Analys: Liberalernas interna strid kan leda till regeringskris

Publicerad
Analys ·

För fem år sedan föddes Liberalerna. Namnbytet var en markering om nystart. Men trots ett ambitiöst förnyelsearbete, ett nytt regeringssamarbete och ett partiledarbyte har de ännu inte lyckats enas om vilket parti Liberalerna ska vara.

Den otydligheten är grundorsaken till partiets kris.

Elisabeth Marmorstein

Inrikespolitisk kommentator

”Det största förnyelsearbetet i partiets historia” deklarerade Jan Björklund på DN Debatt i november 2015. Två kommissioner, fjorton arbetsgrupper och nytt namn skulle tydliggöra varför väljarna skulle lägga sin röst på Liberalerna. Men när det ambitiösa arbetet avtäcktes ett par år senare syntes inte mycket av den där förnyelsen.

En av orsakerna till det blygsamma resultatet var den interna splittringen. När partikamraterna drar åt olika håll i de frågor som präglar samtiden är det svårt att förverkliga nödvändig förnyelse.

Här visas sprickan

Sedan januari 2019 manifesteras sprickan tydligast i inställningen till januarisamarbetet. En smula förenklat så är knäckfrågan denna: Ska Liberalerna vara ett samarbetsparti till Socialdemokraterna för att minimera SD:s inflytande eller är S partiets politiska motståndare?

Var Nyamko Sabuni står i frågan är ingen hemlighet. Ända sedan hon valdes till partiledare har den inofficiella planen varit att hoppa av samarbetet någon gång efter budgeten nästa höst för att sedan tydligt säga att partiet ska verka för en borgerlig regering med Ulf Kristersson (M) som statsminister. Fram tills dess vill man krama ur mesta möjliga ur januariavtalet och den uppmärksamhet det ger. Men trots sakpolitiska segrar har samarbetet inte gett någon utdelning i opinionen. Den riktiga kallduschen kom i senaste SVT/Novus där partiet fick 2,7 procent. En skräcksiffra som spädde på rädslan för att åka ur riksdagen och gav den interna striden nytt bränsle. Nu bråkar falangerna än en gång inför öppen ridå.

Ingen tid att förlora

Bland dem som ser regeringssamarbetet som skälet till kräftgången höjs röster om att partiet omgående måste ta sig ur januariavtalet. För dem finns ingen tid att förlora om man ska lyckas övertyga borgerliga väljare om var partiet hör hemma.

Men en sådan manöver är förenat med flera risker. Vad skulle till exempel hindra Ebba Busch (KD) eller Jimmie Åkesson (SD) från att i ett sådant läge kräva att statsministern prövas på nytt? Och vips kan en process vara igång som kan sluta med regeringskris och extraval. Föga lockande för ett parti som inte legat säkert över riksdagsspärren sedan valet.

Skulle skrämma bort väljare

Dessutom – ska Liberalerna hoppa av regeringssamarbetet i förtid vill de gärna kunna skylla det på att Stefan Löfven (S) har inte har hållit vad man har kommit överens om. I dagsläget finns inget avtalsbrott att peka på.

Det finns en annan väg säger anhängarna till regeringssamarbetet. Att på allvar gå in för att vara det socialliberala mittenalternativet i samverkan med partier som tycker det är avgörande att inte låta SD hålla i taktpinnen. För dem är ett besked om att partiet vill se Ulf Kristersson (M) som statsminister något som skulle skrämma bort väljare – inte locka tillbaka dem.

Två läger alltså. Lika långt ifrån varandra som när januariavtalet sattes på pränt. Och här måste ledningen hitta en lösning som gör att partiet inte spricker den dag plåstret i regeringsfrågan till sist dras av.

”Röda linjer”

En idé som har fått fäste är att sätta upp ett antal “röda linjer” för Ulf Kristersson när det gäller Sverigedemokraterna. Ett avtal som M-ledaren måste acceptera för att få Liberalernas stöd. Det är förstås betydligt knepigare än det låter men möjligen kan det skapa en bredare acceptans internt för Sabunis linje.

Det här är en analys

Slutsatserna är journalistens egna. SVT:s medarbetare agerar inte i något politiskt parti-, företags- eller intresseorganisations intresse. Det är förenligt med SVT:s sändningstillstånd §8 att ”kommentera och belysa händelser och skeenden”.