UG-referens – Skogen brinner

Publicerad
UPPDRAG GRANSKNING · Ta del av UG-referens och läs manuset till reportaget Skogen brinner – ett program om insatserna kring Sveriges värsta skogsbränder i modern tid.

Röst: Nu blir det svart.

Röst: Helvete.

Det är bara att köra.

Nu är du på fel sida. Kör mitt i vägen, där ja, kör den bara.

Röst: Det är bara rakt fram.

Röst: Nu är det bara att gasa.

Marco Hassoldt: Jag tänkte nu går hela, hela grejen åt helvete. Allting som jag gjort är borta, är förstört. Vad gör vi nu?

För drygt fyra år sedan, i Västmanland, utbröt den största skogsbranden i Sverige i modern tid.

En lång rad utredningar visade på allvarliga brister inom den svenska beredskapen. 

Och politiker tävlade i löften om hur Sveriges den skulle stärkas, inför en framtid där klimatförändringarna medför större risker för extrema förhållanden och stora skogsbränder.

Så vad hade myndigheterna lärt sig, när vi gick in i sommaren 2018? 

En extremtorr sommar – där nya bränder skulle komma att sluka ännu mer skogsmark än den tidigare rekordbranden 2014.

Anders Jonsson: Men det var ju en fantastisk sommar hela tiden liksom man, man njöt ju utav varje dag och man gick och väntade, kommer det här ta slut men det gjorde ju inte det, det, det höll, höll i sig hela tiden.

Marco Hassoldt: 2018 skulle bli vår bästa säsong hittills. Vi hade väldigt många bokningar. Vi var fullbokade fram till sista augusti.

Rickard Molarin: Sen skulle jag ha semester i en vecka, det var den vecka jag tänkte vara ledig i sommar, men det vart ju inte det då.

Rickard Molarin i Kårböle, Marco Hassoldt i Ängra och Anders Jonsson i Laforsen.

När skogsbränderna kring byn Kårböle i Ljusdals kommun bröt ut i somras, befann de sig mitt i brandområdet.

Ur P4 Gävleborg Sveriges Radio 15 juli 2018:

”Det har brunnit i skog och mark på många håll i helgen. Och för närvarande brinner det kraftigt i Gävleborgs län, en skogsbrand härjar i Ängra i Ljusdals kommun. Branden är på väg mot bebyggt område och ett så kallat VMA, viktigt meddelande till allmänheten uppmanar räddningsledaren alla som befinner sig i berört område att utrymma.”

Marco Hassoldt : Någonstans kring halv fem på eftermiddagen vart det väl. Jag såg en rökpelare i riktning mot Ängra. Det var 800 meter söder om våran anläggning och då tyckte jag att det var långt bort – 800 meter ingen fara.

Marco Hassoldt har drivit en camping och en vildmarksverksamhet i Ängra under flera år.

När han nu såg att det brann nära hemmet ringde han till SOS Alarm, och körde sedan med brandkåren för att visa vägen till brandplatsen lite längre upp i skogen.

Marco Hassoldt: Det var ett stort problem att hitta vatten för att de visste också redan, att börjar vi släcka branden nu då har vi vatten kanske till en timme, högst en timme, sen är tanken tom så det var deras största problem att hitta ett ställe att få vatten.

Rickard Molarin har levt hela sitt liv i byn Kårböle, där han sedan nio år tillbaka också jobbar som frivillig på brandvärnet.

Rickard Molarin: Ja vi fick ju larm på personsökarna som vanligt, på skogsbrand i Ängra, och medan vi stod här och böt om här i brandstationen så fick vi larm i Nötberget, som är här borta.

Jag tror vi hade 900 meter upp från vägen upp till där det brann då har vi inte slang inte ens halvvägs heller.

Nicklas Bremefors, kommunchef: Vi har ju nästan skogsbränder varje år, och även om det här brinner ganska nära de som bor, så hade jag fullt förtroende för att våran räddningstjänst och ibland då när vi tar hjälp av närliggande kommuner, hade det här snart under kontroll.

Rickard Molarin: Ja det här är den brandbilen vi har kan man säga, det är ju den här vi använder till allt. Vad vi än gör. Det hänger ju på att vi får hjälp om det är någonting, vi klarar ingenting själv.

När det brinner på flera ställen i kommunen visar det sig snart vara brist på det mesta. Personal, utrustning som slangar och vatten…

Under brändernas två första dagar får räddningstjänsten bara tag på en helikopter som får åka mellan de olika bränderna.

Och på marken är man endast 17 brandmän, som får hjälp av ett 30-tal frivilliga från brandvärnen och hemvärnet.

Ur P4 Gävleborg Sveriges Radio 15 juli 2018:

Kenneth Eriksson: Vi måste få hit mycket mer folk.

Reporter: Vad händer annars?

Kenneth Eriksson: Nej, det här kommer bli en jättebrand annars.

Nicklas Bremefors: Krisledningsplanen är en plan, vi har för extra ordinära händelser som det så vackert heter, så följde vi egentligen inte den alls. Jag märkte ju egentligen direkt, jag klev in i det här, söndagen och framför allt på måndagen, att nej den här bemanningen som vi har enligt planen är inte lämplig i det här ärendet, då behövde vi en annan bemanning.

Under den torra och varma sommaren 2018 uppstår cirka 300 skogsbränder i Sverige.

Hårdast drabbade är länen Gävleborg, Jämtland och Dalarna – där de fyra största bränderna omfattar drygt 17 000 hektar – cirka 25 000 fotbollsplaner.

Röken från storbränderna syns tydligt på den här satellitbilden från amerikanska Nasa.

Men det är inte första gången Sveriges beredskap sätts på prov.

För fyra år sedan, i juli 2014, utbröt den då hittills största skogsbranden i Sverige i modern tid.

13 000 hektar skog brann ner i Västmanland, och en person förlorade livet.

”Den till en början normalstora skogsbranden ett par mil ifrån Stabäck var under kontroll men har nu tagit en helt ny vändning.”

Aud Sjökvist var regeringens utredare för Västmanlandbranden, och den så kallade skogsbrandutredningen riktade allvarlig kritik mot Sveriges beredskap den gången, 2014 -  brist på utrustning och personal, kommunikationssystem som fungerade dåligt – och svag samordning och styrning av släckningsarbetet.[2]

Aud Sjökvist: Den största förklaringen till bristerna under Västmanlandsbranden, det är att man inte har någon förmåga att hantera händelser av den här storleken.

När Sverige drabbades av skogsbränderna i somras, följde hon det med intresse.

Aud Sjökvist: När jag började höra att man hämtade in hjälp från EU började jag intressera mig för det, och tänkte att det var bra att man drar på stort från början, och jag trodde faktiskt att man lärt sig något från Västmanland.

Men ganska snart fick hon andra signaler från folk som jobbade ute vid bränderna.

I Ljusdal – på brändernas tredje dag sommaren 2018, har läget snabbt förvärrats.

Ur SVT Nyheter 16 juli 2018:

”När SVT Nyheter når räddningsledaren för Ljusdal Kenneth Eriksson sitter han i en helikopter.”

SVT-Reporter: Vad händer just nu?

Kenneth Eriksson, räddningsledare Ljusdal: Det är en ny brand i Laforsen, det sprider sig jättefort, så vi måste utrymma, i Enskogens by.

Reporter: Hur går det med de andra bränderna?

Kenneth Eriksson, räddningsledare Ljusdal: Det går inge bra.

Peter Nystedt: Vi skickade ju dit en styrka så fort vi fick kännedom o när de kom dit och drog ut slang o de fick retirera tillbaks för branden kom med sådan våldsam hastighet. Det första vi blir varse det är ju att, bristen på ja dels material, dels personal, och det var ju lika torrt hos grannkommunerna, och de är ju våran första hjälp om vi vill ha förstärkning, men de hade ju egna skogsbränder så de kunde ju inte avvara.

Ur SVT Nyheter 19 juli 2018:

Hans Nornholm: Branden i själva Enskogen den hanterar vi för tillfället bara med markpersonal och den sprider ju sig totalt okontrollerat rakt norrut i stort sett.

Anders Jonsson har sitt hus vid kraftverket i Laforsen alldeles vid Enskogen, där familjen har ägt skog i generationer.

Anders Jonsson: På onsdagen då, då så sa jag till Ingrid jag tar cykeln och åker upp och tittar ändå jag, fast man inte fick cykla där.

När jag kom upp dit till Aborrtjärn, då såg jag hur elden kom mot tjärn. Och då, förmodligen så fick jag en chock eller någonting för jag tvärvände och cyklade, jag tog inte en bild eller någonting utan jag cykla hem.

Anders inser snabbt att det här inte är en vanlig skogsbrand.

Anders Jonsson: När man ser att elden springer i topp då vet man aldrig var det slutar, det är jättehemskt.

Sommarens torka gör att det nu brinner långt ner i jordlagren, och även när det ser ut som att branden är släckt kan den komma tillbaka med full kraft.

Uppe på Nötberget kämpar brandmännen tillsammans med  frivilliga – med alltför knappa resurser.

Rickard Molarin, Kårböle brandvärn: Det var ju inte riktigt släckt, och vi försökte ju påpeka det när de ville ha iväg bilen då för att hjälpa till i Ängra, för det brann ju riktigt, att vi kommer ju aldrig få det…, så att det var bara att vänta att det skulle ta om sig igen.

Ur SVT Nyheter 15 juli 2018:

”Ja det är ganska kaotiskt här, det här har växt till en jättebrand, så att, vi fick flytta oss på förmiddagen ner hit för att skydda fastigheterna, för vi tappa kontrollen här uppe på berget då, där det starta igår.”

Marco Hassoldt: Nu håller de på med en ny pump, eftersom om branden tar sig över Ängraån, då är det bara kört, då går det bara ännu längre neråt. Och ja, vi vet inte.

Kenneth Eriksson, räddningsledare Ljusdal: Det är så enormt det här så det måste in mycket mer hjälp.

På Nötberget är Rickard en av de som kämpar för att stoppa branden från att sprida sig ner mot Kårböle by.

Anders oroar sig för hur det skall gå för hans skog alldeles nära hemmet.

Och samtidigt blir Marco Hassoldt evakuerad från Ängra och turistcampen, hans livsverk, som han nu riskerar att förlora.

Marco Hassoldt: Staben befann sig i, hos oss, och det kändes väldigt tryggt på ett sätt men samtidigt var jag väldigt väldigt, nyfiken hur branden hade utvecklat sig under natten. Jag vaknade typ klockan fyra fem på morgonen och tänkte jag måste ta mig till Ängra och kolla.

Trots polisens avspärrningar lyckas Marco och hans två holländska vänner ta sig fram genom skogen mot hemmet i Ängra. Och nu ser de att branden har närmat sig husen.

Marco Hassoldt: Det var väldigt, väldigt mycket rökutveckling , och det brann så oerhört mycket. Det som var mest skrämmande det var att jag gick härifrån med tanke, att okej, staben finns här så det finns folk här, polis och brandmän och allt möjligt, finns här, men när jag kom in på gården, på tisdagmorgon, det var helt dött, inga bilar, ingen polis, inga brandmän och det allra värsta var väl att vi upptäckte att det fanns inget tryck på slangarna och det fanns inget bränsle i den där stora pumpen så vi hade inget vatten.

Marco Hassoldt: Jag har teknisk bakgrund så jag drog igång hela systemet och sa till grabbarna att de skulle ta varsitt munstycke, varsitt, och börja spruta på byggnaderna, så det blev riktigt riktigt genomblött, medans jag ringde till Färila, brandförsvaret.

Ur TT 18 juli 2018:

”Vi har jättestora problem här det är personalbrist och vi har, även det är så pass kraftiga brandförlopp, branden sprider sig jättesnabbt här, och vi kan inte ha personal på vissa ställen på platserna heller, vi måste vattenbomba och därför är vi jättestort behov av understöd från luften det är helikoptrar och framför allt de här flygplanen från Italien skulle vi verkligen jättegärna vilja ha hit.”

Det är inte bara helikopterresurser som man nu slåss om i Sveriges kommuner. Det är många som vill ha brandflygen som är på väg upp genom Europa.

Peter Nystedt: Just den där lättnaden, när man vet, imorgon kommer flygplan från Italien, Frankrike och börjar släppa vatten, liksom då hade man liksom. Oooh.

Nu kommer brandplanena här, först kommer de två italienska upp här nu, och strax bakom ligger de två franska. Förstå vad effektivt det här är, det tar 4,5 minut mellan varje tankning för dem här nere på sjön. Det är ju fantastiskt.

Hjälp har strömmat in från olika håll. Helikoptrar från Norge. Brandmän från södra Sverige och Danmark Försvarsmakten och civila frivilliga jobbar nästan dygnet runt – och brandbefäl från andra delar av landet är på väg för att stötta ledningen i Ljusdal.

Ur SVT Nyheter 20 juli 2018:

”Vi har verkligen kraftsamlat uppe i Nötberget i natt och efter vi hade flygplan där hela gårdagen som körde åt oss, och hade jättebra effekt, och efter det gick vi in med markpersonal i hela det området i stort sett.”

Ett tag ser läget i Ljusdal mer hoppfullt ut.

Men så ändras plötsligt förutsättningarna…

Ur P4 Gävleborg 21 juli 2018:

”Vädret och röken har gjort det svårt för brandflygen att hjälpa till i släckningsarbetet under lördagsförmiddagen.”

Röst: Nu blir det svart.

En styrka som är på väg tillbaka från ett pass, överraskas av branden som har spridit sig.

Röst: Helvete

De åker i en vanlig folkabuss, eftersom de har fått lämna sin brandbil till den avlösande styrkan som saknar fordon.

Röst: Jag ser ingenting.

Röst: Du kan följa höger på, här ser man…

Röst: Nu håller du på att köra av vänster här, nu är du på fel sida. Kör mitt i vägen, där ja, kör den bara.

Röst: Det är bara rakt fram.

Röst: Shit

Bilens motor behöver syre för att gå, syre som branden nu slukar runtomkring dem.

Röst: Kör mitt på vägen bara.

Röst: Kör bara. Gasa.

Röst: Jäklar vad varmt.

Röst: Bra

Röst. Jävlar, det där var svettigt. Kolla vad det brinner.

Lyckligtvis går allt bra och brandmännen tar sig genom elden.

Peter Nystedt, räddningschef: Man får ju ett otroligt stresspåslag naturligtvis. Uppgivenhet liksom, vad skall vi göra liksom för att få stopp på det? Dansa regndans eller vad som helst. Man blir ju uppgiven, man vet ju inte riktigt hur man ska hantera det. Och vi som, jag har ju aldrig, alla mina yrkesverksamma, kommit i närheten av en sådan här händelse, så man är ju lite ovan situationen, att leda en sådan insats också.

Ola Morin, brandbefäl: Jag var faktiskt på väg in då till att jobba nattpass när jag såg i min telefon att jag fick en sms-förfrågan där om att åka upp till Ljusdal. På eftermiddagen då dagen innan så har man tappat flera av de här begränsningslinjerna på olika sektorer. Och man ser ett stort hot då mot Kårböle samhälle.

Rickard Molarin: På grund av skogsbranden i Kårböle beslutar räddningsledaren att alla i berört område skall vara utrymda senast klockan 08:00 (torsdagen 19 juli.)

Rickard Molarin: Du har inte så många minuter på dig. Men då fick ju, jag hade tur och hade flera som kom och hjälpte mig, liksom hemma, och hämta grejer, bilar och få bort papper och lite ja, lite kläder och leksaker till barna. Och sen är det bara att lämna resten, och hoppas det går bra.

70 procent av Sveriges yta täcks av skog, det mesta barrskog.

Och brandrisksäsongen kommer att bli längre, på grund av klimatförändringarna, enligt rapporter från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB.

Frågan är vad Sverige hade lärt sig efter den stora branden i Västmanland.

Vi åker till Härjedalen, Ljusdals grannkommun, som också drabbades av de stora skogsbränderna i somras.

Gunnel Gyllander: Ja vi är en kommun som är ungefär lika stor som Skåne, då brukar man få en ganska bra bild av hur stort det är, och vi är 10 000 invånare, så att vi har mer än en kvadratkilometer per invånare, så det betyder att det är, det finns mycket skog här.

Reporter: Vilken beredskap hade ni för skogsbränder?

Gunnel Gyllander, kommunchef: Vi hade nog inte så stor beredskap inför skogsbränder, det kunde vi ju konstatera.

Gunnel Gyllander, kommunchef: Dels hade vi behövt vara mer samövade, vi var ju hotade från en brand som kom från ett annat län, och där upplevde vi också att det var väldigt svårt med kommunikationen över länsgränserna. När beslut om evakuering kom så hade vi ingen riktig förberedelse, så det fick vi hantera mycket på volley.

Reporter: Är det aldrig någon som har sagt till er, men ni har inte ens någon plan för hur ni skall evakuera folk?

Gunnel Gyllander: Ja, nej det är det inte

Västmanlandbranden 2014 var något som Gunnel Gyllander, mest följde på håll.

Gunnel Gyllander: Ja, det är klart man följer och hänger med i nyhetsbevakning och nyhetsflöde, sen tror man väl ändå inte att det händer här.

2004 ändrades lagen som reglerar räddningstjänsten.

Från detaljstyrning – med tvingande regler om personal, utrustning och insatstider – till målstyrning, där kommunerna själva avgör vad som krävs för att klara uppgiften.

Aud Sjökvist: När man övergår till ett sådant system då blir tillsynen väldigt, väldigt viktig för att se vad som inte funkar inom räddningstjänsterna.

Det är länsstyrelserna som kontrollerar kommunernas räddningstjänster – en tillsyn som länge kritiserats för sina brister.

Vi har begärt ut alla tillsynsprotokoll sen 2012 hos de sju nordligaste länen, som är glesbygdslän med lite befolkning och mycket skog – och också låtit Aud Sjöqvist, som utredde Västmanlandbranden 2014, gå igenom protokollen.

Aud Sjökvist: Jag ser egentligen samma mönster som jag såg när det gäller tillsynsprotokoll som jag kom i kontakt med under utredningen. Att de är väldigt summariska.

Man lägger ner oerhört lite tid och har väldigt dålig kompetens för att kunna utföra den här tillsynen.

Man går väldigt mkt på kommunernas självskattningar och då blir ju en tillsyn därefter.

Aud Sjökvist: Efter Västmanland, så finns det ingen ursäkt för, i någon kommun att inte ha tänkt på att det inträffa något som ställer de här kraven på kommunen, det finns ingen ursäkt. Alla vet hur det såg ut i Västmanland.

Patrik Perbeck: Vi är väl medvetna om att länsstyrelserna har väldigt få resurser, och det har vi också påtalat genom åren, i vår uppföljning av hur de bedriver sin tillsynsverksamhet. Det är ett ganska komplext system och det innebär att det ställs höga krav på länsstyrelserna i den rollen och vi gör ju vad vi kan för att ge länsstyrelserna stöd och rådgivning i det avseendet.

Efter en dryg vecka tar länsstyrelsen i Gävleborg över ledningsansvaret, från Ljusdals kommun, när det gäller insatsen mot skogsbränderna i kommunen.

Per Bill: Vi har att fajtas med den största branden i modern tid. Och det är en riktig best och dessutom en lynnig och en oförutsägbar sådan.

Peter Hultqvist: Det här är naturligtvis en påfrestning för det svenska samhället men det är också så att vi har resurser för att möta opp.

Stefan Löfven: Det är allvarligt som jag säger, det är mycket mycket allvarligt och det är därför vi måste göra allt.

Efter Västmanlandbranden gjordes över 25 utredningar – och Sverige skulle stå bättre rustat inför klimatförändringar och stora skogsbränder.

Vilket regeringen slog fast att man lyckats med, och att myndigheterna hanterade sommarens skogsbränder på ett ”utomordentligt bra” sätt.

Ur P4 Extra 19 juli 2018:

”Morgan Johansson: Generellt så har vi en bra krisberedskap och en bra Räddningstjänst. men man skall ju vara medveten om att den situation vi befinner oss i nu är ju extrem på många sätt genom den långvariga torka och avsaknad av regn som vi har sett. Om man jämför med 2014 den stora branden som vi hade i Västmanland då, har man den här gången satt in tidigare o större insatser än vad man gjorde då, plus att myndigheterna också samverkar bättre, än vad man gjorde då, så man har lärt sig mycket från 2014.”

Men, i vår research för här reportaget ser vi ett glapp mellan de högst ansvariga för Sveriges beredskap, och de längst ner – i synen på hur släckningsarbetet fungerade.

Vi bestämmer oss för att lyssna till de som gjorde jobbet på marken.

Med hjälp av fackförbunden skickar vi ut en undersökning med frågor till de brandmän och brandbefäl som kämpade mot skogsbränderna i de tio nordligaste länen  – och snart börjar svaren strömma in…”

Under brandens tolfte dag i Ljusdal bjuds pressen med på en bussresa ut i brandområdet.

Ledare: Vi kommer att åka ut i området. Passera en kraftstation lite längre ut. Längs en nyöppnad väg. Där kommer vi vända. Kommer ges en möjlighet tillbaka vid kraftstationen att ta foton.

Dansk reporter. Nu är vi inne i området där det brinner, vi kan se en hel massa rök, det är en massa rök, tät rök, framför oss i bussen här.

Ledare: Alldeles strax kommer ni att få urlasta här om möjligt till sändning och rapportering bakåt. Oklart vilka möjligheter det finns till fotografering här, alldeles strax är vi framme vid Laforsens kraftstation.

Anders Jonsson: Då satt Ingrid och jag här på bron, och så kom pressbussen och tänkte vad ska pressbussen, för man såg det började ryka mer runt de och så, man förstod att nu, nu är det nog mera eld runt om oss.

Ja, sen, såg man en polisbil började komma mot oss, och gå mot vår tomt. Då sa Ingrid, ja nu, nu får vi åka också. Och mycket riktigt så var det så. Och då var det jättejobbigt, både Ingrid och jag tyckte det var jättejobbigt att lämna hemmet, det var, det var det värsta.

Reporter: Kan du beskriva känslan när man tar bilen och ser sitt hem i backspegeln?

Anders Jonsson: Ja, jättejobbigt. För man vet inte vad man kommer hem till.

Peter Nystedt: Man vakna på morgonen man kliver ut från sitt hus, liksom brandröken så man ser nästan inte bilen ute på gården, det är ju som att gå in i , ja, jag vet inte vad. Man nästan hosta för att hålla sig för mun, för att komma till bilen.

Rickard Molarin: Det finns ju ingen som kan byta av. Så då är det ju bara att fortsätta alltså. Det är som att du är jättefull till exempel, det blir nästan så att du blir vinglig, alltså man, så blir det, att om, det vet ju den som varit uppe i 30, 40, 50 timmar, alltså, då, tillslut är man trött.

Ola Morin: Vi jobba kan man säga, i den devisen, att jobba så mycket ni kan, sov så lite som möjligt.

En genomgående kritik efter branden i Västmanland 2014 var bristerna i kommunikationen.

Nu berättar Rickard Molarin att man även i somras, var beroende av sina egna mobiltelefoner vid släckningsarbetet i Ljusdal.

Rickard Molarin: Och här där vi står har det brunnit, allting. Och det här är masten som vi har, som gjorde så att vi hade telefoner, för utan telefoner har det ju inte fungerat.

För det finns ju inte apparater, radioapparat till allihop. Ja vi förstod ju, skulle den lägga av så hade vi inte några telefoner och då kunde vi inte prata med någon.

Vi åker till Dalarna, som drabbades av den tredje största skogsbranden i somras för att höra hur räddningstjänstens kommunikationssystem – som heter RAKEL – fungerade där…

Reporter: Hej, Lena är det du som är Johan

Johan Szymanski, räddningschef Mora: Jajamensan.

Reporter: Ja, trevligt, hej.

Johan Szymanski: Det här är en basstation som har en antingen en fast antenn, i det här fallet har vi en stor radiomast på brandstationen, och så finns det radioantenner på brandbilarna som också hör till de här. Men i många fall så har man en sådan här bärbar teminal.

Johan Szymanski, räddningschef Mora: Det är ju känt att Rakel fungerar inte överallt utan på vissa platser i landet så är det sämre täckning. Och det här, där just den här branden starta råkade ju va ett sånt ställe då.

Det är krismyndigheten, MSB, som ansvarar för RAKEL systemet. Men trots att räddningsledningen i Dalarna vid flera tillfällen begärde hjälp tog det tolv dagar – medan den stora skogsbranden rasade – innan MSB fick ut en extra basstation i terrängen och löste problemet med den bristande täckningen.

Johan Szymanski: Och undertiden så provade vi olika typer av lösningar, repeater såhär så att man, man då ställer ut en brandbil som förstärker signalen lokalt och vi hade även andra system då, vi testade mobiltelefoni, förberedde för satellittelefoni och sen i sista utväg då om det inte skulle fungera så använde vi oss av motorcyklister som kunde åka ut med information. Så det handlade ju om att vi fick lägga mycket resurser naturligtvis för att försöka lösa den frågan.

Drygt 600 brandmän och brandbefäl har svarat i Uppdrag gransknings undersökning, och den visar att det inte bara var i Dalarna som man hade problem – utan i alla 10 län, från mellersta Sverige och uppåt, där de flesta skogsbränderna rasade.

4 av 10 brandmän och brandbefäl, 39 procent, svarar att de inte kunde kommunicera tillfredsställande via den utrustning som räddningstjänsten förfogar över.

Bland de som släckte skogsbränder i Gävleborgs var det nästan 5 av 10, 47 procent.

Tjänstgjorde i Jämtland:

”Rakel är ett storstadsverktyg, funkar tämligen aldrig så fort vi lämnar stora vägen. Helt värdelöst”

Tjänstgjorde i Gävleborg:

”Köp in enklare radio. Alla jägare kan ju prata inom jaktlaget men vi brandmän kan inte göra det…”

Tjänstgjorde i Jämtland:

”Måste bli mycket bättre täckning och mycket längre batteritid på Rakel eller ett nytt system.”

Tjänstgjorde i Gävleborg:

”...man måste ha fler mobila Rakel baser att få ut vid katastrofer vi hade ingen som helst kommunikation mellan oss på marken.”

Håkan Brood: Ja om Rakel inte räcker till så måste man ju ta till det som finns då. Men alltså om de använder mobiler, jag kan inte svara på det, hur mycket de använder mobiler, jag tror inte att de gör det speciellt mycket, det blir jättekrångligt om du ska leda en insats på mobilen. Det funkar ju inte.

Men vår undersökning visar att av de 600 brandmän och brandbefäl som svarat var 6 av 10, 63%, tvungna att använda sin privata mobiltelefon…. för att kommunicera med annan brandpersonal eller insatsledning.

I Gävleborgs län, där de stora bränderna härjade i Ljusdal, var det ännu fler, 75%.                                                                                      

Håkan Brood: Jag antar att de svarat på dina frågor ärligt, och säger de då, nej vi måste prata i mobilen, ja då måste de väl prata i mobilen.

Reporter: Kan du svara på vilket ansvar MSB har som myndighet för att så många var beroende av sina egna mobiler?

Håkan Brood: Nej det kan jag inte svara på.

Tjänstgjorde i Gävleborg:

Att gå i en skog som brann utan att kunna kontakta någon kändes hopplöst. Min egen telefon gick sönder av användningen där. Full med sot.

Tjänstgjorde i Västmanland:

Inre ledning hade ingen koll på vart resurser fanns. Man gissade på en whiteboard och hoppades att det stämde.

Johan Szymanski: Alltså jag tänker att det här är en fråga som, som inte borde finnas 2018 utan den, den måste lösas. Det, det, vi måste ha ett, ett blåljussystem för kommunikation som, som är enkelt att bygga ut och, och är väldigt robust.

Reporter: Kan du berätta vad gör du här?

Rickard Molarin, Kårböle brandvärn: Vilar

Rickard Molarin: Här sitter vi och väntar på vatten det tog slut i bilen. Det är ju ganska frustrerande så vi försökte faktiskt slå med någon pinnar och grejer, bara för att ha någonting att göra.

Ola Morin: När hjälpstyrkorna kommer upp ifrån Skåne, och då har man alltså fått det beskedet enligt de som organiserar hjälpen här, att ni behöver inte ha med fordon, och utrustning, men sen märker man ju däruppe att det ställer till en del problem de här styrkorna blir ju fasta istället för mobila.

Vi kommer få en släckbil, och det är en släckbil i nuläget för hela gruppen. Sen får vi försöka ragga mer grejer.

Marco Hassoldt: Man går på adrenalin, värktabletter och vatten och sen kör man bara, man sover inte mycket, man kan inte sova.

Hemma i Ängra ser Marco Hassoldt sent på kvällen att branden nu närmar sig från ett nytt håll.

Marco Hassoldt: Jag såg att det var riktigt stor rökutveckling och orange glöd mot Kårböle, så jag tänkte jag måste kolla hur nära den där branden är. Det var fullt med rök, det var, höga lågor, det var, det brann väldigt väldigt intensivt, så jag stannade här för det gick inte att köra, att fortsätta köra.

Marco kämpar för att försöka hålla branden från sin turistcamp i Ängra.

Med egenbyggda brandbilar och ett vaktschema där han och de två holländska vännerna turas om att sova några få timmar varje natt.

När det är som allra tyngst kommer det ett samtal från en av Markos tidigare gäster, som bor i Belgien.

Marco Hassoldt: Han hade hört om branden, så han ringde mig om det stämmer att, att det brinner här i Ängra, så jag sa det, det brinner för fullt det är ren katastrof här, jag behöver hjälp för att jag är helt slut, jag är helt utmattad. Ja, då kommer vi sa han. Och sen vart det tyst, och sen kom de bara. De kom för att hjälpa oss.

Mer resurser strömmar in. Och tillslut kommer det ett väderomslag.

Ur SVT Nyheter 28 juli 2018

Kvinna vid bil: Helt fantastiskt. Nu kommer regnet, va. Vi blev helt överlyckliga eller hur Moa. Det är nästan så att vi funderade på att göra regndansen.

Mot alla odds har Marcos livsverk, turistcampen räddats från lågorna.

Marco Hassoldt: Man ser de här tre röda fläckar, allt som är rött har brunnit, och här, den här lilla gröna fläcken, är Ängraoasen, som gör oss stolta och glada, det har vi räddat.

Marco Hassoldt: Ängra är mitt hem, det är här jag bor, det är här jag lever. Ängra har varit viktigt för mig från första sekund. Det är ett magiskt ställe.

Men för Anders Jonsson i Laforsen, slutade det med att större delen av hans 170 hektar brann ner. 5 hektar är allt som återstår.

Anders Jonsson: Man har ju varit med där med sin far och sen och hört min morfar, varit i den där skogen, min morbror och levt på den där skogen och så tar jag över och sen efter några år så är den borta.

Hos brandfacket träffar vi två män med cirka 30 år i yrket.

Mikael Svanberg kallades in till Ljusdal, där han under några dar förde befäl, som sektorschef, för insatsen mot branden på Nötberget utanför Kårböle.

Mikael Svanberg: Alla som var uppe i området har gjort fantastiska insatser utifrån de förutsättningar som de har haft.

Det har varit en utarmning av personalen under många år, att minska den operativa förmågan över tid, där en kommun sänker ambitionen, och då kan nästa kommun som är likvärdig med samma typ av invånarantal och riskbild, har de sänkt ambitionen så kommer nästa kommun att följa efter.[8]

I vår undersökning svarar nästan 4 av 10 brandmän, 38%, att de inte hade tillräckligt med personal vid den skogsbrand där de jobbade.

Än tydligare är bristen på personal i de nordligaste skogslänen, Västerbotten, 52%, och Norrbotten, 66%, – som inte fick hjälp utifrån på samma sätt som längre söderut.

Mikael Svanberg: För vissa som bor i stadskärnor eller i storstäderna de har ett skydd som man kan kanske borde förvänta sig som svensk medborgare medan de som bor på landet, ja där får man klara sig själv.

Magnus Sjöholm: Vi vet ju det att ska man omhänderta en skogsbrand då måste man vara stark initialt, är man inte det då kan det växa sig stort, det är det som det har kunnat gjort, på vissa ställen i Sverige under sommaren.

Anders Jonsson: När vi satte plantor här första gången, då var jag 13 år tror jag att jag var. Det är här man är uppvuxen, jag har varit med min pappa på det här stället och man har varit med och röjt. Och man har, man har hört när morfar åkte hit till skogen han fick åka först fram till Enskogen, sova över där, och sen åka häst upp till stugan på vallen som vi har här då, nästa dag.

Tillslut har morgonen kommit som Anders har fruktat ända sedan sommaren. Dagen då den brandskadade skogen skall börja tas ner.

Anders Jonsson: Hej och välkommen.

Skogsmaskinkille: Tack så mycket. Är det du som är skogsägaren?

Anders Jonsson: Ja

Skogsmaskinkille: Fy fan, vad hemskt det är.

Anders Jonsson: Hemskt ja.

Skogsmaskinkille: Usch.

Anders Jonsson: Det är fruktansvärt. Det värsta är ju att det hade aldrig behövt hänt det här.

Skogsmaskinkille: Jasså

Anders Jonsson: Nej

Skogsmaskinkille: Var det blixtnedslag eller?

Anders Jonsson. Ja blixtnedslag, det börja ju i Ängra. Det var det blixnedslag här i, på den här sidan också. Och så vad heter det, var helikoptern dit. Men det kom ju aldrig något folk. Sedan tog det sig igen på måndag.

Ingrid Jonsson: Nu ska vi höra vad de säger.

Bekämpningen av den stora skogsbranden i Enskogen i somras försenades upp emot ett dygn på grund av en kommunikationsmiss

Enskogen där Anders hade sin skog brann ner, men det hade den kanske inte behövt göra.

Det man säkert vet idag, är att det brann i Enskogen redan på söndagen, och ändå kom Räddningstjänsten dit först på måndagen.  På Skogsstyrelsen får vi se satellitbilder över brandens utveckling.

Jukka Kuivaniemi, skogskonsulent: Då ser man här nere Ängrabranden, här ser man lågorna här nere, det börjar ta sig. Enskogen finns det ingenting, syns det ingenting i det här området fast jag vet att i det här området slog det ner en blixt samtidigt. Går vi fram en dag till då, till den 17:e, Enskogen, här har det stuckit iväg snabbt uppåt här, i området.

Anders har nu fått höra av boende i området, att helikopterföraren som var och släckte vid Ängrabranden, skall ha cirklat över branden i Enskogen, redan dagen före Räddningstjänsten säger att de hörde talas om branden.

Helikopterförare: Klockan 15:36 ser jag på min gps att då har jag släckt ute på myren där, och det var ju en väldigt liten, en väldigt liten brand då, den var väl inte mer än kanske var 10, 15 meter i diameter som en rund ring som brann ute på en myr.

Helikopterföraren vill inte medverka med sitt namn, men säger att han direkt ringde till räddningsledaren och berättade om den nya brandhärden i Enskogen.

Helikopterföraren: Jag har ringt han, 3-4 minuter innan jag är på den nya platsen.

Men enligt Räddningstjänsten har de aldrig fått informationen av helikopterföraren. Därför skickades aldrig någon personal ut för att eftersläcka den nya branden när den fortfarande var mycket liten, på söndagen.

Peter Nystedt: Nej, vi ser ingenting, och det finns ingenting hos SOS alarm heller att där har varit någon, startat någon brand där under söndagen.

Helikopterföraren: Det ligger ju i mitt intresse också att de skall veta vad som händer, jag ringer ju inte och berättar vad de skall ha för hämtmat.

Några ordentliga loggar för den här dagen, söndagen den 15 juli, finns inte hos räddningstjänsten.

Peter Nystedt, räddningschef: Initialt så är det ju, loggningen kanske blir lite eftersatt, det blir någon notering på någon post-it lapp eller något block sådär.

Utan det är ju när man blir ställd inför sådana här jättestor situation och allting drivs till sin spets, jamen då ser man ju brister. Det är ju några rutiner som vi måste se över.

Helikopterföraren: Det måste ju vara sådant överflöd på information för en stackars person på backen, insatsledaren kanske skulle haft en annan person som var den som skötte kommunikationen.

Räddningstjänsten säger att det inte finns något samtal hos SOS Alarm om den nya branden. Men Anders får nu veta att en person faktiskt ska ha larmat SOS om Enskogsbranden redan på söndagen.

Via en bekant får Anders tag på numret.

SOS-inringaren: Jag berättade vart vi var och hur vi såg det rakt över älven, och om man kommer upp till Laforsen, berätta jag liksom att det kanske är ngn kilometer ifrån bron.

Det har jag ju film på när de var där och släckte.

Anders Jonsson: Då beskrev du på Enskogssidan, att det brann på Enskogssidan.

SOS-inringaren: Ja

Enligt SOS Alarm ringdes larmet in klockan 15:42.

Men SOS tolkar det som att branden är känd sedan tidigare, utan att kolla upp om det verkligen stämmer. Och larmet går därför aldrig vidare till Räddningstjänsten.

Björn Skoglund: Ja alltså tittar man på det i efterhand, så är det ju, det är klart att, någonstans så har vi ju gjort felbedömning i det, det är, så är det ju.

Alltså, nu var ju sommaren oerhört extrem då skall jag säga, för det här hade vi aldrig upplevt igen och vi kommer ju behöva dra väldigt många slutsatser av den gångna sommaren, vi får också se över hur man ska, ja, förbättra hanteringen med, ja att kunna hantera den stora mängd av 112 anrop helt enkelt.
 

Ur Sveriges Radio 30 juli 2018:

”De som evakuerats efter branden i Kårböle i Ljusdals kommun kommer nu få nu återvända till sina hem idag.”

När branden slocknat stod Kårböle by kvar. Räddad – genom enorma insatser av många människor.

Ur SVT Nyheter december 2018:

Ingen har varit allvarligt skadad, vi klarade byarna och vi klarade hålla våra begränsningslinjer så krasst sett ska vi vara nöjda med den här insatsen, så är det.

Ur P4 Gävleborg, Sveriges Radio 21 augusti 2018:

Hela Sverige, hela Norden är bättre rustade. Därför att nu finns det flera människor som varit med om någonting som är åtminstone tio gånger bättre än att öva.

UR P4 Extra Sveriges Radio 19 juli 2018:

Morgan Johansson, justitie och inrikesminister: Generellt har vi en bra krisberedskap och en bra Räddningstjänst…. … så man har lärt sig mycket från 2014.

Aud Sjökvist: Uppifrån så vill man nog tysta ned det. Men underifrån så finns det kritik och jag tycker det är synd att de underifrån inte kommer till tals.

Men i Uppdrag gransknings undersökning ger nu drygt 600 brandmän och brandbefäl som förde kampen på marken mot skogsbränderna – sin syn.

Tjänstgjorde i Jämtland: Jag får känslan av att politiker tycker att vi klarar av denna typen av insats. Det gör vi absolut inte!”

Tjänstgjorde i Jämtland: Man kan inte på dagen det händer, börja samla resurser – de måste finnas där i beredskap, därav ordet beredskap.

Varannan brandman, 49%, svarar att bristande resurser – som personal, fordon eller utrustning – påverkade spridningen av skogsbränderna där de jobbade.

I några län är det ännu större andel. I Gävleborg med Ljusdalsbränderna 55%, i Dalarna 56% och i Norrbotten 66%, som svarar att de anser att sommarens skogsbränder blev större på grund av bristande resurser.

Tjänstgjorde i Jämtland:

”Varför har man inte lärt sig från branden 2014?”

Tjänstgjorde i Gävleborg:

Synen från politiken på räddningstjänsten och beredskap har under många många år varit att det inte är en prioriterad fråga.”

Aud Sjökvist: Jag skulle vilja säga att sommarens bränder har fungerat som en stor övning, precis som Västmanlandsbranden gjorde.

I dag finns 155 räddningstjänster i Sverige .

Till skillnad mot Försvaret, eller Polisen, som är enhetliga organisationer – där det räcker med att trycka på EN knapp för nationell mobilisering.

Magnus Sjöholm: I de här lägena när det blir ett nationellt trauma eller en extraordinär händelse av stora mått, då blir räddningstjänsten för Sverige som en roderslös… fartyg som driver utan att kunna styra, och det tar ju alltså en till två veckor innan man får upp en stab som är heltäckande och som kan fungera på en brandplats.

Mikael Svanberg: Det får inte fortsätta. Där har vi Finland, Danmark, vi har Polen, och vi har länder runt Östersjön, som visar att vi måste gå mot en helt annan utvecklingBRF, och det är en regionalisering och i bästa fall göra det här statligt.

Aud Sjökvist: Det har hänt saker, det skall vi, vi skall ta den positiva sidan också och jobba vidare med det, men vi skall också kunna se med öppna ögon på det som inte fungerade, som inte har ändrats. Det minsta de då kan begära, att politikerna faktiskt också svarar på det som framkommer i sådana här sammanhang till exempel, och lyssnar och förbättrar.

Marco Hassoldt: Vi vet att det finns en hel del djur kvar. Björn, järv och varg. Också efter branden, men som sagt vi vet inte om vi får möjlighet att fortsätta den här verksamhet eftersom hela området är avstängt tills vidare. Så det är lite osäkert, inte lite utan mycket osäkert. Vi får avvakta vad som händer.

Marco Hassoldt: Jag bara fortsätter!

Rickard Molarin: Vi vart ju faktiskt av med vår stuga som vi hade här borta, den brann ju upp.

Det var ju en hel familj, släktstuga så den har ju funnits i alla tider, o det var ju mycket grejer, där brann ju allt upp, plåthög som låg där på backen. Med uthus och flera stugor.

Anders Jonsson: Jobbigaste det är att. Att jag måste ta bort det här igen och börja om. Och jag kommer aldrig få vara med och se att skogen var kommer vara så här lång något mer.

Jag har haft skog och nu har jag ingen skog och det liksom det kommer man, för varje dag som går så blir det jobbigare alltså man. Ja, jag vet inte hur jag ska säga men det, det blir jobbigt. Jättejobbigt alltså.

Nu har man liksom vänjt sig man ser sina grillkolspinnar som står på rot. Nästa gång år, då har jag bara kalytor bara.

Lokal. Lättanvänd. Opartisk. Ladda ner appen nu!

Hämta SVT Nyheter i App StoreLadda ned SVT Nyheter på Google Play

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer