reporter: Inte ens hans förvaltare?

Fd Förvaltare: Nej inte ens hans föräldrar höll jag på att säga, de till och med de fick ju begränsade besökstider.

Reporter: Och har du hört Robin uttrycka denna önskan att inte vilja.

Fd Förvaltare: Nej, nej.

Reporter: Vem är det som har uttryckt önskan att han inte vill ha så mycket besök. Varken från sin förvaltare eller...

Fd Förvaltare: Nja, nja det är ju personalen.

I  januari 2018 skall Jessica hälsa på Robin på sitt vanliga veckobesök. Som alltid ringer hon före för att kolla så att det är okej att hon kommer förbi.

Jessica: Jag ringer på förmiddagen för att kolla om jag kan komma på ett besök på eftermiddagen, och får då upplysningar av personalen att Robin har pillat ut två tänder, jaha, och man vill väl inte att jag nämner nånting om det, om man säger då, för det var väl lite känsligt då. Jag minns det där ordet så väl, pilla, vadå pilla? Hur kan detta hända? Jag vet att jag var väldigt tydlig med att inte säga nånting till Robin.

Jessica får veta att personalen inte har åkt till tandläkaren med Robin efter att det har hänt. De har tagit mobilbilder på Robins mun och sedan har de åkt och visat upp tänderna för tandläkaren.

Reporter: Hur många tänder, vad säger dom till dig?

Jessica: Till mig säger de två tänder, är borta.

I Robins sovrum och i det rum han ska ha aktiviteter i har Jessica sett att fönsterkarmarna är söndergnagda. Trots den höga bemanningen har hon en känsla av att Robin är understimulerad.

Någon mer information om hur det gick till när Robin förlorade sina tänder, vill inte verksamheten lämna ut. Men med hjälp av en fullmakt från Robin vänder hon sig istället direkt till tandvården.

Tandläkare: Att det var personal från boendet som har ringt och sagt att Robin har tappat en tand.

Jessica: Okej, ja

Tandläkare: Det står på grund av att han har bitit på en leksak

Jessica: Okej, ja. Är det en möjlig orsak, alltså som de uppger?

Tandläkare: Svårt att svara, svårt att svara.

Tandläkare: Sen var det ju, kort därefter va har vårdpersonalen kommit och visat att det är ytterligare 3 framtänder i en ask,

Jessica: Ytterligare 3 framtänder.

Tandläkaren: Ja

Jessica: Jaha, det.

Tandläkaren: Så det är 4 tänder, som är borttagna.

Tandläkaren: Så lägger jag det i kuveret.

Robin har förlorat flera framtänder, men enligt de journaler som Jessica nu får ut, tar det ett år och sex månader innan någon tandläkare träffar honom.

Man kan se att personalen från boendet har ringt flera gånger.

GRAFIK

“Enligt skötaren kan Robin riva ner och förstöra utrustning”.

“Risk att han blir våldsam enligt personalen”.

Men tandvården vill att Robin skall komma.

GRAFIK

“Tror inte att det blir svårt för honom och oss med ett besök”

“Tandläkare EM vill ändå att han skall komma”

Jessica begär också ut tandläkarjournaler från Sala, där Robin har gått i fyra år innan han kom till Gnosjö.

I journalerna kan man se att Robin har varit hos tandläkaren minst en gång om året. Några få noteringar har gjorts om svårigheter.

“Lite svårt att ta då patienten skrattar hela tiden!”

“Gick ej att ta idag. Patienten pratar hela tiden! Biter ej ihop.”

Det är Robins självskador, med tänder och öppna sår i pannan som gör att Jessica blir orolig under 2018..Boendet i skogen har blivit något annat, än de ursprungliga beskrivningarna.  Handtag på fönster är bortmonterade, och och för att ta sig ut ur huset måste man bli utsläppt av personalen som har nycklar.  . 

Pappan vill inte bråka med boendet, utan litar på att allt går rätt till.

Men Jessica börjar föra dagbok vid sina besök, det är så mycket som Robin vill berätta. 

GRAFIK + dagbok

8/12 2018

Jessica: Robin är känslosam när jag kommer, berättar att personalen varit arg på han, gråter något. Mår lite dåligt och lägger sig på madrassen och vill att jag skall hålla han. Berättar om skeden han använder emot dörren för att få komma ut, känner sig inlåst. Tycker att vi ska ta bort dörren ut. Ganska pigg tills kl 16:05 då medicinen delas ut. Cirka 16:20 är han helt utslagen. Sitter i soffan helt apatisk, lutar huvudet bakåt, delvis helt borta, sitter bara och gapar.

Tre dagar efter detta besök, den 11 december 2018, blir Robin slagen av en i personalen. Det kommer att dröja 5 dagar innan händelsen anmäls av en vikarie på Robins boende.

När Jessica kommer på besök till boendet fem dagar senare, jobbar personen som har slagit Robin. Men det är ingen som berättar för Jessica om det som har hänt. Robin säger inte heller något, men det är tydligt att han mår dåligt.

16/12 2018

Jessica: Slagit sig i pannan samt skurit sig på handen. Robin säger när jag ska gå att han är rädd att han kommer att dö där.

/.. Han undrar hur mycket han måste slå huvudet för att han ska få komma till sjukhuset. Jag tror att han vill komma ut/understimulering. Att det skall hända någonting. Vill komma och hälsa på mig säger han.

Det tar fyra veckor innan Jessica blir informerad om det som har hänt på boendet. Och hennes försök att få mer insyn i Robins liv, möts av avslag efter avslag.

Arkiv SVT Jönköping juni 2019

Programledare, Karin Mannberg: Gnosjö kommun har polisanmält en vårdare på ett LSS boende i kommunen för misshandel av en av dom boende.

När SVT rapporterar om händelsen framkommer det också nya uppgifter. Kim som har arbetat på boendet berättar att personalen låste in Robin på sitt rum. Hemma hos sig, visar han hur det gick till.

Nyhetsklipp 11 juni 2019 (om misshandeln)

Nyhetsklipp 12 juni 2019 (Kim berättar)

Kim: Då tog man ju kniv så här, det fanns ju inget, det fanns inget lås på dörren, men låsmekanismen fanns där inne så det såg ut som det gör här, och då så tog man ju kniven och stack in, och vred om, och då så blev det ju låst.

Kim: Viss personal gjorde det på daglig basis.

Reporter: Och hur länge kunde han vara inlåst?

Kim: Flera timmar. Alltså flera timmar. Mycket var ju nätter, då var han ju inlåst hela nätterna.

När inslaget i SVT Jönköping sänds, har IVO nyligen genomfört en tillsyn mot boendet. De säger att inlåsningarna är ny information för dem. I inslaget säger IVO att varken boendets ledning eller personalen berättade om inlåsningarna.

Lena Carp, enhetschef: Inte på det sättet, och inte på det här beskrivande sättet. Utan att han mår bra korta stunder att få vara i sitt egna rum men också att han kan öppna inifrån.

Är det så att man mörkar någonting så är ju inte det bra, självklart inte.

Kort därefter meddelar IVO, att man trots de nya uppgifterna, inte kommer undersöka saken ytterligare.

Kim ur inslaget: ...vred om och då så blev det ju låst.

Jessica blir skakad när hon hör det som Kim berättar i nyhetsinslaget. Men när hon vill finnas där som allra mest för Robin, blir hon nu utestängd från boendet. Hon får veta att hennes besök hos Robin har blivit indragna under en period. Förvaltaren hotar med polisen om hon ändå skulle åka dit.

Förvaltare: Jag kommer anmäla ett hemfridsbrott.

Jessica: Ja det får du göra då

Förvaltare: Ja.

Jessica: Jag kommer åka dit halv fyra i en timme, o jag kommer sitta där min timme och dricka mitt kaffe och prata med Robin precis som jag alltid brukar göra.

Förvaltare: Nej, nej, nej de kommer inte att släppa in dig. Jag säger ju det.

Jessica: De kommer inte släppa in mig.

Förvaltare: Nej, som förvaltare så har jag övertagit Robins rättsliga handlingsförmåga, och då säger jag, för då blir jag ju i princip Robin, jag för Robins talan, och jag säger att jag vill ha lugn och ro och jag vill inte ha några besök, då är det ju ingen som kan tvinga sig in hos mig eller hur, det gäller din pappa och det gäller övriga besökare.

Jessica känner att hon sviker Robin, när hon plötsligt inte kommer som vanligt. Men hon vågar inte åka dit. Hon är rädd för att en polisanmälan skulle göra allting ännu värre.

Under våren har Jessica börjat banda sina möten med Robin istället för att föra dagbok. Och nu går hon tillbaka och lyssnar på inspelningarna.

Inspelning från den 14 maj 2019

Robin:  Jag kan visa dig, att dom stoppar in nycklarna där.

Jessica: Ja

Robin: Och så har han nyckel som han har stoppat in där.

Jessica: Ja

Robin: Och sen låser han, med nyckel där. Låser upp och låser in.

Jessica:  Ja. Men det är väl ingen som låser där väl.

Robin: De låser med nyckel där

Jessica: Men där är inget sånt hål för en nyckel. Det är inget sånt. Det måste vara ett sånt här hål där då.

Robin: Skall jag berätta en sak.

Jessica: En sån som det är där, en sådan måste det vara.

Robin: Skall jag berätta en sak.

Jessica: Ja berätta.

Robin: En sak som jag är rädd för

Jessica: Ja berätta.

Robin: Alltid när jag är här inne, så är jag rädd för att det handtaget skall ramla ner.

Jessica:  Men jag kan säga dig att det är omöjligt, tror jag,

Robin: Jag vet aldrig om dörren är låst

Jessica:  Men du behöver inte ha dörren låst.

Jessica: Jag har ju en person som berättar flera gånger för mig och ändå så står jag på personalen och kommunens sida och säger ”omöjligt”. Det är klart att man är… Jag är fruktansvärt besviken på mig själv att inte...  alltså jag hör ju mig själv ”men det är omöjligt, Robin” alltså. Men det var det ju inte.

Kim: Jag förstår inte riktigt varför jag inte sa något redan då att, det är nog, det är en stor del att jag väljer att prata med er här idag. Det är ju för att man ska kunna rättfärdiga det man gjorde fel då, och inte sa då framför allt.

Enligt Kim var det inte så att all personal låste in Robin.

Kim: En grupp i personalstyrkan tog upp det och en grupp stod för att det var okej att göra så här och vi fick ju höra från vår dåvarande chef att det var okej och göra det och…

Reporter:  Och när du säger att det var okej att göra det, så menar du.

Kim: Det var ok att låsa in honom då bara det inte satt några vred på dörren.

Reporter: Hur har relationen där varit där varit mellan anhöriga och boendet hur skulle du beskriva.

Kim: Den chefen var ju inte jättepositivt inställd till att familjen skulle komma och hälsa på överhuvudtaget utan hon begränsade det mer och mer.

Reporter:  Vad är ditt intryck av, av Robins relation alltså bara sett från hans perspektiv, hans relation till sin pappa och syster t ex?

Kim: Han blev oerhört glad när de skulle komma. Han kunde prata... och det tror jag alla människor kan känna som, som... har relation till sin familj att man blir glad av att träffa dem.

Redan som barn älskade Robin att åka fyrhjuling. Och sedan han kom hem till Gnosjö kommun har han haft sin egen som pappan skaffade åt Robin när han flyttade till huset i skogen.

Kim: Riktig, riktig glädje såg jag hos honom när jag körde med honom vilket hände rätt ofta när jag jobbade för jag är själv en motorkille och gillar det mycket och han, bara garvade där bak och tyckte det var superskoj.

Peter: Den har stått här sen Jessica blev ombedd att komma upp och hämta den. På boendet då. Hon ringde upp och frågade om vi skulle laga den, men de , nej de ville inte ha tillbaka den.

Enligt personalen hade Robin hoppat av fyrhjulingen vid ett tillfälle och sprungit mot vägen.

Reporter: Men kan du förstå personalen att det kan bli farligt och åka alltså nära vägen, och om han skulle vilja springa av.

Peter: Ja, alltså skulle vi ha den här på vårat ställe, o de kunde komma hit, jag har ju vägar här, just att det är på vårat, det finns inga andra bilar som kan köra på dem. Så det skulle vara hur säkert som helst. Det hade ju varit hur roligt som helst.

Peter: Så, får den stå här så länge.

Robin frågar ofta om sin fyrhjuling men i anteckningar från överförmyndaren kan man se att förvaltaren undersöker om den bör säljas.

Kommunen vill inte lämna ut information om Robins aktiviteter. Men vi har fått tag på ett dokument från 2019 som beskriver hur personalen skall förhålla sig till Robin:

“Robin har ofta många önskemål om aktiviteter han vill genomföra under dagen, personalen svarar då Robin “När det kommer på schemat” eller “Vad är det på schemat”

Sedan fyrhjulingen togs bort kan man se att Robin har 3 utomhusaktiviteter som är valbara, enligt dokumentet.

Poolbad (Vår/sommar)

Hoppa studsmatta (vår/sommar)

Promenad med fika

Vinter och höst försvinner två av de valbara aktiviteterna utanför huset, enligt planen.

Reporter: Kunde han få åka iväg på några aktiviteter?

Kim: Ja, vi hade... Ja, det… det… Det var på en fritidsaktivitet. Där hade vi att man, för vi hade en buss, en minibuss då så man kunde åka till Burger King och köpa mat och sen tillbaka hem igen. Alltså, då var det ju drive in, inte så att han gick ut och var där.

Reporter: Men var det en dagaktivitet att åka till Burger King? 

Kim: Nej, det var en fritidsaktivitet och den fick bara förekomma en gång i veckan.

Reporter: Har du hört Robin önska sig saker?

Kim: Många gånger. Många gånger. Önska olika... olika resmål, önska olika maträtter och ja... Upplevelser. Bada bland annat i en sjö och lite sånt. Det har jag hört många gånger.

Reporter: Vad sa man till honom då?

Kim: Ähm… Jag tror standardsvaret var nog att säga inte idag, Robin. Vi får se längre fram men inte idag.

Vi talar med en forskare, specialiserad på utmanande beteenden, för att förstå de speciella behov som kan finnas för personer med den slags diagnoser som Robin har.

Petra Björne, fil dr, kognitionsvetenskap

Petra Björne: Om vi pratar om en person med en intellektuell funktionsnedsättning så kan det där att välja vara jättessvårt. Och att då veta vad kan jag välja mellan gör valen tillgängliga. Det vill säga man använder det som ett pedagogiskt redskap för att faktiskt öppna världen åt personen.Använder man samma teknik för att begränsa personen, hantera och kontrollera personen, så är det ju felanvänt. 

Robin har nu bott i huset i skogen i över sex år. Han är isolerad och tungt medicinerad och utanför hans fönster i hans sovrum har man nu satt upp en övervakningskamera. Enligt kommunen är detta vad han behöver. Men Jessica upplever att självskadorna bara ökar.

Vid besöken ser Jessica ofta skador på Robins sovrumsdörr. Sedan Robin förlorade tänderna, är det svårt att höra vad han säger. Men till Jessica säger han att personalen fortsätter att låsa in honom.

Besök 31 juli

Robin: Jag var ledsen igår,

Jessica: Jasså var du ledsen igår. Vad var det då då, ibland kan man ju bli ledsen när man inte har träffat någon på länge, utan man blir så glad så man blir ledsen, eller det kommer tårar.

Robin: Jag blev ledsen när de låste dörren.

Jessica: Låste de dörren?

Robin: Ja

Jessica: Vilken dörr?

Robin: Till mitt rum

Jessica: Ha. Skall jag dra ner det lite så eller, tycker du att det blir snyggare så, är det bättre så?

Robin: Ja

Jessica: Så du var ledsen igår för det då

Robin: Ja

Jessica: Man kan vara ledsen Robin, det är jag också ibland.

Men på boendet säger personal att inlåsningarna ligger tillbaka i tiden.

Telefonsamtal med personal 21 juni

Personal: Jag kan säga så här till dig, att det funkar inte så idag Jessica.

Jessica: Nej

Personal:  Det säger jag från hjärtat det är min åsikt, sen vad du tror och vad du vet, det är ju två helt skilda saker, du vill ju inte tro på det jag säger.

Jessica vänder sig nu till ordförande i socialutskottet i hopp om att hon skall lyssna.

Jessica: Det är svårt för mig att komma från Robin som säger att jag blir ledsen när de låser in mig. Robin ljuger ju inte i det han säger.

Maria Sandberg, ordförande socialutskottet: Det är ingenting som säger att han ljuger, det är ingen som har sagt att någon ljuger, men alla har sin egen sanning.

I ett dokument från Överförmyndaren intygar förvaltaren att Robin inte blir inlåst.

GRAFIK

“Huvudmannen är aldrig inlåst och kan ta sig ut ur rummet när han önskar.”

Jessica har fortfarande inte fått veta, hur det gick till när Robins tänder försvann.

Vid ett tillfälle har hon försökt att fråga personal som jobbade det dygnet.

Telefonsamtal  31 juli

Jessica: Hur länge satt han inlåst när han plockade ur sina tänder?

Personal: Det vet inte jag.

Jessica: Jag tror du vet det, för jag vet att det är du som jobbade den dagen.

Personal: ja, men alltså, det var ju ganska länge sen.

Jessica: Ja men ni har väl massa, det är väl bara att gå in o titta egentligen.

Personal: Men vi sitter ju precis utanför, som vi gör.

Jessica: Ni sitter precis utanför?

Personal: Ja vi är ju här, så han, det är ju så.

Besök tillsammans med Johan Hammarström, 24 juli 2019

Skylt: Jessica besöker Robin med verksamhetschefen Johan Hammarström 24 juli 2019

Robin: Det är otäckt när de låser dörren,

Jessica: ja det är otäckt när de låser dörren det förstår jag,

Robin: Ja

Jessica: Men det är ju jättebra att du berättar det för Johan.

Robin: Jag vill inte att dörren skall vara låst

Jessica: Du vill inte?

Robin: Att de ska ha dörren låst

Jessica: Att de ska?

Robin: Låsa dörren.

Jessica: Låsa dörren , nej jag hör att du säger det

Robin:  Ah

Robin Jag vill inte bo här i hela mitt liv

Jessica:  Nej jag vet att du säger det

Jessica: Men just nu så

Robin: Bor jag här

Jessica: Just nu så bor du här

Hammarström: Och personalen pratar ju med dig, och ni kommer fram till vad som känns bra och, hela tiden, vad som fungerar. Och sen kan man inte få allt man vill eller så men vi lyssnar och gör så gott vi kan.

Jessica: Man säger va, va alltså vad sa du ta det igen. Rätt så många gånger under ett samtal med honom. Det är ju extremt kränkande för honom, alltså för fonetiken blir ju…och han är en pratsam kille egentligen där inne.

Besök 19 okt 2019

Robin: Varför kan du inte stanna längre idag för.

Jessica: Jag kan inte Robin i dag, jag måste prata med Johan först, jag vet att du vill att jag skall stanna länge.

Robin: Varför inte idag.

Under hösten 2019 blir Robins pappa svårt sjuk.  När det kallas till ett möte i september för att diskutera Robins boende, är det Jessica och Peter som är närvarande. Tanken är att alla de som finns runt Robin skall få ge sin bild. Personalen representeras av en person, som återigen intygar att Jessica oroar sig i onödan.

Personalrepresentant: Robin är inte inlåst, idag är han inte det, det sättet vi jobbar, vi jobbar inte så längre Jessica, det var, det ligger bakåt i tiden, vi strävar efter att ha det så öppet som möjligt.

Men nu ger verksamhetschefen plötsligt en annan bild.

Johan Hammarström: Vi träffade ju Robin gemensamt du och jag, då nämnde han att han gillar inte att bli låst, nej inlåst, och han hade blivit det, för någon dagar sen.

Jessica: Dagen innan.

Johan Hammarström: Ja till och med 2 dagar innan var det där. För det var den 5 augusti, som man gjorde detta för att lugna honom i en svår situation. Man, man, det var också, det var en låsning till sen då, 10 dagar senare, den 15 augusti.

Johan Hammarström: Det har förekommit, Men det har varit i ett vårdande syfte, utifrån ett självskadebeteende, och att man har bedömt att det här är något som är bra för honom i den stunden, där man, när han hörde ett klick så blir han också lugn, men däremot är vårt mål, att sluta med att låsa.

Personalrepresentant: Absolut

Johan Hammarström: Jag bara säger det, att de senaste 40 dagarna har vi inte låst en minut.

Johan Hammarström: Om vi pratar om de tillfällena som jag nämnde , så är det också ett medvetet arbetssätt där vi frågar honom. Nu gör vi så här så du får lugna dig.

Det visar sig att inlåsningarna ingår i en handlingsplan. Personalen uppskattar Robins mående på en skala 1-7. Och när måendet är på 6 eller 7 kan inlåsning bli aktuell.

Överförmyndaren: Det är ju helt riktigt att, att om då de nu har bestämt sig för att det skall inte låsas mer än i vissa fall, och det måste de ju ha rätt att göra.

Jessica: Men är det verkligen rätt och lagligt? Är det ens lagligt att låsa in en annan människa utan att ta ett LPT?

(Tystnad)

Överförmyndaren: Det får….Johan svara på.

Johan Hammarström: Mmm.

Jessica: Är det det?

Johan Hammarström: Eh, alltså det , bedömningen i detta är ju att det är nödvändigt, har varit att det var nödvändigt.

I ett rum fullt av myndighetsrepresentanter, är Jessica den enda som ifrågasätter inlåsningarna som sker på boendet.

Frågan är vem det är som har bestämt att inlåsningarna som sker är för Robins bästa?

Förvaltaren: Men det jag har fått till mig av läkaren det är ju att han ibland behöver det. Och jag är ju inte den att bedöma detta.

Läkaren: Nej jag har absolut inte rekommenderat det, Så är det. Det är vet jag inte var de har fått det ifrån.

Lena: Har du någon idé om vem det skulle kunna vara om det inte är du?

Läkaren: Ingen aning

Jag kontaktar också den handledare som skall ha handlett personalgruppen.

Handledare: Nej, nej. Nej nej, nej, det vet inte jag.

Lena: Det är inte du som har förordat inlåsning

Handledare: Nej men herregud jag har jobbat med neuropsykiatri och psykiatri i 30 år, och jag har hur mycket utbildningar som helst som handledare, det är ju absurt, och eftersom chefen har varit med på alla mina handledningar så, så skulle det här vara kränkande behandling alltså. Att låsa in.

Reporter: Vad sa du?

Fotograf: Har du diktafonen på också.

Reporter: Ja, ja.

Jag har under några veckor försökt att få tag på Robins förvaltare, och också lämnat meddelanden om att jag vill komma i kontakt med henne över mejl eller telefon. Men hon har inte svarat.

Reporter: Jag skulle bara behöva ställa lite frågor.

Förvaltaren: Jag har inte tid du får boka en tid med mig.

Reporter: Jag har sökt dig, jag har sökt dig i flera veckor.

Förvaltaren: Men jag har egentligen ingenting att säga

Reporter: Nej men jag tänker, du har till exempel sagt att det är Robins läkare som har förordat det här med inlåsning

Förvaltaren: Nej, nej, nej nej. Jag har inte sagt någonting. Jag kommenterar ingenting.

Reporter: Du har sagt att det är Robins läkare

Förvaltaren: Nej, nej det har jag inte.

Reporter: Har du någon gång frågat din huvudman om han kan tänka sig att anhöriga, får ta del av hans dagverksamhet , hans tandläkarbesök.

Förvaltare: Nej jag frågar inte Robin det, för den bedömningen gör jag.

Reporter: Frågar du Robin om besök?

Förvaltare: Om besök?

Reporter: Om hur mycket besök han vill ha av sina anhöriga

Förvaltaren: Nej men de har ju bestämt detta.

Reporter: Det här med att du liksom hotar med polis

Förvaltare: Ja, jag uttalar mig inte mer om det

Reporter: Men kan du..

Förvaltaren: Tack hej då.

Vi talar med en förvaltningsjurist på Överförmyndarverksamheten i Göteborg, för att höra hur långt en förvaltares befogenheter sträcker sig. Kan en förvaltare tillexempel förbjuda besök?

Bara det faktum att en förvaltare uttrycker sig på det viset, och säger liksom att huvudmannen det, det är jag , det indikerar ju en förvaltare som har uppfattningen att /.../ Jag kan bestämma var eller vilka som skall få komma och besöka min huvudman.

Det finns inget som helst lagstöd för det.

Elisabeth Andersson: Så bra som han har det idag, det har han inte haft under hela sitt liv, så är det ju.

Elisabeth Andersson är socialchef på kommunen. Hon tillbakavisar att Robin skulle fara illa på boendet.

Elisabeth Andersson, socialchef Gnosjö kommun: Det är ju så att i väldigt, väldigt enstaka fall, så låser vi dörren. Förr oss är det väldigt stor skillnad på om man säger, om man låser in någon eller om man säger att man låser åt någon. Det tycker vi är en väldigt stor skillnad.

Elisabeth Andersson: IVO har ju, hade inga synpunkter alls på den verksamheten vi har. De sa också att, det står inte i beslutet, men muntligt sa dem att de såg den här verksamhetens som ett föredöme.

I nyhetsinslaget från juni sa Lena Carp på IVO Sydöst, att det inte var bra om kommunen mörkat uppgifter om inlåsningar, . Men det här tillbakavisar Elisabeth Andersson bestämt. Tvärtom har kommunen fått ett löfte, från just Lena Carp, om att man får låsa in Robin. Och hon hänvisar till ett dokument från 2016 som vi får se.

GRAFIK

Lena anser att vi får låsa dörren enligt ovanstående beskrivning om vi använder det restriktivt samt att vi alltid dokumenterar. /Lena råder ut att dokumentera att vi fått detta löfte av henne.

På vilket sätt man låser dörren, framgår inte av det dokument vi får se. Kommunen har sekretessmarkerat den delen.

Lena Carp: Det är ju, det är inte så som jag har uttryckt mig, så som du beskriver det. Det var i samband med ett resonemang så jag känner igen det, men inte att godkänna någon form av inlåsning, det kan ju aldrig vi på inspektionen för vård och omsorg göra.

Vi söker nu Inger Adolfsson, den tidigare verksamhetschefen som förde samtalet med Lena Carp, den där gången när handlingsplanen skrevs.

Namnskylt: Inger Adolfsson, fd verksamhetschef: Vi är väl medvetna om att man inte får låsa in någon. Det fanns ju en anledning till att vi samrådde många och att vi även bollade med IVO, eftersom det faktiskt är ett mycket mycket ovanligt beslut vi tog

Men det var för personens bästa.

Reporter: Kan man göra saker för personens bästa om det saknas lagstöd?

Inger Adolfsson: Jag vet att det här är ett svårt beslut att ta, men det är så här vi har gjort.

Jessica: Skall du blåsa här i då. Andra hållet, andra hållet.

Röster: Såja

I en tidig utredning som gjordes av Robin när Robin var barn, kan man läsa.

GRAFIK:

“Robin har ett speciellt handikapp. Det kommer inte att försvinna. Med rätta förutsättningar kan han ändå få ett gott liv.”

Pappan: Robin, hur gammal är du då?

Röster: Mer, så

Röster: Nu

Jessica: Heja Robin

Jessica: Grattis på födelsedagen

När Robin fyller 26 år köper Jessica en tårta och Alfons Åberg tallrikar i ett försök att skapa lite hemkänsla.

Under hela 2019 kämpar hon för att någon skall lyssna på Robin.

Daniel Lilja, avdelningschef IVO sydöst

Reporter: Ni gör en tillsyn i mars i år och i den konstaterar ni att brukaren erbjuds insatser med god kvalitet. Ni ställer aldrig frågan – låser ni in?

Daniel Lilja: Eftersom LSS inte har den möjligheten, LSS lagstiftningen har ju varken inlåsning eller begränsningsåtgärder som, i sin lagstiftning, så då, använder vi inte den typen av frågor.

Reporter: Det finns inget lagstöd för att låsa in på ett LSS boende?

Daniel Lilja: Nej det gör det inte

Lagstiftningen är tydlig och glasklar, man får inte låsa in någon ens med samtycke. Så varför tar IVO Sydöst ingen ny kontakt med boendet efter uppgifterna om inlåsning?

Reporter: Hur lång tid tar det att ringa ett telefonsamtal?

Daniel Lilja: Det tar inte lång tid men vi gör bedömningen att vi inte behöver ta någon ny kontakt vi gör bedömningen att vi har tillräckligt med material.

Daniel Lilja, säger nu att det finns en skillnad på inlåsningar och inlåsningar.

Daniel Lilja, avdelningschef IVO sydöst

Daniel Lilja: En dörr som omedelbart öppnas är ju inte, per definition, man är inte låst. Man är inte otillbörligt inlåst. Om dörren omedelbart kan öppnas.

Reporter: Kan du ge mig ett ord på vilken form av inlåsningar som sker på just det här boendet, om det inte är otillbörliga inlåsningar? Vad skall vi kalla det?

Daniel Lilja: Arbetsmetoder för att en person skall få leva ett så normalt liv som möjligt. Bedömer vi.

Reporter: Har du någon i din familj, umgängeskrets, kollegor som, som låser in sina barn eller makar, på utsidan och står där redo att låsa upp om de vill bli utsläppta? Känner du till? Är det ett normalt sätt att leva ett liv?

Daniel Lilja: Självklart inte, självfallet inte.

Reporter: Varför skulle det vara normalt i just den här personens fall att bli inlåst från utsidan

Daniel Lilja: Ja jag kommenterar ju inte det enskilda fallet, eh.

Vi har konsulterat Moa Kindström Dahlin, universitetslektor i offentlig rätt.

”En låst dörr som omedelbart kan öppnas ska betraktas som ett frihetsberövande, särskilt om personen som befinner sig innanför dörren, förstår att dörren är låst. Något som framgår av både förarbeten till grundlagen och av kommentarer till grundlagen.”

Lennart Wennberg nationell samordnare för funktionshinderfrågor, IVO: Man kan inte låsa in en person på ett LSS boende, för att låsa in någon krävs stöd i lag, LSS lagstiftningen har inget sådant stöd i lagen. Utan det skall vara ett hem som andras hem.

Lennart Wennberg: Det är klart det kommer kanske alltid att förekomma saker som brister, i LSS boenden, men just den här bristen, den vill vi inte se.

Lennart Wennberg: Om man inte har det här klart för sig så har man ett stort problem och då behöver man utbildning och ledning.

Under arbetet med det här reportaget har vi gång på gång frågat oss om boendets metoder faktiskt kan vara det som Robin behöver.

Men det är svårt att se att isolering, tung medicinering och begränsade val och besök, har gett Robin mer livskvalitet och mindre självskador.

Ändå fortsätter man.

Den här bilden togs den 6 januari i år.

Att låsa in en person, så som man gör med Robin, strider inte bara mot lagen, det är också ineffektivt om man vill minska utmanande beteendet på sikt, enligt forskning på området.

Petra Björne: Använder man tvångsåtgärder för att hantera ett utmanande beteende så ökar man de utmanande beteendena man hjälper inte personen att hitta en balans i sitt liv, och samma med mediciner, det hjälper väldigt lite. Så man pratar allt mer om traumainformerat stöd eller traumainformerad vård, vi måste arbeta för att inte tillfoga skada, att inte tillfoga trauma.

Petra Björne: Och det handlar inte om ond personal, det handlar inte om att man inte vill göra ett bra jobb. de flesta är väldigt engagerade i sitt uppdrag. Men de måste ha stöd för det uppdraget.

Betydelsen av anhöriga är extra stor för denna grupp. Men Robin och Jessica får inte ens ta en promenad i skogen tillsammans, inte heller om personalen är med.

För Robin har världen bara krympt sedan han kom till Gnosjö.

Det är pappan och Jessica som har fått komma på besök genom åren. Och nu är pappan dessutom svårt sjuk.

Reporter: När jag pratar med IVO så säger de att anhöriga är ju kanske den viktigaste tillgången som finns för boende på LSS-boende, speciellt om de har då intellektuella funktionsnedsättningar.

Elisabeth: Det håller jag med dig om.

Lena: Det håller du med om?

Elisabeth: Ja.

Reporter: Och då säger IVO att det är oerhört viktigt att man lyckas att hålla en bra dialog med de anhöriga, så att inte de försvinner ur den här personens liv. Vad tänker du om det?

Elisabeth: Jag tänker att det är helt rätt det du säger, det är jätteviktigt. Och som jag sa, vi har ju en god dialog med anhöriga men när det gäller den här anhöriga då som är väldigt kritisk till verksamheten, så är det svårt att ha en dialog.

Reporter: Det finns säkert jättemånga som skulle säga att, Robin har ju otroligt mkt resurser. Ett specialbyggt hus, personal dygnet runt ”hon kommer aldrig bli nöjd hans syster”. Vad är det du önskar för Robin?

Jessica:  Jag önskar att man tog mer hänsyn till vad han själv vill. Att han ska få ha någon fritidssysselsättning som han har gillat innan.  Och ge honom ett värdigt liv. Sen givetvis önskar jag att han skulle få  komma hit, för oss allihopa. Att vi får vara en familj. Även om han kanske bara kan vara med i korta stunder i början. För det är så att sin familj behåller man ju alltid, personal kommer och går. Och kommer göra under hela hans liv.

Besök 11 december 2019

Robin: Du är kvar ett tag till

Jessica: Jag är kvar här ett tag till ja. Är du orolig jag skall åka hem?

Robin: Ja. Det ska du inte.

Jessica: Nej skall inte åka hem än.

Robin: Jag vill sova hemma hos dig någon natt

Jessica: Ja det skulle vara roligt Robin.  Hade du fixat det då, och sova hemma hos mig.

Robin: Det hade jag

Robin: Det hade jag fixat

Jessica: Det hade du?

Reporter: Om den boende själv skulle uttrycka att han t ex vill åka och hälsa på sin syster – skulle det vara möjligt?

Elisabeth: Tror jag absolut att det skulle vara möjligt.

Reporter: Varför har det inte hänt? På alla dessa år?

Elisabeth: Det kan jag inte svara på.

Robin kom hem till Gnosjö för sex år sedan. Men Peter har ännu inte fått träffa honom.

Peter: Nej jag tycker det…

Peter: Jag vet inte vad jag ska säga, det här att de inte får ha någon kontakt och så, och när det är så nära. Och att folk, verksamhet, de tycker det är helt normalt, det är helt normalt, det ska vara så

Jessica: Man skjuter ju bara det på framtiden och…

Peter: Skulle han komma hit tror jag han skulle han trivas. Och gå till den jaktstugan och fika igen.

Jessica har länge försökt att få boendet att utöka besöken för Robin. Hon oroar sig för att det snart bara kommer vara hon kvar, som finns där för honom.

En lördag i januari går Robins pappa bort. På grund av de speciella omständigheterna får Jessica tillstånd att komma två dagar i rad.

Besök 20 januari 2020.

Jessica: Nej men hej igen. Hej älskling!

Jessica: Hur mår du idag?

Robin: Bra

Jessica: Hur känns det?

Robin: Bra

Jessica: Min älskling.

Robin: Jag hade en fråga. /Jag vill ha den vita kepsen/

Jessica: Den vita kepsen, skall vi fråga om de kan. Är det monsterkepsen du menar eller?

Robin: Ja

Jessica: Kan du kolla den här vita monsterkepsen?

Personal: Han valde bort den innan.

Jessica: Men nu vill han ha den säger han.

Personal: Men då ökar ju det…

Robin: Jag vill byta

Personal: Men Robin du valde.

Jessica: Men nu vill han byta. Kan vi inte bara göra det nu när vi har ett litet specialfall idag när hans pappa har dött.

Personal: Jag förstår det, jag respekterar detta, jag beklagar verkligen, men jag vill inte göra det.

Jessica: Du vill inte byta kepsen

Personal: Nej.

Vad är ett värdigt liv? Vad är ett gott liv, som en utredare en gång hoppades på för Robin när han var barn.

LSS är en lagstiftning som skrevs utifrån samma grundtanke.

Rätten att leva, och inte bara överleva.

Jessica: Ta så här

Robin: Jag känner hur ditt hjärta slår

Jessica: Ja, vad sa du?

Robin: Jag känner hur ditt hjärta slår.

Jessica: Mitt hjärta slår hela tiden ja, det gör det

Robin: Allting kan gå itu

Jessica: Men ett hjärta kan gå i tusen bitar, säger du att du är min vän, så är du kanske det. Da da da da daj. Allting kan gå itu. Men ett hjärta kan gå i tusen bitar, säger du att du är min, vad var det?

Robin: Vän

Jessica: Så är du kanske det.

Bemötande från

socialchefen Elisabeth Andersson:

”Vi ser att Robins självskador succesivt har minskat betydligt,

 detta har också gjort att målet att inte behöva låsa åt Robin

sedan en tid tillbaka mer eller mindre redan är uppnått”.

2.

Bemötande från f d verksamhetschef,

Inger Adolfsson:

”Besöken skulle inte begränsas men de skulle struktureras.

Om anhöriga hade önskat mer besök, hade det varit möjligt

om killen som vi tar hand om hade mått bra av det.”

3.

Bemötande från f d verksamhetschef,

Inger Adolfsson:

”Besöken skulle inte begränsas men de skulle struktureras.

Om anhöriga hade önskat mer besök, hade det varit möjligt

om killen som vi tar hand om hade mått bra av det.”

4.

Datainspektionen har inlett ett granskningsärende gällande

övervakningskameran i Robins sovrum.

Förundersökning pågår gällande frihetsberövande

och misshandel.

Sedan vi ställde frågor om brandsäkerheten på boendet,

har ett handtag monterats på ett av fönstren.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.