Sverige ses – och ser sig självt  – som det toleranta landet där alla står upp mot rasismen. Man man får inte vara antirasist hursomhelst. Det kan lätt bli fel – liksom.

År 2002 fick folkpartiledaren Lars Leijonborg för sig att fara till Köpenhamn för att debattera med Dansk folkeparti.

Men det hjälpte inte att Leijonborg skällde på Pia Kjersgaard. Han ansågs ändå ha gynnat mörka krafter genom att ge dem plats i debatten – på bästa sändningstid.

Enligt statsvetaren Andreas Johansson Heinö som forskat på demokrati och mångfald är en förklaring till frågans laddning att politikerna är oroliga för vad svenskarna egentligen tycker.

– Det finns en medvetenhet om att man går före opinionen i de här frågorna, att man inte har opinionen helt med sig.

– Opinionen anses vara mer invandringskritisk. Därför gör man det inte till en konfliktfråga.

Kritiserad fråga

Men när Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen gick frågan inte att undvika längre. Det visade sig  i partiledardebatten i Agenda i höstas.

Där ställdes den mycket kritiserade frågan ”Hur mycket invandring tål Sverige?”.

Frågan, om hur man bör diskutera mångfald och rasism, tycks nästan ha blivit mer laddad på senare tid. Allt från barnböcker till politikers ordval har blivit tillhyggen i debatten

När Jonas Hassen Khemiri i en artikel beskriver rasismen i det svenska samhället svarar Jasenko Selimovic i samma tidning att svenskar inte alls är särskilt rasistiska.

Då får Dagens Nyheter skarp kritik av bland andra  kuturskribenten Åsa Linderborg för att man överhuvud taget publicerat Selimovic text.

Rasism eller tolerans?

Hur toleranta är svenskarna? Är vi rasister eller inte?

Se Ulf Mattmars reportage om den svenska självbilden genom att klicka på bilden längst upp i artikeln!