När pandemin bröt ut stod det klart lastbilsföretaget Volvos toppchefer skulle bli utan bonus. Målen, som var satta i december 2019, handlade om en viss vinstnivå och kassaflöde. De blev helt orealistiska att uppnå när världen stängde ner och fabriker stod stilla.
I det läget kom beskedet från Volvos ordförande i en intervju: det skulle inte bli några bonusar för 2020. De fasta lönerna fick alltså räcka, dessutom något sänkta. I vd Martin Lundstedts fall 14,5 miljoner, 400 000 kronor lägre än föregående år, då han dessutom fick 13 miljoner i bonus. Den långsiktiga bonusen i form av aktier uteblev också när utdelningen ställdes in.
20 000 permitterades
20 000 anställda blev permitterade. Volvo sökte och fick mer än en miljard kronor i permitteringsstöd av svenska staten.
Men Volvos styrelse fattade den 28 maj beslutet att ändra kriterierna för bonus till toppcheferna, och därmed sänka ribban.
Facit för vd blev tio miljoner i bonus, utöver den fasta lönen.
Bonusnotan för toppcheferna blev totalt 118 miljoner kronor pandemiåret 2020. Hälften är kontant, hälften långsiktig aktiebonus.
Svanberg en centralgestalt
Jag har granskat bonusar i börsens storbolag sedan 2006. Redan då var kortsiktig bonus vanlig. Redan då fick nästan alla vd:ar med bonusavtal också ut bonus. Och redan då var Carl-Henrik Svanberg en centralgestalt. Den gången som vd för Ericsson.
Första året fick han till och med garanterad bonus, på åtta miljoner kronor. Det var ovanligt, men en tung professor på Handelshögskolan menade att bonusar generellt handlade ganska lite om skicklighet och mer om tur med konjunkturen och annat.
Bonusar kunde också leda fel. Carl-Henric Svanbergs företrädare hade fått bonus på kassaflödet när krisen var som djupast för Ericsson, varpå kontorsbyggnaderna såldes i rasande fart inför årsskiftet, i vad som sedan gick under beteckningen ”mellandagsrean”.
Så inträffade finanskrisen. Bonussystemen fick skulden och kritiserades hårt, bland annat av den svenske moderate finansministern.
Det gjordes mer forskning, som visade att framförallt kontantbonusar med kortsiktiga mål riskerar att leda till kortsiktiga och felaktiga beslut från företagsledningen.
Men när vi gjorde om undersökningen i Uppdrag Granskning tio år senare visade det sig att de kortsiktiga bonusarna trots detta ökat.
Återigen spelade Ericsson huvudrollen, den här gången genom Svanbergs efterträdare. Hans bonus sköt i höjden trots felsatsningar och usel aktieutveckling. När han fick sparken hade han fått sammanlagt 200 miljoner i lön, bonus och pension.
Ribban var uppenbarligen för lågt satt för Carl-Henric Svanbergs efterträdare på Ericsson. Och själv hade han ingen ribba alls för sin bonus första året på Ericsson.
En smula oroväckande
Men att sänka ribban, det är ju att ta det till en ny nivå, så att säga. Särskilt när statskassan har hjälpt resultatet på traven.
Carl-Henric Svanberg är glad att kunna ge bonus och motiverar beslutet att sänka ribban med att styrelsen ville ”skapa incitament för en snabb vändning under rådande svåra omständigheter”.
Det känns en smula oroväckande om coronakrisen i sig inte är ett tillräckligt skäl för ledningen för Sveriges största bolag att ta sig ur den. Att vd skulle kolla på Netflix därhemma mellan videomötena ifall det inte fanns någon bonuschans. Men nu blev det ju tio miljoner. Plus tio till i långsiktig aktiebonus.