UG-referens – Vem kan rädda Sanne?

Uppdaterad
Publicerad
Uppdrag granskning ·

Ta del av UG-referens och läs manuset till reportaget Vem kan rädda Sanne? – ett program om Sanne som håller på att dö, trots att vården verkar sköta sina lagar och regler korrekt.

Reporter: Hej, det är Anna-Klara. Jag är här nu...

Eva Dozzi: Ja. Jag kommer ner.

Vem kan rädda Sanne?

Jag är utanför ett hyreshus i södra Stockholm. Jag har åkt hit utan att riktigt veta vad som väntar mig där inne. Det är Eva som vill att jag ska komma och med egna ögon se, vad det är som hon försökt beskriva för mig i alla sina mejl.

I lägenheten finns hennes dotter Sanne. Och en främmande man. Det är han som, den här gången hittat Sanne när hon varit förvunnen i en vecka.

Hon har svår anorexi och ångest, och var intagen på en psykiatrisk avdelning. Den här bilden tog Eva på sin dotter där. Efter en tid upptäckte avdelningen att Sanne fått in och överdoserat narkotikaklassad medicin. Då beslutade läkare att hon utan vidare måste lämna avdelningen.

Det var nyårsafton, men ingen i familjen kontaktades. I sitt sjuka tillstånd har hon drivit runt i Stockholm.

Man: Jag vet inte om jag vågar lämna den här tjejen. Hon kommer att bryta ihop.

Man i telefon: Hon verkade ju mest förvirrad..

Man: Ja du tyckte det. Jag tyckte det också när jag tog med henne och åkte iväg. De har ju rejpat henne, skändat henne riktigt ordentligt..

Eva och Sannes lillasyster Tilde kan bara bevittna det som sker. Men de accepterar det inte och i sina mejl till mig har Eva velat att vi ska granska varför vården inte räddar hennes dotter. Jag har sagt nej. Det är helt enkelt så många anhöriga som skriver till oss journalister om psykiatrins problem att vi inte kan berätta alla historier. Ändå är jag här nu.

Men du vet inte vad hon tagit eller om hon tagit något? Eller vad hon tagit dagarna innan?

Man: Nej. Det har jag inte en aning om.

Man: Jag tror att det är mardrömmar hon har nu. Om det som har hänt förut. Förstår du? Hon slocknade på en gång när hon kom och lade sig i sängen och fick ett täcke om sig. Då vart hon helt lugn och somnade först.

Det är inte första gången Sanne utsatts för övergrepp.

Eva Dozzi: Alltså hon har varit utsatt för de hemskaste saker som vi inte ens kan föreställa oss. Och hon har inte fått någon vård eller behandling för något av det. Det är bara “Vi stoppar in henne här” och så får hon piller och så ska hon leva i sin mardröm. Och det är inte ens någon som försöker dra henne ur den. Det finns liksom ingen terapi eller traumabehandling. Hon ska ju ha samma vård som såna som varit utsatta för krig!

Det hon pratar om är en karusell av vårdinrättningar som tagit in Sanne akut, men som släpper ut henne utan att hon får någon verklig behandling för sina psykiska problem. När hon släpps ut leder det till psykoser, överdoser och självmordsförsök.

Eva: Vi vill inte att du ska dö.. Vi älskar dig gumman och vill inte att du ska dö.

Eva har larmat om hjälp till lägenheten. Först dyker socialtjänsten upp.

Socialtjänsten: Har hon förskrivet benz?

Eva: Ja. 

Socialtjänsten: Så det har hon på recept?

Eva: Ja och jag tror att det är Stesolid. Hon har ju fått det också. Stilnoct, Propavan, alltså fruktansvärt mycket mediciner, helt enkelt.

Socialtjänsten:  Vi behöver få henne till läkarbedömning. Och frågan är om vi ska börja med en ambulans. Vi behöver tänka lite.

Eva: Ja, ni får hemskt gärna tänka. Bara det händer någonting.

Anonym man: Jag tog med henne från ett ställe där hon var. Och där skulle hon sova på golvet.. Det var så skitigt så jag vägrade att låta henne göra det. Så jag tog med henne hem till mig, hon fick sova någon timme där men det blev inte mycket sova för hon vågade inte sova helt enkelt. Hon är så rädd när det är killar och grejer. Hon har tytt sig till mig av någon konstig orsak.

Reporter: Känner ni varandra sedan förut?

Anonym man: Nej jag lärde känna henne för typ 36 timmars sedan.

Anonym ambulanspersonal: Har du tagit mer mediciner än vad du ska göra? Sanne? Kom vännen. Kom, kom.

SANNE SKRIKER: Nej nej nej nej..

Eva: Du ska få vila gumman. Jo, du ska få vila.

Eva: Jo men Sanne det finns inget annat. Följ med nu. Annars måste vi ringa polisen. Vi vill inte ringa polisen.

Ambulanspersonal: Hon är för orolig på något sätt..

Ambulanspersonalen får inte Sanne att vilja följa med. De får inte tvinga henne, någon måste först fatta ett beslut om tvångsvård, och då måste man också vänta på polisen.

Man: Ha det gott hörrni.

Reporter: Ha det så bra.

Man: Hoppas allting löser sig till det bästa!

Det kommer att dröja medan tvångsvårdsbeslut fattas och polisen kan komma. Så jag lämnar också lägenheten. Kvar där inne är 26-åriga Sanne i sängen, mamma Eva, och lillasyster.

Reporter: Vi åker.

Jag tänker igen, att det kan inte bli något reportage av det är. För nu kommer ju Sanne att bli ordentligt omhändertagen och hjälpt. Ingen kan missa hur sjuk och hur utsatt den här unga människan är.

Men ska inte bli som jag tror. Sannes öde kommer nu att följa mig i år framåt.

För det som jag hoppas på är början till slutet på en svår historia, visar sig istället bli starten på en ny vårdkarusell, kantad av kaos.

10 januari: Från lägenheten skickas en medvetslös Sanne med polis och ambulans till Södersjukhuset.

Sanne skickas vidare med polis till Beroendeakuten på Sankt Görans sjukhus. De bedömer henne som självmordsbenägen.

Januari 2016

Eva: Hon har varit utsatt för övergrepp och misshandel. Och att då hamna i en korridor där hon ligger helt hjälplös och där det springer olika män omkring och skriker könsord, jävla fitta, stoppa upp flaskor i fittan och..

Reporter: Skriker de det inne på sjukhuset?

Eva: Ja, de sitter i väntrummet.

11 januari: Bedömningen ändras och Sanne skickas med polis till ett låst missbruksboende utanför Rosersberg norr om Stockholm.

14 januari: Sanne hittas av personal när hon planerar att hänga sig med ett lakan. Hon skickas tillbaka till Sankt Görans sjukhus, men denna gång till psykakuten. Men de tycker inte att hon är suicidal utan menar att hon använder självmordshot för att slippa lämna sjukhuset. De skickar henne tillbaka till Ekebylund i Roserberg igen.

Reporter Vad är du mest rädd för?

Eva: Vad jag är mest rädd för? Att hon ska dö.

15 januari: Resan fortsätter. Efter en natt i Rosersberg skickar institutionen igen in Sanne till beroendeakuten Sankt Göran för vad man kallar “medicinbedömning”. Nytt beslut om psykiatrisk tvångsvård. Sanne skickas till psykakuten igen. Men psykakuten skickar vidare henne till en vårdenhet som heter Katarinahuset.

Reporter: Hur mycket väger hon nu?

Eva: Nu? 44 tror jag. Hur lång är hon då? 175. Och hon vägde under 34 när hon togs in akut alltså.

Reporter Finns det någon som hjälper henne att äta, vet du det?

Eva: Här? Det skulle jag inte tro. De har inte den kompetensen. Den kompetensen har de egentligen bara på ätstörningsklinikerna, där de alltså inte kan hantera personer med missbruk.

18 januari: Den psykiatriska tvångsvården hävs för tredje gången. Sanne skickas igen till Rosersberg.

21 januari: Resan går vidare, till en annan låst institution: Rebecka-hemmet på Ekerö. De bedömer att Sanne har hög suicidrisk. Och skickar henne samma dag till Sankt Görans beroendeakut.

Eva: Hon är helt maktlös. Och det här nu som händer.. Att hon flyttas hit och dit och det går inte att få svar från någon.. Det här som kallas vård, när ingen har hand om det och alla hänvisar till varandra, alltså det är.. Alltså det känns så jävligt så jag har inte ord för det. Jag vet inte vad jag ska säga.

22 januari: Redan samma natt väcks Sanne kl 04.00 där hon ligger på avdelningen på Sankt Görans. Hon hotar med självmord om hon måste skickas vidare, men med hjälp av polis tvingas Sanne ut i bilen för att köras tillbaka Rebecka-hemmet igen.

Svårt traumatiserad skickas alltså den sjuka och anorektiska Sanne runt till olika ställen, ibland flera varje dag. Det blir på 14 förflyttningar med polis under 12 dagar. Enligt journalerna konstaterar en av alla dem som bedömer Sanne, att hon inte är “orienterad i tid och rum”.

Eva: Det är verkligen Kafka-känsla. Just det här: Ingen kan svara, ingen har ansvaret. Ingen håller i trådarna. Alltså det är... att bollas hit och dit och inte få några svar...

Det kan tyckas som om någonting gått fel, när en sjuk människa behandlats så här. Men det ska visa sig, att alla som hanterat Sanne under de här dygnen, verkar ha gjort precis det som lagar och regler säger att de ska.

Johan Franck, chef beroendenheten Sankt Görans sjukhus: Det behöver inte vara fel. Jag tänker att det finns en liten grupp patienter i samhället som är väldigt sjuka och som behöver väldigt mycket vård och då kan det ibland bli så här.

Reporter: Mmm. Det kan bli så här. Men är det bra för en patient, en svårt traumatiserad psykotisk ung människa.. Att skickas runt på det viset?

Johan Franck: Man kan tycka att det låter mycket att vara på så många ställen, men man kan också ställa sig frågan vad hade hänt om personen inte hade fått vård.. Då kanske personen..

Reporter: Fast det är inte så jag ställer frågan. Jag menar de här olika ställena?

Johan Franck: Jag förstår. Jag förstår. Men alternativet hade kunnat vara att man inte fått vård alls. Och då hade utfallet kunna vara mycket sämre.

Reporter: Men frågan är, är det ett bra sätt att vårda, att ta hand om en svårt traumatiserad och psykotisk människa, att skicka ut henne på en sådan resa, är det bra för människan?

Johan Franck: Nej, som du ställer frågan vore det väl bäst att vara på ett ställe hela tiden.

Samhället har delat upp missbruk och psykisk sjukdom med två olika tvångsvårdslagstiftningar, LPT för psykiatri och LVM för missbruk. Psykiatriska kliniker vårdar i princip inte missbrukare annat än akut, och missbruksvården har generellt ingen psykiatrisk kompetens. Markus Heilig är en av landets främsta experter på beroendesjukdomar.

Marcus Heilig: Alltså det blir lite genant det här. Jag är doktor och min specialkompetens är läkemedelsmekanismer och så där och det blir ju rätt pinsamt att man i den rollen ska behöva säga: Har någon tänkt på vad psykologisk kontinuitet och trygghet betyder för patienter som redan är rädda av sin psykos?

Reporter: Vad betyder det?

Marcus Heilig: Ja det betyder allt! Du kan inte börja använda något av de andra redskapen, läkemedel, specifika psykologiska behandlingar förrän du har byggt upp en trygghet, en relation, något litet minimum av arbetsallians, va. Och det säkraste sättet att misslyckas med det, är ju att skicka runt folk.

Jag bevittnar en vårdcirkus runt Sanne som jag vill förstå. Jag hittar ingen politisk debatt om varför människor som Sanne kan lämnas vind för våg på gatan. Men jag söker bland kunniga personer som tycker sig ha sett att något inte stämmer med vårt vårdssystem. Det är så jag träffar Markus Heilig som är en skarp kritiker till hur situationen för människor med psykisk sjukdom förändrats sedan de stora vårdinstitutionerna för dem, stängde ned på 1990-talet.

Markus Heilig: Alltså när började som vikarierande underläkare och hittade en psykotisk person under en bro, då var det en anomali, då var det nån som inte gjort sitt jobb. Och man fick snabbt fundera på hur detta skulle fixas. Nu är detta “the new normal”. Ingen reagerar.

Reporter: Norm?

Marcus Heilig: Det är normen.

En av anledningarna till hemlöshet bland de psykiskt sjuka är missbruk. Sanne, hamnar till slut inlåst, under lagen om vård av missbrukare LVM, på missbruksinstitutionen Rebeckahemmet. Här hålls hon drogfri men det finns ingen psykiatrisk vård för hennes anorexi.

Sanne: Det har ju inte kommit upp några förslag på vad som ska hända sedan. Ingen behandling.

Allt ätande är för Sanne förenat med ångest.

Sanne: Jag har tränat i flera veckor nu och har inte gått ner ett kilo. Fail...

Eva: Men det är en hel del prat om vikt och bantning och hälsa och träning..?

Sanne: Ja, det är jättemycket prat om vikt särskilt bland klienterna nu, så är det väldigt mycket prat om vikt och sådär. Hela jävla tiden. Vikt och knark, det är det enda de pratar om.

Markus Heilig: Det är flera olyckliga faktorer som jag tror kommer samman.  Det ena är att vi har en fullständigt bisarr uppdelning på beroendevård och ansvaret för den och där det primära ansvaret för den, ligger på socialtjänsten, medan ansvaret för övriga psykiatriska tillståndet och att behandla dessa ligger på sjukvården. Så det är det ena och där blir det ett Svarte Petter-spel. Det andra och det är att vi har en kronisk brist på vårdplatser. Och kombinationen skapar ju förutsättningar för ett Svarte Petter-spel som gör att man inom sjukvården försöker freda sina resurser genom att så fort man kan bolla över till socialtjänsten och vice versa. Så det är inte individerna som gör något fel. Individerna, de enskilda sköterskorna, läkarna, socialarbetarna, de gör så gott de kan men systemet är riggat för att misslyckas.

Det ska gå två år innan jag träffar Sanne och hennes mamma Eva igen.

Hej allihopa..! Terje och jag, vi era kryssningsmanagers, vi ska presentera kvällens artister för er.

Eva: Det är väl den här maktlösheten som är det värsta. Jag måste ju ändå gå ut. Ta på mig mitt leende, och gå ut och underhålla folk. Och det är ju inte lätt.

Eva på däck: Det är ärligt talat väldigt, väldigt så många dagar, både på båten och hemma, där jag alltså inte har vetat “lever hon, eller är hon död?” Det är alltså så många dagar, veckor, som jag försökt somna med den vetskapen att hon kanske inte lever längre. Och på något sätt så måste man ju hantera det. Man kan inte gå banans varje gång och börja ringa polisen. I början gjorde jag ju det, men man får ju inga svar. 

Det som hände efter månaderna av inlåsning för missbruket, var att socialtjänsten erbjöd missbruksboende, men Sanne återfaller, och då planerar socialtjänst och psykiatri för att Sanne ska bo hemma i egen lägenhet i Stockholm igen.

Problemet är bara att Sanne aldrig någonsin klarat att bo ensam.  Hon har missar mötena med psykiatrin och socialtjänsten har svårt att få tag på henne. Andra missbrukare tar över lägenheten så att Sanne inte vågar vara där. Hon berättar för socialtjänsten att hon misshandlas och utsätts för våldtäktsförsök. Ibland sover hon i bilar och tvättstugor.

En gång hotar hon med att hoppa från en balkong. En annan gång hittas hon när tänker hoppa framför tunnelbanan. Hon påträffas naken på stan och polis kör den psykotiska Sanne till psyk- och beroendeakuterna, men släpper ut henne efter ett dygn eller några dagar. Det kan de göra eftersom psykoserna hävs med hjälp av stora doser lugnande medel, visar journalerna från Beroendeakuten Sankt Göran.

Och journalerna berättar, att sedan ambulansen hämtade Sanne när vi var där i lägenheten, har hon tagits in akut på samma sätt, under psykiatrisk tvångsvård LPT, 21 gånger.

Markus Heilig: I samma ögonblick som psykosen är över, och det blir den ju på en gång vi sprutar in antipsykosläkemedel, eller gett som tablett och sen är drogpsykosen över, då har inte psykiatrin enligt det nuvarande regelverket rätt att fortsätta vårda patienten.

Reporter: Även om man vet att hon kommer går ut och gör samma sak igen?

Markus Heilig: Precis.

För Eva är tillvaron ett ensamt helvete. Men vi har kunnat ta fram siffror som visar en annan bild. Det måste finnas många, många anhöriga som delar samma ständiga oro och kamp för att rädda livet på den de älskar.

I bara Stockholms län har ett hundratal människor de senaste fem åren varit föremål för domar om tvångsvård som gäller både missbruk och psykisk sjukdom. Människor som alltså lever ute med så livshotande tillstånd att de upprepat tas in akut, precis som Sanne.

De är de allra svårast sjuka. Dem som vi kunnat ta fram genom analys av domar från förvaltningsrätten. Men i hela landet finns minst 16 000 människor som har både psykiatrisk diagnos och missbruk.

Eva: Ja, hej mitt namn är Eva Dozzi. Jag söker min dotter Sanne. Och hon ska vara hos er. Och det här är det numret jag fått. Nähä.. Jag vet att hon är där om hon inte redan har åkt. Det tror jag nog inte men gör det är du snäll. Och be henne ringa så fort som möjligt.

April 2018

Vi är nu på väg för att möta Sanne. Hon just släppts ut igen, efter maxtiden sex månader, på ett låst missbruksboende under LVM- tvångsvård.

För samhället har det kostat mer än 800 000 kronor att ge Sanne den här drogfria sexmånadersperioden. Det skulle ha kunnat varit starten på ett nytt drogfritt liv för henne. Men när hon släpps ut, är det till en plats på lågtröskelboende med aktiva missbrukare i Stockholm. Ett boende där det hänt att människor dött av droger på sina rum. Samma dag som Sanne kom hit tog hon återfall.

Eva: Enligt vad de säger har hon farit runt där hela natten och gömt sig i garderober och varit helt nojig. Och hon vill absolut inte till Sankt Göran. Därför att där har det ju också hänt obehagliga saker.

Det är återigen, mamma Eva som rycker ut för att försöka plocka ihop bitarna av sin dotter. Hon och Sannes lillasyster ska försöka övertala Sanne att frivilligt åka till sjukhus. Det har redan hunnit hända nya, fruktansvärda saker.

Eva: Du åkte taxi?

Sanne: Mm

Eva: Och han våldtog dig?

Sanne: Och han körde in på en skogsväg, släckte ned taxin, tog bort taxiskylten, låste dörren, och sa att nu har jag kört dig, så du får du suga av mig. Och då hade jag nyss inte fått komma in hos min pojkvän på sjukhuset. Och jag fick inte ringa socialjouren på akuten, för ordningsvakterna.

Vårdare: Vi har ett ansvar för dig och det ansvaret känner vi inte att vi kan ta här.

Sanne: Jag orkar inte vara ute i tre veckor till och sedan åka in..!

Eva: Men gumman det kanske inte blir tre veckor till i livet! Du hade lika gärna kunnat bli strypt av den där taxichauffören!

Sanne: Ursäkta!

Eva: Men du är ju inte bara rädd för att bli inlåst? Du är rädd för en massa saker ju.

Sanne: Ja det är klart jag är. Man blir ju rädd för det som har hänt. Det kanske händer igen och då kommer jag rimligtvis att tänka på liknande saker och då blir det en hel uppsjö av saker man tänker på. Katastroftankar när som helst.

Jag har läst Sannes journaler från både sjukvården och socialtjänsten. Hon är uppväxt i en vanlig medelklassfamilj. Jag och Eva har aldrig förut träffats, men jag känner vagt igen henne, som en av dem som jobbade som hallåa i TV på 90-talet.

Som barn blev Sanne mobbad i skolan. Hon fick ätstörningar. När hon var fjorton utsattes hon för ett sexuellt övergrepp av en kille hon träffat. Sedan kom ångesten. För att döva rädsla och tvångstankar började hon droga sig med tabletter och cannabis. Men det är amfetaminet som på senare år gjort att hon börjat hamna i de akut livsfarliga psykostillstånden. Drogerna ger också Sanne svåra spasmer i kroppen.

Sanne: Jag har varit jävligt rädd där också. Jag trodde att min kontaktperson skulle döda mig. Jag trodde de utförde radioaktiva experiment med mig. Alltså man tänker på allt!

Det blir polisen som får hämta Sanne och återigen blir hon tvångsintagen, avgiftad. För att släppas ut på gatan igen dagen efter.

Det går genom journalerna att följa hur Sannes tillstånd kraftigt förvärrades när ätstörningsavdelningen stängde dörren för henne 2015. Socialtjänsten försökte då protestera, de tyckte att hennes missbruk då var citat “tämligen beskedligt”. Men psykiatrin stod på sig. Man bedömer att hennes missbruk och anorexi inte kan hanteras på vårdavdelningen.

Reporter: Det står här att hon skrivs ut för att hon tablettmissbrukare, inte för att hon inte behöver vård för sina ätstörningar, vad är då det lagliga utrymmet att stoppa vården för en person som..?

Svante Nyberg, chef Psykiatrin Stockholm Södra: Jag skulle verkligen vilja säga...jag skulle inte sätta likhetstecken mellan utskrivning och att avsluta vården. Då tror jag att man kan hamna i en situation där en person med en komplex bild, vår bedömning är att för att kunna behandla det här, så måste det här andra behandlas först.

Det är alltså inte enligt lagen psykiatrins ansvar med beroendevård och psykiatrin kan därför skriva ut Sanne med hänvisning till hennes missbruk.

Att kommunens behandlingshem mot missbruk, inte biter på Sanne, för att hon är alldeles för nere i anorexin och sin psykiska ohälsa, det behöver alltså inte psykiatrin enligt lagen ta hänsyn till.

Här sitter Sanne, utskriven igen, i en källare hon hamnat i. Med en man hon träffat på stan.

Sanne: Ibland är det så, man får bara välja att lita på den personen, att det är lugnt liksom..

Eftersom det inte finns något vårdhem i Sverige som kunnat skydda och vårda Sanne för hennes dubbla problem, har hennes mamma Eva förtvivlat försökt övertala socialtjänsten att låta Sanne få behandling på en klinik i Sydafrika, som vårdar mot anorexi och missbruk på samma ställe.

Karin Borg, enhetschef Socialtjänsten Skarpnäck: Jag tror inte på personer med sådan här svår problematik, att man skickar dem där de inte har kontroll över vad som sker och kan utvärdera behandlingen.

Reporter: Men är det bättre då att den personen kommer tillbaka till Stockholm till alla missbrukande kompisar och droger som är här utanför varenda mottagning som man ska gå till?

Karin Borg: Alltså, vi jobbar ju inte utifrån att man ska ha samma dåliga. De intentionerna har inte vi. Det finns ju inte något såhär att vi ska säga att såhär vi kör alltså medvetet samma… det vore ju ungefär som en skiva då som vi liksom bara upprepar liksom, om igen..

Reporter: Och så är det alltså inte, menar du?

Karin Borg: Nej.

Reporter: Men om man tittar här. Det är ju faktiskt som du säger, som en skiva som upprepas, 15 LPT… sedan 2017 och så LVM däremellan.

Karin Borg: Ja, men så ser det ut för många av de här, man kallar dem mångbesökare. De söker mycket vård.

Markus Heilig: De har inget uppdrag att erbjuda hjälp mot anorexi för den är ju sjukvården ansvar för. Men där har man sagt att de kan inte vårda missbruk? Ja där är ju socialtjänstens ansvarig. Så om alla följer reglerna, då blir ju Svarte Petter-spelet alldeles perfekt. För då behöver ingen ta sig an henne.

Reporter: Det är ganska… grymt?

Markus Heilig: Det är grymt, det är dyrt och vi slösar bort människoliv. Och om man ska vara lite cynisk, vilket man blir i den här branschen med åren, så har jag börjat säga att ”Även om du inte bryr dig om de här människorna så kan du kanske bry dig om att vi kan använda de här kronorna bättre?”

April 2018

Det är svårt att stämma träff med Sanne. Hon brukar förlora sin telefon. Men nu har jag äntligen fått en chans att möta upp. Idag är Sanne är inte psykotisk. Jag hoppas att hon nu kanske själv vill berätta om det som sker.

Reporter: Vad kommer hända nu, tror du då?

Sanne: Med..?

Reporter: Dig. Vad kommer hända här närmast här?

Sanne: Jag har för mig att de sa någonting om att de hade någon planering. Att vi skulle prata om det eller så. Men jag kommer inte ihåg. Jag mår inte så bra just nu. Det går in här och ut där.

Reporter: Vad tror du själv skulle kunna hjälpa dig? Att bli frisk? Att må bra, att kunna ha ett fungerande liv igen?

Sanne: Just nu vet jag faktiskt inte.

Reporter: För det som händer med dig, det är att du får så här ångest, eller hur?

Sanne: Ja.

Reporter: När får du det då?

Sanne: Det kan komma när som helst. När som helst.

Reporter: På dagen och på natten? Hur hanterar du det när det kommer?

Sanne: Ja ofta så tar jag ju någon drog.

Reporter: Vad tänker du då, när du tar det?

Sanne: Att nu släpper ångesten.

Reporter: De här övergreppen som din mamma som din mamma berättar om, och du sa ju själv nu innan.. Varför har de hänt?

Sanne: Senast så hade väl den personen hjälpt mig, alltså jag hade ingen telefon. Då visste den personen: jag hade ingen telefon. Och jag hade inga pengar och sådär.. Och då blev jag ju beroende av.. Eller ja.. Du förstår säkert hur jag menar?

Reporter: Ja.

Reporter: Vad är det som är problemet då, om du själv skulle beskriva problemet, för någon som inte vet?

Sanne: Man kan inte bo på psyk. Man kan inte bo på LVM. Man kan inte bo på en avgiftning.

Reporter: Och samtidigt kan du inte bo själv heller? Det funkar inte?

Sanne: Nej. Jag är ledsen, men jag orkar inte mer.

Efter att vi skiljts åt försvinner Sanne. Hon skulle sova på ett kvinnohärbärge men dök aldrig upp. Hon hamnade i psykos. Och det blir två vändor till in och ut på Beroendeakuten på Sankt Görans sjukhus.

April 2018

Eva: Vad tänker du?

Sanne: Jag vet inte. Ingenting mamma just nu. Ur balans. Jag måste fan hålla i väggarna för att kunna gå. Det är lite jobbigt.

Sanne: Men jag har inga mediciner eller någonting, för de skickar inte med en jävla tablett från.. Jag har inte ens Propavan, Teralen, ingenting har jag. Jag har inte ens Ombrizol. De skickar inte med någonting från Sankt Göran. Och här har de inga mediciner.

Så de skickar ut dig hit, till ett sådant här nödboende..

Sanne: Ja men det är väl rätt schysst ändå...

Eva: Jo, jo...

Sanne: Snällt av dem på något sätt. Jag vet inte.

Eva: Av vem?

Sanne: Jag vet inte.

Eva: Soc? Stadsmissionen?

Sanne: Jag vet inte.

Eva: Gumman...

Eva: Den här vill jag att du ska ha. En bananplanta. Den behöver väl lite vatten. Den får du ta med mig, dit du än ska.

Sanne: Jag har spytt som en gris..

Eva: Här är i alla fall tre stora vatten.. Smör...

Sanne: De har bara Lätta. Det går fan inte att äta.

Eva: Köpte såna här också.. Soft apricots..?

Sanne: Tack, mamma.

Det är med fasa jag försöker sätta mig in i känslan att som Eva inte kunna ta med sin dotter hem.

Eva: Allting försvinner ju. När hon får noja... då har det ju hänt att hon helt totalgalen, har gått och gömt alla grejer i något buskage någonstans. Sedan hittar hon dem inte, då vet hon inte var hon har lagt alla grejerna. Jag har också åkt runt och letat, i vilken buske i Tantolunden ligger hennes grejer.. Ja Gudars skymning.. Alltså det är ju så svårt. För antingen så dör hon ju. Eller så kanske hon på något sätt själv skulle kunna.. Jag vet inte. På något vis är jag det där sista, sista skyddsnätet i hennes medvetande i alla fall. Och då blir man ju jävligt mycket medberoende. Men jag vet fan inte hur man ska göra det här.

Sanne försvinner igen. Och det blir nya turer. Jag pratar med henne när hon under några dagar vårdas på en psykiatrisk klinik i Farsta. Men sen släpps hon och kan promenera iväg till tunnelbanan.

Det dröjer inte länge innan jag får det här samtalet:

Juni 2018

Sanne: Hej… Anna-Klara.

Reporter: Hej Sanne.

Sanne: Hej, du det har blivit kaos.

Reporter: Vad sa du, hur är det med dig?

Sanne: Jag är på akutmottagningen för våldtagna kvinnor. Jag blev våldtagen av två killar och mordhotad. De snodde allt mitt knark och mina kläder och mordhotade mig.

Reporter: Vart var den här våldtäkten då?

Sanne: Det var ute.

Reporter: Åh. Okej.

Sanne har nu portats från flera härbärgen, får jag veta.

Juni 2018

En kväll bevittnar jag när avgiftningen på Södermalm också avvisar henne.

Till slut är det jag som tar med Sanne i en taxi och ser till att hon blir omhändertagen för natten på ett annat ställe.

Sanne: Det är PTSD, trauma, plus somatiska grejer. Det har inget med drogerna att göra. Ingenting. På fyra dagar har jag tagit två gånger. Det spelar ingen roll. Det är inte det.

Johan Franck: Det är en vanlig situation..

Reporter: Men ska inte vården ta vara på de korta stunder av motivation som finns i en sådan här människas liv, för det är ju en de av sjukdomsbilden att man..?

Johan Franck: Absolut, men det är ju inget som hälso-och sjukvården kan stå till tjänst med. Vi kan ju inte erbjuda tak över huvudet på ett sjukhus.

Reporter: Inte ens för en som har psykisk..?

Johan Franck: Nej det är ett kommunalt ansvar. Vår uppgift är att bedöma det medicinska, akuta, psykiatriska vårdbehovet. Och det gör vi hela tiden.

Sjukvård och tak över huvudet är alltså två helt olika saker i dagens Sverige. Man kan vara väldigt vårdkrävande, men inte kvalificera sig för tak över huvudet.

Reporter: Problemet är att man kan bo på en vårdavdelning sa Sanne till mig när jag frågade vad är ditt problem..?

Markus Heilig: Ja, det var ju ett argument man sa att det var inhumant att människor i många månader, ibland år, finns på avdelningar som Sankt Lars eller Beckomberga. Det är sant. Varken du eller jag skulle antagligen vilja leva på det sättet, bo på det sättet. Å andra sidan, om alternativet är att bo på gatan, bli slagen, våldtagen, och till sist dö av sitt missbruk och följdsjukdomarna… då var det kanske lite bättre att vara på de där avdelningarna.

Augusti 2018 Reporter: Du har ingen biljett heller till bussen?

Sanne: Nej men jag brukar fråga om det är okej. Det var bättre när jag vägde 32 kilo, då fick man åka med! När jag inte knarkar, då blir det problem med maten. Det är tyvärr så det funkar. När jag tar droger så finns inte ätstörningen. Det är lite dumt.

Reporter: Det försvinner då?

Sanne: Ja det blir bra. Man blir oftast smalare. Men man får inte konstiga ät.. Ingen ångest när jag äter.

Reporter: Men i ditt huvud vet du ju någonstans att det är bara en quick fix och sedan blir det värre?

Sanne: Ja. Det är det.

Reporter: Är du inte rädd för att dö då?

Sanne: Jo. Hela tiden.

Sanne: Jag har jävligt ont i kroppen. Men igår fick jag fem Stesolid.

Sanne: Fick du fem Stesolid?

Sanne: Ja. Det var jättenajs.

Reporter: På akuten?

Sanne: Ja och sedan somnade jag i väntrummet medan jag skulle precis börja äta min yoghurt. Jag kommer inte ens ihåg hur jag blev förflyttad.

Det ligger en påse med vitt pulver i rabatten.

Reporter: Vad är det där?

Sanne: Jag vet inte, men det är inte min så jag ska inte ta den. Den ska absolut inte röras för då får jag skit för det.

En frestelse, bara några meter utanför det trygga kvinnohärbärget, där Sanne har lovats plats i natt.

Reporter: Du vad skönt att du går in här.. Du förra gången som jag sa hejdå till dig här, då gick det inte så bra sedan.

Sanne: Nej men jag hoppas att det blir bättre nu.

Reporter: Kämpa nu då.

Sanne: Hej. Sanne..

Personal: Hej.

Sanne: Min soc ringde och sa att jag blev lite sen.

Personal: Ja men de sa ju till halv fem.

Sanne: Sa de?

Personal: Ja.

Sanne: Varför ringde de inte och sa det till mig då?

Personal: De hade ju beviljat boende till ..

Sanne: Hel-fucking-vete... Är det fullt..?

Personal: Ja.

Sanne: Okej kan jag få ställa grejerna någonstans..?

Personal: Nej, du kan tyvärr inte göra det.

Sanne: Shit alltså.. Vad är klockan nu? Jag behöver ju sova..

Personal: Kvart över sex. Så först var det ju halv fyra och..

Sanne: Ja...

Personal: Det är många som råkar illa ut..

Sanne: Jag blev våldtagen fem gånger under två och en halv timme på olika ställen och jag kunde inte komma därifrån. Sedan dagen efter blev jag utslängd. Samma som på Skarpnäcksgården. Helt fucking sjukt. Och nu ska jag ut igen. Förlåt det är inte ditt fel alls.

Det är inte bara här det är fullt. Det är fullbelagt på alla härbärgen i Stockholm.

Nu vill Sanne att vi ska lämna henne. Jag vill inte. För jag tänker på knarkpåsen där i rabatten.

Även i arbetet här på Östersjön, finns Sanne alltid, alltid i Evas tankar. Också när hon måste sjunga och le.

Eva minns när Sanne var 16 år, det var då hon första gången vårdades på sjukhus för anorexin.

Eva i hytt: Då var det någon kvinna där som var 30 år och som gick omkring som något vandrande skelett. Och då kommer jag ihåg att Sanne sa till mig att “fy fan tänk att gå runt här och vara 30 år.. “ “Jamen det ska inte du, sa jag. Du ska bli frisk nu.”

Jag har väl inte riktigt tappat tron på det än. Eller förhoppningen. Men det blir ju mindre och mindre, det måste jag säga. Det krymper det där hoppet. Det är så många gånger som jag har tänkt att, jag försöker slå bort tanken, men jag kommer att sitta på min dotters begravning. Jag kommer att göra det. Och det är liksom en tanke man inte vill leva med.

Reporter:  Vem kan rädda Sanne?

Markus Heilig: Jaa du, om jag det visste. Den ledsamma sanningen är att det inte är självklart att det går att rädda henne. Man ska anstränga sig så gott man kan, och samtidigt vara medveten om att det kanske inte går inte alltid att lyckas.

Reporter: Men vem är ansvarig?

Markus Heilig: Jag tror man har skapat ett perfekt system där alla kan säga att det är någon annan. Och det är precis det som är problemet.

Svante Nyberg: När psykiatrireformen infördes så tror jag att inte någon tänkte att det skulle vara möjligt att beställa hem en påse heroin på internet. Idag kan vem som helst göra det. Det tycker jag är ett väldigt starkt skäl att ompröva de strukturer som vi byggt för att klara det här. Samhället, ja världen ser helt annorlunda ut.

Reporter: Men vem kan rädda Sanne?

Svante Nyberg: Jag skulle säga att det finns hopp för henne... att knyta an till en eller några personer, som ser henne. Som lyssnar på henne. Och som lär sig av hennes historia. Och som inte släpper taget.

Men släpper taget, det är ju just vad samhället hela tiden gör, det har vi nu sett. Och om att hålla fast är det som avgör om någon som Sanne lever eller dör, varför har vi då inte en psykiatrisk vård, som gör just det? Håller fast.

Johan Franck: När inget annat hjälper då tar vi till tvångsvård och vi gör det vi väldigt ogärna och vi gör det under så kort tid som möjligt för att inte inskränka på patientens integritet och mänskliga rättigheter.

Reporter: Men är det ett evidensbaserat..

Johan Franck: Det handlar inte om evidens, det handlar om etik. Vi kan inte låsa in människor som inte behöver vara inlåsta, så är det.

Reporter: Tror du att en mamma håller med om det när hon varje dag undrar Lever mitt barn idag?

Johan Franck: Jag förstår en sådan mamma, som tänker så jag pratar med sådana mammor och föräldrar.

Reporter: Och de håller inte med dig?

Johan Franck: Jag stöter ofta på den reaktionen absolut. Att de har svårt att förstå hur vi kan släppa ut en patient som de uttrycker det ibland.

Johan Franck: Jo. Jag förstår den reaktionen.

Reporter: Tror du att du skulle känna likadant då?

Johan Franck: Antagligen skulle jag göra det.

Reporter: Så man ändrar sig när det handlar om någon som är nära en?

Johan Franck: Det tror jag.

Jag vill ge Sanne sista ordet i hennes egen berättelse. Det blir det som de ansvariga för hennes vård brukar ta upp, när de hänvisar till någon annan eller bara stänger dörren. Sanne egen fria vilja.

Reporter: Är det ditt val att vara i den här situationen du är i?

Sanne: Det är väl både och.

Reporter: Känner du att du styr själv vad som händer?

Sanne: Nej.

Reporter: Du menar att det behövs någon form av institutioner, men det behöver inte vara tvångsvårdande institutioner?

Markus Heilig: Nej! Målet är ju snarare att institutionerna ska vara en attraktiv plats att få vara på.

Reporter: Vad var det för saker som du ville... tänkte att du ville hålla på och med och så, göra, eller.. vilken miljö du ville vara i..?

Sanne: Alltså…

Reporter: Kan du beskriva lite?

Det är ju hästarna och hundarna. Ridskola och hunddagis.

Reporter: Du tycker om djur och så? Ser du någon sådan framtid nu då?

Sanne: Jag ser det inte. Men jag skulle gärna vilja att det blev så.

Faktaunderlaget i reportaget bygger till stor del på journaler som Uppdrag granskning kunnat ta del av med hjälp av fullmakt från Sanne. Journalerna kan vi av integritetsskäl inte publicera fler detaljer ur. 

Reportaget Vem kan rädda Sanne? finns att se på SVT Play och sänds på SVT1 onsdagen den 7 oktober 2018.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Vem kan rädda Sanne?

Mer i ämnet