Tidpunkten för avgången är naturligtvis inte den bästa, även om Gustav Fridolin själv med något haltande argumentation försöker framhålla just det.
I ett läge där Sverige står utan regering, där komplicerade regeringsförhandlingar pågår och där vi mycket väl kan stå inför ett extraval är det svårt att se några fördelar för Miljöpartiet att bli av med sitt mest rutinerade språkrör. Om Gustav Fridolin däremot ses som en belastning för sitt parti, både för att kunna ingå politiska uppgörelser eller i ett eventuellt extraval, ja, då blir avgången plötsligt logisk.
Fel tid att avgå
Historiskt finns flera exempel på politiker som skenbart avgått frivilligt, men där det i efterhand visat sig att de inte hade något val. Annars skulle de ha blivit avsatta. Gustav Fridolin kan mycket väl vara ännu ett exempel på detta.
Hans stjärna har successivt dalat under de fyra åren i regeringsställning. Valresultatet blev dessutom en stor besvikelse för Miljöpartiet, som klarade sig kvar i riksdagen på grund av stödröster.
Miljöpartiet behöver en nystart och det är förmodligen en korrekt analys att partiet därför också behöver ett nytt språkrör. Men tidpunkten för avgången är fel vald och riskerar att drabba Miljöpartiet i det politiska spel som pågår mellan partierna. Enligt Miljöpartiets interna regler hade Fridolin dessutom kunnat sitta kvar till 2020, men väljer alltså att meddela sin avgång redan nu.
Svårt att klara vuxenkarriären
Gustav Fridolin har, trots att han bara är 35 år gammal, en lång och gedigen politisk karriär bakom sig. Redan som elvaåring gick han med i Grön ungdom och inledde en politisk bana som skulle bära honom ända till Rosenbad. Fridolin beskrevs ofta som ett underbarn i svensk politik och ingen blev överraskad när han 2011 utsågs till språkrör för Miljöpartiet.
Men Gustav Fridolin kan också beskrivas som barn- och ungdomsstjärnan som fick svårt att klara vuxenkarriären. Fram till regeringsbildningen hösten 2014 gick nämligen allt som på räls för Fridolin. Höjden på karriären var förmodligen EU-valet i maj samma år då Miljöpartiet fick 15,4 procent av rösterna.
Svek sina vallöften
Men koalitionsregeringen med Socialdemokraterna blev ett beskt piller för både Fridolin och hans dåvarande språkrörskollega Åsa Romson. Miljöpartiet tvingades efter hårda uppgörelser med Socialdemokraterna överge de flesta av sina viktigaste vallöften. Bromma Flygplats blev kvar trots Miljöpartiets löften om nedläggning. MP tvingades också gå med på motorvägsbygget Förbifart Stockholm trots att man i valrörelsen lovat att sätta stopp för det. Det tydligaste sveket bestod nog ändå den lilla kolbit av som Fridolin i flera partiledardebatter viftat med som bevis för Miljöpartiets avsikter. Partiet skulle aldrig acceptera att staten sålde Vattenfalls tyska brunkolsverksamhet, var löftet inför valet. Ändå var det precis det som skedde.
En annan fråga där MP tvingades driva en politik som gick tvärtemot vad man lovat i valrörelsen var flyktingfrågan. Tillsammans med Socialdemokraterna införde man under flyktingkrisen en hårdare asylpolitik och fick stöd för det i riksdagen av bland annat Sverigedemokraterna. Ett internt uppror hotade och i svallvågorna tvingades Åsa Romson bort som språkrör.
Vingklippt av den interna kritiken
Gustav Fridolin klarade sig med nöd och näppe kvar, men var vingklippt av den interna kritiken. Han hämtade sig aldrig efter detta och var i årets valrörelse en blek kopia av sitt forna jag.
Fridolin maldes inte bara ner av de sakpolitiska motgångarna. Hans förtroende skadades också av de affärer som drabbade Miljöpartiet under regeringsåren. Förre bostadsministern Mehmet Kaplan, som var en av Fridolins förtrogna, tvingades avgå sedan det avslöjats att han umgicks med turkiska nationalister. En annan tung partiföreträdare vägrade att skaka hand med kvinnor, vilket Fridolin till en början försökte släta över. Allt detta bidrog till att Fridolins stjärna i svensk politik sakta med säkert dalade. I ljuset av detta är hans avgång i dag både logisk och väntad. Det enda som är oväntat är tidpunkten för avgången.
Blickarna riktas mot Bolund
Delvis kan man hävda att han föll på eget grepp. Hans idealistiska politiska budskap före valet 2014 var effektivt i opposition och lockade förstås väljare. Samtidigt var det ett förrädiskt budskap eftersom det till stora delar samtidigt var orealistiskt och omöjligt att uppfylla i regeringsställning.
Miljöpartiet har onekligen lärt sig en läxa av det som skett och ett nytt manligt språkrör kan medverka till en nystart för partiet.
Blickarna riktas redan mot Per Bolund, finansmarknads- och konsumentminister, i den övergångsregering som nu förvaltar statens affärer. Han är infödd stockholmare och uppfattas som en mer pragmatisk politiker än Fridolin. Inte de stora uttalandenas politiker, men samtidigt en miljöpartist som kanske kan medverka till att partiet åter kan attrahera den urbana väljarkåren. Men det finns fler kandidater och ett nytt språkrör väljs först i maj nästa år.