De allra första skälvande dagarna efter tsunamikatastrofen började dock ganska bra för Göran Persson. Tragedin i Asien gav honom än en gång huvudrollen på den politiska scenen. I skuggan av människors förtvivlan fick Persson spela den roll han länge var oslagbar i; landsfaderns. De borgerliga partierna vred sig i frustration. Bakbundna av det som kallades nationell samling och borgfred tvingades de att gå med på att spela statister på statsministerns arena. De gälla rop som hörts från oppositionen med kritik mot regeringen stannade efter tsunamin upp i en sorts kvävning, som varade i ett par veckor.
Den som bröt tystnaden var paradoxalt nog kung Carl Gustaf. Det skedde i en intervju i Dagens Nyheter där han uppfattades som kritisk mot regeringen. ”I vissa lägen är det bättre att agera än att inte göra nåt alls”, sade kungen i intervjun.
Freivalds utslängd till vargarna
Först efter kungsorden vågade de borgerliga partiledarna ta bladet från munnen. Efter att den nationella samlingens tystnad var bruten rämnade Göran Perssons statsmannafasad och fram tonade istället en bild av handfallenhet och inkompetens att hantera katastrofen. Göran Persson lade skulden på tjänstemän i UD för att regeringen reagerat långsamt på det oerhörda som hänt i Asien. Han bröt mot den gängse uppförandekoden att högste chefen inte slår nedåt och gör underordnade till syndabockar.
Dåvarande utrikesministern Laila Freivalds var utslängd till vargarna. Hon uppfattades som kall och arrogant inför det som hänt. I den efterföljande katastrofkommissionen gjordes Laila Freivalds till ansvarig för att föreskrifterna för beredskapsorganisationen var otillräckliga. Freivalds ord om att hon inte lyssnade på nyheterna när hon var ledig, blev bevingade. Inte någon i hennes omgivning tog henne i försvar. Ingen ville ha beröring med henne, ingen ville hamna i samma lag som hon. En bidragande orsak var sannolikt att hon saknade partipolitisk förankring och därmed ett beskyddande nätverk.
Syndabockar pekades ut
Skulden för hanteringen av tsunamikatastrofen sköljde fram och tillbaka, gatloppen var många och långa. Göran Perssons närmaste man, Lars Danielsson, kom relativt bra ut i Johan Hirschfeldts katastrofkommission. Men efter att han ändrat sina tidigare uppgifter till kommissionen om telefonsamtal med UD:s dåvarande kabinettssekreterare Hans Dahlgren började syndabockshornen växa ut även på Danielsson. Danielsson sa plötsligt att han inte mindes hur det var med telefonkommunikationen.
Göran Perssons kommentar till minnesluckorna hos sin obrottsligt lojale medarbetare var anmärkningsvärd i sin skoningslöshet. Istället för en krumbukt om att han skulle tala med Danielsson förklarade Persson att om han fått felaktig information av sin närmaste man fanns en förtroendekris dem emellan. Telefonsamtal eller inte på annandagen hade kanske ingen avgörande betydelse för vad som hände sedan. Men Dahlgrens tidigare roll som syndabock i första ledet övertogs nu av Danielsson. Göran Persson själv fick senare förödande kritik av katastrofkommissionen, som avslöjade kaos och en förlamande beslutsvånda i regeringskansliet. Persson ställdes till svars för att han inte inrättat en central krisledning.
Pressades av KU
Nio månader före riksdagsvalet 2006 skulle Göran Persson, Laila Freivalds och andra huvudpersoner i det inrikespolitiska dramat efter tsunamikatastrofen grillas i riksdagens konstitutionsutskott, KU.
Mycket stod på spel så nära inpå valet. Kristdemokraterna satte in stjärnadvokaten Peter Althin i förhören och Folkpartiet bytte ut de ordinarie ledamöterna i KU mot bland andra juristen Allan Widman – allt för att göra utfrågningarna till en skärseld före regeringen. De borgerliga ville tvinga fram blänkande svettdroppar i pannan på Göran Persson och hans ministrar när de inför TV:s direktsändande kameror skulle pressas på sina tillkortakommanden. Förhoppningen var att väljarna skulle dra slutsatsen att Socialdemokraternas regeringsduglighet var överskattad och att den insikten skulle leva fram till valdagen.
Väljarna fällde domen
Senare skulle riksdagen godkänna en enhällig kritik från KU mot sex ministrar: utrikesminister Laila Freivalds, försvarsminister Leni Björklund, biståndsminister Carin Jämtin, vård- och äldreminister Ylva Johansson och finansminister Pär Nuder. Hårdast var domen mot Göran Persson och Laila Freivalds. Men kritiken följdes inte av någon misstroendeförklaring mot Göran Persson. Det var bara Göran Hägglund och Kristdemokraterna som vill ha en sådan. De andra borgerliga partierna hänvisade till att det inte fanns någon majoritet i riksdagen för en misstroendeförklaring. Persson skulle alltså gå vinnande ur en sådan omröstning.
”Göran Persson är en stor förlorare idag, jag vill inte medverka till att en omröstning där han står som en segrare”, sa Fredrik Reinfeldt som en förklaring till sitt ställningstagande.
Men ett halvår senare, i september 2006, fällde väljarna sin dom över Göran Persson och hans regering. Göran Persson fick lämna Rosenbad efter att ha förlorat valet och Alliansen gjorde sitt intåg i Rosenbad.