Radiokommunikation, polis 1:
Fan, jag ser inte var han är.
Polis 2:
Han gick upp, han är borta vid bussen.
Polis 1:
Där ja, han kör emot trafiken.
Polis 2:
Arlandatornet till polis 944 kom
Tornet:
Polis 944 kom.
E4 norrgående.
3-0, då går han emot trafiken E4 norrgående, han kör södergående på vägren.
Det är uppfattat.
Och till patrullen som är ute och jagar nurå, med tanke på motorstyrkan så kommer vi aldrig kunna köra ikapp. Försök ta efter eget huvud strategiska positioner i närområdet där. Och helikoptern du gör ditt bästa för att hålla koll på den där på behörigt avstånd. Kom.
Polis 1:
Ja nu gjorde han en rundpall då på avfarten upp mot Eurostop.
En bensinstation i Jakobsberg.
Han som kör bilen är vid tillfället 15 år. Han har begått brott sedan han var nio.
Han har länge varit ett ärende hos socialtjänsten och är välkänd hos polisen.
Magnus Nilsson:
Han var ett stående inslag på våra videokonferensmöten för hela regionen på mornarna för att alla, mer eller mindre, höll ju på och jagade honom utan att vi ville jaga honom därför att vi kunde ju se vad resultatet blev i form av vansinneskörningar. Vi vill ju inte ha en biljakt. Så att frustrationen har ju varit stor runt just den här individen över hela regionen, hos socialtjänst, hos polisen, säkerligen hos Åklagarmyndigheten också. Vad gör vi?
När det här filmas är han misstänkt för en rad brott, bland annat grov stöld genom inbrott och bilstölder.
Men han är trots det på fri fot. Magnus Nilsson har själv bara tio dagar tidigare gripit honom med en falskskyltad stulen BMW.
Magnus Nilsson:
Helt plötsligt så rullar det in en sprillans ny BMW 5-serie... Mmm och då visste vi att det var en sådan på vift, och det var ju han, var det. Så att han...
Reporter:
Och vad hände då då?
Magnus Nilsson:
Nja, han varit tämligen enkelt frihetsberövad i det ärendet. Och sedan så lämnade vi ifrån oss det här ärendet så... Han är ungdom och han blir inte frihetsberövad i det återgår då till någon form av vård i socialtjänstens omsorg så tillbaks till där han befann sig innan.
Reporter:
Och vård i socialtjänsten, vad innebär det i praktiken?
Magnus Nilsson:
Ja, det är inte jag rätt person att svara på egentligen heller, men alltså det kan ju vara vård i hemmet...
Reporter:
Vård i hemmet?
Magnus Nilsson:
Ja, mm... det kan man ju diskutera alltså liksom hur effektivt det är.
Det här är en historia om hur en ung man kan begå brott efter brott utan att samhället klarar att stoppa hans kriminella framfart.
Vi kan kalla honom Hassan.
När vi ser honom tjuvtanka bensin här är han sedan drygt två månader tillbaka placerad av socialtjänsten för vård i hemmet. Men det är inte där han vistas.
Bilen han tankar är en Lexus, en japansk sportbil med en topphastighet på 270 kilometer i timmen.
Den stals några timmar tidigare i ett villaområde en bit bort. Vem tjuven är har inte gått att fastställa.
Robert Luciani:
Så här har vi en veranda och ett vardagsrum och ett kök här inne, han tog sig in för huvuddörren här och här har vi kapprum och värdesaker där jag brukar lägga dem, inte nu längre såklart. Och så låg jag i vardagsrummet, fyra-fem meter ifrån dörren men jag vaknade inte av att han gick in i huset, så tog han nyckeln och måste ha gått direkt ut, misstänker jag.
Reporter:
Och det var inte vilken bil som helst?
Robert Luciani:
Nej, det var min Lexus som jag hade sparat ihop för i väldigt, väldigt många år, så det kändes ganska snopet att bli av med den.
Reporter:
Hur många år hade du sparat till den?
Robert Luciani:
Det var sen jag började jobba efter universitetet... så att sex år? Så jag tyckte om den väldigt mycket, den var speciell.
Magnus Nilsson var nu Hassan på spåren igen.
Magnus Nilsson:
Nu vet jag inte exakt, minns inte exakt vilken p-plats. Men det kan ha varit här, där den här röda Opel Astran står. Men här stod den i alla fall, inbackad. Utan registreringsskyltar om jag minns rätt. Så att jag ropar hit en patrull till, för min tanke och våran tanke är ju att det är han som har stulit den och att han då finns i den här bostaden där han är familjehemsplacerad.
Han vill göra husrannsakan där han tror att biltjuven befinner sig, men får nej.
Magnus Nilsson:
Jag minns inte vad jag skulle hämta i bilen, om... vad det var för någonting men jag går de här 15 metrarna bort till polisbilen och öppnar bakluckan för att hämta något, och då hör jag det här V8-vrålet bakom ryggen. Så då har ju han, uppenbarligen iskall som han är, om han nu befann sig i bostaden eller om han fanns här i närmiljön och gömde sig, det vet inte jag men han hoppar i alla fall in i bilen och drar iväg.
Radiokommunikation, polis 2:
Nu passerar han 200 km i timmen.
Magnus Nilsson:
Jag kan säga att jag hade en etanoldriven Saab så jag försökte inte ens en gång för jag förstod att han körde... det var ingen idé, det utsätta andra människor för direkt livsfara.
Radiokommunikation, polis 1:
Han kör sicksack mellan bilarna, våldsam framfart.
Ett flertal polisbilar och en helikopter tar upp jakten.
En fartkamera registrerar när den blott 15-åriga Hassan kör 229 kilometer i timmen på en väg där högsta hastighet är 80.
Radiokommunikation, polis 2:
Svänger han ner på påfarten trafikplatsen Rotebro, mot trafiken, påfarten kom.
Radiokommunikation, polis 2:
0944, ny position kom.
Reporter i bil:
Jag är på väg till en anstalt någonstans i Sverige. Jag hoppas att få träffa den här personen. Som alltså har begått brott sedan unga år, jag vill prata med honom om det, och dom offer som han lämnat bakom sig, och varför samhället inte har fått stopp på hans kriminalitet.
Hassan är långt ifrån ensam.
Enligt polisen här - där man känner honom sedan länge - så har brottsligheten gått ner i åldrarna och de ser unga som tidigt utvecklat en kriminell livsstil.
Omkring en femtedel av de 15- till 17-åringar som begår brott återfaller i brottslighet inom ett år, enligt BRÅ.
Bara ett stenkast från polishuset, i Jakobsbergs centrum, bedrivs öppen droghandel.
Magnus Nilsson:
Men det är just det att narkotika hanteras alltså relativt öppet och ogenerat. Man är inte så blyg liksom när säljare eller köpare kommer och säljarna hanterar det här.
Magnus Nilsson:
De är inte så fräcka så att de står mitt framför näsan på oss för det vet de ju att det blir inget bra.
Reporter:
Vad händer då?
Magnus Nilsson:
Nej, då ingriper vi naturligtvis och liksom upprättar en förundersökning och jobbar för att lagföra dem.
Reporter:
Är det någon som jag kan prata med? Jag gör ett reportage för Uppdrag Granskning.
Kille 1:
Ok, ok, vänta, vänta.
Reporter:
Det rör ju er situation här.
Kille:
Jag vet vad du menar, men alltså det är risk också för han (syftar på kompis)
Kille:
En golare.
Reporter:
Men det är väl ingen golare.
Annan kille:
Sakerna som han riskerar.. för folk kommer tro han golar och sånt där.
Reporter:
Han syns inte mer än ryggen.
Reporter:
Polisen säger att det är öppen drogförsäljning här på torget.
Anonym kille:
Vilket torg? Det här torget?!
Reporter:
Ja.
Anonym kille:
Inte vad jag tycker, jag har inte sett det så. Men sen så vet jag inte allt. Jag är inte här hela tiden om någonting händer, så vet jag inte.
Reporter:
Nej... jag förstår. Det kan hända att man säljer droger här?
Anonym kille:
Kanske.
Reporter:
Har man respekt för polisen, är man rädd för att åka dit?
Anonym:
Det finns ingen respekt för polisen.
Reporter:
Hur gamla är de som säljer hasch då, eller vad är det man säljer?
Mona Jokhaji:
Cannabis, mycket. Tramadol ehh. Det är ju från 13 år och uppåt.
Reporter:
13 år?!
Mona Jokhaji:
Ah, det är mycket yngre åldrar nu.
Reporter:
Har du sett det själv?
Mona Jokhaji:
Ja. Dagligen, flera gånger. Polisen gör sitt jobb, de griper dem sen så släpps de igen. Efter 45 minuter är de tillbaka.
Reporter:
Efter 45 min?
Mona Jokhaji:
Ja, högst 45 min är de tillbaka när de har blivit förhörda.
Reporter:
Och fortsätter med det de höll på med?
Mona Jokhaji:
Fortsätter!
Reporter:
Men tror du att de är rädda för att åka fast?
Mona Jokhaji:
Nej, för de vet att det händer inget.
Kommunen betalar numera för två ordningsvakter som patrullerar här i Jakobsbergs centrum.
Reporter:
Har de här ungdomarna, så att säga, som säljer narkotika, eller vad det nu är, har de respekt för er? Är ni avskräckande på något sätt?
Dennis:
De här ungdomarna har inte speciellt mycket respekt för uniformen. Många gillar inte myndighetsutövare överhuvudtaget.
Reporter:
Vi står i trapphuset här.
Tobias Becker, telefon:
Just det, jag kommer ut alldeles strax.
Reporter:
Ja, perfekt.
Tobias Becker, telefon:
Hej, hej.
Reporter:
Säg att ni griper en 16-åring som har stulit någonting...
Tobias Becker:
Ja, då griper vi inte dem utan då identifierar vi dem, tar kontakt med deras vårdnadshavare informerar socialtjänsten om vad som har hänt och sen får de gå hem, skjutsar kanske hem dem till föräldrarna, eller föräldrarna får komma och hämta dem. Det är det som händer.
Reporter:
Vilka brott kan det handla om?
Tobias Becker:
Vanligt ungdomsbrott, det är personrån, misshandel, olaga hot.
Upp till 18 års ålder krävs det synnerliga skäl för att anhålla eller häkta, som när det handlar om väldigt grova brott, till exempel grovt rån.
Ungdomarna ska få vård – inte bli inlåsta. Den tanken gäller också socialtjänstens åtgärder.
Socialstyrelsen är den myndighet som tar fram föreskrifter till kommunernas socialtjänster.
Annika Öquist:
Ja, där finns det ju forskning på att långa institutionsplaceringar som då ju är att bli inlåst också som på SiS-institution är inte bra för barn och ungas utveckling. Att man oftast får sämre skolresultat och färre skyddande faktorer och mår sämre och får mer destruktivt beteende.
Reporter:
Men man skonar samtidigt samhället eller eventuella brottsoffer.
Annika Öquist:
Under den perioden. Mm. Man får svårare när man kommer ut från institutionen och om man inte mår bra och har det svårare så ökar ju sannolikheten att man ska fortsätta med destruktivt beteende.
Inlåsning drabbar unga särskilt hårt. Men hur agerar samhället för att stoppa en ung person som fortsätter att begå brott?
Hassan rånar första gången när han är tolv, misshandlar när han är 14, har han berättat i en personutredning.
Från 2015 fram till idag har han varit misstänkt för 221 brott, enligt polisen, mer än vad många livsstilskriminella samlar på sig under en hel livstid.
Han är idag 19 år och sitter i fängelse.
Vi kan inte filma anstalten han sitter på för hans egen säkerhets skull.
Men den är av samma säkerhetsklass som den här, iTäby.
Jag har skrivit till honom för att höra hans förklaring till att han sitter där han sitter.
Han har till slut sagt ja till en intervju.
En förutsättning är att vi inte kontaktar hans mamma eller någon annan i familjen.
Reporter:
Ok, du behöver inte såklart säga ditt namn, för det ska vi inte ha med. Men skulle du kunna säga vem du är, kan du beskriva dig själv?
Hassan:
Är det inspelning nu?
Reporter:
Ja, det är inspelning nu, kan du bara berätta för mig, vem är du, så att säga?
Hassan:
Jag är en ung kille uppväxt i Stockholmsområdet och sysslar med bilstölder för det mesta.
Reporter:
Vad gör du här på den här anstalten?
Hassan:
Nu är jag dömd till 2,5 års fängelse för rån bland annat.
Reporter:
Hur känner du inför det? Att du har begått de här brotten och att du sitter här?
Hassan:
Nej, jag känner inte så mycket för det. Jag förstår att du någon gång, om du är kriminell så kommer det någon gång ske att du sitter i fängelse och min tur var nu.
Reporter:
Du har begått brott länge, ändå sedan du var nio, tio år va?
Hassan:
Ja, det stämmer. Men under den perioden så var det kanske inte så... det är såklart inte så seriöst vid den åldern. Men det ledde till en del problem. Det var mycket snatterier och du vet cykelstölder och massa sådana grejer när man var i tioårsåldern. Men med åren så har det eskalerat. Men jag blev ju placerad på ungdomshem, eller SiS-hem, där jag träffade andra kriminella. Och då blev de mina förebilder och jag ville göra som dom.
Han är uppväxt i Blackeberg i nordvästra Stockholm, tillsammans med sin mamma och sina syskon.
I socialtjänstens handlingar läser jag om hur han har svårigheter i skolan och dras in i kriminella kretsar.
Hassan:
Jag minns när jag var liten, jag ville bli... Jag hade massa olika jag ville bli pilot, fotbollsproffs massa olika grejer. Inget av det här slog in, du har andra drömmar som liten. När du är i en förort, där de som du har som förebilder är kriminella jag menar vad ska du göra? Jag menar...
Socialtjänsten har sedan tidigare kontakt med familjen och när Hassan är tolv år vänder sig hans mamma till dem och berättar att sonen är aggressiv, nervös och att hon är orolig att han ingår i kriminella gäng.
Efter en kort tid i ett jourhem blir han omhändertagen enligt LVU, lagen om vård av unga. Och därefter följer en tid när han placeras och omplaceras mellan olika institutioner och jourhem.
Som 14-åring hamnar han på ett familjehem på Gotland. Men han rymmer.
Istället önskar han bli placerad hemma hos en kompis familj i Bro, några mil från hemmet i Blackeberg. Socialtjänsten går med på hans önskemål.
Det ska bli en avgörande tid för Hassan.
Magnus Nilsson:
Nu står vi i samhället Bro i dess utkant, eller utkanten av det som av oss är markerat som ett utsatt område, det är en del av Bro, centrala Bro.
Det är ett av tre utsatta områden inom lokalpolisområdet. Och det är värt att stanna här en stund för att ge en bild av den miljö som Hassan vistas i.
Faruk Yildiz:
Smaklig måltid, tack så mycket.
Faruk Yildiz:
Vi hade problem ett tag förra året, förr förra året mer och mer. Vi har sänkt öppettider, grannarna har sänkt öppettider, andra grannen har sänkt öppettider.
Reporter:
Varför det?
Faruk Yildiz:
För att vi törs inte jobba längre när man är ensam här, då är man orolig att det ska hända någonting. Det har hänt mycket också.
Reporter:
Vad är det som har hänt?
Faruk Yildiz:
Rån. Det är ungdomar. Maskerade grabbar.
Reporter:
Och vad gör polisen dårå?
Faruk Yildiz:
Polisen kommer, de gör sitt jobb, de plockar om de lyckas. Och sen jag tror lagen räcker inte för att straffa. Åklagaren släpper tillbaks. Då vågar de göra mer och mer. Och när de griper och släpper, de har ingen respekt till polisen heller. De vet att de ska bli fria.
Håkan Redig:
De kom hit en morgon, två stycken, gick in baksidan och hade kniven mot halsen på en anställd här och jag stack iväg för jag skulle, ah, ta dem på annat vis eventuellt och då ropade de: ”Håkan kom fram annars dödar vi henne”. Och sen så skulle de ha pengar från kassaskåpet men de fick inget och jag kände igen honom, sa till polisen, inget hände och ja... Sen var han inne här och handlade som vanligt.
Reporter:
Dagen efter?
Håkan Redig:
Ja.
Reporter:
Vad tänker du om det då?
Håkan Redig:
Ja det känns ju sådär... Att vi... Att det är så det ska vara. Att det inte händer något med någonting.
Håkan Redig:
Jag har haft åtta rån.
Reporter:
Åtta rån?
Håkan Redig:
Mm... ingen har åkt fast.
Reporter:
Vad händer med den anställda som fick kniven mot halsen till exempel?
Håkan Redig:
Ja, sjukskriven länge och sen slutade hon. Ja... Hon mådde inte så bra.
Det finns inga misstankar om att just Hassan skulle vara inblandad i de här rånen, men det är här i Bro som han som 14-åring bor hos en familj han känner sedan tidigare, placerad av socialtjänsten i ett försök att bryta hans kriminella beteende.
Men det är något som gör mig förvånad. Pappan i familjen där Hassan nu är placerad har ett långt brottsregister: bedrägeri, rattfylleri, olovliga körningar och ett flertal narkotikabrott.
Bara ett par veckor innan Hassan kommer till familjen har familjehemspappan dömts till nio månaders fängelse för grovt häleri, en dom som då inte verkställts än.
Tobias Becker:
Man pratar ju om riskfaktorer och det här är väl en uppenbar riskfaktor som jag ser det med närheten till en fosterhemspappa som har den här livsstilen liksom.
Hassans mamma förklarar i ett yttrande att placeringen i familjen var – citat - ”en sorts inskolning i kriminalitet”.
Men socialtjänsten i Bromma tycker tvärtom att placeringen är lyckad. Familjebehandlaren skriver i ett yttrande att Hassan bygger upp en självbild som en ”normal pojke utan problem” och att den kriminella identiteten har minskat. Något Hassan själv håller med om.
Hassan:
Just den här personen som vi talar om han var en utmärkt alltså fantastisk person som hjälpte mig mycket. Jag kan säga att hade jag inte varit där under den perioden, det hade kanske varit lite värre, det hade kanske sett värre ut.
Reporter:
Men som din mamma som är orolig för dig i det läget, hon tycker att den här mannen förde in dig på brottets bana.
Hassan:
Alltså säg så här, socialtjänsten de var med på mötena när man godkände den här familjen. De måste se hur man bor, hur ni klarar er ekonomiskt. Och allt det här godkändes, de till och med träffade den här killen, pappan i den här familjen och tyckte det verkade bra och det gjorde de rätt i.
Reporter:
Här har vi då november...
Han har hunnit vara placerad i familjen ett halvår när familjehemspappan blir misstänkt för nya brott – bland annat narkotikabrott, häleri och tillgrepp av fortskaffningsmedel. Polisen gör en orosanmälan till socialtjänsten.
Reporter:
Att pappan är brottsaktiv tydligen, är det allvarligt? Under placeringen?
Tobias Becker:
Det måste man väl tycka. Jag skulle nog inte vilja, om jag fick problem med mina barn av någon anledning och fick veta att där mitt barn bor att ena föräldern har innehav av narkotika och stjäl bilar, det skulle inte alls kännas bra.
Samma dag som familjehemspappan blir misstänkt för brott beslutar socialnämnden att placeringen av Hassan hos familjen ska upphöra.
Martin Lirén:
Nej, det är inte bra med en aktivt kriminell förebild.
Reporter:
Ja, då undrar man ju hur ni resonerade i det här fallet?
Martin Lirén:
Jag kan inte uttala mig i det enskilda fallet men däremot kan jag säga att idag skulle vi aldrig göra en sån placering. Är det så att vi har gjort det historiskt så har organisationen begått fel.
Reporter:
Ni var ju väldigt positiva?
Martin Lirén:
Jag kan fortfarande inte, jag kan inte uttala mig i det enskilda ärendet. Men jag vet hos oss är att 89 procent av de barn och unga vi träffar och ger stöd och behandling de återkommer inte till socialtjänsten utan där lyckas vi faktiskt.
Socialtjänsten placerar honom nu hos mamman i Blackeberg.
Men det är inte där han vistas. Han berättar själv i polisförhör hur han nästan alltid sover hos familjen i Bro och åker hem till Blackeberg bara varannan eller var tredje dag.
Hans brottsliga bana tar nu fart på allvar.
Bara en vecka efter att han placerats hos mamman griper polisen honom efter en biljakt i över 200 kilometer i timmen som slutar på ett gräsfält.
Polisen skriver till socialtjänsten att de ”känner en mycket stor oro för honom” och att han ”behöver mycket stöd för att inte fortsätta sin kriminella bana. Ett stöd som han tycks sakna ifrån både samhälle och vårdnadshavare”.
Reporter:
Och vad händer när det här kommer till socialtjänsten?
Tobias Becker:
Ja, vi vet ju inte så mycket. Vi får ingen återkoppling från socialtjänsten gällande såna saker.
Reporter:
Vad tycker du om det då?
Tobias Becker:
Äh, de har ju sin sekretess som de hänvisar till som de anser då att de inte kan lämna ut då till polisen då, men det kan ju bli ett problem ibland då, eftersom vi skriver och skriver och sen vet ju inte vi som i det där fallet när han då hade hävt placeringen, det visste ju inte vi om så att säga. Vart han är och så. Vi får ju ingen återkoppling i 99 fall av 100 ska jag säga.
Men om en ungdom är misstänkt för brott med ett straffvärde på minst ett års fängelse så är det tillåtet för socialtjänsten att bryta sekretessen. De förutsättningarna fanns i Hassans fall.
På sin 15:e födelsedag är han hos familjen i Bro. Bara några hundra meter därifrån blir en kvinna rånad på sin Volvo. Gråtande berättar hon i polisför hur en maskerad man skrikit ”Ge mig biljäveln!”. När hon gjorde motstånd drog han upp en kniv och en pistol.
Hassan grips med nyckeln till den stulna bilen och blir misstänkt för grovt rån.
Reporter:
Vilken kontroll gör ni av att man verkligen är i hemmet och inte någon annanstans?
Martin Lirén:
Socialtjänstens uppdrag är att jobba vårdande och stödjande vi jobbar med att stötta, försöker hitta motivationen, det repressiva, det är polisiärt och de rättsvårdande myndigheterna.
Reporter:
Så att ni gör ingen kontroll?
Martin Lirén:
Vi arbetar med att ge stöd och vård och stötta. Det repressiva och kontrollerande det står polisen för.
Reporter:
Det blir ju ett problem här när polisen inte vet var ungdomen är placerad någonstans, de vet ju inte om det är LVU i hemmet eller om det är någon institution, de vet inte när det upphör och när det börjar. Hur bemöter du det?
Martin Lirén:
Med att vårt uppdrag handlar om att stötta dem.
Reporter:
Men det är viktigt med kontroll, den unge ska verkligen vara i hemmet, han ska inte bo någon annanstans och vara placerad i hemmet?
Annika Öquist:
Om man är placerad, om personen är placerad i hemmet så är det ju hemmet som ska vara stället som man kommit överens om att han ska bo i. Socialnämnden har ju ansvaret att ha uppsikt över var den unge befinner sig och veta var den befinner sig och att det ska vara då överensstämmer med den vårdplan som man har satt upp.
Katrin Westlund:
Även om du är placerad i hemmet så måste socialstyrelsen... socialtjänsten, förlåt, ha starka garantier för att allt har fungerat, barnet får den uppsikt som det behöver och att man kan fullfölja vården, att man inte går tillbaka till sin brottslighet.
Reporter:
Så att om den unge fortsätter begå brott till exempel då kan man inte placera i hemmet igen?
Katrin Westlund:
Om det är så att man placerat i hemmet och den unge fortsätter med sitt brottsliga beteende då kan ju det vara ett tecken på att det här inte var en god placering för att den här vården den får inga bra effekter och om det inte är tillräcklig tillsyn.
Hassan omplaceras från mamman efter att han misstänkts för rån, olaga hot, misshandel, övergrepp i rättssak, stöld och försök till utpressning. Till slut hamnar han på ett ungdomshem i Enköping. Därifrån rymmer han.
Men trots det placeras Hassan återigen hemma hos sin mamma, efter förslag från honom själv och mamman.
Tobias Becker:
Det känns som att för mig, jag får en känsla av att de ger upp litegrann. Man kapitulerar.
Reporter:
Att ni återigen placerar en brottsaktiv ung person i hemmet fast man då har sett tidigare att brottsligheten fortsätter? Låter det som en rimlig åtgärd?
Martin Lirén:
Idag har vi inga LVU i hemmet på det viset, har vi haft det historiskt har vi gjort fel.
Som 15-åring är Hassan nu straffmyndig och ställs inför rätta för första gången. Han döms till ungdomsvård. Men i väntan på en plats på ett ungdomshem är han fortsatt placerad i hemmet, hos mamman.
Polisen varnar socialtjänsten för att Hassan är – citat – ”oerhört brottsaktiv”.
Det är nu biljakten utspelar sig, där han försöker undkomma polisen i över 200 kilometer i timmen i en svart Lexus.
Radiokommunikation, polis 1:
Ja, 3-0, då ska vi se, han svängde in i ett villaområde här… en skola eller dylikt, nu backade han ut igen.
Radiokommunikation, polis 1:
Då går han emot körriktningen, en bil i diket, en mötande bil i diket, kom.
Radiokommunikation, polis 1:
Ja, 3-0, då har han svängt upp på påfarten mot körriktningen upp i rondellen, stora rondellen.
Polisbilarna tvingas väja undan. Det blir för farligt och de beslutar avbryta biljakten.
Radiokommunikation, ledningscentralen:
Samtliga bilar avbryter, vi ska inte jaga den här något mer. Helikopter, du gör ditt bästa för att på behörigt avstånd se vart han tar vägen, kom.
Jakten slutar i Tensta centrum, där han kör in bilen i en husvägg och flyr till fots.
Radiokommunikation, polis 1:
0944 går in, dom har slängt bilen
Radiokommunikation, polis 2:
En person, en person.
Radiokommunikation, polis 1:
En person upp mot Tensta centrum.
Han håller sig undan i nästan två veckor men grips till slut med en annan stulen bil, av en polispatrull på Södermalm i Stockholm.
Hassan placeras nu på ett statligt, så kallat SIS-hem.
Reporter (parkerar utanför Klarälvsgården):
Där är en.
Han förs till Klarälvsgården i Värmland.
Reporter:
Men kort fråga innan vi går in här, ska man kunna rymma härifrån eller avvika?
Leif Nilsson:
Det ska man ju inte kunna. Det är klart att vi kan inte förhindra i alla lägen så att säga men det är naturligtvis väldigt svårt att ta sig ut eftersom vi har det skalskyddet vi har.
Reporter:
Ah, vi kan väl gå in så får du berätta mer om hela anläggningen här.
På Klarälvsgården ska kriminella pojkar mellan 16 och 21 år få vård, enligt LVU, efter beslut av socialtjänsten.
Leif Nilsson:
Allmänheten kanske lever i en tro att det här är ett fängelse och det är inget fängelse. Det är ett behandlingshem som innebär att vi måste följa de riktlinjer som finns och ungdomarna måste få komma ut ibland.
Reporter:
Jag tänkte vi skulle gå igenom lite mer i detalj vad som har hänt och sådär. Ska vi gå upp på ditt rum då, eller?
Leif Nilsson:
Det gör vi!
Här blir Hassan inlåst men med möjlighet till permissioner. Det är en del av behandlingen för att minska risken för återfall i brottslighet.
Leif Nilsson:
Och sedan så går det en tid. Sköter de allt som de ska, följer sin behandlingsplan. Och så stämmer vi av då att ungdomarna, sen bestäms det då att de kan flyttas upp i steg två och steg två då blir det lite mer frihet, då kan man få gå promenader utanför skalskyddet.
Efter bara två veckor på Klarälvsgården springer Hassan ifrån en vårdare under en promenad. I rapporten kan man läsa hur han sparkar av sig tofflorna och försvinner bort mellan kohagarna.
Jonathan Eliasson:
Jag tror att han hade kommit upp ett steg så han fick ta en kort promenad med personal.
Han är på rymmen i drygt en och en halv månad och gör inbrott, stjäl bilnycklar, smycken och plånböcker.
Hassan är sedan tidigare misstänkt för att ha tvingat en yngre pojke att stjäla kläder med honom.
Här ser vi dem på en Stadium-butik i Stockholm.
När Hassan nu är på rymmen passar han på att hota pojken för att denne polisanmält honom. Han krossar rutor i familjens hem.
Leif Nilsson:
Vi ser ju här att det här var för tidigt till exempel att en ungdom inte skulle varit utanför staketet, eller så.
Han hämtas tillbaka till Klarälvsgården. Men bara två veckor senare rymmer han för andra gången. Den här gången genom att tillsammans med en annan ungdom slå sönder ett fönster och klättra över ett staket. De har tillhyggen och hotar personalen, står det i rapporten.
Han grips med en stulen Porsche. Och när polisen återigen transporterar honom till Klarälvsgården varnar de personalen – de bör ha ”stenkoll” på Hassan.
Leif Nilsson:
En sån ungdom som avviker och gör kriminella saker, den får inte gå ut på promenad och avvika igen va.
Men tiden går, och säkerheten lättar igen. Tre månader senare får han en bevakad nöjespermission i Karlstad.
Reporter:
När han är så rymningsbenägen är det verkligen lämpligt att han får vara på nöjespermission då?
Leif Nilsson:
Ja, det är ju så att då om en ungdom har avvikit och sen har det gått kanske tre månader och allt har fungerat, man följer sin behandlingsplan då tycker ju då både socialtjänsten och vi i det här fallet, att då ska man prova, då provar vi och åker på en nöjespermission.
Under permissionen går Hassan på bio men passar på att rymma under ett toalettbesök. Det är hans tredje rymning.
Reporter:
En begåvad person med en kriminell identitet kan ju lura skjortan av er?
Jonathan Eliasson:
Bedömer du det så där? Att jag är så lättlurad?
Reporter:
Ja, jag tror det. Eftersom den här personen är en sån som om han vill så kan han få er att tro att han ska få gå på nöjespermissioner.
Jonathan Eliasson:
Det är ju så att vi har en lagstiftning att förhålla oss till. Är det så att man sköter sig väldigt väl under sin placeringstid så behöver man också få testas i öppnare former.
Efter rymningen från bion håller Hassan sig borta i nästan en månad, innan han grips, misstänkt för nya brott och återförs till Klarälvsgården.
Han är nu 16 år och det har nu blivit dags för hans andra rättegång.
Mikael Swahn:
Här är ju då en huvudförhandlingssal...
Hassan döms på 13 åtalspunkter. Straffet räknas ut med hjälp av en tabell.
Den sammanlagda strafflängden är drygt 31 månaders fängelse.
Ungefär hälften försvinner i så kallad mängdrabatt. Sedan ungdomsrabatt som sänker det kvarvarande straffet till en knapp femtedel eftersom Hassan bara var 15 år då de flesta brotten begicks.
Man räknar också in en så kallad två-tredjedelsfrigivning. Kvar blir då totalt två månaders sluten ungdomsvård.
Jag undrar hur tingsrätten resonerar. Den ansvariga domaren vill inte ge en intervju, men jag får tala med en domare som är utsedd att svara på mediernas frågor.
Reporter:
Vårdslöshet i trafik, det är 229 km/h han körde på en 80-väg, han körde mot trafiken...
Mikael Swahn:
Absolut, och jag vill inte alls bagatellisera på något sätt men det verkar samtidigt som att i det här fallet har ingen kommit till fysisk skada då när man ser på brotten.
Reporter:
Det kunde ju ha slutat väldigt olyckligt.
Mikael Swahn:
Absolut, absolut, men jag kan väl säga det generellt och då talar vi även om vuxna, och det kan man ha synpunkter också på, så är svensk lagstiftning ofta, har traditionellt byggt på just fysiska skador och så.
Mängdrabatten motiveras av att lagstiftarna tycker att det sammanlagda straffet skulle bli orimligt stort.
Men en stor del av straffreduceringen i Hassans fall är den så kallade ungdomsrabatten.
Jack Ågren:
Det är väldigt strikt, alltså man går på de här schablonerna utifrån åldern. Grundtanken är ändå rimlig någonstans, det vill säga varför särbehandlas unga lagöverträdare och som vi har pratat om alla de här skälen. Det vore nästan orimligt att inte beakta de här skälen då, som kommer från medicin, psykologi, sociologi och så vidare när man ska liksom döma de här människorna för brott.
Straffvärdet för Hassans brott landade efter rabatterna i två månaders sluten ungdomsvård. Men eftersom han bara var 15 år när de flesta brotten begicks så krävs det synnerliga skäl för sluten vård, och enligt rätten var inte brotten allvarliga nog. Så Hassan får fortsatt behandling på Klarälvsgården.
Reporter:
Det blir ju liksom ingenting kvar?
Jack Ågren:
Nej, om vi ska ta den delen då rent straffrättsligt så är det så att när det gäller unga lagöverträdare så bygger systemet på att vi ska så långt som möjligt inte låsa in, frihetsberöva människor, rent generellt och i synnerhet inte unga lagöverträdare.
Jack Ågren:
Det här är inte jurister som har hittat på det här. Man vet att de inte är fullt utvecklade i hjärnan kanske förrän, vad man nu säger 25-30 kanske? Inkapacitering drabbar en ung mycket, mycket hårdare än vad det skulle drabba en vuxen. Man förstår inte riktigt, man har inte samma ansvarsförmåga som en vuxen.
Robert Luciani:
Det känns väl lite av en parodi av systemet, att det känns inte som att det borde vara på det viset, absolut, alldeles för lindrigt och jag förstår inte att man kan resonera så.
Reporter:
Och då är den stora frågan vad ska man då göra, han vill ju inte vara inlåst, det är klart han rymmer.
Robert Luciani:
Absolut. Jag tycker det är viktigare att jag och mina grannar inte behöver utsättas för fler brott än att han för stunden har möjlighet att gå ut och göra som han vill på kvällarna. Det är den prioordningen. Det är så otvetydigt för mig.
Reporter:
Vet du hur lång tid det tar innan han är ute och begår brott igen?
Mikael Swahn:
Nej, alltså just i det här fallet? Hur lång tid det har tagit i verkligheten?
Reporter:
Från dom till att han begår brott.
Mikael Swahn:
Nej, det känner jag inte till. Det vet du?
Reporter:
Ja, jag kollade upp det, det är två veckor ungefär.
Bara två veckor efter domen rymmer Hassan för fjärde gången från Klarälvsgården. Han misshandlar personal, tar nycklarna och klättrar över taggtrådsstaketet.
Reporter:
Så att han är ute väldigt snabbt efter domen och begår nya brott. Är det lyckat?
Mikael Swahn:
Nej, alltså med facit i hand är det väl inte lyckat, den här... Det är viss kristallkula moment, sen är man låst till ibland just när det gäller ungdomar så finns inte så mycket kanske alltid att välja mellan. Men det är ju det här samspelet mellan bestraffning naturligtvis och sen rehabilitering i vad mån man kan hindra återfall egentligen.
Under sin tid på Klarälvsgården lyckas Hassan rymma sammanlagt sex gånger. Gång på gång begår han nya brott, och förs tillbaka av polis.
Leif Nilsson:
Vi kan inte som vi sa förut ha bunkrar, utan vi måste ha och följa lagstiftningen att ge dem en viss rörelsefrihet.
Jonathan Eliasson:
Det man kan tänka är väl att den stora massan av våra ungdomar kommer ju hit med sina beteendeproblematiker och de har faktiskt en vilja att göra förändringar i livet. Det finns en liten andel av personerna som inte vill göra en förändring.
Leif Nilsson:
Varje avvikning är ju ett misslyckande både för individen och för oss. Det är ju ett vårdsammanbrott som vi brukar kalla det.
Hassan:
Döm mig till SiS eller döm mig till LSU eller vad det än är jag kommer sitta i mitt rum och jag kommer planera på hur jag ska rymma därifrån förstår du hur jag menar. Det är det jag kommer göra.
En eftermiddag i juli klättrar han upp på en basketkorg, upp på taket, och sedan ner – och försvinner för sista gången från Klarälvsgården.
Bara några veckor senare grips han igen. Men efter alla rymningar förs nu Hassan till ett ungdomshem så långt norrut i landet som möjligt, i Kalix. Han går själv in i rollen som kriminell förebild och ger andra ungdomar lektioner i hur man rånar och begår inbrott, står det i rapporterna.
Han tittar på bevismaterial, filmer och bilder, han fått av polisen och blir – citat – “euforisk” och kriminaliteten är som en drog, förklarar han.
Reporter:
Hur ska samhället då göra om... Man måste skydda alla andra där ute mot faktiskt kriminella som dig? Hur ska man göra?
Hassan:
Jag säger som jag sagt, jag tror på det här förebyggande. De har ingen som hjälper en, det enda de kan och det enda de har kunnat de senaste åren är att vara kriminell och leva på brott, då är det enkelt att göra det.
Reporter:
Men många lever också hederligt, många väljer ju den vägen, de allra flesta.
Hassan:
Ja, många lever hederligt såklart.
Reporter:
Så man har ju ett val.
Hassan:
Man har ett val, självklart har du ett val. Men... Det är ganska enkel matematik. Du ser att du kan tjäna pengar direkt. Direkt kan du börja göra pengar. Men det finns konsekvenser av det också.
När Hassan är 16 år döms han för tredje gången i sitt liv. Nu blir det SLUTEN ungdomsvård – fem månader.
När han kommer ut igen efter avtjänad tid har han hunnit fylla 17 år och får en försökslägenhet i Stockholm, som Bromma stadsdelsnämnd betalar, en kontaktperson och möjligheten att studera inom ramen för LVU.
Reporter:
Där hade du kunnat inleda något helt annat?
Hassan:
Jag hade kunnat göra det men jag är redan så förändrad i mitt beteende gentemot när jag var yngre. Jag har redan gjort den här omvandlingen, jag identifierar mig som en viss person i dag.
Reporter:
Men du har en egen vilja ju, du har en egen vilja.
Hassan:
Egen vilja finns, så klart egen vilja finns.
Maj 2017. Parkeringen vid ett köpcentrum i Barkarby norr om Stockholm.
Hassan bor sedan en dryg månad i försökslägenheten.
En man har just handlat och sätter sig i bilen, en exklusiv Mercedes. Någon sliter upp dörren och skriker ”Horunge, gå ut ur bilen eller så kommer du att dö!”
Det är två personer som angriper honom, han ger dem nyckeln och de kör iväg i hög hastighet.
Skylt:
Bensinstation i Västerås, 13 maj 2017
Det här är dagen efter. Hassan och en person till tjuvtankar den stulna bilen på en bensinstation i Västerås.
Skylt:
Ur SV
Han grips till slut i en bil som tagits genom rån. Han döms för fjärde gången för en lång rad brott som han begått under de tre månader han haft försökslägenheten.
Han får återigen sluten ungdomsvård, som han avtjänar på SiS-hemmet Sundbo i Fagersta.
”under sin verkställighetstid inte visat någon vilja till förändring vad det gäller hans kriminella livsstil”
I slutanteckningarna därifrån kan jag läsa att Hassan – citat – ”under sin verkställighetstid inte visat någon vilja till förändring vad det gäller hans kriminella livsstil”.
Men socialtjänsten ger honom återigen en träningslägenhet.
Katrin Westlund:
En träningslägenhet syftar ju till att man efter att ha varit på en institution, vare sig det varit kanske en påföljd eller en omsorgssituation, att man behöver tränas för att kunna slussas ut i samhället och leva självständigt och ha en lägenhet.
Reporter:
Men om man... Ska man visa en vilja att ändra sitt liv för att bli föremål för en sån här träningslägenhet?
Katrin Westlund:
Det finns inga såna specifika kriterier egentligen utan det utgår från individens behov och vad man tror är det bästa i det enskilda fallet.
Hassans nya lägenhet ligger i Mälarhöjden i Stockholm. Det är vårdföretaget Nytida omsorg som tillhandahåller den. Dessutom får han en kontaktperson och en praktikplats.
En våg av rån drar igång, och polisens nationella operativa avdelning kopplas in.
Namnskylt:
Peter Lundberg, kriminalinspektör NOA
Peter Lundberg:
Det funkar så att du rånar till dig eller stjäl bilen så att du kommer åt den med nycklar. Sen säljer du bilen till den gruppen som ska göra antingen ett rån eller en smash and grab och behöver motorstarka och snabba bilar.
En bensinstation i Midsommarkransen.
Hassan har varit fri i tre dagar.
Lars Fernandez kliver ur sin bil för att tanka, omedveten om att några har följt efter honom på jakt efter en Audi av just den här modellen.
Lars Fernandez:
De ville ha mina bilnycklar. Då sa jag nej, och så slog de ner mig på marken där och så fortsatte de begära nycklarna och jag sa nej och skyddade mig i fosterställning i princip och då började en av killarna sparka på mig där.
Lars Fernandez:
Till slut så kände jag att det här kommer sluta så här så att då släppte jag allting.
Reporter:
Det kommer sluta så här?
Lars Fernandez:
Ja, livet tar slut så här. Det är såhär jag kommer dö, och då släppte jag allt och liksom slutade och göra motstånd, då fick de tag på bilnyckeln som jag hade i fickan och hoppade in i bilen och drog iväg.
Reporter:
Hur har det påverkat dig?
Lars Fernandez:
Ja, det är fortfarande väldigt surrealistiskt det hela, det är svårt att förstå att jag blev drabbad av det här. Det trodde jag aldrig i min vildaste fantasi.
Hassan är en av de tre männen som utför rånet. En av de andra är bara 15 år, men redan misstänkt för en lång rad brott.
En vecka senare på en parkeringsplats i Sickla köpcentrum i Nacka.
Två män springer fram mot en Volkswagen Golf R, en motorstark bil.
Larmoperatör:
Polisen 112...
Larmsamtal :
Hej, vi har precis blivit rånade här på en bil... Sickla vid Ica.
Larmoperatör:
Använde de något vapen?
Larmsamtal:
Ja, hammare hade de. Det var två stycken. De hade någon rånarluva på sig.
Larmoperatör:
Bilen är på väg.
Polisen är dem nu på spåren efter de våldsamma bilrånen. En av platserna de har span på är Hassans lägenhet han fått tillgång till av socialtjänsten.
Man hamnade under spaningarna i runt Klubbacken var det ju, i Mälarhöjden. Och så småningom så kunde vi snäva in vilken fastighet det var han hade försökslägenhet.
Reporter:
Användes den av alla de här i det här gänget så att säga? Var den ett centrum?
Peter Lundberg:
Det var han som bodde där, det var ju fler som sov över där det var det och det var inga problem så att säga.
Reporter:
Så förmodligen använde han den för att planera sina brott?
Peter Lundberg:
Ja det gjorde han, det är klart att de gjorde.
Reporter:
Så vad tycker du om att man då ger honom en försökslägenhet, mobiltelefon…
Peter Lundberg:
Jag tror att... Min uppfattning är att det är dömt att misslyckas. Och den här gången har det faktiskt kunnat sluta riktigt illa för både rånet som är på Circle K med Lars så hade Lars kunnat, han hade faktiskt kunnat, de hade kunnat slagit ihjäl honom... De andra rånen är samma sak, det är lätt att det går överstyr, klarar de av att hålla sina gränser, för det är ganska mycket våld man använder för att komma över en bilnyckel.
Reporter:
Så att socialtjänsten och det här vårdbolaget eller Nytida omsorg de har ett ansvar här?
Peter Lundberg:
Ja, det tycker jag. Det tycker jag.
Vårdföretaget Nytida omsorg förklarar via mejl att en fullt utrustad lägenhet kostar
1 000 kr per dygn inklusive en kontaktperson fem timmar i veckan. Men att det inte är något låst boende med övervakning och att de inte har någon rätt att ta till tvångsåtgärder. De poängterar att det är socialtjänsten som är uppdragsgivare.
Martin Lirén:
Jag kan egentligen komma tillbaka till att det de handlar om för oss är att hitta det bäst lämpade sättet att stötta och hjälpa individen att hitta sin egen motivation.
Reporter:
Här blev ju träningslägenheten en av kommunen betald bas för att kunna fortsätta begå brott, låter det som ett misslyckande?
Martin Lirén:
Jag kan inte uttala mig i enskilt ärende.
Reporter:
Så att man konstaterar... “han har inte visat någon vilja till förändring vad gäller hans kriminella livssti”l det är slutanteckningarna från Sundbo och sen så får han den här stödlägenheten.
Peter Lundberg:
Ja det är... Jag är svarslös. Jag vet inte, vad är det man hade förväntat sig. Vad är det som gör, någon annan måste ha sagt att det här är fel, deras uppfattning gäller inte. Det här var ju väntat då.
Peter Lundberg:
En kille som har varit omhändertagen till och från eller var omfattad av olika sociala insatser sen han var nio-tio år... att ge honom ett eget boende, en mobiltelefon, en praktikplats... att här får du klara dig nu och så tar du och ringer om det är problem. Jag vet inte om det är vad man förväntar sig att han ska klara av ett eget boende? Klarar han av att stå emot sina kompisar? Klarar han av att leva ett vanligt liv?
Hassan grips efter tolv dagar i frihet. Han har under den korta tiden hunnit begå två rån, tre grova stölder och häleri.
Jag besöker honom i fängelset igen och låter honom se reportaget, här misshandeln av Lars Fernandez.
Reporter:
Känner du inga skuldkval alls, känner du ingen ånger när du ser det?
Hassan:
Ähhh, alltså jag... Om jag säger så här att jag känner ändå att jag fått mitt straff för det.
Reporter:
Men du orsakade honom en del skada....
Hassan:
Ja...
Reporter:
Har du några sådana tankar om vad du har ställt till med, när det gäller honom till exempel?
Hassan:
Ja, alltså så här, jag menar, ja visst fan. Det är inte roligt så men... Och sedan så har jag inga speciella känslor för målsäganden, men jag förstår han.
Lars Fernandez:
Ja... Jag tycker det är beklagligt, högst beklagligt att... den yngsta var ju 15 och det var troligtvis han som utförde värsta våldet i misshandeln, men de dömdes ju tillsammans då och jag tycker det är beklämmande att man inte tar tag i de här grabbarna i tid.
Reporter:
Vad skulle man göra?
Lars Fernandez:
Jag vet inte men det händer ju ingenting. Vad jag har förstått så har de hållit på, listan är lång med brott eller misstanke om brott som de här killarna har utfört. Alla utav dem vad jag förstår.
Hassan avtjänar nu ett straff på ett år och åtta månader, med inräknad två-tredjedelsfrigivning.
Så om drygt en månad kommer han få lämna anstalten.
Hassan:
Jag bryr mig inte om anstalten, det är såklart att anstaltstid är något, men alltså jag menar det är en låst fritidsgård för vuxna män, det är inte så att dom, det är inte så att du ställs på andra tankar här inne eller alltså att det är jobbigt på något sätt.
Reporter:
Men det är inte avskräckande?
Hassan:
Inte för fem öre, absolut inte. Jag menar sätta en ung person där inne, han kommer få nya kontakter. Han kommer kunna utveckla sig, i det den personen sysslar med. Så det här för mig är just nu bara en pausknapp i mitt liv. Om... ja... ett tag så påbörjas livet igen och jag trycker på play.
Reporter:
Ångrar du vad du gjort? Ångrar du dina brott?
Hassan:
Nej, jag ångrar inte mig, jag ångrar inte mina brott. Jag tror inte på att det kommer hjälpa mig.
Reporter:
Och samtidigt som du känner så, så har du behandlat människor dåligt.
Hassan:
Jag har behandlat människor dåligt, men jag ber inte om deras... att de ska förlåta mig för det. Jag förstår att de har sina åsikter, jag förstår att de inte tycker om mig.