Att Birgitta Ohlsson hade ambitioner efter valet att peta Jan Björklund från toppen och ta över själv är ingen hemlighet. Ohlsson är älskad och beundrad av många i partiet för sitt socialliberala engagemang och för att hon står upp för det hon tror på. Men kärleken från stödtrupperna räckte inte hela vägen, den var inte tillräckligt utbredd, för att få Jan Björklund på fall. Så tåget för Birgitta Ohlsson att bli partiledare har gått – i alla fall på den här sidan valet.
Så här långt in i mandatperioden sitter Jan Björklund till och med säkrare än förut. Inte för att det går så bra för partiet, det gör det inte, och inte för att han är så populär, det är han inte, utan för att det inte är aktuellt att byta ledare så nära inpå riksdagsvalet. Efter att Björklund dragit en lättnadens suck över att få behålla sin position trots den svåra valförlusten gjorde han vad många gjort före honom. Han tog in sin främsta kritiker i värmen och lät henne få företrädande poster som talesperson i utrikespolitiska frågor och en plats i toppen. Men hon levde inte upp till förväntningarna om lojalitet – i alla fall inte om det är synonymt med att rätta in sig i ledet och hålla en låg profil.
Takhöjden nådd
Så varför agerar Birgitta Ohlsson som hon gör? Varför sätter hon sig framför datorn och knattrar fram texter till Dagens Nyheters debattsida och i sociala medier där hon desavouerar Jan Björklund och den partiledning hon själv är en del av? Visserligen är Liberalerna ett parti med högt i tak, det var Miljöpartiet också innan de tvångsflyttade Carl Schlyter, miljöpartiets svar på Birgitta Ohlsson. Och nu tycks takhöjden nådd även hos Liberalerna.
Av samtal som SVT haft med företrädare för Liberalerna tycks det främst vara trägna arbetare i partiets vingård som fått nog. De vill också brist ut i upprördhet och kritik över förslag de avskyr, som stora åtstramningar i flyktingpolitiken. De skulle också vilja vara röster med samveten, som flyger fritt i offentligheten. Men när besluten är fattade har de knutit näven i fickan och fogat sig. Trots att de inte alltid sovit gott på natten.
Långsiktig plan
Kanske har Birgitta Ohlsson en långsiktig plan att bli partiledare efter valet 2018. Därför positionerar hon sig redan nu med sitt socialliberala patos. För när Jan Björklund avgår lär det bli skifte i politiken. Då slår Liberalerna in på en ny väg, Birgitta Ohlssons väg. De lär inte vilja ha mer av samma – mera Nato, mera kärnkraft, mera försvar, mera hårda tag.
Och när den dagen kommer kanske det inte är fel att ha blivit en martyr, vars eld brinner mera för humanism och höga ideal än för hårda tag i flyktingpolitiken.