Nyhetsuppläsare Radio Stockholm: En man i 80-årsåldern tros ha legat död i över tre år i sin lägenhet på Södermalm. Han hittades igår av en polispatrull. 

Victor Adolphson: Ja det var ett par grannar som till sist reagerade på att man hade inte sett av den här personen på länge. Och kontaktat hyresvärden då som i sin tur kontaktade oss. 

Nyhetsuppläsare Radio Stockholm: Hur kommer det sig att han har kunnat ligga där i tre år utan att någon har saknat honom eller sådär? 

Victor Adolphson: Ja, det är en fråga som även vi ställer oss. Det känns ju inte bra att man i ett modernt samhälle kan ligga tre år utan att någon reagerar. 

Hösten 2019 hittas en man död i en lägenhet efter att ha varit avliden i tre år och åtta månader. Han kommer att bli en symbol för ensamhet i Sverige.  

Men vem var han? 

Titel: STOCKHOLMS ENSAMMASTE MAN?  

Reporter: Hej hej. Träffade du någonsin honom? 

Granne: Ja, vi pratade när vi träffades i trappen, han lyfte på hatten.  

Postkille: Alltså man tittar ju in i vissa och ser att det är ganska mycket post. Men jag menar det är ju inte det första man tänker. Att det är någon som legat död så länge.  

Reporter: Nej, vad tänker du om det då?  

Postkille: Jättehemskt såklart att vara så ensam. 

Reporter: Hej.

Reporter: Träffade du någonsin honom?  

Granne: Nej. Jag har bara bott här ett år.  

Reporter: Jag förstår.  

Granne: Jag kan tycka det i alla fall att det är inte så himla konstigt att man missar det här. Att han legat där död. Det är hyresrätter, det är unga som bor här, det är mycket andrahand. Alltså, hon som bodde här. Jag hälsade knappt på henne innan det flyttade in en ny.  

Reporter: Okej, så det är så det funkar?  

Granne: Ja men precis. Folk kommer och går. 

Branislav Tesanovic är 78 år gammal när han dör. Och mycket tyder på att det kan ha hänt dagen efter hans födelsedag den 10 mars 2016. För på kalendern på väggen är lappen den 11 mars inte avriven. Radion står på när polisen öppnar dörren tre år, åtta månader och åtta dagar senare. 

Mats Kemi: Lägenheten är ju bara på 22 kvadrat och kokvrå. Så att... Och inte speciellt mycket möblemang, så att... De upptäckte ju honom rätt snart när han låg på mage i ett hörn i lägenheten. Det är som att han har rest sig upp och sen har han ramlat ihop och blivit kvar där då. 

Mats Kemi är polis och arbetar med dom fall där människor hittas ensamma i sina hem. Det är han som får i uppdrag att försöka reda ut vad som hänt Branislav.    

Mats Kemi: Sen var det välstädat. Det är ju klart...att han har legat avliden i 3 år och 8 månader så blir det ju lite... damm. Det är ju en lägenhet inne i stan. Men annars var det, allting... Alltså, välordnat. Det var en ordentlig herre som har bott där.  

Reporter: Vet man egentligen vad han dog av? 

Mats Kemi: Han har ju blivit obducerad på rättsmedicin och dödsorsaken är sjukdom. Alltså en naturlig död.    

I ett hyreshus vid Skanstull på Södermalm i centrala Stockholm hade Branislav bott sen 80-talet. Snett mitt emot hans lägenhet bor Ann-Kristin. Det var hon som tillsammans med en annan granne uppmärksammade hyresvärden på att nåt inte stämde.   

Ann-Kristin Wennerström: Vi undrade här på våningen var han har tagit vägen och... tänkte att antingen att han var på sjukhus eller har åkt hem till sitt hemland.    

Ann-Kristin hade kikat ner brevinkastet och sett att posthögen växt – men inte tänkt tanken att Branislav kunde ligga död där inne. 

Ann-Kristin Wennerström: Jag har ju gått upp på vädringsbalkongen och suttit där. Det är sol och så. Och inte haft en aning om att det ligger en död människa.  

Reporter: Har det inte luktat någonting? 

Ann-Kristin Wennerström: Nej.  

Reporter: Ni har inte märkt någonting, någon granne? 

Ann-Kristin Wennerström: Nej, vi har inte märkt någonting. 

Hyresvärden kontaktar polisen som går in i lägenheten. Det har gått flera år sen någon senast såg Branislav. Hans räkningar har, enligt polisen, fortsatt att betalas via autogiro. 

Ann-Kristin Wennerström: Han måste haft både hyra och el, eftersom elen var på. Och en radio skulle stått på också. 

Reporter: Hur var han då som person? 

Ann-Kristin Wennerström: Han var ju ganska tystlåten men han hälsade ju, en fin liten herre.  

Reporter: Välklädd, eller?  

Ann-Kristin Wennerström: Jaa. 

Reporter: Så det märktes inte utåt att han hade problem eller så här? 

Ann-Kristin Wennerström: Nej, det märktes ingenting sådant.  

Reporter: Vet du om det finns någon familj eller anhöriga eller så? 

Ann-Kristin Wennerström: Nej, ingen aning. Ingen aning.  

Reporter: Du har inte hört någonting från någon granne eller någon som har pratat med honom mer? 

Ann-Kristin Wennerström: Nej. Nej. Det är, det är som ett tomrum där emellan alltså. Det är något, det känns väldigt märkligt. 

Reporter: Den här mannen hade legat i 3 år och 8 månader i sin lägenhet utan att någon hade saknat honom. Vad tänker du om det?  

Mats Kemi: För det första så tycker jag det är ytterst, ytterst ovanligt och tragiskt. Sorgligt att någon kan ligga så länge. Och allra helst i ett flerfamiljshus. Han har ju ändå bott där i plus 40 år. 

Reporter: Är det ett samhällsproblem, det här? Att människor lever på det här viset.  

Mats Kemi: Ja, det tror jag definitivt, allra mest i storstäder. Inte i de ställen där jag har vuxit upp i. Mindre byar och samhällen i Norrbotten. Där har ju alla koll på varandra, så det förekommer inte överhuvudtaget, det är jag helt säker på. Men här... det är inte alls ovanligt, tyvärr. 

Innan coronapandemin levde fler än 300 000 personer socialt isolerade med lite kontakt med anhöriga, vänner och bekanta, det visar siffror från Statistiska centralbyrån. Och även om det som hände Branislav verkar vara ovanligt – så är det inte unikt. 

Mats Kemi: Jag har ungefär 240 som jag handlägger, dödsfall utan misstanke om brott... Och då är det väl en 50, 60 stycken som man kan säga är ensamma. Och då menar jag sådana då som har legat och där förruttnelsen har börjat utan att någon har saknat dem.

Reporter: Men det är ändå... En i veckan eller mer.  

Mats Kemi: Ja, det kan man säga. Ibland kan man få två eller tre, va.  

Reporter: Det är ganska mycket.  

Mats Kemi: Det är ganska mycket. Alldeles för mycket. 

Reporter: Tycker du att det är rätt av oss att berätta den här mannens historia? 

Mats Kemi: Jag tycker att det är helt rätt att berätta. Jag tror att det är många som kanske är i samma situation som den här mannen då. Och de kanske då får upp ögonen och kanske tar kontakt med grannar eller släktingar som de inte har haft kontakt med. 

Branislav kommer till Sverige under vintern 1966, som arbetskraftsinvandrare från forna Jugoslavien. Det är brist på arbetskraft i Sverige vid den här tiden. Och från huvudstaden Belgrad arrangeras resor av svenska staten.   

Nyhetsinslag SVT 1966: Detta är scenen vid svenska ambassaden i Belgrad. 40 till 50 om dagen har kommit den senaste tiden för att undersöka sina möjligheter att få resa till Sverige. De flesta av dom har livets nödtorft. Det vill säga mat och kläder. Men inte så mycket mer. 

I ett dokument från ankomsten uppger han den lilla byn Pobudje i nuvarande Bosnien som sin födelseort.  

Och i kyrkböckerna hittar vi adressen till hans första anhalt i Sverige – den lilla byn Vissefjärda i Småland. Sen följer kortare perioder i Malmö, Västerås och Göteborg. Till slut hamnar Branislav i början på 70-talet i Stockholm.   

Nyhetsinslag SVT 70-tal: Det är en söndag i juni. 

I ett dokument på Stadsarkivet hittar vi också hans tidigare yrken. Metallarbetare. Svarvare. Träarbetare. Filare. Och till slut borrare. Och det är på Siemens Elema i Solna som han arbetar den längsta tiden i sitt liv. Över 18 år.  

Kurt Donnerståhl: Jag var montagechef då för bland annat den här avdelningen då som Tesanovic jobbar på.    

Reporter: Okej.  

Kurt hade hört om mannen som hittats död i en lägenhet – men visste inte att det var hans tidigare arbetskamrat det handlade om.             

Reporter: Hur skulle du beskriva honom då?   

Kurt Donnerståhl: Ja, det var ju en mycket sympatisk och ödmjuk kille, han gjorde inget större väsen utav sig.    

Reporter: Var han tillbakadragen?    

Kurt Donnerståhl: Så kan man kanske uttrycka det att han var, han sökte i alla fall inte kontakt, han var väl kanske lite mer tänkare. 

Reporter: Vet du vad han hade för liv utanför jobbet då?    

Kurt Donnerståhl: Nej det känner jag inte till.    

Reporter: Det var bara på jobbet som ni umgicks?    

Kurt Donnerståhl: Ja, det var på jobbet som vi hade kontakt. 

I en handling från Försäkringskassan ser vi att Branislav blir sjukskriven i början av 90-talet, för att han har ont i kroppen och inte mår bra. 

1992 lämnar Branislav sitt arbete för gott – och året därpå blir han sjukpensionär.   

Reporter: Men du vad tänker du då om det som hände honom?  

Kurt Donnerståhl: Jag tycker det är väldigt magstarkt, att vara så ensam i det här samhället så att ingen lägger märke till en, det känns ju lite jobbigt. 

Reporter: Polisen och socialtjänsten säger att de har inte har hittat någon familj eller anhöriga därnere. 

Kurt Donnerståhl: Jaså.

Reporter: Men vi får se, det kan ju finnas?  

Kurt Donnerståhl: Ja. Säkerligen finns det det.  

När en person avlider utan några nära anhöriga är det Socialförvaltningen som får ansvar för boutredningen. Och därmed också ansvar för att försöka hitta eventuella släktingar. Tillsammans med polisen kontaktar dom myndigheter i Bosnien för att söka efter anhöriga.

Men när Branislav begravs på Skogskyrkogården i Stockholm, i januari 2020, har man ännu inte lyckats hitta någon.   

Mats Kemi: Vi hade fått tips om att det kanske fanns anhöriga i livet, men vi hade inte fått fram vilka de var och var de bodde någonstans. Så att det var inga anhöriga på plats.   

Reporter: Då bestämmer man att han ska begravas?   

Mats Kemi: Ja, det är ju socialtjänsten... Det är kommunens boutredningsenhet som bestämmer det. Det är ingenting som polisen har någonting med att göra. Fast man måste komma i jorden någon gång. Det är det som är problemet då. 

Jimmy Jansson: Om en liten stund ska vi ha en begravningsceremoni för Branislav som vi egentligen inte vet någonting om mer än några korta meningar. Vi ska ge honom ett värdigt avslut för att sätta människovärdet i fokus och hans eget liv.  

Reporter: Vet du om det kommer några, kommer det komma någon? 

Jimmy Jansson: Jag hoppas det, men jag tror inte det. 

Det blir till slut inte helt tomt på begravningsceremonin. Branislavs död har fått stor uppmärksamhet i media. Reportrar och fotografer från Dagens nyheter och Aftonbladet är där. Och så kommer ett par personer som hört talas om honom. Men inga anhöriga. 

Jimmy Jansson: Du lämnar oss med så många frågor. Du lämnade oss utan att vi fick ta hand om dig. Sakna dig och säga farväl. Vi skall lyssna ytterligare till lite musik.

Reporter: Du har ju ändå läst och så om Branislav och hans liv och hur han dog. Vad tänker du om det? 

Jimmy Jansson: Det jag tänker främst är att jag tror inte att han själv hade velat ha det på det här sättet, jag tror inte att han hade velat ligga död så länge som han gjorde. Alla människor har ett behov utav att bli bekräftad, sedd och älskad. Jag tänker att han var älskad utifrån det jag hört, att han var den trevliga grannen, han var den ordningsamma och att hans öde inte var värt det här. Och därför känns det extra angeläget att vi gör det här idag till hans ära. 

En man kommer till Sverige från forna Jugoslavien och arbetar en stor del av sitt liv med att montera röntgenapparater. För att sen dö i ensamhet – utan att saknas av någon, verkar det som. 

Men just som kistan skall bäras ut dyker tre farbröder upp.  

Atso Dragisevic: Vi kommer lite sent.

Och en av dem har tagit reda på något som de svenska myndigheterna verkar ha missat. 

XX: Vi kände honom inte alls. Men om man ser bild på honom så kanske?  

Atso Dragisevic: När jag läste detta jag letade efter uppgifter om honom. Och hittade mycket mer än polisen.  

De har information om Branislav som inte polisen hittat. Men de vet inte hur han ser ut. 

Reporter: Minns ni om ni har träffat honom? Vänta jag skall ta fram bilden på honom... när kom ni till Sverige?    

XX: Jag kom –61.

Reporter: 61?   

XX: Jag kom samtidigt som han.

Reporter: Samtidigt?  

XX: Jaja, 100 procent att jag har sett honom. Absolut.  

Reporter: Ni tror att ni träffat honom?    

XX: Ja ja för fan. Du vet jag körde buss här i 30 år. Jag har varit överallt. Eller kanske på någon restaurang eller jag vet inte. Någonstans har jag sett honom.  

Reporter: Vet ni något om hans familj och släkt och så där?  

Atso Dragisevic: Jag vet. Ja, jag har hans födelse…. 

Reporter: Dokument?  

Atso Dragisevic: Ja.   

Det är nu jag får reda på vad Atso har upptäckt. 

Atso Dragisevic: En syster.  

Reporter: I livet?  

Atso Dragisevic: Jag tror i livet. Vet inte om hon är i livet men det får jag reda på om två tre dagar. Lever hon eller inte?

Atso säger att Branislav har en syster och att han ska skicka födelsedokumentet med hennes namn. Och så säger han att han känner till några fler från forna Jugoslavien som kan faktiskt kände och umgicks med Branislav – som han ska hjälpa oss att komma i kontakt med. 

Reporter: Vad bra, vi håller kontakten. 

Atso Dragisevic: Okej. 

Lena Dahlberg: Har man varit i en situation där man upplevt ensamhet under en längre tid, så kan det vara väldigt svårt att ta sig ur det på egen hand. 

Lena Dahlberg är docent i socialt arbete och hon är en av dom forskare som kartlagt ensamheten bland äldre personer i Norden. 

Lena Dahlberg: När det gäller ensamhet, i och med att det är en subjektiv upplevelse, det är en känsla, så måste man ju helt enkelt fråga, det syns ju inte på utsidan. Så man måste ställa frågan helt enkelt.

Reporter: Ställer vi den frågan tillräckligt?  

Lena Dahlberg: Kanske inte. Jag vet inte.

I en tidningsartikel kallas Branislav för Stockholms ensammaste man. Men hans öde väcker frågor. Kände han sig ensam – eller valde han ett liv utan människor omkring sig? 

Lena Dahlberg: Om han upplevde ensamhet har jag ingen aning om, och det tror jag inte att den journalisten har heller som skrev det däremot att han var socialt isolerad, det tror jag att man vågar säga. 

Att leva själv utan många kontakter med andra människor, är inte samma sak som att vara ensam, det menar Lena Dahlberg. 

Lena Dahlberg: Det blandas ihop väldigt ofta. Men social isolering är ett mer objektivt tillstånd. Det handlar om att du har få sociala kontakter, du träffar människor sällan, du bor ensam och så vidare. Medan ensamhet är en känsla, en subjektiv upplevelse, och den har ett samband med social isolering, men inte så starkt som man skulle kunna tro. Ibland läser man i media att det har skett en epidemi eller en folksjukdom som sprider sig och det är explosionsartat och så vidare, men det är ju ganska stabilt och det gäller både i Sverige och internationellt. Sen finns det forskning nu som pekar på att det har ökat under coronapandemin, så där verkar det ske en förändring.

Stora delar av det här reportaget är inspelat innan coronapandemin. Sen dess har äldre och andra i riskgrupper tvingats isolera sig från anhöriga och vänner för att inte bli smittade – social isolering har blivit vardag för många. 

Vi vet fortfarande inte varför Branislav i slutet av sitt liv hade så lite kontakt med andra människor. Men runt om i landet finns dom som upplever den ensamhet som han efter sin död fick symbolisera. 

I en annan del av Stockholm bor Harriet. Hon följde nyheterna om Branislav på tv. 

Harriet Wetterberg: Jag tycker att var och en har ju rätt att välja som man vill. Vill du vara själv och tycker om ett då får man ju vara det. Men är det påtaget så man inte vill då är det ju tråkigt. Och idag i coronatider så måste man ju hitta en lösning om man över huvud taget ska överleva. 

Harriet vet hur ensamhet känns. När vi träffar henne, bara några dagar efter jul, är det ett av få besök hon haft sen coronapandemin började. 

Harriet Wetterberg: Om man isolerar sig och inte går ut och gör något då blir man väldigt enslig. Då tappar man ju både kontakten med människor och allting. Så jag menar, det finns inget som finns som man kan gå till. Jo man går till affären, till Ica, och där känner de igen mig. De sa ”Hej hur har du det?” De är de enda som jag ser såhär som talar om, frågar mig ”Hur mår du?”. Som man ser i ögonen såhär. Jag tycker den där ögonkontakten saknar man enormt mycket med folk alltså.  Även om man inte pratar med folk så mycket när man står och handlar så står man i kön. Här inne ser jag inte någon, jag måste ut och se lite folk. 

Reporter: Har du någonsin känt dig ensam tidigare i livet? 

Harriet Wetterberg: Aldrig. Jag har haft så mycket vänner runt omkring mig och sen har jag lätt att få kontakt. Och när man varit friskt och kry så har det inte varit ett dugg svårt.

Det har gått över tjugo år sen hennes man gick bort efter en lång tids sjukdom. Harriet ska fylla 88 år och sköter tillvaron själv - hon handlar, städar och lagar mat.  

Harriet Wetterberg: Det är inget roligt att sitta ensam och äta mat. Jag slarvar inte. Jag sätter fram en tallrik och en servett lite snyggt och så sätter jag mig. Men det blir ju ingen stämning hördu. Samma människa som sitter varje dag, ingen som sitter bredvid en. Som jag skulle vilja ha, som jag inte får. Och det man inte får och längtar efter är förskräckligt. Det är som när man var liten och längtade efter tomten. Men den visste man ju att den kom i varje fall.  

Harriet Wetterberg: Jag tillhör ju Stadsmissionen. Jag gick dit varje dag förut, då kom ju Rickard, han som var chef där och frågade “ska du med på, vad heter det, Metallica, det är hårdrock”. Nja, men jag följer med, sa jag. Titta ska du se, där står jag. Det var en upplevelse. Sen när det var färdigt så gav jag den här killen en stor kram.

Harriet Wetterberg: Alla människor har något positivt men de glömmer bort att de har det. Och det tror jag är välldigt viktigt att ta tag i så man inte tappar sugen. Jag tror det är väldigt viktigt. 

Reporter: Men när kan du känna dig ensam?

Harriet Wetterberg: På morgonen. När jag har lagt mig och sov och på morgonen tänker jag ”Oj, vad jag tycker det är tråkigt”.  När jag sätter mig på sängkanten, då håller jag på med lite gymnastik och den är inget rolig den heller. Jag tycker det är tråkigt. Jag brukar massera mina ben så här. 

Strikta rutiner, morgongymnastik och att lyssna på musik är några av dom saker Harriet gör för att få dagarna att gå. 

Harriet Wetterberg: Och ibland är det svårt, då börjar jag tänka. ”Nä”, tänker jag. ”Jo, det ska du visst”, tänker jag. Då säger jag åt mig själv och då går jag ut i alla fall. Man måste ha självdisciplin på sig själv man måste tvinga sig till saker och ting ibland, det gör jag. För jag vill inte bli sittande. 

Harriet Wetterberg: Värmen och närheten saknar jag väldigt mycket. Där känner jag mig lite ensam i det. Bara att få, som nu när jag sitter och tittar på era ögon här och ser närhet, om du visste vad det värmer mig gott. Det är som att få ny energi och ladda mina batterier. Det är något som gör en väldigt glad. 

Vi fortsätter att leta efter Branislavs anhöriga. Atso, som vi träffade på begravningen, har hört av sig och skickat födelsedokumentet med uppgifter om Branislavs familj. 

Hans syster heter Branojka. Allt tyder på att hon fortfarande lever och bor i Serbien. Och vi ber en kollega på plats i Belgrad att börja söka efter henne. 

Reporter: Hej är du Sima? Hej, Ali.

Jovan Jovanovic: Välkommen. 

Reporter: Kan jag slå mig ner eller?

Samtidigt har vi fått veta att Branislav spelade fotboll på 70-talet – i ett lag som hette Plavi Team – Blå laget – och vi träffar tränaren och några av dom gamla lagkamraterna.

Jovan Jovanovic: Jag tycker det är hemskt. När man hörde om det då visste man inte att det är han. Men oavsett vem det är så är det hemskt. Att en människa inte saknas av någon.

Jovan Jovanovic: Målvakt.

Reporter: Han var målvakt. Var han bra?

Jovan Jovanovic: ...eh, han ville stå i mål. Om man säger så. 

Sima Vuckovic: Jag kände honom i Belgrad. Han var lite yngre än jag. Och jag var lite förvånad när jag såg honom i Sverige, du vet. Och han var målvakten, men i B-laget. Inte i A-laget du vet. Och jag tyckte det var bra du vet att han har gäng som kan umgås med. Det var inte bra att man är ensam, du vet.  

Jovan Jovanovic: Han sa ofta: “Bråka inte med domaren grabbar, bråka med tränaren, det är hans fel. Det är han som sätter ihop laget. Bråka inte med domaren, det är inte hans fel att vi förlorar”.

Reporter: Brukade ni förlora eller?  

Jovan Jovanovic: Ja, det är klart. 

Sima Vuckovic:  Här är han. Det är laget. 

Jovan Jovanovic: Han är målvakt där.  

Reporter: Kan man vända på den såhär, så den blir större?  

Jovan Jovanovic: Det är han som är målvakten där. 

Reporter: I mitten? 

Sima: Ja, just det i brunt. Det var –74 kanske. 

Jovan Jovanovic: De flesta av oss som har spelat då vi träffas ju fort... de som är med i livet, vi träffas fortfarande. Ibland dagligen, ibland från och till då eller vi har lite telefonkontakt då, men han är ju försvunnen. 

Reporter: Mm, han ville inte? 

Sima Vuckovic: Jag hade ett konditori på Drottninggatan i femton år, när jag sålde konditoriet du vet då försvann samlingsstället, där alla träffade där. Sen dess har inte träffat honom  

Reporter: När var det här då? 

Jovan Jovanovic: 90-talet.

Sima Vuckovic: Men det finns en historia om honom. Han tog en, en examen i flyg, skulle köra flygplan.

Reporter: Certifikat?

Sima Vuckovic: Ja, och det tog kanske ett år, du vet och han berättade lite svårt han kunde inte så bra svenska då, men han fick licens.

Vi hittar mycket riktigt ett privatflygflygcertifikat, som Branislav tog 1981 på Bromma flygplats. Ingen i dom kretsarna minns honom idag. Men hans gamla fotbollskompis kommer ihåg en historia som Branislav själv berättade.

Sima Vuckovic: Första gången han skulle åka själv då han tog, allt var perfekt, åkte iväg du vet och missade flygplanen, flygplatsen du vet. Plötsligt han var stressad, han visste inte var är han, du vet, han var rädd för sitt liv. Och sen han kom ut mot ett militärområde och då kom ett flygplan och sa du ska följa mig efter så kan du, landar vi, så kan du landa flygplanet, flygplatsen du vet. Och han landade där du vet och lämnade tillbaka licensen. ”Jag åker aldrig mer med flygplan”.

Reporter: Ja, ok han slutade flyga?

Sima Vuckovic: Han slutade. Det var bara en gång, han åkte ensam, aldrig mer.

Det har nu gått 20 år sedan Branislav och dom andra i fotbollslaget tappade kontakten med varandra. Men vi får tips om en annan person som fortsatte att träffa honom. 

Reporter: Hej Ali?  

Mufid Mihaljevic: Mufid.  

Han och hans bror drev i många år restaurangen Verona dit Branislav brukade komma. 

Reporter: Här har du bilderna ja.  

Mufid Mihaljevic: Det är verandan.  

Reporter: Var det uppe på taket då på Hötorgshallen?  

Mufid Mihaljevic: Ja på taket, ovanpå exakt. Då hade vi 700 platser uteservering, då hade vi en grill, disco. 

Mufid Mihaljevic: Branislav vi träffades först 1973 jag tror, 72-73, då var han… ja vad ska man säga, pigg och frisk man och du vet. Den som han vill prata med han kan prata och öppna sig som andra men annars han är lite skeptisk ibland. Ibland finns bland oss också som skoja och han tar på allvar.  

Reporter: Ja okej.  

Mufid Mihaljevic: Och det är inte bra du vet. Han är lätt träffad och därför han undvek att umgås på senaste tiden. Som jag vet, jag tror det är bara jag som träffade honom innan han dog.    

Reporter: När var det du träffade honom sista gången?   

Mufid Mihaljevic: Innan någon gång... 3,5-4 år.  

Flera av dom som kände Branislav minns hur han brukade spela schack på Kulturhuset och i Kungsträdgården. Vi hittar ett foto från 1996 i arkivet och det ser ut som att det är han på bilden. 

Reporter: Det här är ju från Kungsträdgården. Vi tror att det kan vara han?  

Mufid Mihaljevic: Jo, det är hans stil. 

Reporter: Är det han?  

Mufid Mihaljevic: Ja, det är han. Han satt så där du vet. Jag har aldrig sett att han spelade schack, han var där i alla fall.

Reporter: Berättade han något mer om sitt liv?  

Mufid Mihaljevic: Nej, att han hade ingen någon, du vet han liksom berättade att han hade ingen nån då blir det såhär ungefär, att det gör ont om man säger så. Jag är arg att jag inte ringt och veta när är begravningen. Du vet vi skulle samlas och åka på begravningen om jag visste det. För jag gillade honom. Han var en ärlig människa. Han skulle inte göra ont någon. 

Det finns många frågor som vi skulle vilja ställa till Branislav själv. 

Till slut hittar vi ett dokument, som kommer in till dåvarande Invandrarverket i mars 1987. Det är ett handskrivet brev - där Branislav ber att hans ansökan om svenskt medborgarskap ska tas upp.  

Han skriver att han varit i Sverige i 22 år och att han inte besökt sitt hemland på nio år. 

Han skriver: “Har inte kontakt med någon därifrån, familjen eller med någon annan, dom sista femton åren.”  

Det här är det enda vi hittar där Branislav själv skriver om sitt liv. 

Men varför bröts kontakten med familjen i hemlandet? Det finns en person som kanske skulle kunna berätta mer – hans syster. 

Reporter: Jag tror han står där. 

Vi är i Belgrad och på väg att möta upp vår kollega Predrag Dragosavac. Han har fått fram en adress och ett telefonnummer till Branojka, Branislavs syster.   

Reporter: Hej. Hur är det? 

Predrag Dragosavac: Trevligt att träffas. Hur är läget. 

Branojka Stevanović: Hallå.

Predrag Dragosavac: God dag. Jag heter Predrag Dragosavac. Jag arbetar med ett team från Sveriges Television med ett dokumentärprogram om Branislav Tešanović. Vi försöker få kontakt med Branojka Tešanović, alltså Stevanović.  

Branojka Stevanović: Ja... Jag trodde att han skulle hör av sig, eller hans barn eller någon. Ni måste tro mig, jag har inte hör något från honom på 40 år. Och det känns svårt nu... Han har dött, och jag ska också dö. Jag blir 80 nu den 20 mars.

Hon fick nyligen genom släktingar reda på att Branislav gått bort. Och trots att dom inte träffats sen dom båda var unga på 60-talet så tog det hårt på henne.    

Predrag Dragosavac: Jag ville bara... I morgon, eller övermorgon, när ni... Att vi kunde dricka en kopp kaffe. Förutsättningslöst. 

Branojka Stevanović: Jag vet, men när det pratas om det blir jag galen. Så fort det pratas om det. Jag klarar det inte. Och ni kan föreställa er... 

Predrag Dragosavac: Jag tror er, ni måste inte förklara er.

Branojka Stevanović: Det vill jag säga, ni är väldigt vänliga. Men jag kan inte...

Branojka orkar inte träffa oss, men vi skickar ett meddelande till hennes dotter som också bor i Belgrad. 

Predrag Dragosavac: Ursäkta, om man ska till Pobuđe?

XX: Kör bara rakt fram.

Det ska också finnas andra mer avlägsna släktingar kvar i byn där han och hans syster växte upp. Den ligger på andra sidan gränsen, i nuvarande Bosnien, fem timmars bilresa från Belgrad.  

Predrag Dragosavac:  Ursäkta! Till Pobuđe?

XX: När ni kommer ner, är det tvärt till vänster.

Predrag Dragosavac:  Okej... Och där är Pobuđe?

XX: Där finns tjugo byar.

Det är ett hårt krigsdrabbat område på gränsen mellan Bosnien och Serbien. Bara några mil härifrån ligger staden Srebrenica där många tusen människor mördades brutalt under kriget på 90-talet. 

Reporter: Skall vi fråga henne? 

Predrag Dragosavac: God dag, får jag fråga? De är från Sveriges Television och gör ett program om en person som är född här 1938. Namnet är serbiskt. Branislav...

XX: Om jag ska vara ärlig, så finns det inte...

Predrag Dragosavac: Hans födelseattest är hittad. Där står det Pobuđe.

XX: Pobuđe? Jovo Tešanj... De flyttade till Milići. Var det Tešanović i efternamn?

Predrag Dragosavac: Ja, Tešanović.

XX: Han frågar om ni känner igen namnet Tešanović.

XX: Ja, jag vet var deras hus stod där nere.

Predrag Dragosavac: Kan ni visa vilka hus det var?

XX: Ja, men deras gamla hus är borta.

Predrag Dragosavac: Det gör inget.

Vehid Burnice: Det här var...

Predrag Dragosavac: Vad säger ni?

Vehid Burnice: Det här var deras mark.

Predrag Dragosavac: Där borta?

Vehid Burnice: Just det. 1992–93 brann det.

Predrag Dragosavac: Under kriget?

Vehid Burnice: Ja. Eftersom vi var här till 1993. Och sen drevs vi bort.

Branislav är inte ensam om att sakna anhöriga som ordnar med begravningen. I den här lokalen kommer snart en ny ceremoni med tomma stolar att äga rum. 

Leif Eriksson: Idag ska vi ha begravning för en ung tjej, född 1990. 

Reporter: Så ung alltså?

Leif Eriksson: Ja, som avled 2018. Ingen har ordnat med begravning för henne. Hon måste ju vara saknad av någon. Det kommer att komma några vänner till henne.

Reporter: Ja, du tror det? 

Leif Eriksson: Det tror jag, och hedra hennes minne iallafall. 

Begravningsbyrån kopplas in av socialförvaltningen när det inte finns någon annan som kan eller vill ordna med begravningen. 

Leif Eriksson: Fyra till sex gånger i månaden ungefär i snitt har vi sådana här begravningar. 

Reporter: Det är så pass vanligt ändå?

Leif Eriksson: Ja. Storstaden representerar ju mer än landet. På landet har man mer ett kontaktnät med varandra.

Reporter: Hur är det då att hålla i de här begravningarna?

Leif Eriksson: De är ju mer känslomässigt laddade än när det kommer gäster på en begravning. För vi får ju representera hela mänskligheten.  

Reporter: Men det händer att det inte kommer någon annan än ni som är...? 

Leif Eriksson: Det händer. Vi sätter ut en dödsannons, ingen hör av sig och vi kommer på begravningsdagen och ingen finns där. 

Reporter: Hur känns det? 

Leif Eriksson: Det känns tråkigt att vi lever i det samhälle vi gör idag. Vi kan försvinna. Vi föds ensamma och vi försvinner ensamma. 

Leif Eriksson: Där möter mamma och din syster dig, tar emot dig i famnen och säger Välkommen hem, du är hemma nu, allt kommer att bli bra.

Det finns en bild av oss svenskar som ett särskilt ensamt folk. Men även om vi har en relativt hög grad av ensamhushåll så visar forskningen att just känslan av ensamhet bland äldre är mer utbredd i central- och sydeuropa, än i dom nordiska länderna. 

Lena Dahlberg: Vi har det ekonomiskt bättre, vi har också en bättre hälsa än i många andra länder bland de äldsta då, men det går också tillbaka till den här normen om självständighet och oberoende. Det är väldigt få äldre personer i Sverige som vill bo tillsammans med sina barn och har man väldigt höga förväntningar på det, som man har i Sydeuropa, på att umgås mycket med sin familj och så når det inte riktigt upp till det, då blir det en ensamhet i alla fall. 

Harriet Wetterberg: Hallå?

Harriet Wetterberg: Man har inget att hoppas på snart, tycker jag. Nej, jag ser inte nån ljus... Nån framtid har jag ju inte, det är ingen nån fråga om det. Men Corona har ju tagit lite knäcken på en på nåt sätt va. Humöret, man är inte lika glad som man var förut.  

Reporter: Men tror du det kan finnas folk som vill vara ensamma? Som är i din ålder eller yngre och så?

Harriet Wetterberg: Ja, det är väl de som är riktigt dåliga som inte orkar gå ut. Det tror jag. Jag tror inte nån människa vill vara ensam. Men jag tror att när de får massa sjukdomar och så, då orkar de inte. Det är orken. Åldern tar ut sin rätt alltså. Man har inget val.  

En kartläggning som gjordes innan coronapandemin visar att en av tio svenskar över 77 år ofta, eller nästan alltid, upplever ensamhet. Och enligt forskningen kan både social isolering och ensamhet påverka vår hälsa negativt. 

Lena Dahlberg: Vi vet att det handlar om nedsatt immunförsvar, sämre sömn, men det kan också handla om sämre levnadsvanor helt enkelt. Social isolering så är det lite samma sak, framför allt det här med levnadsvanorna, att man kanske har en sämre diet, mindre motion och så vidare. Men där kan det också handla om att ta mina läkemedel, är det nån som säger att nu är det dags att gå till läkaren. Eller hittar en person som har fått en stroke eller ramlat och inte tar sig upp.

Lena Dahlberg: Jag vill ju absolut inte förminska problemet för de personer som upplever ensamhet så har det ju allvarliga konsekvenser för måendet och det ökar också risken för ohälsa, så det är en viktig fråga i alla fall. 

Harriet Wetterberg: Men jag är självlärd. Jag har dragspel som jag spelar också. Men nu orkar jag inte längre för de är för tunga. Men det saknar jag faktiskt, mitt dragspel. Det spelade jag mycket. 

Reporter: Och sjunger gör du också? 

Harriet Wetterberg: Ja. Uppe i kyrkan här då sjöng jag så dant så. Jag hördes högst av alla. Jag tycker om att sjunga. Och där är bra akustik. Så då hör man sin egen röst såhär. Jo men det är skönt att höra det att det ekar lite.

Harriet Wetterberg: Jag åkte jorden runt med min väninna i 37 dagar, det var en upplevelse faktiskt. Hon är död nu, det är sorgligt. Här har du ett kort från när jag var på Hawaii.

Ensamheten märks mer under pandemin, tycker Harriet. Aktiviteter på stadsmissionen har ställts in, det är svårt att träffa barn och barnbarn – och vännerna som finns kvar har hon nästan bara kontakt med genom brev och telefonsamtal. 

Harriet Wetterberg: Hej min vän, tack för alla goa samtal under år 2020 och för att du är min vän i vått och torrt. Skönt att vi kan ringa och prata om allt mellan himmel och jord.

Harriet Wetterberg: Man saknar väldigt mycket, den där värmen som man är så glad om. Varm, en varm kram. Det är något som man ser fram emot. När jag får den det vet jag inte. Den ligger på framtiden. Och man vet ju aldrig. Jag tycker att det är så ovisst allting.

Det är februari 2020 – bara veckor innan coronapandemin bryter ut i världen - och vi är på väg till en by i närheten där Branislav växte upp, för att söka efter hans släktingar och kanske få veta mer om hans liv.

Predrag Dragosavac: God dag. Tešanović?

Och till slut träffar vi rätt. Hon heter Nada Tešanović och är gift med en kusin till Branislav. Hennes familj fick dödsbudet av den lokala polisen efter att svenska myndigheter sökt dem. Hon och hennes man är dom sista ur släkten som bor kvar i området men berättar att det finns en familjegrav inte långt därifrån. 

Predrag Dragosavac: Kan man hitta den, och se den?

Nada Tešanović: Om ni vill kan jag gå med. Jag ska bara ta på mig. 

Nada Tešanović: Jag var inte med då.

Reporter: Träffade hon honom? 

Nada Tešanović: 1971 gifte jag mig och 1960 försvann han. Ja, jag kom till min svärfar och han grät och var upprörd. Och varför... Kolla vilka dumskallar.

Reporter: Har hon någon kontakt med systern?

Nada Tešanović: Med Branojka? Hor bor långt borta, I Belgrad. Sen kom kriget här också. Efter det var ingenting kvar. 

Reporter: Är det här graven?

Predrag Dragosavac: Det här är Cvijeta. 

Reporter: Branislavs mamma.

Branislav hade inte ens fyllt 4 år när hans mamma dog 1942. Och hans syster var ännu yngre. Nada berättar att hon hört att dom båda syskonen då hamnade på barnhem, eftersom andra världskriget pågick och pappan var inkallad till militären. Men vad som hände sen vet hon inte. 

Vi återvänder till Belgrad och den adress som Branislav uppgav till svenska myndigheter när han kom till Sverige.    

Men här bor ingen kvar från den tiden. Och plötsligt får vi ett samtal. Det är Branojkas dotter som ringer.    

Predrag Dragosavac: Hallå. God dag, det är Predrag.  

Hon vill ses och höra mer om vårt reportage om hennes morbror.  

Predrag Dragosavac: Okej. Nu bröts det. Ja, det går bra. Tack, adjö.

Predrag Dragosavac: Vi ska träffa dom klockan 13.15 I Obrenovac, antagligen vid deras adress. 

Reporter: Så dom vill träffas?

Predrag Dragosavac: Ja 13.15 så om en och en halv timme. 

Reporter: Perfekt. 

Vi träffar Branislavs systerdotter Milena och hennes son Marko. När vi berättat och visat dom bilder vi har föreslår dom att vi trots allt ska åka hem till Branojka.    

Till slut sitter vi runt samma köksbord som Branislavs syster. Och nu vill hon gärna berätta om sin bror. 

Branojka Stevanović: Det är min mor. Det är min far. Det här är jag som liten, och det här är Branislav. Vi minns inte vår mamma. Här är jag skolflicka i grundskolan. Det här är Branislav.

Reporter: När han var soldat?

Branojka Stevanović: Ja.

Reporter: Vilka är dina första minnen av din bror?   

Branojka Stevanović: Det tidigaste... Det var när de kom till barnhemmet. Det var första gången i livet jag såg honom. Pappa och honom.

Hon berättar hur hon och hennes bror hamnade på två olika barnhem när deras mamma dog och pappan låg i militären. Och att det var först efter andra världskrigets slut som dom återförenades.  

Branojka Stevanović: Det är min mans familj. Här är jag och mina döttrar när de var små. 

Dom flyttade till den lilla staden Vlasenica i nuvarande Bosnien. Efter skolan åkte Branislav till Belgrad för att söka jobb. Själv skaffade hon tidigt familj och fick barn redan som 18-åring.    

Reporter: Han åkte till Sverige 1966. Minns du när den sista gången du såg honom var? 

Branojka Stevanović: När vi gick ut och promenerade sa han: ”Gå hem du, jag ska hitta kompisar och gå ut lite”. Och så nån gång under natten hör jag... Jag var alltid på spänn när barnen sov. Han sjunger ”Mona Lisa”, och visslar. Han bara... Jag sa till mig själv att han druckit lite och var tillbaka. Och han stannade en dag till. Han var i Bosnien hos mig i Vlasenica. Och sen åkte han till Belgrad. Sista gången kom jag till Belgrad för att se hur han bodde, om han hittat jobb. Allt det här var i Vlasenica och han åkte till Belgrad. Och jag åkte dit för att se hur han hade det. Och det var allt. Inget mer.

Branojka Stevanović: Det är i Vlasenica när han kom på permis.

Reporter: Är det du? Du var väldigt vacker.

Branojka Stevanović: Ja, dåförtiden. Det är Branislav, och hans flickvän. Det står här. Det är hans handstil. I Belgrad. När jag var där fick jag det av honom.

Med tiden tappade dom kontakten. Och trots att hon skrev till sin bror så svarade han aldrig på hennes brev. 

Reporter: Han berättade aldrig att han skulle till Sverige? 

Branojka Stevanović: Nej, nej. Ingenting, tro mig. Inget om att han hade fått jobb, inget om jobbet, om några flickor... Jag var ju intresserad om... Men inget! Ingenting, absolut. Det var hans liv, han bestämde hur det skulle vara. Så jag... Jag har inget annat att säga, mer än så. Jag har sagt allt till er. Jag trodde att vi skulle brevväxla. Då hade man inga mobiler... Inte ens när vi kom hit fick vi telefon på länge.

Reporter: Han skrev aldrig till dig?

Branojka Stevanović: Hursa? Nej.  

Jag frågar henne vad hon tänker om att hon inte haft kontakt med sin bror på så länge och att han nu är begraven i Stockholm, långt härifrån.  

Branojka Stevanović: Nej. Jag säger ju det, vad har gjort för att förtjäna att det blev så? Att han är ensam... att han inte hade nån hos sig. Här har vi ju, ni ser ju. Han hörde aldrig av sig. Och nu... Vad han bar inom sig, och hur... Jag vet inte. Jag vet inte det. Och det känns mycket tungt. Jag vet inte.

Under vårt samtal förstår jag att hon inte vet fullt ut vad som hänt hennes bror. Bara att han dött ensam i Sverige. Jag och Marko, hennes barnbarn, går ut på gården.  

Reporter: Ni har inte berättat för din mormor vad som verkligen hände med honom?

Marko Ćeran: Vi kommer försöka att aldrig behöva berätta för henne. Eller att hon får reda på det på något annat sätt. Det är ju kanske den värsta delen med den här historian. I alla fall för henne. 

Reporter: Du tänker att det skulle krossa hennes hjärta? 

Marko Ćeran: Ja. Det skulle vara det sista hon fick höra. För det representerar det han var. I minst 3 och ett halvt år var han ensam utan någon såg till honom. Eller så. Så ja...

Vi har sökt i spåren efter den man som kallats Stockholms ensammaste – och försökt få svar på vad som hände i Branislavs liv dom sista åren.

Varför gled han så långt ifrån alla andra, att det tog nästan fyra år innan någon märkte att han var borta? Var ensamheten något han valde själv – eller hade han önskat att det var annorlunda?

Vi har hittat fragment från hans liv i arkiv – och genom gamla vänner, arbetskamrater och släktingar. Men frågorna Branislav lämnade efter sig, lär aldrig få några svar.